1968: Vänsterns seger och nederlag

Antal ord: 3135

Till 2017 års bästa bokutgivningar kan utan tvekas föras ”Efter revolutionen” av Svante Nordin och Lennart Berntsson. Författarna redogör i denna bok för vänsterns position inom svensk kulturdebatt från 1968 och fram till år 1989. Just årtalet ”68” har blivit ikoniskt. Från belackarna på högerkanten betraktas detta årtal som utgångspunkten för en vänstervåg som under kommande årtionden kommer att grundligt förändra Sverige – till det sämre. Jag vet, för jag tillhör högern. Hur ser vänstern på 68? Den frågan har jag betydligt svårare att besvara. Säkerligen skiftar perspektiven här, och de som känner sig hemma i strömningarna som fick medvind under 60-talet har all anledning att betrakta det som både seger och nederlag. I denna bok ger Nordin och Berntsson svar på dessa frågor.

Missnöje med välståndet

Suggestiva benämningar som ”revolt” och ”revolution” ger sken av att 68-rörelsen markerar ett radikalt uppror mot den förhärskade ordningen. Det frestar att föreställa sig hur en radikaliserad ungdomsgeneration riktar udden mot en reaktionär samhällsordning som inte längre är i takt med sin tid och förstår dess behov. Just därför finns det anledning att inte lägga betoningen på ord som låter förstå att det var någonting i stil med detta som skedde under den aktuella perioden. För denna bild bör betraktas som missvisande. 68 – i den mån det alls är relevant att betrakta som ett uppror och därmed likställa det med betydligt mer våldsamma händelser – måste betraktas som ett beskedligt sådant.

Radikalismen fanns där. Liksom utvecklad kritik mot samhällsordningen. Helt klart fanns också de som åtminstone i tanken tyckte det verkade som en bra idé att ta till vapen för att få till en samhällsförändring. Men 68 i Sverige riktades inte mot något reaktionärt styre, utan tvärtom mot den socialdemokratiska regering som under Tage Erlanders trygga ledarskap hade styrt Sverige i mer än två årtionden. De som framför allt var föremål för en radikaliseringsprocess var inte heller arbetare som led nöd, som varit fallet förr, utan snarare de stora barnkullar som kommit till under 40-talet och föddes in i den efterkrigstida välståndsökningen: ”boomer-generationen”.

Klasskaraktären på 68-vänstern blev således något annorlunda än vad den hade varit inom tidigare vänsterrörelser. Här hamnade betoningen på studenterna, de som i större mängd än någonsin tidigare skrev in sig för högre utbildning vid landets universitet. De intellektuella har varit ett betydande och återkommande inslag i vänsterrörelser så länge som sådana har funnits. Närvaron av sådana är i sig inte ny. Emellertid hade de framträtt som ledare, ideologer, inspiratörer, disparata figurer vid ledning och flank. De hade inte utgjort merparten av trupperna, vilket nu hade blivit fallet under 60-talet. Marx hade utsett industriarbetaren till hjälten i sin berättelse; i den nya vänsterns berättelse var det till studenten som initiativet och uppdraget övergick.

Åtminstone blev det så i praktiken. På många håll var det fortfarande arbetarklassen man hoppades skulle göra revolution. Det KMFL(r)-trogna bandet Knutna Nävar sjöng i låten ”Lär av historien” att partiets uppgift som kommunister var att ena arbetarklassen på revolutionär grund. Men trots att sångaren i samma låt indignerat sjunger om ”skrivbordsradikaler” som sviker när kampen står för dörren – och hur de rättrogna attackerar ”akademikernas reformism” – är det svårt att komma till någon annan slutsats än att här saknades den våldskapacitet som funnits närvarande vid tidigare kommunistiska resningar. De missnöjda arbetare som en gång i tiden funnits hade sedan länge vunnits över till folkhemmets sida.

Det är saker som dessa som ger 68-vänstern sin särpräglade och bitvis motsägelsefulla karaktär. I sin retorik fortsatte den ofta med vädjanden till arbetarklassen och odlade drömmar om en kommande revolution. Den betraktade kommunistländer som Sovjetunionen, Kina, Kambodja, Vietnam och Kuba som ”förverkligade utopier” och många intellektuella från västländer företog sig så kallade ”pilgrimsresor” till de ovan nämnda. Ändå är skillnaderna mer slående än likheterna. Inte minst genom att de som utgjorde stommen i vänstervågen inte var arbetare, utan studenter, vilka inte kunde göra några särskilt tyngande anspråk på att få sitt skapade mervärde stulet av det kapitalistiska systemet. Tvärtom hade de ju växt upp och levt hela sina liv i vad som vid tiden var en framgångsrik blandekonomi. Här fanns dessutom all anledning att, inte utan rätt, förvänta sig att saker skulle bli ännu bättre för kommande generationer.

Ett par år innan 68, närmare bestämt 66, kunde professorn i nationalekonomi Gunnar Myrdal i ett debattinlägg om välfärdsstatens påverkan på det svenska samhället skriva följande:

Det verkliga bekymret – om det nu är ett bekymmer – är att denna utveckling leder fram till ett samhälle med mycket mindre missnöje, färre brännande sociala problem och färre bevekelsegrunder för politiska strider. Den politiska diskussionen blir alltmera en teknisk diskussion om tillvägagångssätten och rör i allt mindre utsträckning stora, kontroversiella frågor. Varken radikaler eller reaktionärer kan påräkna någon större uppslutning och måste stämma ner tonen om de inte vill vara politiska vildar – vilket dock är fullt tillåtet i ett fritt samhälle.[1]

Det kan under sådana omständigheter verka småaktigt att gnälla. Myrdal var en av männen som hade format Sverige efter kriget och kan därför uppfattas som trovärdig när han gör sin bedömning att Sverige under mitten av 60-talet inte hade behov av varken en höger eller vänster av mer radikalt slag. Han var inte heller den enda som gick i liknande tankar. Samma år publicerade statsvetenskapsprofessorn Herbert Tingsten boken ”Från Idéer till Idyll” där han argumenterade för avideologiseringen av det svenska samhället. Varför skruva upp radikalismen när saker och ting ändå är ganska bra? Nordin tar upp snarlika kommentarer från den socialdemokratiske tidningsmannen Alvar Alsterdal som anmärkte att denna nya typ av vänster är lika mycket en raritet i Sverige som grönländska elefanter. Liksom Myrdal ansåg han att förutsättningarna inte fanns för radikal politik på det sätt som var fallet för många europeiska länder.

Kanske låg något av problemet i att Alsterdal såväl som Myrdal hörde till socialdemokratin och därmed hade anledning att tycka att rörelsen som de tillhörde hade anledning att vara nöjd med sitt reformarbete? I vilket fall som helst tog de miste på det faktum att politiska idéer, i de fall där mer betydande problem saknas, har en kuslig kapacitet att uppfinna sina egna problem. Jag brukar kalla detta för problemdrivna kontra idédrivna rörelser. För de tidigare finns mer konkreta, uppenbara, problem i samhället som man kan göra allmänheten uppmärksam på genom förhållandevis enkla beskrivningar. För de senare gäller snarast att genom att arbeta med mer avancerade samhällsteorier abstrahera fram problem, vilka är dolda för de som inte betraktar samhället genom teorins polemiska lins.

En vänster för intellektuella

Kanske särskilt lyfter Nordin fram Herbert Marcuse – som under perioden blev en filosofisk superstjärna i stil med personer som Jean Paul Sartre och Bertrand Russell – och vars särskilda variant av marxism blev stilbildande för en vänstergeneration. Det var Marcuse som anklagade kapitalismen för att skapa ett överflöd som gjorde människorna nöjda med sin situation och gjorde dem mindre villiga att revoltera mot systemet. Här finns brytpunkten mot en äldre vänstertradition, vilken anklagade kapitalismen för att skapa nöd och inte kunna tillfredsställa människornas behov. Hos Marcuse gällde ett motsatt förhållande: människorna förleds att acceptera ett samhälle som de uppfattar kan göra dem nöjda.

68-vänstern var som sagts i första hand en angelägenhet för intellektuella. Det gällde människor vars egna problem kan sägas vara ganska milda, men vilket ju gjorde att man hade desto större kapacitet att engagera sig i andra problem. Perioden sammanfaller intressant nog med en teknologisk inbrytning i de svenska hemmen; tv och radio blir mer eller mindre var mans egendom. Informationsspridningen ökar och svenska ungdomar kan läsa om kriget i Vietnam, apartheid i Sydafrika och segregationen i USA. Vänstervågen i Sverige hade redan från början en internationell utblick. Orättvisor i form av fattigdom, krig och rasism i andra länder blev stoff för den politiska radikaliseringen i Sverige.

Det blir därför fråga om en avsevärd distans till problemen man hanterar. Det som händer i Vietnam och Sydafrika måste betraktas som avlägset den svenska situationen. Men där fanns de uppenbara problemen som kunde belysas och beskrivas med enkla medel. Kritiken mot Sverige fick en mer abstrakt och intellektuell karaktär eftersom de var tvungna att utvinnas från en ingående idékritik. Att beskriva det orimliga i USA:s invasion av Vietnam var onekligen en lättare uppgift än att skapa ett argument för det orättfärdiga och skadliga i Sverige välfärds- och bekvämlighetsalstrande kapitalism.

Marcuse blev en intellektuell fixstjärna under denna tid, men det var han inte ensam om att vara. Lika viktig, men kanske något mer bortglömd i sammanhanget, är Jean Paul Sartre. Problemet, om man nu vill se det som ett problem, med den historiska belysningen av Sartre är att man främst vill komma ihåg honom som grundare av existentialismen, den franska frihetsfilosofin. Existentialismen tar vid efter den nietzscheanska dödförklaringen av Gud och efter vilket förutsättningarna för en begriplig och meningsfull värld tycks ha försvunnit. Sartres budskap blir en heroisk uppmaning till den enskilde att försöka orientera sig i ett tillstånd där total frihet råder, och där just friheten betraktas som någonting vi är ”dömda till”.

Därför kan det tycka märkligt att Sartre småningom konverterade till kommunism, och mer specifikt maoism. Existentialismen hade gått fram som en något vänsterorienterad popkultur bland framför allt unga fransmän. Men den hade representerat någonting radikalt annorlunda än den organiserade kommunismen. Den typiska existentialisten var en ung man eller kvinna som satt och rökte och drack rödvin på något av Paris många caféer, samtidigt som de reflekterade över alltings meningslöshet och hur man kan skapa mening i ett tillstånd där nödvändigheten är frånvarande och friheten närvarande. Här fanns idéer om att man skulle leva autentiskt, och inte följa med strömmen utan eftertanke, gärna i tandem med ett utsvävande leverne som innebar många sexpartners eftersom man inte skulle vara ”ägd” av någon annan.

Detta hade lite eller ingenting gemensamt med kommunismens principer. I de fasta partistrukturerna gällde kadaverdisciplin och underkastelse, där fanns ingen plats för det närmast principiella motströmstänkande som gällde inom existentialismen. På en teoretisk nivå fanns en syn på historia som ett utsträckt slagfält där klassernas kamp mot varandra var den röda tråden som band samman allt annat. Arbetarklassen hade, som bärare av ett högre produktionssätt, ett historiskt uppdrag att ta historien till nästa nivå och införa socialismen som ett sista steg i en lång historisk utvecklingsprocess. Här fanns ett uppdrag, en visshet om historiens mening och den egna rollen i den, som inte lämnade utrymme för grubblerierna, individualismen och utsvävningarna som var typiska för existentialismen.

Det gick inte ihop, men så blev det. Något i linje med Frankrikes, i jämförelse med Tysklands, nära relation till kolonialism fick postkolonialismen ett tidigt uttryck i Sartres skrivande. Bland annat skrev Sartre förordet till Frantz Fanons bok ”Svart hud, vita masker”. I detta förord uppmanade Sartre de koloniserade folken till radikal resning mot sina vita kolonialherrar. Aningen tillspetsat skrev Sartre att mord på en europé var en dubbel vinst, för det gav en fri man och en död förtryckare. I likhet med många andra intellektuella hittade Sartre sin identitet i de förtryckta, färgade folkens kamp mot den europeiska imperialismen. Sartre ger denna tendens ett ansikte, men han var långt ifrån ensam.

Den som läser Nordins och Berntssons bok blir snabbt varse om att just det man kan, med en formulering lånad från Freud, kalla ”vantrivsel i kulturen” växer fram till att bli ett dominerande drag bland vänsterintellektuella under denna period. Man finner sig inte tillrätta i den egna kulturen, vilken uppfattas som förtryckande. Det naturliga gensvaret på denna känsla blir därför att fjärma sig och istället hitta en ny identitet bland de icke-europeiska folken. Det är dessa som verkar ha det moraliska uppdraget på sin sida. Förstår man tillvaron efter dikotomin förtryckare/förtryckta blir det snabbt uppenbart att det är dessa människor, ansatta som de varit av kolonialism och imperialism, som har rätten på sin sida och det är hos dessa som man kan hitta en ny identitet.

Detta var någonting väsentligt annorlunda än socialdemokratins och fackföreningsrörelsens politiska projekt. Det var också någonting annat än den gamla sociala kritiken, vilken framför allt varit riktad mot den inhemska arbetarklassen. Här närmade man sig snarare samhället genom en intellektualisering av dess problem. Problemen var inte uppenbara för var och en, utan det var först genom teorins lins som de framträdde inför sin betraktare. Här fanns också en tendens att göra andras problem till sina egna. Rasismen, fattigdomen och orättvisorna i fjärran länder blev sprängstoff för svenska ungdomar och intellektuella, vilka egentligen inte hade med dessa saker att göra.

Därför är det riktigt att säga att 68 som fenomen i allt väsentligt var de intellektuellas angelägenhet, det var deras frågor och problemställningar som stod på dagordningen.

Från optimism till pessimism, och vidare till postmodernism

Marxismen så som den hade formulerats av Karl Marx och Friedrich Engels hade varit en produkt av 1800-talet. Det innebar att denna idé, liksom liberalismen, var en utkomst av moderniteten och således upprätthöll en lojalitet till vissa värden. I detta fall gällde det värden som förnuft, utveckling, vetenskap, objektivitet, och så vidare. Man byggde vidare på arvet efter upplysningen. Marxismens föreställning om det moderna var visserligen väsentligt annorlunda än inom liberalismen. Men det var skillnader som gällde politiken, ägandet, fördelningen av resurser. Det gällde inte idéerna om förnuft och utveckling. Moderniteten var ingenting som avvisades. Tvärtom skulle den erövras för arbetarklassens räkning.

Men det var då. Under 1900-talet skulle saker komma att te sig annorlunda. Något mer än 100 år efter att Marx och Engels lagt grunden skulle deras intellektuellt arv vara stöpt i en annan form än vad upphovsmännen hade tänkt sig. Vi har redan diskuterat den utveckling som tar vid efter andra världskriget, när folkhemmet byggs upp och människornas materiella status går till det bättre. Det leder till ett skifte i kritiken; från en kritik som betonar hur kapitalismen skapar nöd, till en kritik som betonar hur den skapar ett konsumtionssamhälle. Detta är emellertid inte det enda som förändras. Det kommer att komma fler, lika genomgripande, förändringar i takt med ytterligare förändringar i samhället såväl som inom vänstern.

Här blir det relevant att tala om det postmoderna genombrottet. Det går knappast att tala om en enda postmodernism. Liksom det inte går att tala om en enda modernism. I det senare fallet är det förstått att detta inte är möjligt, och det är heller ingen som gör det. Modernismen delas upp i sina beståndsdelar för att bättre kunna begripas. Därför är det märkligt att postmodernismen inte behandlas på samma sätt. Den blir istället en enhet. Trots att dess många beståndsdelar inte går ihop och tvärtom ofta motsäger varandra. Postmodernismen är inget mysterium, som idéströmning är den inte särskilt svår att ringa in, men då måste den studeras efter sina förutsättningar.

Vad innebär postmodernismen för vänstern? Det innebär flera saker. Under 1980-talet har mycket av den revolutionära entusiasmen från tidigare årtionden svalnat. Ett flertal besvikelser har hunnit infinna sig. Kina har brutit med Sovjetunionen och istället närmat sig USA. De förverkligade utopierna Vietnam och Kambodja har gått i krig mot varandra och därmed vederlagt tesen om att socialistiska länder inte krigar sinsemellan. De många vänstergrupper som växt fram har inte uppnått några särskilda framgångar, utan har förbrukat mycket av sin inledningsvis omfattande energi genom inbördes konflikter. Samtidigt har kritiken växt mot de socialistiska stater som länge framstått som ledstjärnor för den svenska vänstern.

Nordin och Berntsson sammanfattar situationen genom att skriva att det blir en fråga om att vänstern saknar ett projekt. Den stora berättelsen om revolutionen, för att låna en formulering från postmodern teori, verkar inte längre ha samma bärkraft som innan. Så vad göra? Postmodernismen avvisar den stora berättelsen, men öppnar upp för många små sådana. Istället för Klasskampen uppstår kvinnokampen, kampen för etniska minoriteter, för sexuella minoriteter, för djurens rättigheter, för klimatet, för marginaliserade sociala grupper, och så vidare. Det behövde inte saknas stridsfrågor för den som kände sig hugad. När klasskampen inte kunde mobilisera längre så fanns andra projekt som kunde ta dess plats, och tolkas efter samma mönster.

En populär term för att sammanfatta allt detta är ”intersektionalitet”, vilket innebär studiet av hur olika typer av förtryck och underordning skär in i varandra. Det var en sak. Utan tvekan ett uppbrott från marxismens syn på samhälle och historia. Men det fanns mer. Marxismen hade trott på utveckling, förnuft och inte minst på framtiden. Förtryck fanns närvarande i samtiden, men detta var närmast ödesbestämt att avskaffas. Inom postmodernism avvisades denna binära syn på makten. Makten är tvärtom någonting som vi alla upprätthåller tillsammans. Skolan, psykiatrin och sjukvården är exempelvis alla del av den allmänna disciplineringen. Det går inte att avskaffa makten eftersom den är evigt närvarande.

Också idén om utveckling är någonting som utmanas. Vetenskap är inte en frälsning, utan tvärtom någonting som ger upphov till teknik som förstör både klimat och människans levnadsvillkor. Fiendskap till teknik breder ut sig samtidigt som den närmast fanatiska synen på ”miljön” också vinner mark. Den gamla vänstern ville skapa välstånd. Den ville bygga ut energikällor och industri för att lyfta människorna ut fattigdom. Vänstern under 80-talet avvisar tvärtom den bästa energikällan, kärnkraften, med hänvisningar till argument som rör miljön. I den föregivna konflikten mellan välståndet och miljön väljer man den senare.

Seger och nederlag

Kan man vinna och förlora samtidigt? Det kan förefalla så. 68-vänstern vann på så sätt att dess perspektiv, problemformuleringar och utgångspunkter vann insteg i samhällets kulturella och politiska mittfåra. Dessa perspektiv, vilka från början tillhört samhällets marginal, rörde sig från periferi in till centrum. Dess medlemmar kunde dessutom utan större svårigheter göra karriär, trots sin föregivet kontroversiella politiska aktivism. Efter studietiden kunde de gå vidare till lukrativa karriärer inom framför allt offentlig sektor och media. Däri låg framgången.

Nederlaget då? Vänsterns organisationer vann få eller inga segrar. De förblev marginaliserade eller lades ner efter hand. Varken Sverige eller Europa gick att vinna för maoismen, stalinismen eller någon av de vänsterriktningar som var i omlopp under denna tid. Rekylen efter ett par årtionden med vänstervåg blev nyliberalism under 80-talet. Vänstern förlorade debatten om ekonomin. Den punkt som varit dess starkaste argument blev i takt med tiden snarare dess svagaste. Det blev sällsynt att lägga fram argumentet för planekonomi. En socialisering av ekonomin var inte längre en punkt som stod högt upp på dagordningen.

Kanske kan man tala om nederlag i seger eller seger i nederlag? Det man lyckades med var att flytta den politiska och kulturella mittfåran ett par snäpp åt vänster, vilket fortsätter att forma den värld som vi lever i idag.  Perspektiv som tidigare ansetts som radikala blev mainstream. De blev, för att låna en formulering från Marx, ideologiskt naturaliserade. Vilket är namnet för när någonting flyttas från att betraktas som ideologi till sunt förnuft. Känner man sig som en segrare? Jag får inte det intrycket. Det man vann var abstrakt, indirekt, och svårt att betrakta som en mer konkret seger. Därför är det inte förvånande att stora delar av vänstern tycks förvånande över att höra från sina belackare på högerkanten att man vunnit en värld.


[1] https://www.svd.se/gunnar-myrdal-i-svd-valfardsstaten-i-blickpunkten

Maktkamp: Trump som tjugohundratalets Napoleon

Antal ord: 3391

En av de mest avgörande distinktionerna inom ett samhälle är den mellan de styrande och de styrda. Under mänsklighetens historia har vi kunnat observera de mest skiftande av samhällen. Men de har alla haft en sak gemensamt: de har haft en härskande klass. Hur denna härskande klass har sett ut har onekligen varierat, men en sak är säker och det är det faktum att den alltid har funnits. I en svunnen tid har det kunnat handla om stamhövdingar och lokala krigsherrar. Eller kungar som styrt med hjälp av ett frälse, det vi kallar en adel. I de moderna demokratierna är det de stora partiväsendena som svarar för samhällets ledning. Med pressen, byråkratin och andra intresseorganisationer som samarbetspartners.

Av betydelse är och förblir hur de styrda ska kunna hävda sig mot den härskande klassen. Det finns många förslag på hur detta kan gå till. Tänkbart är att det ska finnas någon typ av rättsligt skydd för de styrda. Exempelvis en konstitution. I USA betraktas konstitutionen som nära nog ett heligt dokument och den anses utgöra en garant för frihet, liksom ett bålverk mot maktmissbruk. I Sverige har vi regeringsformen, vilken säger att all offentlig makt ska utgå från folket. Vår nation ska med andra ord inte styras av politikerna, utan dessa utgör en förlängning av folket och deras uppgift är snarast att bedriva en politik som ligger i linje med folkets önskemål och intressen.

Utan att egentligen vilja avfärda varken konstitutionen eller regeringsformen – för sådana dokument säger någonting väsentligt om samhället bara i meningen av att de existerar – så måste det ändå sägas att skrivna dokument i praktiken har en förhållandevis liten verkan när det kommer till att tygla de som innehar makten. Länder som Sverige och USA är så kallade representativa demokratier, vilket betyder att folket tillfrågas en gång vart fjärde år om vilket/vilka av de redan existerande partierna som ska få förnyat/nytt förtroende. Därefter väger folkets röst förhållandevis lätt. Eller mer korrekt: den har ingen bärkraft överhuvudtaget.

Den tidigare socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström skriver i sin bok Inifrån – Politken, makten, myglet (2011) att folkomröstningar är ett tecken på feghet från de sittande politikernas sida. Så uttrycker sig en tidigare medlem av Socialdemokraternas absoluta toppskikt om att låta medborgarna få ett inflytande över politiken också under en mellanvalsperiod. Jag tror inte att Bodström med denna kommentar uttrycker en uppfattning som är unik bara för honom, snarast motsatsen. Det finns en tendens bland politiker att betona ”representativ”, i representativ demokrati, i meningen att det som är kärnan i systemet är att politikerna ska representera medborgarna. Att frångå detta genom att tillfråga medborgarna om deras uppfattning i en folkomröstning är att svika sitt viktiga uppdrag, och därmed ett utslag av feghet.

H.L. Mencken skrev på samma tema, i en kommentar över Franklin D. Roosevelt, att denne kända statsman inte trodde lika mycket på demokrati som han trodde på ”governance”, med andra ord politikernas uppdrag att styra över landet. Som lärjunge till Mencken är detta omdöme någonting som jag har burit med mig när det kommer till att bedöma politik och politiker. Det gör mig benägen att uppfatta det just som att politiker, när de talar om demokrati, i själva verket uttrycker sitt förtroende för sig själva som valda politiker; betydligt mer så än processen som har satt dem på deras ämbeten till att börja med.

Här kommer ytterligare ett citat: intresset ljuger inte! Det brukar vanligtvis tillskrivas Karl Marx, men Marx har sagt detta lika lite som den franske upplysningsmannen Voltaire har sagt ett annat citat som vunnit stor spridning. Däremot kan man säga att citatet sammanfattar Marx filosofi, lika mycket som citatet som tillskrivs Voltaire beskriver dennes gärning som samhällskritiker. Intresset ljuger inte heller när det kommer till politiker. Det ligger inte i deras intresse att backa på mandat och privilegier, även om det skulle ligga i folkets intressen. Här finns risk för att det ska uppstå en konflikt. Det behöver inte göra det, men risken ligger latent. Hur ska detta lösas?

Någon är säkert frestad att återkoppla till den ovan anförda idén om konstitutionen, vilken reglerar makten mellan samhällets styrande organ. Återigen kan sägas att jag inte avskriver idén, men jag vill likväl tillstå att detta aldrig kan vara tillräckligt. Nordkorea är enligt sin författning ett demokratiskt land, liksom Sovjetunionen var det en gång i tiden. Liberia antog USA:s konstitution rakt av samtidigt som landets ledare, den ökände ”general Butt Naked”, tillsammans med en armé bestående av barnsoldater terroriserade civilbefolkningen. Svenska Public Service har ett styrdokument som säger att denna skattefinansierade medieinstitution ska vara saklig och opartisk. Den är varken saklig eller opartisk. Lika lite som Nordkorea är ett frihetligt land.

Att någonting står skrivet betyder inte att det är sant, eller att den det berör förhåller sig till det. Tvärtom kan det förhålla sig så illa att konstitutionen, eller förordningen, som ska garantera friheten eller opartiskheten i själva verket får en motsatt effekt genom att dölja det som inte fungerar. Tilliten för styrdokumentet blir för stor. Den blir, i motsats till vad den ska vara, en del av det stora bedrägeriet som leder samhället i fel riktning. Den franske filosofen Joseph de Maistre – som gjorde sig ett namn som en ytterst hårdnackad och vältalig kritiker av franska revolutionen – poängterade att en konstitution inte betyder någonting i sig; det är istället den kulturella väv som binder samman medborgarna som betyder någonting. En konstitution är som mest en formalisering av samhällets kulturella institutioner.

I klara verba: en diktatur blir inte frihetlig av att det står så i landets konstitution, en massiv medieinstitution blir inte saklig för att det står så i dess styrdokument, och folket får inte mer makt av en papperslapp säger att all offentlig makt ska utgå från folket. Så vad göra? Statsvetaren James Burnham kom med ett svar på frågan om vad som garanterar friheten: konkurrens! Det är konkurrensen som är frihetens verkliga garant. Det finns inget enskilt parti, ingen tidning, ingen adelsfamilj, ingen kung, inget företag – ingen enskild aktör – som är frihetens utvalde garant. Denna garant kan endast fås genom ett system som tillåter oppositionen. Om politikerna vägrar gå med på en folkligt populär linje, så måste det kunna startas ett parti som driver frågan. Om en tidning vägrar att säga någonting, så måste en ny tidning kunna startas som tar bladet från munnen.

Man kan säga att detta ligger något i linje med kapitalismens kreativa förstörelse. Gamla monopol måste ibland raseras för att nya aktörer, som bättre kan hantera samtidens problem, ska kunna rycka fram även om det är på de gamlas bekostnad. Men vi ska hålla oss till politik. Vilken är samtidens viktigaste politiska fråga? Mitt svar är, utan tvekan, konflikten mellan globalister och nationalister. Den mellan de som vill ansluta de enskilda nationalstaterna till globaliseringen och därmed underordna dem internationella styrorgan, och nationalister, vilka vill att staterna fortsatt ska vara suveräna och tillhöra de respektive folk som bebor dem.

I en tidigare essä på denna sida kommenterar jag Svante Nordins bok om Sveriges moderna politiska historia, vilken han berättar genom att undersöka fem politiska projekt som han menar har format Sverige till vad vi är idag. Min tyngdpunkt ligger på de två sista i ordningen: uppbyggnaden av folkhemmet samt anslutningen av Sverige till globalism och mångkulturalism. Det svenska politiska etablissemanget har varit kompakt i sin vurm för dessa två storheter under flera årtionden vid det här laget. Varken Socialdemokraternas marknadsvänliga reformism eller Moderaternas kulturradikala nyliberalism hade egentligen kunnat leda till något annat resultat än vad som blivit fallet. Sverige skulle bli mångkulturellt. Sverige skulle ha en hög invandring. Och Sverige skulle allt mindre vara en suverän nationalstat och komma att underordnas de överstatliga ”samarbeten” som ansågs höra en globaliserad värld till.

En annan samtida politisk dikotomi är den mellan populism och etablissemang. Det går att säga att den hör samman med den tidigare nämnda spänningen mellan nationalism och globalism. För det är påfallande ofta fallet att nationalister är populister, och globalister tillhör det som man i detta sammanhang refererar till som etablissemanget. Inom det svenska etablissemanget: de politiska partierna (SD undantaget), den etablerade pressen, byråkratin samt företag och intresseorganisationer, finns en kompakt och sammanhängande lojalitet till värden som mångkulturalism, globalism och betydelsen av en fortsatt stor invandring. Denna lojalitet är så kompakt att den med all rätt kan kallas hegemonisk. Med andra ord marxisten Antonio Gramscis term för att beskriva tillståndet när en uppsättning idéer och värderingar blivit så dominerande att de blir alltings måttstock och alla aktörer måste förhålla sig till dem. Herbert Tingsten använde termen ”överideologi” och tog som exempel den absoluta ställning som demokratin har inom det svenska politiska systemet.

Under år 2011, när jag studerade statskunskap i Lund, så skrev jag en uppsats med namnet ”Hegemoni i Sverige, där jag ville undersöka de politiska partiernas inställning till massinvandring och mångkulturalism genom att applicera Gramscis idé om hegemoni som teoretisk lins. Slutsatsen var inte svår att anlända vid. Alla svenska riksdagspartier, återigen SD undantaget, anslöt till mångkulturalism och fortsatt hög invandring. Här fanns det onekligen anledning att tala om en överideologi. För oavsett om partifärgen var blå eller röd, den ideologiska etiketten socialist eller liberal, så fanns mångkulturalismen där alldeles oavsett. Den hade fått samma ställning som en gång var vigd för demokratin inom svensk politik – en ”king of kings” bland ideologier.

Så vad göra när det finns så stark konsensus inom etablissemanget inom en viss fråga? Vad göra när en annan linje önskas, men det finns inte den minsta möjlighet att den kommer att införas? Det engelska uttrycket, ”if you can’t joint hem, beat them”, verkar passa här. Det blir nödvändigt att etablera en ny tyngdpunkt inom politiken. Eller överta en redan existerande. I Sverige valdes den första vägen, genom att partiet Sverigedemokraterna åtog sig att vandra den långa vägen från protestparti i politikens marginal till ett maktparti i dess centrum. Sverige och USA skiljer sig dock avsevärt på denna punkt. Där verkar det inte finnas någon möjlighet att framgångsrikt starta en ny verksamhet, men å andra sidan inte omöjligt att överta en gammal. Detta är vad Donald Trump gjorde under 2016.

Trump – sedan länge känd för den amerikanska allmänheten som affärsman och dokusåpa-kändis – gick till val på en plattform där grundbulten var nationalism och populism. Han lovade att invandringen skulle stramas åt ordentligt, att en mur skulle byggas mot Mexiko, samt att landet återigen skulle börja prioritera sina egna medborgare. På ett ekonomiskt plan skulle USA under hans ledning ta upp handelskriget mot Kina och sluta med att upprätta ofördelaktiga handelsavtal med andra länder; protektionism skulle skydda landets arbetare från att förlora sina jobb. Gällande utrikespolitiken utlovades en total brytning med den interventionistiska linje som länge varit ett ledmotiv inom amerikansk politik. Inga fler krig i Mellanöstern således; där trupper redan fanns skulle det göra till en prioritet att dessa snarast möjligt drogs tillbaka. 

Liksom för att ackompanjera den populistiska plattformen så höll sig Trump med precis den typ av personlighet som man kan förvänta sig av en populistisk politiker: excentrisk, storvulen, opassande och lite lätt narcissistisk. När han drog igång sin kampanj för att bli Republikanernas presidentkandidat så var det med denna utstickande personlighet som han började dra till sig uppmärksamhet från allmänheten. Särdrag som hans totala respektlöshet mot journalister och hans medtävlande i nomineringskampen gjorde att han stack ut. Vissa började snabbt att ogilla, för att inte säga hata, Trumps personlighet. Andra tyckte att han var rolig och uppfriskande, och jag tillhör utan tvekan den senare kategorin. När han sedan vann uppkom en chockvåg över hela världen. En populist hade erövrat USA!

Detta var 2016. När detta skrivs har Trump av allt att döma förlorat valet 2020 till motståndaren Joseph Biden. Utan att egentligen sammanfatta Trumps prestation under sin mandatperiod, kan det utan överdrift konstateras att ingen (Hitler undantaget) enskild person ådragit sig så mycket negativa skriverier som Trump. Journalisten Mikael Nystås skrev boken #Trumpgate (2018) som ett svar på detta. Denna bok är en kartläggning av hur svensk media skrivit om Trump under ett par år efter valet. Så gott som allt var negativt. Vidare fanns det alltid en vilja, eller illvilja, att under alla omständigheter tolka Trump så ofördelaktigt som var möjligt. När det fanns minsta utrymme att införa sin egen tolkning på en situation, valdes alltid den minst fördelaktiga.

Varför, kan man undra? Nog för att Trumps linje inte motsvarar vad journalisterna och de sittande politikerna drömmer om. Men är den verkligen så hemsk att den inte kan ges någon välvilja överhuvud? Jag för egen del har svårt att se det. Exempelvis avviker han kraftigt från de kulturella dragen inom amerikanskt liv som svenskar vanligen har svårt för. Trump är inte fundamentalistiskt kristen, utan har snarast en balanserad syn på religion. En av käpphästarna i hans plattform var att inte starta några fler krig, utan istället prioritera diplomati. Detta kan möjligen sticka i ögon på bombliberalerna som huserar på Expressen och SvD. Men detta borde snarare tilltala än avskräcka den mer genuina vänstern? Ekonomisk protektionism för att skydda arbete och välfärd mot den globala ekonomins skiftande konjunkturer borde inte heller avskräcka den som befinner sig på vänsterkanten. Trump kommer så klart aldrig att bli en vänsterman. Ej heller en innerstadsliberal. Men är han så förfärlig?

Handlar etablissemangets hat mot Trump om värderingar. Delvis kanske, men knappast enbart. Vad saken egentligen handlar om är det ledmotiv som kan spåras tillbaka genom civilisationernas existens: kampen om makten. Uttryckt på detta sätt låter det närmast banalt, Trump utmanar det rådande etablissemangets makt. Hans politiska plattform, som skiljer sig från deras, är ett underkännande av den ordning som sakta men säkert byggts upp under efterkrigstiden. Hans trots mot de etablerade medierna – hans respektlösa sätt mot dem kombinerat med en tendens att kommunicera direkt till allmänheten – utmanar det tolkningsföreträde som den moderna pressen vid det här laget har vant sig vid.

Retoriken konkurrenter emellan kan vara hård. Men en konkurrent är inte en fiende och det är fienden snarare än konkurrenten som verkligen ska bekämpas. Trump sa det själv under sin första valkampanj: jag är ett existentiellt hot mot den politiska klassen. Moderaterna är inte ett existentiellt hot mot Socialdemokraterna, liksom Demokraterna inte är ett hot mot Republikanerna. De etablerade svenska partierna samarbetar hellre med sin opponent på höger- respektive vänsterkanten än vad de gör det med Sverigedemokraterna. I USA fanns det under 2016 en rörelse, konservativ till namnet, som gick ut och bekände sitt stöd till Demokraternas kandidat Hillary Clinton. När den svenske högerledaren Ulf Kristersson senast fick välja mellan Trump och Biden så föll valet utan synbar tvekan på Biden. Endast SD:s Jimmie Åkesson tillät sig ett försiktigt stöd för Trump.

Det finns något feodalt med det politiska systemet. Till skillnad från marknaden – vilken är en abstraktion och inte bunden till en viss storlek – så är politiken mer statisk till sin natur. Politiker som kämpar om mandat påminner mer om forna tiders adelsmän, vilka kämpade om land, än vad de gör om företagsledare som vill expandera gränserna för sin produkt. Här finns förutsättningarna för en snikenhet. Eftersom verksamheten till sin natur är ett nollsummespel blir varje ny spelare en smärre katastrof. Ju fler som kämpar om mandaten, desto mindre mandat till var och en. Därav incitamenten att hålla antalet konkurrenter till ett minimum. Svenska politiker har tappat en stor portion av de totala mandaten, och därmed betydande resurser, till uppstickaren SD.

Oswald Spengler lade fram idén om cesarism. En Ceasar i denna betydelse är en stark gestalt som kliver fram efter en tid av missnöje med det sittande etablissemanget. Eftersom förändring blivit omöjligt från insidan, måste mobiliseringen för en ny linje komma utifrån. Julius Ceasar bröt med sin tids politiska etablissemang. Istället vädjade han direkt till sina soldater; de legionärer som följt honom i krig i Germanien. Ett alternativ till begreppet ”cesarism”, är bonapartism. Givetvis hämtad från Napoleon Bonaparte. Napoleon gjorde någonting liknande som Ceasar: han vädjade också direkt till sina soldater som sedan blev hans följare i vägen till makten. Det sittande etablissemanget blev överflödigt; deras regler kunde åsidosättas. Man kan tala om en förbikoppling av etablissemanget.

Wikipedia ger följande definition av bonapartism:

”Det bästa exemplet på bonapartism kan vara de romerska diktatorerna från den Republikanska perioden, exempelvis Julius Ceasar, vilka sökte att krossa senatens makt och istället arbeta för folkets rättigheter och välfärd.”[1]

I samtiden kan man istället tala om en ”trumpism”. Trump är ingen militär ledare och hans följare är inte i första hand soldater. Men i sin egen rätt så är han en general och det saknas knappast trupper. Trump gjorde samma sak som tidigare Ceasar och Napoleon: han förbikopplade etablissemanget. Istället för att ställa upp på de regler som gäller – vilket innebär att man förhåller sig till politiker och media, etablissemanget – så vädjar man direkt till folket på sina egna villkor. Då blir det någonting mer än en fråga om ideologi. Det är då man kommer in på det rent existentiella hotet, vilket också blir en garant för ett ideologiskt skifte. Precis som Nietzsche konstaterade så är det fallet att framryckning för en uppsättning värderingar på samma gång innebär att grupperna som står bakom dessa värderingar också ökar sin makt.

Det finns emellertid någonting mer till detta. Det ska tilläggas att polariseringen: mellan nationalister och globalister, populister och etablissemangspolitiker, sådana som är på utsidan respektive på insidan, skapar en sorts identitet i sin egen rätt. Det blir en identitetsmarkör att tillhöra etablissemanget – en markör som blir viktigare än andra ideologiska och politiska skillnader – och som gör att man reagerar desto starkare mot sådana som inte gör det, men gör anspråk på makt. Makt och identitet kommer samman här. Dikotomin blir insida/utsida: de som tillhör etablissemanget och de som inte gör det.

Under dessa omständigheter blir trumpismen namn på en kraft som skjuter in från politikens marginal med riktning mot dess mittpunkt. Man kan här tala om att sekten knackar på katedralens port och gör anspråk på att prästen ska göra väsentliga ändringar i sin predikan. Här vill man ett skifte: politikens nya mittpunkt ska vara nationalism och konservatism. Det är liberalismen och socialismen som ska ut till marginalen. En sådan ambition är ett existentiellt hot mot den etablerade ordningen om ett sådant någonsin har funnits.

Jag tror att detta är trumpismens betydelse i det tjugonde århundradet. Det blir ett sätt att komma runt de strukturer som blockerar vägen till makten. Självklart kommer det att betraktas som odemokratiskt att söka andra vägar. Men så är det inte. Möjligen ett hot mot det ”representativa”, som vi var inne på innan; men knappast mot folkviljan. Trumpism är ett sätt att förbikoppla etablissemanget och gå den folkliga vägen till makten. Onekligen är det en strategi som inte kommer att ses på med blida ögon av de som redan sitter vid makten. För är sådan strategi är sannerligen ett existentiellt hot mot de sittande eliterna. För den som inte hör till eliten utan vill se en annan politisk linje för samhället, finns emellertid ingen anledning att bli orolig. Det som Burnham kallade ”elitrotation” är en förutsättning för att ett land ska kunna styras på ett bra sätt.

Etablissemangets kompakta hat och motstånd mot Trump har således flera dimensioner. För det första blir det en konflikt om värderingar, men denna punkt är knappast så avgörande som ibland vill göras gällande. Snarare än detta så vill jag lägga fram makt-aspekten som betydelsefull i detta sammanhang. Trump är en fiende i meningen att han gör anspråk på ett maktinnehav som redan etablerade aktörer står att försvara. Därav blir det meningsfullt att behandla honom som en fiende och inte som en konkurrent. Politik är en kamp om makt och i denna kamp står Trump på en annan sida än de etablerade politikerna.

Så mycket för de rent politiska aspekterna: ideologiska liksom realpolitiska. Utöver denna, och kanske än mer intressant, är konflikten som gäller insida/utsida. Skiljelinjen mellan de som hör till och de som inte gör det; mellan den etablerade religionen och de som vill omkullkasta samhället med heretiska irrläror. Saken är med andra ord mer än en konflikt om värderingar, till och med mer än vad det är en konflikt om makt. Det är en strid om identitet. Om vad samhällets etablerade ordning är och ska vara, kontra vad den riskerar att bli. Mellan de som redan tillhör, och de som inte gör det men gör anspråk på att upprätta någonting nytt där det gamla en gång stod. Vem går egentligen att hata mer än den andre?


[1] Min översättning från engelska

Har postmodernismen förstört Sverige?

Recension: När Postmodernismen kom till Sverige (2020, Timbro förlag). Johan Lundberg.

Antal ord: 1124

På senare år har det blivit en trend bland högermän att tala om ’postmodernism’ i ett försök att ringa in en ganska spretig vänster; vilken nu under ett par årtionden haft att orientera sig genom ett kulturellt landskap i vilket deras föregivna utopier har kollapsat. Säkerligen mest känd är den kanadensiske psykologen och livsstilsgurun Jordan Peterson, som vunnit ett världsvitt rykte som kritiker av den samtida vänstern och förespråkare av ordning och personligt ansvar. Peterson har ofta talat om postmodernism, eller postmarxism, och med det försökt beskriva en vänster som släppt kraven på total politisk kontroll över ekonomin och istället riktar in sig på politisk kontroll över språket.

Litteraturhistorikern Johan Lundberg har liksom Peterson ett frejdigt polemiskt humör och intressant nog riktar han in sig på postmodernism i sin specifikt svenska tappning. Detta sker i praktiken genom diskussioner om ett antal profilerade svenska gestalter; där den utan tvekan mest uppmärksammade är Horace Engdahl och kretsen kring Forum och tidningen Kris. Det ska emellertid också sägas att åtskilligt utrymme ges till en annan riktning inom den svenska postmodernism som Lundberg vill skildra. Denna är mer uppenbart vänsterprofilerad. Det gäller personer som Masoud Kamali, Irene Molina, Paulina de los Reyes och Stefan Jonsson. Med andra ord personer som ägnar sig åt det som gärna kallas identitetspolitisk aktivism.

Det kan därför sägas att Lundberg tar sikte på två typer av det han kallar postmodernism. Den första, med Engdahl i spetsen, kan sägas stå för en ganska så svåråtkomlig form av litteraturteori som handlar om ett särskilt sätt att skriva och studera litteratur. Här finns idéer om hur man ska förstå textens relation till yttervärlden, författarsubjektet och om ett sådant alls kan existera, och liknande saker som förmodligen inte är av intresse för den som inte har en särskild behållning av litteraturvetenskap. Kanske mest intressant i denna del av boken är relationen mellan Forum, Kris och Svenska Akademin. Lundbergs redogörelse kan utan tvekan läsas som en kompanjon till Matilda Gustavssons bok Klubben.

I bokens andra del diskuteras ämnen som är desto mer intressanta för den som har ett mer praktiskt intresse av politik och samhälle. Horace Engdahls litteraturvetenskapliga äventyr intresserar förmodligen den breda allmänheten i en tämligen liten utsträckning. Här återkommer emellertid idéer som fler kan känna igen från den samtida debatten. Det gäller den strömning som ofta brukar sammanfattas under termen ”identitetspolitik”, och med andra ord har att göra med frågor som rör etnicitet och genus. Identitetspolitik är en föreställning att dina åsikter och ställningstaganden har mer att göra med vem du är än vad det har att göra med egenskaper som förnuft och omdöme. Din identitet som kvinna, invandrare, eller vad det nu kan vara, är av större betydelse än dina egenskaper som individ.

Det är rimligt att sammanfatta det som är bokens första del handlar om postmodernism som litteraturkritik, och i första hand en angelägenhet för vad man skulle kunna kalla en kulturelit. I den andra delen möter vi postmodernism som en sorts etnisk och feministisk aktivism. Lundberg redogör exempelvis för det kompakta motstånd som framfördes i samhällsdebatten om hedersvåld av dessa akademiska aktivister. Med utgångspunkt i postkolonial teoribildning vägrade man att acceptera det till synes uppenbara faktum att det i företrädelsevis islamska kulturer finns en kvinnosyn som skiljer sig avsevärt från den svenska och västerländska.

Personer som framförde kritik mot den islamska hederskulturen ansågs inte så mycket beskriva ett verkligt problem, så mycket som de reproducerade en rasistisk diskurs som uppställde en dikotomi mellan civiliserad västerländsk kultur och barbarisk orientalisk sådan. Det spelade på den punkten ingen roll att de som inkom med kritiken faktiskt var unga invandrarkvinnor med fast förankring i sagda kultur, snarare än vita människor som mest hade observerat den på håll och därifrån dragit sina slutsatser. I detta avseende gör Lundberg ett föredömligt arbete med att beskriva hur en teoribildning med udden riktad mot västerländsk modernitet och universella sanningsanspråk, fick en konkret och lättbegriplig tillämpning i en viktig samhällsfråga.

Det är inte ovanligt att resonemang om postmodernism avfärdas med att ämnet är för svårt för att det ska kunna studeras på ett vettigt sätt. Termen ’postmodernism’ avfärdas med att den är spretig, motsägelsefull och abstrakt. Då finns det desto större anledning att plocka ner dessa idéer från elfenbenstornet och redogöra för hur de i så fall tar form mer konkret i det vardagliga, med resultatet att de inte behöver framstå som fullt så mystiska. I Lundbergs resonemang kan vi utan problem följa hur idéer som går ut på att den västerländska civilisationens främsta inneboende drivkraft är förtryck, får inflytande över mer jordnära frågor.

Även om båda delarna av boken är intressanta och riktigt välskrivna, så kan det ändå inte hjälpas att relationen dem emellan öppnar upp för vad man kan kalla ett metodologiskt problem i framställningen. För vad har egentligen Engdahls litterära postmodernism att göra med Kamalis identitetspolitiska aktivism? Så vitt jag kan utläsa, inte särskilt mycket. Här finns likheter, men framför allt skillnader. Det blir ett problem i sammanhanget eftersom Lundberg vill relatera dem till varandra och kanske till och med ge Engdahl skulden för den senares inträde på den idépolitiska arenan? Visserligen finns liknande tendenser till avvisande av västerländsk modernitet, men det framstår ändå som ett långskott att placera dem så nära varandra.

Här kanske någon vill invända att det är användningen av termen ’postmodernism’ som är den felande länken. Det kanske ligger någonting i att den är för bred för uppgiften. Lundberg argumenterar övertygande för hur båda kan betraktas som postmodernism, men problemet består. Här är det värt att påminna sig om det som föregick det postmoderna, dvs det moderna, anses innehålla ett flertal olika strömningar som egentligen inte delar utgångspunkter och slutsatser. Liberalismen liksom socialismen är båda moderna ideologier – ändå kan de knappast likställas med varandra. Såväl existentialism som positivism uppkommer inom ramarna för det moderna – inte heller dessa kan likställas med varandra. Postmodernismen är, liksom tidigare moderniteten, begrepp som är breda till den grad att de kan innehålla tendenser som kan likställas enbart på en väldigt hög abstraktionsnivå.

Lösningen verkar given. Postmodernismens olika beståndsdelar måste kunna separeras från varandra när det är nödvändigt. En postmodern litteraturkritiker är inte samma sak som någon som bedriver etnisk-politisk aktivism utifrån en fond av postkoloniala idéer. Finns det något problem med den här boken, så är det detta. Därmed inte sagt att Lundberg egentligen har fel, men hans sätt att närma sig problemet gör att han ser likheter men blir blind för skillnader. Moderniteten har tidigare delats upp för att bättre kunna analyseras. Det är enbart rimligt att det postmoderna nu ska behandlas på samma sätt. Moderniteten känner vi utan och innan; nu ska vi bekanta oss på samma sätt med postmoderna.

Trump som tjugohundratalets Ceasar

Notering: Denna essä publicerades under valet 2016, men har sedan dess försvunnit från nätet.

Donald Trump har som ingen annan utmanat sitt lands etablissemang. Trumpism kan därför bli en term som beskriver hur en enskild person förkroppsligar motstånd mot de rådande maktstrukturerna.

I takt med att tiderna förändras, och nya politiska fenomen uppstår, blir det nödvändigt att formulera nya politiska termer för att kunna förstå samtiden. Jag gör inga anspråk på att vara särskilt originell i användningen av ”trumpism”, men kanske något i betydelsen som jag ger termen. Att låta Donald Trump ge namn åt en politisk riktning är bara passande eftersom han, som ingen annan, personifierar denna politiska tendens. Trump är inte ensam om att uttrycka missnöje med den politiska eliten. Partier som Sverigedemokraterna, Front National, UKIP, Fidez och Vlaams Belang gör det också.

Om Trump redan i någon mening tillhör en politisk tendens, för vilken det redan finns både positiva och negativa beteckningar, varför då använda ett nytt ord för att beskriva den? Jag menar att det finns något särskilt i denna riktning, som inte fångas genom att använda färdiga ideologiska beteckningar som nationalism, konservatism eller populism. Det särskilda i denna riktning ringas bättre in genom användningen av trumpism. Termen trumpism är en omskrivning av cesarism. Denna term är etablerad inom västerländsk politisk teori, och användes i synnerhet av Oswald Spengler i hans karakterisering av västerlandets tillstånd.

Cesarism innehåller flera olika betydelser. Jag vill emellertid hålla det enkelt och skala ner betydelsen till sin kärna. Denna betydelse är, som jag ser det, att en karismatisk person förbikopplar sin tids etablissemang och går direkt via en annan instans i sin väg till makten. Cesar gick via sina soldater istället för att försöka vinna acceptans inom vad han ansåg vara ett korrupt etablissemang. Cesarism innehåller därför en negativ underton eftersom det beskriver ett militärt diktatorskap där tidens demokratiska strukturer har frångåtts helt och hållet. Jag lägger inte in denna betydelse i begreppet trumpism.

Trump kallas visserligen för gudakejsaren av sina mest övertygade anhängare, men det finns ingenting som tyder på att han verkligen skulle bli en diktator med absolut makt. Trump kommer inte att nå makten genom en militärkupp. Däremot har Trump genom sin karisma, sina tillgångar och en entusiastisk gräsrotsrörelse kunnat gå för att vinna folket snarare än att lägga fokus på att vinna acceptans internet inom etablissemanget. Om cesarismen beskriver hur en framgångsrik general når makten via sina soldater, kan trumpism beskriva hur en framgångsrik affärsman verkandes inom en modern demokrati vinner makten genom sin appell till folket. 

Detta grepp har Trump gemensamt med andra nationalpopulistiska partier i Europa och det är ett sätt att arbeta som karakteriserar hela den moderna politiska nationalismen. Trump företräder formellt sett Republikanerna, men efter hans långa strid om att vinna nomineringen är det svårt att se honom som en del av partiet. Republikanerna har konstant motarbetat Trumps kampanj och de har istället premierat etablissemangsvänliga kandidater som Jeb Bush och Ted Cruz. Trots att Trump vann nomineringen är det ändå mer rimligt att tänka på honom som en kandidat i sin egen rätt.

En av de viktigaste egenskaperna i samtidspolitiken är huruvida man är en del av etablissemanget eller inte. Det spelar mindre roll om man skriver för DN eller SvD, tillhör Socialdemokraterna eller Moderaterna, Republikanerna eller Demokraterna. Att bara tillhöra etablissemanget är en identitet i sin egen rätt. Det är intressant att notera att föregivna svenska högerpolitiker, exempelvis Sara Skyttedal, tidigare ordförande för KDU, gick ut och gav sitt stöd till Hillary Clinton. Det finns många som ifrågasätter den klassiska höger/vänster-skalans betydelse. På en punkt där den verkligen upphävs är emellertid vid skiljelinjen om man tillhör etablissemanget eller om man står utanför.

Samuel Francis var en amerikansk journalist och historiker, som dessvärre gick ur tiden för några år sedan. I hans arbetsrum hittade man manuskriptet till en massiv studie; hans huvudverk, med arbetstiteln ”Leviathan and it’s Enemies”. Francis var lärjunge till statsvetaren James Burnham och i likhet med Burnham intresserade han sig för byråkratiseringen av samhället. ”Leviathan” gavs sedermera ut av Washington Summit Publishers. Francis fångar i boken som ingen annan hur det moderna samhället politiskt, ekonomiskt och kulturellt går mot byråkratiserad storskalighet. Allt från företag, tidningar, organisationer inom staten och andra aktörer antar enorma proportioner. Vi lever i storskalighetens tidevarv.

De moderna politiska partierna – i Sverige såväl som i USA – är enorma maskiner som varje kandidat måste förhålla sig till i sin kandidatur. Alla som vill uträtta någonting politiskt måste vidare förhålla sig till den moderna staten, med sina otaliga och svårbegripliga funktioner och åtaganden. Det är dessutom på något sätt underförstått att det är denna väg man ska följa om man vill uträtta någonting inom den politiska sfären. Man ska börja sin bana inom något av de etablerade partierna. Den som vill bilda opinion förväntas på samma sätt börja sin bana inom någon av de etablerade tidningarna. Att gå tillväga på ett annat sätt: att kandidera på egen hand eller starta sin egen tidning, ses närmast som en upprorshandling som går stick i stäv med den rådande uppfattningen om hur saker och ting egentligen borde gå till.

Det är mot bakgrund av detta som trumpismen blir uttryck för ett missnöje som verkligen ligger i tiden. Precis som Francis redogör för i sin bok präglas det moderna livet av opersonlig storskalighet. I vilken utsträckning har den enskilde möjlighet att påverka någonting där varje instans – i allt från tidningar till politiska partier – antar enorma proportioner och styrs efter dessa förutsättningar? Burnham kallade det för ”the managerial state”, vilket jag finner rimligt att översätta till ”föreståndarstaten”. Det är en form av maktutövning där alla som bestämmer någonting förestår ett ämbete som ger dem inflytande. Den moderna staten förestås av en kompakt byråkrati med generaldirektörer högst upp och socialsekreterare som befinner sig lägst ner i det statliga maskineriets frontlinje. 

Från etablissemangets sida hatar man alla uppkomlingar. Det är samma sak oavsett om det gäller nya politiska partier eller så kallad alternativ media. En anledning till detta är naturligtvis att de ideologiska målsättningarna skiljer sig mellan de förhärskande eliterna och uppkomlingarna. Det finns emellertid en dimension som är djupare än den ideologiska, och det är den existentiella. Det är talande att Trumps motkandidat är Hillary Clinton, som mer än någon annan förkroppsligar det rådande etablissemanget. Till skillnad från Trump har Clinton stöd från mäktiga ekonomiska och politiska intressen. Ett nederlag för Clinton är ett nederlag inte bara för henne, utan för en hel klass av styrande.

Trump har talat om att han utgör ett existentiellt hot för de moderna eliterna. Det är bara en äkta trumpist som kan göra anspråk på att utgöra ett existentiellt hot för den moderna eliten. Bara en person eller rörelse som har i själva sitt modus operandi att vara mot det rådande etablissemanget kan utgöra ett existentiellt hot. Jag tror därför att termen trumpist kan fylla en funktion. Det sätter fingret på en av vår tids viktigaste distinktioner: den mellan de som hör till etablissemanget och de som inte gör det. I Trump kan vi se en ledargestalt som till fullo verkar vara beredd att göra upp med den sittande eliten och istället vända sig direkt till folket i sin väg till makten. I likhet med Cesar är han beredd att erövra etablissemanget snarare än att bli del av det.

En förutsägelse är att trumpism är en politisk tendens som hör framtiden till. Det moderna samhället präglas av storskalighet och ett kompakt etablissemang som är närmast ogenomträngligt för den enskilde. När etablissemanget inte kan förändras inifrån, återstår bara att en yttre kraft tränger in och erövrar det. I vår tid är det inte en general och hans legioner som går över Rubicon och tar över, utan en karismatisk affärsman och hans gräsrotsrörelse. Denna tendens återkommer historiskt och i Trump kan vi se den i dess moderna form.

Revolution från ovan: hur det moderna Sverige skapades

Svante Nordin är en av Sveriges främsta idéhistoriker. Hans arbetsinsats har under årens lopp varit enorm med en produktion som omfattar bland annat biografiska verk om svenska filosofer och kulturpersonligheter, filosofihistoria avsett för studenter, samt en rad verk som på ett eller annat sätt berör politisk filosofi. Nordin har en bakgrund som vänsterman och var en av de framträdande personligheterna på tidskriften Zenit, som länge var den nya vänsterns ledande teoretiska organ. Tidskriften utgavs från Lund, staden vid vars universitet Nordin idag är pensionerad professor efter att under lång tid ha verkat vid idéhistoriska institutionen.

I sitt senaste verk – Sveriges moderna historia: fem politiska projekt (2019) – tar han sikte på de politiska projekten som lade grunden för det moderna Sverige. Det handlar framför allt om att beskriva hur Sverige som samhälle kunde röra sig från ett reaktionärt sådant, präglat av en gammal och otidsenlig ordning, till ett hypermodernt som i hög grad skulle komma att identifiera sig med just denna modernitet. Jag är säker på att varje läsare hittar någonting i denna bok som just denne finner särskilt intressant och tankeväckande. För egen del kan jag säga att jag fann de tre första projekten, vilka framför allt handlar om rörelsen bort från det gamla Sverige, intressanta av i första hand historiska skäl.

Det är beskrivningarna av de två senare projekten som jag läste med behållning. Dessa två projekt är som följer: i) folkhemmets födelse och ii) mångkulturalismens införande samt anslutningen av Sverige till globaliseringen. Man kan säga att vid inledningen av folkhemmets uppbyggnad så är Sverige redan ”modernt” i någon mening. Den gamla ordningen är mer eller mindre avskaffad. Adeln har ingenting att säga till om och kungahuset har reducerats till den symboliska funktionen som det har också idag. Sverige har genomgått det som statsvetaren James Burnham skulle beskriva som ”elitrotation”, alltså ett skifte som innebär att Sverige har fått en ny härskande klass.

Denna nya härskande klass består av professionella politiker, det moderna partiväsendet. Men andra grupper som också bör infogas till denna är de inom pressen verksamma journalisterna; byråkraterna, vilka ges ansvaret att administrera den framväxande staten; affärsmännen, vilka i någon utsträckning blir kompanjoner till den nya politiska klassen och deras ambitioner. Sverige har naturligtvis haft en press och en byråkrati också innan detta skifte, men knappast på det sättet som är fallet när landet inträder i 1900-talet. De framstår nu som maktfaktorer i sin egen rätt. Det kommer i takt med tiden bli uppenbart att pressen kan sätta dagordningen för samhället, också på ett sådant sätt att politikerna har att foga sig efter det.

Berättelsen om folkhemmets uppbyggnad och födelse är också en berättelse om socialdemokratins uppgång och omgestaltning från protest- till maktparti. Socialdemokraterna skapas i slutet av 1800-talet som ett ytterst radikalt vänsterparti; teoretiskt vilandes på marxistisk grund. Just detta från början tämligen solida teoretiska ramverk kommer i takt med tiden och omständigheternas krav att steg för steg frångås och ersättas med ett nytt sådant. Herbert Tingsten skriver i verket Den svenska socialdemokratiens idéutveckling om problemen som var behäftade med att bekänna sig till en tät marxistisk ideologi.

Det handlade inte minst om problemen med att denna ideologiska inriktning till sin natur är exkluderande. Marxismen handlar om att mobilisera arbetarna för det som uppfattas som dessas objektiva intressen. Men samhället består av fler ekonomiskt trängda grupper än arbetarna. Exempelvis kan nämnas bönder, hantverkare, småföretagare, mm. Karl Marx hade använt en definition av arbetare som är betydligt mer snäv än de som vanligtvis brukas av dagens vänsterdebattörer. I hans mening är en arbetare någon som är verksam inom industriproduktionen, inte någon som blott och bart innehar en anställning.

Vad saken handlar om är att socialdemokratin, så länge det var ett radikalt vänsterparti, inte hade kapacitet att växa bortom ramarna för att vara ett protestparti. Med protestparti avses härmed ett parti som utifrån den politiska marginalen positionerar sig gentemot makten och framför kritik och anspråk som man menar att denna ska förhålla sig till. Man menar att makten har misskött sina åtaganden och därmed inte kan begära något förtroende. Protestpartiet formulerar långt gångna krav som inte ryms inom ramarna för den politiska dagordningen. Detta hade en gång i tiden kunnat handla om krav på allmän rösträtt och bättre villkor för arbetare. Idag skulle det kunna handla om krav på total grön omställning eller repatriering av hitkomna invandrare.

I detta sammanhang kan man tala om ideologisk tunnhet respektive täthet. En ideologi som är tunn är lös i konturerna, den tenderar att vara mer flexibel och anpassningsbar. När den är tät är den istället solid, förankrad och den gör sig påmind. Problemet för protestpartiet är dess snävhet. För den tidiga socialdemokratin gällde detta svårigheten att gå bortom arbetarklassen och skapa allianser med andra grupper som skulle kunna dela deras ambitioner. För Socialdemokraterna fick detta konsekvensen att den dogmatiska vänsterideologin fick tonas ner och stå tillbaka. Sakteliga gav den vika när socialdemokratin antog en ny ideologisk inriktning. Detta var en nödvändighet i resan från protest- till maktparti.

Nordin uppehåller sig mycket vid Sverige under andra världskriget. Han beskriver djupgående landets agerande och inrikespolitik under krigsåren. Inte minst ägnar han sig åt att beskriva hur Per Albin Hansson axlar rollen som landsfader. Per Albin blir inte så mycket en talesman för partiet och klassen, som för folket och nationen. Under denna tid blir den socialdemokratiska ideologin mer och mer sammanflätad med uppfattningen om det svenska. De gamla idéerna om klasskamp har i detta läge utmönstrats till förmån för folkhemstanken; tanken om det goda hemmet där dess olika krafter kan samverka för den gemensamma välfärden.

Denna förändring tilltalar inte alla i partiet. En person som Zeth ”Z” Höglund blev en nagel i ögat för Per Albin under många konflikter. Tillsammans med en grupp trogna bröt han sig ur partiet, för att ett par år senare begära återinträde. Höglunds missnöje gällde nedtoningen av vänsterinriktningen. Detta är begripligt. På ett sätt är det så klart en kapitulation att överge den gamla ideologin till förmån för anpassning till nya idéer, som ju är mer i samstämmighet med det etablissemang som man en gång i tiden ville bekämpa. I själva verket är skiljelinjen mellan kapitulation och nödvändig anpassning tunnare än vad man kan tro. Det är båda samtidigt.

Uppenbart i detta fall var att den gamla, marxistiska ideologin var för snäv och radikal för att kunna möjliggöra det alliansbyggande och den mobilisering som var behövlig för att kunna göra resan från protest- till maktparti. Omformuleringen till en bred, ”Sverigevänlig” vänsterpolitik kunde vinna fler grupper än arbetarklassen för socialdemokratins sak. Hela samhället kunde nu mobiliseras bakom det statsbärande partiet. Därmed kunde socialdemokratin genomföra sitt politiska projekt: folkhemmet. Det är i linje med detta som det går att säga att berättelser om genomgripande samhällsförändringar också är berättelser om hur grupperna som står bakom dessa genomför sin resa till makten.

Socialdemokraterna genomförde alltså sitt politiska projekt genom att hänvisa till bilden av ”det svenska”, genom att förklara sin lojalitet till folk och nation. Därför kan det förefalla paradoxalt att fortsättningen på folkhemmet, det femte politiska projektet, skulle som sin kärna få ett avvisande av just det svenska och anslutning till idéer som innebar det gamla samhällets undergång. Under och efter andra världskriget kommer Socialdemokraterna att konsolidera sin maktställning. Det brukar heta att de upprättar en hegemonisk ställning inom svensk politik. Allt som händer och sker företas i relation till det statsbärande partiet.

Ett samhällsbärande maktparti har emellertid att hantera andra problem än vad det sorglösa protestpartiet behöver göra. Det är svårt att protestera mot sin egen politik, om än inte omöjligt, och kritikerna inom det som senare ska bli känt som ”68-vänstern” börjar röra på sig under början av 60-talet. Kritikerna till vänster om Socialdemokraterna utgör, för att uttrycka sig milt, en brokig skara och det finns ingen homogenitet gällande dess organisationer och strömningar. Det kan handla om freds- och solidaritetsrörelser med internationell utblick riktad mot kriget i Vietnam, segregationen i USA samt apartheid i Sydafrika.

Här finns också en mer akademisk vänster, som tar intryck av internationella stjärnor som Herbert Marcuse, Jean Paul Sartre, Franz Fanon, mm, och vilken gör sig till folkhemmets granskare och interna kritiker. Typiskt för denna nya vänster är att man frångår den gamla marxistiska kritiken om att kapitalismen skapar nöd, för att istället rotera perspektivet mot att den skapar överflöd och därmed snärjer arbetarklassen i ett frivilligt slaveri. Där finns feminister, som betonar kvinnans frigörelse och som inte bara ställer ”det borgerliga samhället” under lupp, utan också de olika vänsterorganisationerna samt inte minst den socialdemokratiska skapelsen, folkhemmet.

Man kan, som sagts, inte nog betona heterogeniteten hos dessa grupper och strömningar. En sak har de dock gemensamt: de utgör folkhemmets andra akt. De rycker fram när den gamla vänsterns frågor i mångt och mycket är hanterade. Socialdemokraterna, fackföreningsrörelsen och tidigare teoretiker hade talat om nöden, den absoluta ojämlikheten, behovet av rättigheter på arbetsplatserna, hyggliga bostäder och allmän tillgång till vård och omsorg. Inte för att Sverige var ett perfekt land under denna tid, men omställningen från fattigland till välfärdssamhälle var genomförd och folk hade det bättre än någonsin tidigare.

Det är i detta läge som det skapas utrymme för den typ av kritiker som jag har redogjort för ovan; en typ av kritiker som det inte hade funnits någon plats för innan folkhemmets uppbyggnad. Kritiker som klagade på ”prylsamhället”, men själva aldrig hade upplevt genomgripande nöd. Merparten av de som föddes under 40-talet och skrev in sig vid universitet under 60-talet hade under denna tid aldrig upplevt någonting annat än Tage Erlander som statsminister och obrutet socialdemokratiskt maktinnehav. Det var för övrigt Erlander som anmärkte att de som klagade över sagda prylsamhälle aldrig hade upplevt verklig brist under sina liv.

Den som menar att 68-vänstern kan förstås som ett uppror mot ett reaktionärt, konservativt samhälle har fel. Den var en revolt som uppstod inom ramarna för folkhemmet. Det gällde en vänster som hade genomfört sitt konkreta politiska program, och som nu hade möjlighet att ägna sig åt de mer mjuka och kulturellt orienterade frågorna. Vad som inte överlevde vänstervågen var föreställningen om det svenska som ett fundament i socialdemokratisk ideologi. Föreställningar om folk och nation blev mer otidsenliga än någonsin tidigare. Det kan sägas att socialdemokratin säkert anslöt till dessa värden av ren nödvändighet, åtminstone till en början. Men i takt med tiden blev de en verklighet för partiet. Nordin skriver om hur det knorrades i partikadrerna när Per Albin hellre pratade om det svenska än om klass och parti.

Konsekvensen blir en ytterligare radikaliserad vänster. En vänster som överger anslutningen till det svenska, som tröttnar på den förborgerligade arbetarklassen. Den gamla alliansen mellan socialdemokratin och det svenska bryts. Det är under denna tid som grunden läggs för en vänster som intresserar sig betydligt mer för tredje världens folk och orättvisorna de lidit under kolonialismen, och därmed öppnar upp för en problematisering av hela den västerländska kulturen. Det är ingen slump att det under sjuttiotalet finns en tidsanda som både motiverar och möjliggör för politikerna att 1974 fatta beslut om att Sverige ska bli mångkulturellt.

Det som man bör fråga sig i detta läge är följande: Vad blir rekylen? Hur ser oppositionen ut? Den största oppositionen är så klart de så kallat borgerliga partierna, med Moderaterna i spetsen. Problemet med dessa är att de steg för steg överger sina gamla lojaliteter till konservatism och nationalism. I någon mening är detta förståeligt. Deras idéer hade behövt förnyas, göras relevanta till tiden, men istället övergav man dem och gick vidare till nya domäner. Denna nya domän blev vad man kan kalla en kulturradikal nyliberalism. Kontringen mot vänstern blev att man ställde upp ett försvar för fria marknader, en kritik mot välfärdsstaten, och både skarpa och effektiva attacker mot vänsterns vurmande för allehanda kommunistiska bödelsvälden. Nordin klargör att här inte fanns kvar något tankegods som tog Sverige och det svenska i beaktande. Högern fick en helt annan profilering.

Den logiska slutsatsen av detta blev Fredrik Reinfeldt, politikern som gjort mer än någon tidigare politiker för att förkasta det svenska och ansluta Sverige till mångkultur och globalisering. Detta är inte förvånande. Det är i vissa kretsar en kvardröjande föreställning att borgerligheten på något sätt skulle vara bättre än sina röd-gröna motsvarigheter, men detta stämmer inte. Även om det gärna skrivs mer om den svenska vänstern, så är det ändå ett faktum att denna så kallade höger påverkades av 68-vågen på så sätt att de släppte merparten av sitt konservativa och nationella tankegods. Det som återstod var en kulturradikal nyliberalism som kunde utmana vänstern i debatter om ekonomin, men inte bjöd något ideologiskt grundat motstånd i kultur- och värdefrågor.

Snarast gäller motsatsen. Som exemplet Reinfeldt visar kunde ”högern” i frågor som invandring och mångkulturalism till och med bli värre än vänstern. Kanske för att borgerligheten saknade den gamla lojalitet till fackföreningar och arbetarklass som i någon grad ännu dröjde sig kvar inom socialdemokratin?

För min del så läser jag denna bok på två sätt. Det första kan sägas vara den ”machiavelliska” skildringen av politik och samhälle. Det handlar om hur stora och genomgripande samhällsförändringar genomförs uppifrån av de styrande eliterna. Det är i denna mening som jag vill tala om ”revolution från ovan”. Att det samtida Sverige ser ut som det gör är inte en slump. Bakom de stora projekten som format samtiden finns människor, ambitioner, ideologier och intressen, formerade som elitgrupperingar vilka kunnat införa sin vilja på samhället. Detta kan vara bra eller dåligt, men bara insikten om att det är så processen går till är en viktig insikt som läsaren bör bära med sig.

Det andra sättet att läsa denna bok på handlar om den mer nära idéhistoriska skildringen. Det gäller hur det svenska, lojaliteten till folk och nation, utmönstras från de styrandes ideologiska repertoar och istället ersätts med direkt konträra idéer. Det fjärde politiska projektet, folkhemmet, lägger grunden för det femte, det vill säga anslutningen av Sverige till mångkulturalism och globalisering. Jag tror att det underliggande temat – vilket är ständigt närvarande och som författaren vill lägga fram mellan raderna – är att alla de stora politiska projekten i vår moderna historia har förutsatt Sverige och svenskarna.

Alla dessa tidigare projekt har varit riktade mot oss, svenskarna. Det femte bryter med denna historiska tendens, med någonting som varit självklart inom svensk historia. Detta är det verkligt revolutionerande. För egen del vill jag som ett svar på nittonhundratalets politiska projekt föreslå ett sjätte sådant: den nationella rekonstruktionen. Inte helt olikt när Karl XI återtog gods och lantegendomar, som tidigare mot bättre vetande hade skänkts till adeln, får en kommande politikergeneration återta det som en tidigare har slarvat bort.

Politiken och makten

Vad bevisar idéernas historia annat än att den andliga produktionen omgestaltas med den materiella produktionen? En tids härskande idéer var alltid bara den härskande klassens idéer.

A Change in values is commensurate with the growth of power in the one who determines them.

  • Friedrich Nietzsche[2]

I denna framställning har det hitintills funnits en tendens till att premiera koncepten identitet, kultur och idéer som på egna ben stående storheter. Det är sant att alla dessa tre är betydelsefulla och får politisk signifikans när de kan ställas i relation till kampen om makten. De är helt centrala när det kommer till att upprätta en länk mellan individen, och kollektiven, och intressena som de kan tillskrivas. De är lika betydelsefulla när det gäller att få en aktör, av vilket slag det än må vara, att agera på sina intressen och gå från passivt betraktande till handling. De är till och med så betydelsefulla att de kan skapa intressen från tomma intet och därmed bli ekvivalenta med intressen och makt – och inte bara variabler som står vid sidan om dessa.

Det är emellertid minst lika viktigt att betona vikten av idéernas interaktion med institutioner: byråkratier, politiska partier, storföretag och olika intresseorganisationer. För våra syften är det centralt att knyta idéerna till konkreta aktörer, till grupper som kan tillskrivas intressen, så att inte idéerna reduceras till gastlika fenomen som svävar fritt utan koppling till något verkligt. Det är en del av vår ansträngning att så att säga minska den analytiska distansen och inte överbetona idéernas roll för exempelvis den politiska utvecklingen. Man kan nämligen anse att någonting är av oerhörd betydelse, men ändå värja sig inför faran att hamna i ett tänkande där det man anser viktigt blir det ända av betydelse.

Vår diskussion kommer att skära in i det studiefält som ofta refereras till som elitteori, vilket är en typ av studium med marxistiska förtecken, men som på sina håll plockats upp också av sådana som kan sägas tillhöra högern. På det stora hela verkar det emellertid som att högerns förkämpar har värjt sig inför detta studium. I synnerhet vad gäller USA; jag är mer osäker på om ämnet ens har kommit att övervägas i den svenska situationen. Vad de amerikanska högermännen velat undvika är det perspektiv som uttrycks i ett citat av Karl Marx i början av denna artikel: nämligen en reduktion av viktiga fenomen som nationell kultur, religiös övertygelse och traditionella värden till uttryck för den härskande klassens maktintressen.

På vänsterkanten har man oftast inte den typen av betänkligheter, åtminstone inte när det handlar om nationell kultur, religion och traditionell värden. Om någon framförde synpunkten att mångkulturalism, feminism, internationalism, och jämlikhet är de tankar som för närvarande tänks av den härskande klassen, då hade det förmodligen varit andra tongångar. Samuel Francis lägger i boken The Other Side of Modernism fram perspektivet att den amerikanska konservatismen i hög grad varit lojal till ett mer traditionalistiskt synsätt där man framför allt betonat gudstron och etiken som grundfundament för framgångsrikt statsmannaskap. Cyniska idéer om den härskande klassens intressen passade inte riktigt in i den modellen.

Ändå verkar det cyniska perspektivet som en mer värdefull allierad i förståelsen av kampen om makten än vad etiken och gudstron kan tyckas vara. Detta är en modernistisk syn på tillvaron, och den är på så sätt ett avsteg från den traditionalistiska synen på staten och folket, men för våra syften kommer det vara nödvändigt att utgå från att varje samhälle har en, eller flera, eliter vilka utövar den verkliga kontrollen över det stora flertalet. Vi utgår från att minoritetens styre över majoriteten är så nära en naturlag man kan komma inom samhällsvetenskapliga studier.

Det är naturligtvis för mycket sagt att exempelvis all organiserad religion är ett uttryck för den härskande klassens vilja till makt. Det för oss lite för nära en annan typ av reduktionism – vilket ju är precis vad vi ville undvika till att börja med. Likväl kommer det alltid vara fallet att den härskande gruppen i ett samhälle kommer att berätta historier som understödjer deras maktanspråk, legitimerar deras styre, och ger form till deras ambitioner. De kommer att understödja sådana berättelser som fyller dessa funktioner, och de kommer att motsätta sig berättelser som riskerar att föra de styrdas tankar och sinnen i en annan riktning.

En klassiker i sammanhanget är Propaganda av Edward Bernays i vilken författaren ger uttryck för uppfattningen att befolkningen i så gott som alla sina val är styrda av propaganda som kommer från ett eller annat håll. Bernays är av uppfattningen att propaganda i grunden är någonting bra och därtill ett sätt för eliterna att kommunicera med massorna och vägleda dem i deras förehavanden. Man behöver inte vara riktigt lika cynisk som Bernays för att konstatera att hans perspektiv i mångt och mycket verkar komma överens med hur saker förhåller sig. Det finns eliter, och det finns betydligt fler som inte ingår i eliterna, och de förras interaktion med de senare sker i hög grad genom olika propagandistiska grepp.

Men åter till frågan. Det som bekymrar oss i det här kapitlet är relationen mellan idéer och institutioner och en konsekvens som vi ska titta närmare på är att det gör termer som strategi och taktik relevanta för sammanhanget. I ett perspektiv som betonar idéernas betydelse blir ofta slutsatsen att idéerna mer eller mindre styr människorna: idéer har människor och inte tvärtom, kan bli en slutsats från detta sätt att tänka. Det som företrädarna för detta perspektiv misstar sig på är att människor ofta inte är ärliga i sina övertygelser, och att de till och med kan använda idéer för att uppnå helt andra målsättningar. Hur många har inte gett läpparnas bekännelse till en statsideologi för att avancera den egna karriären inom systemet. Det är en fråga som vi ska återvända till senare i kapitlet.

Låt oss innan det ta en titt på relationen mellan idéer och institutioner. Exemplet är aktuellt och kommer från Carl F. Horowitz. Det handlar om den märkliga alliansen mellan storföretagen och den tidstypiska vänsterradikalismen. Det handlar emellertid inte om företag som använder staten som ett instrument för att vinna övertaget kontra sina rivaler inom näringslivet. Horowitz skriver följande:

No, the radicalism of which I speak is the arms-length agreement between corporations and far-Left activists on the need to subvert deeply ingrained human loyalties, most of all those related to national identity. It is a partnership that rests on the principle that America is a post-national rather than national polity.[3]

Det handlar framför allt om att företagen har gått med på visionen om det post-nationella USA och efterlever denna både i sina företagsinterna policyframställningar och i sin kommunikation med allmänheten. Stora företag som Pepsi, Airbnb, Comcast och Ebay går i bräschen för värdegrunden genom att hävda att kärnvärdena för deras företag är saker som mångfald och inklusion. Finansserviceföretag som Mastercard upprättar listor på så kallade hatgrupper och vidtar åtgärder mot dem. Airbnb gick ut och tog offentligt avstånd från ett av Trumps förslag gällande illegala invandrare, och lovade samtidigt att de skulle inhysa dylika i lägenheter de förfogar över. Samma företag har donerat avsevärda summor till flyktinghjälp.

Kort sagt, företagsamerika har gått med på uppdraget att upplösa den traditionella amerikanska identiteten för att istället kunna införa den vision som är gällande i vänsterns berättelse om det amerikanska samhället. En anledning till detta är att vänstern gått i en riktning där de börjat prata mer om exempelvis klass än vad de gör om ras. På sikt har det skapat en situation där storföretag och vänstern kan göra gemensam sak – de har båda visionen om ett gränslöst samhälle där ursprung inte ska vara viktigt. Det säger sig självt att det blir av betydelse för oss när flertalet storföretag anammar idéer som står i direkt polemik till västerländska värden.

Mot bakgrund av de föregående diskussionerna är vi nu i en position där vi med fördel kan klättra ner några pinnar på abstraktionsstegen för en mer direkt diskussion om ideologi. Vi har tidigare diskuterat betydelsen av identitet, berättelser, självuppfyllande profetior och internalisering. De är nödvändiga rekvisit för att förstå idéernas betydelse, inte bara i deras relation till maken, utan hur de kan komma att definiera makten. Men om vi verkligen ska förstå hur ideologi och makt hänger samman är det nödvändigt att undersöka deras relation i en mer konkret, och mindre abstrakt, bemärkelse. Hur ska man tänka om politik, ideologi, och makt?

En person som lade ut texten om dessa ämnen var den amerikanske statsvetaren James Burnham som i en rad böcker formulerade en metod för djupgående förståelse av ämnet. Böckerna av intresse för oss är The Managerial Revolution och The Machiavellians: Defending Freedoms. För även om både dessa böcker kan sägas vara relevanta för vårt syfte, är det bara den sistnämnda som kan sägas lägga fram en metod för att på allvar förstå betydelsen av politik och ideologi. Denna metod kallas av Burnham för anti-formalism och den kommer att tillägnas en djupgående beskrivning, även om jag kommer ta mig friheten att kritisera och kvalificera den på några punkter.

Det finns ingen tänkare som berört mig lika djupt på ett personligt plan som Burnham. När jag första gången läste Burnham hade jag för bara ett par månader sedan blivit utesluten ur Sverigedemokraterna efter nära nog fyra års medlemskap. Att vara med i SD kommer onekligen med nackdelar, men för mig som under dessa år byggt upp en statsvetenskaplig utbildning har det varit ovärderligt att kunna få praktisk erfarenhet som kontrast till mina teoretiska färdigheter. Det jag fann var att inget perspektiv jag tidigare mött tilltalade mig i lika hög grad som Burnhams pessimistiska, realistiska och framför ärliga redogörelse. Han beskriver politiken som den är.

Burnham är talesman för det som han själv vill benämna som ’den machiavelliska traditionen’, vilken börjar med Niccolo Machiavelli och i mer modern tid inkluderar sådana tänkare som Gaetano Mosca, Robert Michels, George Sorel och Vilfredo Pareto. Dessa fem skiljer sig uppenbarligen från varandra på väsentliga punkter och Burnham gör ett genomgående arbete med att spåra den röda tråden som trots allt förenar dem. Den gemensamma nämnaren är i första hand en genuin vilja att tala sanning om politiken: och denna sanning är att politiken är en kamp om makt. Till skillnad från vad storhjärnade tänkare vill ha sagt så handlar inte politiken om att eftersträva det högsta goda, realisera himmelska arketyper, eller alla människors lika värde.

Detta kan låta rått och brutalt, men denna uppfattning lämnar utrymme för betydligt mer sofistikerade förhållningssätt. Machiavelli själv delar exempelvis in de styrande i två kategorier: lejon och rävar. Där de förra kan sägas ha en mer utvecklad våldskapacitet, vara mer konservativa, och mer direkta i sina förhållningssätt. Rävarna, å andra sidan, förlitar sig snarare på manipulation än på kraft, och de är mer benägna att vara progressiva och anamma liberala idéer. Det klassiska exemplet är att Sparta bestod av lejon, och rivalen Aten av rävar. Det ger en fingervisning om att politiken aldrig kommer att utövas enbart genom naket våld, utan att det alltid kommer att finnas de som föredrar manipulation som metod. I Sverige är de senare sannolikt mer framstående än de tidigare.

Den machiavelliska traditionen erbjuder en i äkta mening statsvetenskap: alltså en metod för att studera politik efter vetenskapliga principer. Denna tradition är inte lojal mot någon enskild ideologi, parti eller person. Den vill kort och gott beskriva politiken som en kamp om makt, i vilken alla betraktas som spelare.

Beskrivningen ”materialist” är träffande vad gäller Burnhams tänkande eftersom han anser att det finns någonting sådant som en fixerad mänsklig natur, som alltid kommer att vara den samma i vissa avseenden. Människor kommer exempelvis alltid att vilja ha saker och det kommer inte genom ideologiska trollformler gå att ändra på detta faktum. Det kommer med andra ord alltid att finnas privategendom. Det finns en mänsklig natur som framträder genom politiken, precis som det finns en särskild mänsklig natur som framträder i den ekonomiska sfären. Och om den politiska människan åtrar makt så åtrar den senare att maximera sin utdelning i ekonomiska termer. Det betyder inte att de här två människotyperna och begären de representerar är gällande i alla lägen, men inom sina sfärer är de det.

En faktor som gör Burnham överlägsen samtida postmodernistiskt inriktade teoretiker är att han betraktar viljan till makt som det överordnade målet inom politiken, men inte inom alla delar av den mänskliga tillvaron. En vardaglig relation mellan två individer kan inte jämföras med den dynamiska maktkampen som pågår i det politiska livet. Misstaget att anklaga Burnham för att vilja reducera varje mänsklig relation till en fråga om maktsträvan ska med andra ord undvikas. Det är en anklagelse som saknar bärkraft. Däremot kan Burnham anklagas för att ha en cynisk syn på politiken, där politikers, reformatorers och välgörares fagra löften i förlängningen inte tas så bokstavligt som dess upphovsmän kanske skulle vilja.

Inspirerad av Mosca drar Burnham slutsatsen att det i varje samhälle finns två klasser av människor: de styrande och de styrda. Burnham medger att dessa kategorier är flytande och på intet sätt kan betraktas som statiska. Människor åker in och ut ur de styrande grupperna och den som vid ett tillfälle tillhörde de styrda kan vid nästa tillfälle finna sig bland de som styr. Denna distinktion utgör Burnhams mest grundläggande begreppspar och den har samma betydelse för honom som den mer kända vän/fiende-distinktionen hade för Schmitt. Det är onekligen en hård slutsats som inte tillåter någon romantisering av makten. En formulering som ”representera folket” har heller ingen bäring i Burnhams värld. Antingen tillhör du den styrande klassen, eller den klassen som blir styrd.

För att bättre kunna studera maktens mekanismer utvecklar Burnham en metod som han kallar anti-formalism, även om det kanske är en för generös behandling från min sida att betrakta denna som en fullständig metod. Kärnan i anti-formalismen är den till synes enkla och okomplicerade slutsatsen att det som en makthavare eller ideolog säger inte ska tas bokstavligt. De argument som framförs i en pamflett, ett partiprogram eller i en debatt är bara ett första steg för att ta reda på vad aktören har för avsikt att göra. Den uttalade avsikten är inte nödvändigtvis den som egentligen är den gällande.

I ekonomiska termer brukar det heta ’qui bono’, alltså vem gynnas. Här handlar det snarare om vem som ska bestämma. När Burnham beskriver sin metod använder han som exempel Dante Alighieri, den kände poeten, och en bok han skrev med titeln De Monarchia i vilken han argumenterar för en uppsättning politiska mål och principer. Burnham kallar kapitlet för” Dante and the Politics of Wish”, vilket kanske är rimligt att översätta till ”Dante och önsketänkandets politik”. Det kan vid en första anblick förefalla märkligt att som studieföremål välja en person vars arbeten ligger så långt tillbaka i tiden. I själva verket är det fullt rimligt.

Det viktiga i det här sammanhanget är inte Dantes arbeten, så min beskrivning av fallstudien kommer att hållas kort. Poängen är att Dante i sin bok argumenterar för en uppsättning normativa principer som han anser borde vara ledande för ett gott styre. Framför allt argumenterar han för att kejsaren av det heliga romerska riket borde vara suverän i förhållande till Påven i Rom. Genom att gå tillbaka i arkiven kan Burnham emellertid visa att Dante vara direkt involverad i en historisk konflikt där både kejsaren och Påven var parter i målet. Dante ville dessutom blidka kejsaren och få denne att ställe upp för sin fraktion, vilken hade åkt på en serie snöpliga nederlag.

Principerna Dante presenterar är alltså inte så viktiga i sig. Det betydelsefulla i sammanhanget är att de syftar till att rättfärdiga och stärka kejsarens styre och att Dante skrev boken som en gest för att vinna kejsarens gillande. Det finns alltså en formell mening, som Dante presenterar i klara verba. Det finns också en egentlig mening, som inte framgår direkt, men som går att utvinna genom att undersöka de fakta och omständigheter som omgärdar verket och dess författare. Enligt Burnham går det i de flesta fall att göra en distinktion mellan formell och egentlig mening när det gäller ideologisk produktion; emellertid inte alltid.

Här blir den nödvändigt att göra en distinktion mellan den formella avsikten, den som uttalas i klara verba, och den verkliga avsikten, den som man får kunskap om genom att undersöka fakta och omständigheter. När det kommer till att ge en slutgiltig definition på anti-formalism är Burnham förhållandevis vag, vilket förvånar eftersom han aldrig uttrycker sig otydligt eller uppvisar en vilja att inte bli förstådd. Detta är emellertid grundtanken med denna metod: att inte i första hand fokusera på den avsikt som läggs fram, och diskutera om den är giltig eller ogiltig, ond eller god, bra eller dålig i största allmänhet. Utan snarare vad det är för dolt intresse eller okänd omständighet som den ska försvara, rättfärdiga eller hjälpa fram.

Burnham uttrycker sig kärnfullt med denna formulering:

We think we are debating universal peace, salvation, a unified world government, and the relation between state and church, when what really is at issue is whether the Florentine Republic is to be run by its own citizens or submitted to the exploitation of a reactionary foreign monarch. We think, with the delegates at the council at Nicea, that the discussion is concerned with the definition of God’s essence, when the real problem is whether the Mediterranean is to be politically centralized under Rome or divided. We believe we are disputing the merits of a balanced budget and a sound currency when the real conflict is deciding what group shall regulate the distribution of the currency. We imagine we are arguing over the moral and legal status of the principle of the freedom of the seas when the real question is who is to control the seas.[4]

Det ska inte sägas annat än att anti-formalismen är en intellektuellt kvalificerad metod för att förstå politikens mekanismer. Emellertid finns det på samma gång någonting nästan anti-filosofiskt med dess sätt att fungera. Precis som framgår genom stycket ovan handlar denna metod inte om att ställa olika principer och dilemman mot varandra, och genom deduktion och argumentation kommer fram till vilken som är den bättre eller sämre. Anti-formalism handlar alltid om att ställa principer i deras relation till makten. Den som använder denna metod bryr sig inte så mycket om huruvida liberala, konservativa eller marxistiska principer går segrande ut idéstriden, som de bekymrar sig om att liberaler, konservativa och marxister vinner makten om deras principer uppnår framgång.

Jag tänker mig två former av anti-formalism: induktiv och deduktiv. Den tidigare är empiriskt grundad och man kan inom denna variant lägga fram fakta som bevisar ett sådant intresse som man försöker genomskåda. Exempelvis som Burnham gör med Dante. I den senare versionen kanske det inte nödvändigtvis går att bevisa att det finns ett intresse likt Dantes. Men man kan ändå dra den slutsatsen utifrån logisk deduktion. Om socialister och feminister föreslår jämlikhetsskapande åtgärder, grundade i sin etik och ideologi, kan man dra slutsatsen att de kommer att rättfärdiga utbyggnad av statliga funktioner på övriga samhällets bekostnad. Alldeles oavsett vad dessa ideologer själva tänker om saken, kommer deras program att rättfärdiga en större stat.

En anledning till att Burnham uppskattar Machiavelli – i såg hög grad att han uppkallat en tradition av politiskt tänkande efter honom – är att han behandlar det politiska tänkandet som en vetenskap snarare än som ett uttryck för önskningar. Machiavelli är visserligen en man med starka begär och en klar ambition gällande i vilken riktning han ville att hans samtida Italien skulle ta: han vill se ett enat Italien under en furste. Machiavelli är emellertid ärlig i sina avsikter; i hans skrifter finns inga dolda budskap utan det vi ser är vad vi får.

Machiavelli är dessutom distanserad i meningen att han förstår att hans önskningar inte nödvändigtvis är de som är i linje med samhällsutvecklingen. Tvärtom. Faktum är att Machiavellis egen preferens var en stat styrd efter republikanska principer, inte helt olikt de principer som en gång var vägledande för den romerska republiken. Han förstod dock att dessa utsikter inte hade några möjligheter att slå in under den tid i vilken han befann sig. Den gamla aristokratin var på väg ut och den enda kraft som var potent nog att ersätta den var furstarna, som i land efter land etablerade sin position och banade väg för den moderna staten. Dessa var den nya maktbasen och om någon skulle ena Italien, så var det en furste.

I detta kapitel har vi antagit en annan ton än i de tidigare. I stället för att prata om förhållandevis abstrakta koncept som identitet och idéer, så har vi diskuterat politiken som en kamp om makt, tekniker för att urskilja oärliga grepp som de styrande och olika ideologer och opinionsbildare vill berätta för oss, samt uppfattningar om de härskande klasserna. Ideologier, trossystem, världsåskådningar, är emellertid viktiga också i detta sammanhang, även om diskussionen har gått i en förhållandevis krass materialistisk riktning. Burnham påminner i det här avseendet (eller om de påminner om Burnham) om neorealisterna inom IR-teori, vilka anser att det internationella systemet är på ett visst sätt alldeles oavsett andra omständigheter.

Vi har betonat idéernas roll, men vi har aldrig förnekat att det finns någonting sådant som en materiell grundstruktur heller. Den postmoderna bilden av idéer som går hela vägen ner har aldrig accepterats för den här undersökningen. Enligt Burnham uttrycker ideologier förhoppningar, ambitioner, farhågor och intressen hos en eller en annan grupp i samhället. Det finns alltid en koppling mellan ideologin och gruppen vars intressen och önskningar den uttrycker. Ideologier kan använda ett vetenskapligt språk, och uttryckas som hypoteser om det förgångna eller framtiden, men de kan inte göra några verkliga vetenskapliga anspråk.[5]

Burnham poängterar att ideologiproducenterna gärna hävdar att deras ideologi företräder allmänintresset, att den är gjord för hela mänskligheten. Detta kan emellertid avfärdas i enlighet med den anti-formalistiska metoden. Om en grupp gör anspråk på makt ligger det i dess intresse att övertyga världen om den universella giltigheten i dess idéer. Det går dock aldrig att komma ifrån att en ideologi i första hand uttrycker intresset hos gruppen som förespråkar den. Detta är viktigt att poängtera, för det är en slutsats som vi kommer att bära med oss, att även om idéer är viktiga i sin egen rätt, går det aldrig komma ifrån att de behöver vara kopplade till en grupp som gör anspråk på makt.

From the point of view of the theory of the ruling class, a society is the society of its ruling class. A nation’s strength or weakness, its culture, its prosperity, its decadence, depend in the first instance upon the nature of its ruling class.[6]

Det verkar rimligt att den härskande ideologin i ett samhälle har en koppling till den härskande klassen. Nu är det inte så enkelt som att tala om en enda härskande klass, som kan göra anspråk på att styra allt som händer och sker. Det finns politiska, mediala, ekonomiska och administrativa eliter som alla kan göra anspråk på att ha makt inom sina respektive områden. För svensk del är det emellertid uppenbart att vi har ett förhållandevis kompakt politiskt etablissemang som bara förändras marginellt i takt med tiden. Det är exempelvis inte helt enkelt för att nytt parti att uppnå så många röster att de kan väljas in i riksdagen och på allvar bli en del av det politiska spelet. Partier som lyckas bli invalda brukar vanligtvis bli kvar där också.

När det kommer till en mer utvecklad diskussion om ideologierna och hur de interagerar med eliten i ett samhälle kan vi med fördel återigen vända oss till Sam Francis; den lärjunge till Burnham som kan sägas ha överglänst mästaren. Francis utvecklar det machiavelliska resonemanget om ideologier i boken Leviathan and it’s Enemies. I Burnhams och Moscas efterföljd skriver Francis att ideologier är någonting som de styrande använder för att rättfärdiga sitt maktinnehav, men han skiftar formulering från ideologi till ’politisk formula’. Francis skriver följande:

What Mosca called” political formulas” are largely identical to what today are called ideologies, doctrines the purpose of which is not to offer true scientific or philosophical explanations of reality but rather to justify a course of action for a particular group – a political party, a religious sect, a nation or a ruling elite.[7]

Det finns en inneboende motsättning i ideologierna: de har ofta höga sanningsanspråk, men deras yttersta syfte är att gynna den gruppen som den specifika ideologin är knuten till. Det finns därför ett mått av bedräglighet som är svårt att komma ifrån när det gäller de politiska ideologierna – de hävdar en sak, men fyller i själva verket en annan funktion. Emellertid är det ändå att tankefel att från detta dra slutsatsen att ideologierna utan vidare kan avfärdas som renodlat bedrägeri. Mosca poängterar att ideologierna bara kan fylla en funktion till att börja med eftersom de uppfyller ett grundläggande mänskligt behov att uppleva att man styrs utifrån etiska principer – och inte bara utifrån intellektuell och moralisk kraft.

Det är därför viktigt att poängtera att eliter vanligtvis tror på ideologin som de representerar. Det finns emellertid undantag bland de mest cyniska elementen inom en grupp. Som vi dessutom kommer att bli varse kan det också vara fallet att en inflytelserik grupp förespråkar en ideologi, men använder en annan uppsättning idéer för att komma fram till sitt egentliga mål. Francis lägger också till att en ideologi börjar kollapsa vid det tillfälle när det blir uppenbart att dess anspråk på att kunna förklara verkligheten inte längre är trovärdiga. Då blir det än viktigare för den berörda eliten att ta till kraft, men framför allt bedrägeri, för att garantera att ideologin kan leva vidare och fortsätta att underbygga gruppens maktanspråk.

Francis skriver vidare att konceptet ideologier generellt sett måste uppfylla tre kriterier:

  • Till att börja med måste ideologin rationalisera elitens intressen och få dem att framstå som kopplade till ett högre syfte än intressena själva. Det finns ingen elit eller annan grupp som uttryckligt hävdar att de agerar i sitt egenintresse: de rättfärdigar sitt agerande genom att hänvisa till en högre princip i någon form.
  • Ideologin måste identifiera och kommunicera intressena både till gruppen i sig och till de som befinner sig utanför gruppen. Intressena formuleras inom ramarna för ideologin – inte utanför den. Det måste också finnas argument för dessa intressen som går bortom intressena i sig, utan istället klär in dem i en passande berättelse. Eliten eller gruppen tror vanligtvis på denna berättelse.
  • Det är också viktigt att ideologin integrerar olika strömningar inom samhället genom att skapa gemensamma referenspunkter och symboler. Det är viktigt att allmänheten också går med på berättelsen som eliten berättar och därmed godtar deras anspråk på styrande och deras intressen.

Det finns också ett samspel mellan eliten och de intellektuella samt kulturen inom vilka de verkar. Det typiska är att intellektuella formulerar idéer som de genuint tror på, men vilka samtidigt kan ge stöd till den härskande gruppens agenda. Det är inte heller otypiskt att kulturella verk, om än inte frivilligt, får göra tjänst för att stödja elitens dagordning. Francis nämner att en filosof som William av Ockham och en pjäsförfattare William Shakespeare har fått dessa roller tilldelade sig, utan att de därmed bett om dem. Det viktiga att poängtera är att det finns ett samspel mellan intellektuella och idéerna de formulerar, och eliten som försöker dra nytta av dessa idéer för att rättfärdiga sina anspråk på makt.

Det som kan vara svårt att hålla isär är vad som rättfärdigar elitens maktanspråk genom design och vad som gör det genom effekt. Samspelet kan beskrivas som en märklig kombination mellan konspiration och genuin tilltro till de idéer och principer till vilka man bekänner sig. Viktigt att ha i åtanke är emellertid att det inte verkar finnas någon styrande grupp som agerar utanför ett ideologiskt ramverk eller som är kapabla att identifiera intressen utanför ideologin. Samtidigt kan knappast de styrande avfärdas som marionetter under idéer, eftersom de trots allt använder idéerna strategiskt för att gynna den egna gruppens fortsatta existens och välgång.

En sak som är intressant med Burnham är att han har en bakgrund som trotskist: den mest radikala och intellektuella versionen av alla marxistiska riktningar. Vissa av hans slutsatser går i någon grad i linje med marxistiska synpunkter. Det finns ett citat av Marx och Engels återgivit i början av detta kapitel, i vilket det framgår att alla idéer som framträtt genom historien i själva verket har företrätt den härskande klassens intressen. Burnham tar i själva verket denna slutsats i bruk, men på ett betydligt ärligare sätt än vad hans marxistiska föregångare gör. Marxisterna riktar nämligen den kritiska skärpan mot alla – utom den egna positionen. Gramsci kritiserade borgerlig hegemoni; det hade emellertid aldrig föresvävat honom att kritisera kommunistisk hegemoni.

Det machiavelliska perspektivet genomskådar alla maktkonstellationer. Det favoriserar inget och säger sanningen om alla.

En variabel som är nödvändig att ta sig an, för att vårt syfte med boken inte ska gå om intet, är det faktum att den politiska sfären i någon utsträckning måste betraktas som autonom. Den uppfattningen representerar ett problem i förhållande till de diskussioner som vi har fört under bokens tidigare kapitel. Fokus där har som bekant varit att det finns en koppling mellan kulturen och politiken; där identitet kommer att identifiera intressen, vilka aktörer därefter kan efterfölja. Detta är inte en beskrivning av sakernas tillstånd som jag är beredd att backa undan från. Det ställer emellertid ändå upp ett problem som inte går att backa undan ifrån: hur ska man betrakta de politiska aktörernas roll i allt detta?

Ett faktum som är värt att komma ihåg från Ringmars bok är det följande: att även om identitet är betydelsefullt för politisk handling, och han bygger ett starkt argument för att detta är fallet, krävs det ändå aktörer som är skickade för uppgiften. Även om den svenska identiteten – snarare än andra intressen – lade grunden för stormaktsambitionerna, så hade detta räknats för ingenting om det inte hade funnits en krigarkung som Gustav den II Adolf, en skarptänkt statsman som Axel Oxenstierna och en uppsättning skickliga officerare som kunde föra armén i krig mot katolikerna. Kort uttryckt: det krävs fortfarande personer med kapacitet att agera inom den politiska sfären.

Om man driver det metapolitiska perspektivet till sin spets kan man lätt få intrycket att det är gruppen ’intellektuella’ som ska vara drivande för samhällsutvecklingen eftersom de ändå är de som tänker tankarna, skriver böckerna och gör analyserna. Då är det av betydelse att komma ihåg det som redan har poängterats av Johnson, nämligen att den franska nya högern misslyckades av precis denna anledning. Det är möjligt att det är för mycket sagt att de misslyckades; deras analyser, kunskap och metoder har fått många efterföljare vilka i sin tur har satt sin prägel på kultur och samhälle. Den nya vänstern, som de i hög grad var en reaktion emot, nöjde sig emellertid inte med att sitta och teoretisera i ett hörn av samhället. De tog över statsapparaten.

Ytterligare ett perspektiv som kan lyftas fram är kritiken av en övertro på det vi kan kalla för sfär-tänkandet, alltså uppfattningen att samhället består av sfärer som i sin tur kan över- och underordnas varandra. Exempelvis den marxistiska idén att produktionsmedlens organisering skulle vara bestämmande för det sociala medvetandet, vilket logiskt leder till slutsatsen att kontroll över den förra leder till dominans inom den senare. Marxismens historiemetafysik grundar sig som bekant på en fast övertygelse att de kommer att segra eftersom de har de historiska processerna på sin sida; processer jämtemot vilka den vardagliga politiken väger lätt. Fallet Gramsci – och marxismens misslyckanden överlag – antyder emellertid att det inte är riktigt så enkelt.

Det går på samma sätt att problematisera kultur och politik-schematiken. Även om politik och identifikationen av intressen bygger på identitet och idéer, så kommer det inte vara så enkelt som att kulturen totalt kan determinera den politiska sfären. Det kommer också att behövas individer av det slag som kan agera inom politiken, se till att intressena kan efterföljas och att berättelsen som vi vill se kan genomföras. Exakt vilka det är som kan agera inom politiken? Burnham ger svar på den frågan utifrån tänkare som Mosca och Machiavelli. Det är intressant att notera att den typ av personligheterna Burnham anser vara lämpliga för att delta i kampen om makten inte korrelerar särskilt väl med typiska intellektuella.

De viktigaste egenskaperna är, enligt Burnham, en kapacitet för hårt arbete, en något hänsynslös inställning till mål och andra människor, samt stora ambitioner för den egna framtiden. Det är andra egenskaper än exempelvis en kärlek till vishet, eftertänksamhet eller en genuin välvilja till andra människor. Därmed inte sagt att de som tävlar om makten är ointelligenta; snarast gäller motsatsen, men de är knappast några filosofer i klassisk mening eller personer som bekymrar sig om boklig bildning och kunskap för dennas egen skull.  Om man betraktar den typen av furstar som Machiavelli själv skrev om kan man notera att det handla om hänsynslösa person med en skrämmande förmåga att få sin vilja igenom.

En riksdagspolitiker av svenskt snitt kan naturligtvis inte jämföras med Lorenzo de Medici; som Machiavelli följde på nära håll under sin livstid. Det verkar löjligt att placera denne i samma kategori som personer som Stefan Löfven, Annie Lööf, Ulf Kristersson eller för all del vilken svensk riksdagspolitiker som helst. Men hur löjliga dessa än kan förefalla, så är det ändå ett faktum att de är en del av makten och att de har visat sig kapabla att avancera inom den interna partihierarkin, hålla kvar sina partier i riksdagen och i åtminstone någon utsträckning genomdriva agendor. De är svåra att karaktärisera varken som lejon eller rävar. De är snarare gamar – en tredje typ vars främsta egenskap är att kunna kalasa på det kadaver som är vår statsapparat.

Om man går tillbaka till tänkare som Burnham, Mosca och Machiavelli blir det snabbt tydligt att politiken är ofrånkomlig, och människor som kan agera inom den kommer att vara fortsatt nödvändiga. Jag tror därför att det verkliga målet med metapolitiken är att forma identiteten hos den här typen av människor på ett sådant sätt att de upplever att deras egna mål är i linje med den nationella saken. De kan sedan använda sin kapacitet för hårt arbete och hänsynslöshet för att förverkliga de idéer, trosuppfattningar och önskningar som kommer från metapolitiken.

En sak är viktig att konstatera: metapolitik är kulturen i dess relation till politiken. Om inte så är det någonting annat. Exempelvis universitetsverksamhet eller en bokklubb. Den typ av människor som i förlängningen blir ”vår” härskande klass, vår Lorenzo de Medici, kommer förmodligen inte vara den typ av person som vi allra helst önskar oss. Det kommer med all sannolikhet vara en person på Donald Trump. En vulgär och säkerligen hänsynslös affärsman, men som kommer med ett ess i rockärmen: han har gjort Amerikas intressen till sina och han kommer att använda all sin ambition och kapacitet för att förverkliga dem. Det är först när en präktig rovdjurstyp plockar upp våra idéer, och låter dem sammanfalla med hans intressen, som saker kan börja hända.

[1] Kommunistiska manifestet, 14

[2] Nietzsche, Friedrich: The Will to Power. Loc, 471

[3] Horowitz, Carl: http://www.thesocialcontract.com/artman2/publish/tsc_28_2/tsc-28-2-horowitz.shtml

[4] Burnham, The Machiavellians, p.16

[5] Burnham: The Managerial Revolution, 26-27, 34

[6] James Burnham, The Machiavellians, sid, 67.

[7] Francis, Samuel: Leviathan and it’s Enemies. Sid, 185.

Notering: ursprungligen publicerat i min bok, Memetisk krigföring

Vad är ett kulturkrig?

Since the Second World War, white Europeans have felt guilty about being themselves and have been made to feel guilty and are being encouraged to feel more guilty than they have at any other time in their history. There is no period in our history where we have faced such evident self-hatred and such evident insults upon ourselves which are harmful to the prospects of our children’s lives, and their children, and generations as yet unborn. Is this a phase that we’ve gone through, or is it something slightly more sinister and ulterior than that? These are questions which we need to analyze.

  • Jonathan Bowden[1]

Allt som händer i samhället i vår tid är ett resultat av idéer. Både det goda och det dåliga. Vad vi måste göra är att bekämpa dåliga idéer. Vi måste bekämpa allt vi ogillar i det offentliga livet. Vi måste sätta bättre idéer i de felaktiga idéernas ställe. […] Idéer och endast idéer kan lysa upp mörkret.

  • Ludwig von Mises[2]

 

Kulturkrig som koncept

Jag vill börja denna bok med en grundläggande tes: den svenska befolkningen krymper. För somliga framstår detta säkert som ett både märkligt och kontroversiellt påstående. Kontra mitt påstående finns det data som visar att Sveriges befolkning tvärtom ökar och att det därför inte finns anledning att bekymra sig över den saken. Mitt ordval ”den svenska befolkningen” ska emellertid inte tolkas som att jag avser den del av de människor som befinner sig i landet och som av en eller annan anledning fått svenskt medborgarskap. Jag avser etniska svenskar – och vår del av den totala befolkningen är försatt i en konstant minskning. [3]

För den som är bevandrad i de konservativa klassikernas idéhistoria kan inledningen säkerligen kännas bekant, och det borde den göra. Den amerikanske konservative statsvetaren James Burnham inleder sin bok Suicide of the West: An Essay on the Meaning and Destiny of Liberalism på ett liknande sätt; även om hans betraktelse avser hur västerlandet krymper rent geografiskt. Alldeles oavsett om man vill beskriva hur västerlandet krymper rent geografiskt eller om dess ursprungsbefolkning är på tillbakagång i demografiska termer, är detta knappast svårt att belägga. Kartor såväl som statistik talar sitt tydliga språk på ett sätt som inte kan missförstås.

Fakta kan emellertid vara hur tydliga som helst. Det återstår ändå att de tydligaste fakta måste tolkas och värderas om de ska få någon mening. Påståendet ovan om att de etniska svenskarna är på demografisk tillbakagång – och riskerar att bli en minoritet i sitt eget land – kan tas emot olika från läsare till läsare. För någon kan detta faktum te sig djupt problematiskt och föranleda någon form av ingripande för att profetian inte ska bli verklighet. För ytterligare någon kan det vara hänt att samma påstående som mest ger upphov till likgiltighet och för en tredje framstår det som tveksamt om detta överhuvudtaget ska framstå som en problembeskrivning.

Burnham brottas med samma frågeställning i den ovan nämnda boken. På tidstypiskt vis vill han själv inte komma med något omdöme om huruvida det ska betraktas som ett problem eller inte att västerlandet drar sig samman geografiskt. Det borde dock vara tämligen uppenbart att Burnham betraktar det som ett program. Även om det inte sägs uttryckligt i texten så kan knappast rubriken ”Suicide of the West”, tolkas på ett annat sätt än att Burnham betraktar det som ett problem att västerlandet är på demografisk tillbakagång. Eller, uttryckt något mer dramatiskt, håller på att begå självmord.

Liberalism i detta sammanhang har ingenting att göra med den klassiska liberalism som associeras med Adam Smit och David Ricardo. Den klassiska liberalismen ställer upp ett ideologiskt försvar för den fria marknaden och för individens möjlighet att verka så fritt som möjligt utan att hållas tillbaka av samhälleliga restriktioner. Det är dessutom en typ av liberalism som underbyggs av en äldre protestantisk tradition av moral och etik. Den bygger alltså inte en grund för vilken typ av individ som helst: utan för entreprenören, företagaren, som tar initiativet på marknaden, har ett personligt förhållande till Gud, och bevisar sin utvaldhet genom ekonomisk framgång.

Den amerikanska liberalismen som Burnham beskrev är någonting annat. Den har mer att göra med den ideologiska repertoar som fått namnet kulturmarxism. Faktum är att Burnhams karakterisering av liberalism i lika hög grad ringar in denna mer moderna företeelse. Det hade varit tillräckligt att byta ut namnet så hade analysen kunnat behållas i sin nuvarande form. Denna liberalism uppmuntrar till ett dåligt samvete; ett dåligt samvete för att man är priviligierad, man, frisk, begåvad, europé och vit, egentligen allt som innebär styrka och välmående.

Burnham utforskar många varianter av denna liberalism och den han tar sikte på är inte i första hand den som kommer i versionen av en personlig, moralfilosofisk läggning. Det som intresserar honom är i första hand den som får geopolitiska konsekvenser. Burnham var det som man kan kalla en ”kall krigare”, alltså en konservativ som i hög grad polemiserade mot Sovjetunionen och ville total amerikansk seger mot motståndaren i Öst. Det som kan förvåna i sammanhanget är att Burnham hade en bakgrund som trotskist, den både mest intellektuella och subversiva av alla marxistiska strömningar och rörelser. Han kom emellertid över till den patriotiska och konservativa sidan och kanske kompenserade han något för tidigare synder genom att bli en skoningslös kritiker av sina tidigare lojaliteter.

Suicide of the West är anspråkslös i meningen att den inte lägger fram någon fullständig förklaring till varför västerlandet krymper geografiskt – och därigenom går mot sin undergång. Trots att boken handlar om att karakterisera liberalismen så är Burnham ovillig att ge liberalismen hela ansvaret för den utveckling som han skildrar. Samhällsmekanismerna är komplicerade och det är sällan eller aldrig en enda orsak som ligger bakom att saker blir som de blir. Den typen av förklaringsmodeller brukar kallas ”monistiska” och det de missar är att det alltid är många drivkrafter aktiva på samma gång och att det därför oftast blir problematiskt att tillskriva en enda orsak rollen som alltings drivkraft. Det är misstaget marxisterna gör i sin historiefilosofi och det är en av anledningarna till varför de alltid har fel.

Jag skrev inledningsvis att det är nödvändigt att göra en distinktion mellan fakta och värderingar. Den som läser min inledning kan ta till sig det faktum att svenskarna inom överskådlig framtid kommer att utgöra en minoritet i Sverige och utifrån detta reagera på olika sätt. De flesta som läser boken kommer med all sannolikhet att se det som ett problem. Andra kommer kanske inte att göra det. Det hänger på vilken förförståelse vi har sedan innan. Problemet med liberalismen är, enligt Burnham, kanske inte att den ensam kan ges ansvaret för västerlandets problem, utan snarare att den gör dessa problem uthärdliga och lindar in dem på ett sätt så att de inte framstår som problem över huvud taget.

Varför ska man se det som ett problem att Västerlandet retirerar geografiskt när man inte känner någon lojalitet till denna civilisation och därför inte bryr sig om dess välgång? Eller till och med betraktar den som brottslig på grund av handlingar som dess tillhörande nationer begått i förhållande till tredje världen? En sådan inställning riskerar att få katastrofala konsekvenser under de bästa av omständigheter. Under sämre omständigheter blir det garanterat livsfarligt. Burnham kontrasterade Västerlandet i relation till Sovjetunionen: två civilisationer inbegripna i en konflikt som med all rätt kan kallas en kamp om världen. En av dessa tror inte på sig själv, och den andra med totalt självförtroende, vilken går segrande ur kampen?

Det var vår smala lycka att Sovjetunionens planekonomiska system visade sig var ännu mer ohållbart än vårt moralfilosofiska. Precis som Ludvig von Mises kunde visa långt tidigare kan inte socialismens ekonomiska kalkyl hålla i längden och av den anledningen är det inte fel att säga att Sovjetunionens kollaps var ödesbestämd.  Västerlandets kollaps verkar inte ha varit ödets vilja – eller åtminstone inte ännu. Det verkar i vilket fall som helst inte som att den geografiska tillbakagången är det avgörande problemet. Förmodligen har det att göra med att den koloniala historien, till skillnad från när Burnham skrev sin bok, förefaller så avlägsen att det förlorade territorium som kolonierna utgör inte upplevs som ett problem. Vårt problem är, som jag skrev inledningsvis, den demografiska tillbakagången.

Eller den är, uttryckt mer korrekt, en konsekvens av ett flertal andra problem. Det har med all sannolikhet inte gått någon förbi att det sedan ett par årtionden pågår en massinvandring till Sverige, vilken är vad som driver på befolkningsutbytet. Denna invandring är en direkt konsekvens av politiska beslut som fattades under 1970-talet och av idépolitisk opinionsbildning som bedrevs under samma tidsperiod. Massinvandringen till Sverige är ett exempel så gott som något på synergin mellan politik och idéer. Det kan vara frestande att analysera idéer som fristående fenomen, men de är alltid knutna till någon form av intressegemenskap. Idéerna behöver dessutom kanaliseras genom personer eller organisationer: opinionsbildare, makthavare, partier, lobbyorganisationer och tankesmedjor.

En klassiker på området är Lars Erik Hansens doktorsavhandling, som denne lade fram vid Stockholms Universitet, och vilken har titeln Jämlikhet och valfrihet: En studie i den svenska invandrarpolitikens framväxt. Där beskriver han bland annat hur samtliga svenska riksdagspartier under 1975 röstade för att Sverige skulle bli det man kallar för ett mångkulturellt samhälle. Den enda spänningen som kunde skönjas under beslutsprocessen var att Moderata Samlingspartiet ville betona valfrihet framför jämlikhet, vilket var målet som de andra partierna förfäktade. Att Sverige skulle bli mångkulturellt innebar i praktiken att de invandrargrupper som befann sig i landet skulle uppmuntras att behålla sina ursprungsidentiteter och därigenom uppnå erkännande från majoritetssamhället.

Inte utan ironi kan man konstatera att detta mål i dagens läge framstår som förhållandevis gynnsamt för den svenska befolkningen. Även om denna politiska inriktning var ytterst radikal vid tiden när den klubbades igenom, kan man ändå konstatera att den i dagens läge skulle innebära ökad segregation och ytterligare distinktion mellan svensk och icke-svensk. För partiernas vidkommande kan man konstatera att den politiska inriktning som togs i bruk under mitten av 1970-talet har hängt med in i 2000-talet. År 2011 skrev jag en uppsats på detta tema och kunde där konstatera att samtliga riksdagspartier (SD undantaget) försvarade mångkultur och en fortsatt hög invandring till Sverige.[4]

Frågan om hur Sverige blev en mångkultur väcktes återigen: denna gång i doktorsavhandlingen The Multicultural Moment vilken lades fram vid Åbo Akademi 2015 av Mats Wickström. Precis som vad gäller all bra forskning kommer Wickström fram till liknande slutsatser som tidigare Hansen. En viktig slutsats är att det fanns en krets av intellektuella – där sociologen David Schwartz framför allt utmärkte sig – vilka med tidningen Dagens Nyheter som bas argumenterade för att mångkultur var rätt väg för Sverige. Gemensamt för kretsarna som argumenterade för mångkultur var att de dels var akademiker och dels att flera av dem var judar. Också företrädare för andra minoriteter deltog i lobbyverksamheten.

Det verkar finnas en olycklig tendens att minoriteter i majoritetssamhällen utvecklar en företeelse som den brittiske kulturkritikern Jonathan Bowden kallade ”förtruppspolitik” och vilket i praktiken innebär att ledare för minoritetsgrupperna positionerar sig mot majoriteten. I det här fallet kunde personer som Schwartz, i kraft av sin position inom akademi och media, komma med intellektuellt övertygande argument till varför Sverige borde bli ett mångkulturellt samhälle. Jag vill återigen betona synergieffekten mellan idéer och politik. Utan den intellektuella lobbyismen hade mångkulturalismen inom svensk politik aldrig fått den form som den fick. Utan politikerna hade idéerna emellertid aldrig fått något uttryck och de hade fortsatt att vara en angelägenhet för ett fåtal intellektuella.

Doktorsavhandlingarna av Hansen och Wickström är högintressanta. De är emellertid axplock som sätter fingret på tendenser som är del av en betydligt bredare allmänkulturell strömning. Debatterna om invandringen och mångkulturalismen hade, vill jag argumentera för, aldrig vare sig förts eller fått den utgång som de fick om det inte hade varit för hur de svenska och europeiska kulturklimaten formats sedan 1960-talet. Det handlar inte bara om inställningen till invandring och mångkultur – det handlar i en vidare bemärkelse om inställningen till hela den västerländska civilisationen. Tror vi på oss själva och vår fortsatta existens eller gör vi det inte?

Schwartz och hans kollegor hade god hjälp av att de kulturella- och intellektuella klimat som de verkade inom redan hade skiftat till vänster. Intressant för sammanhanget är ett forskningsprojekt som finansierats av Axess-stiftelsen och bär namnet: 1968-studier kring ett problemområde, med professor emeritus Svante Nordin och lektor emeritus Lennart Berntson, som forskningsledare. Detta projekt syftar till att belysa vänsterns manövrar inom olika sektorer av det svenska samhället och de publikationer som sprungit från projektet har på ett kvalificerat sätt kunnat berätta om varför institutioner man kan tycka borde vara ideologiskt neutrala, i själva verket står långt till vänster. Johan Sundeens bidrag, 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989, förklarar exempelvis varför Svenska kyrkan står så långt till vänster.

Mest relevant för våra syften är emellertid Nordin och Berntssons egen publikation: Efter revolutionen – vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968, som kom ut under 2017. De både författarna – båda två med en bakgrund inom vänstern – beskriver där hur den svenska vänstern i bred mening positionerade sig inom kulturdebatten. Det är intressant att notera att vänstern hade en dominerande ställning inom den svenska kulturdebatten och att denna dominerande ställning stäckte sig under flera årtionden. Samtidigt ska inte vänsterns framgång ges en alltför romantiserad framställning. Det är viktigt att poängtera att vänstern genomgick sina egna kriser, perioder av tvivel, och med känslor av misslyckande.

Boken innehåller många nedslag i såväl enskilda debatter som böcker, men det övergripande uppdraget kan utan tvekan sägas vara att skildra hur vänstern gick från ortodox marxism till det man kan kalla postmodernism. I denna intellektuella resa ingick också att man omprövade sin inställning till föreställningar som Västerlandet, framsteg, vetenskap, förnuftet, osv. Marx och Engels hyllade framsteg, förnuft och vetenskap; den alltmer pessimistiska vänstern som växte fram förhöll sig desto mer skeptisk. Inställningen till tredje världen var också en punkt på dagordningen som kom att omförhandlas. Marxismen influerade den postkoloniala rörelsen, men kom också att influeras av den samma.

Den marxistiske gurun Jean Paul Sartre skrev exempelvis förordet till postkoloniale gurun Franz Fanons bok, Vit hud, svarta masker. Där gav Sartre bland annat uttryck för uppfattningen att det inte var några problem med att döda vita människor. Han slog också an en annan ton än den som tidigare varit rådande inom vänstern. Han skrev om det dåliga samvetet och poängterade att Karl Marx hade gjort klart att skammen är en revolutionär känsla. Nordin lyfter dock fram att Marx framför allt betonade att Marx lyfte fram hatet som en revolutionär känsla. Sartre verkade emellertid känna skuld över att vara vit i förhållande till sina svarta kamrater. I så hög grad att han inte såg några problem med att döda vita människor.

Mer exakt skrev Sartre det följande:

Att döda en europé är att slå två flugor i en smäll, att samtidigt avskaffa förtryckaren och den förtryckte. Kvar blir en död och en fri man.[5]

En annan av bokens huvudlinjer är vänsterns försök att orientera sig bort från den redan vid tiden belastade Sovjetkommunismen. Eller detta var åtminstone vad vissa av de mer intellektuella grupperna försökte göra. Det behöver knappast sägas att det är dessa som har åldrats bättre och överlevt det faktum att det till och med i Sverige kan bereda problem att bekänna sig till stalinismen eller maoismen. Vurmen för totalitära ideologier i tredje världen hängde emellertid också samman med en allmän fascination för den icke-europeiske ”andre”. När den egna civilisationen framstod som tveksam blev det naturligt att söka respit utanför Europa.

Nordin och Berntson drar slutsatsen att vänstern – trots att den brottades med kriser och tvivel – vann kulturdebatten, men förlorade slaget om ekonomin. För egen del anser jag att denna slutsats verkar rimlig. Det framstår inte som märkligt att det var under denna period som Sverige blev mångkulturellt och dessutom började ta emot invandrare i högre grad än tidigare; även om volymerna under denna period inte kan jämföras med de nuvarande. Det handlade om ideologiska föreställningar som låg i tiden och gick utanför den betydligt snävare invandrardebatten. Det kan tilläggas att det inte fanns någon större möjlighet att kontrastera tidsandan med nationalistiska och konservativa föreställningar.

Den svenska situationen kommer alltså inte ur ett vakuum. Den kommer tvärtom från ett långt 1900-tal där kulturklimatet har dominerats av vänstern och där högerns motoffensiver huvudsakligen utgjordes av att försvara marknadsekonomin mot en expanderande socialstat, det fria valet mot Socialdemokratisk förmyndarpolitik, osv. Den som är det minsta bekant med de svenska så kallade högerpartierna: Moderaterna, Centerpartiet, liberalerna och Kristdemokraterna, borde inte bli förvånad över att de inte försvarat nationella värden under de senaste årtiondena. Statsvetaren Jan Hylén konstaterar exempelvis i sin doktorsavhandling Fosterlandet främst? Att Moderaterna under den senare halvan av 1900-talet gick från konservatism till liberalism.

En formulering som ofta återkommer är den om ett ’kulturkrig’, där vänstern i bredaste bemärkelse antar rollen av aggressorn, och högern som en lindrigt talat brokig skara av försvarare som inte riktigt verkar ha varit uppgiften mogen. Denna formulering är onekligen polemisk och säkerligen mer polemisk än vad många på vänsterkanten skulle föredra. Det hela blir emellertid en fråga om framing mer än någonting annat. Om någon kommer med påståendet att vänstern och den kritiska teorin syftade till att ställa förtryckande strukturer under prövning och genomskåda vilseledande ideologiska föreställningar, skulle med all sannolikhet ingen på vänsterkanten komma med invändningar mot beskrivningen. Om det formuleras som ett aggressivt krig mot traditionella europeiska ideal blir saken snabbt en annan.

Det är naturligtvis inte bara i Sverige som det pågått omvälvningar av det slag som kan kallas kulturkrig: det är ett fenomen som är allmänt för hela Västerlandet. I boken A War for the American Soul skildrar Andrew Hartman betydande kulturkonflikter i USA. Hartmans framställning påminner emellertid mer om ett kulturkrig än vad Nordins och Berntsons gör, av den anledningen att vänsterns aggression i Sverige tycks ha varit tämligen ensidig. I USA fanns det emellertid en stark, ofta kristen, höger som satte sig till motvärn mot olika typer av vänsteridéer. Konflikterna tangerade ofta gränsen till den direkta politiken, eftersom det kunde röra sig om saker som abortlagstiftning och läroplaner. Många konflikter tycks dock ha föregått politiken, och metaforen om en ”strid om den amerikanska själen”, verkar inte malplacerad.

I hög grad handlar det om kulturkonflikter som speglade spänningarna inom det amerikanska samhället. Det handlade om aborter och sexualpolitik i en bredare bemärkelse, men det handlade också om afroamerikanska ansträngningar att vinna erkännande genom att driva en skarp polemik mot den vita majoritetskulturen. Precis som gäller för Nordins och Berntsons framställning förläggs kulturförändringens epicentrum till det turbulenta 60-talet. I USA såväl som Sverige var det då som de gamla värdena började att ställas på sin spets, och en värderingsmässig nyordning infördes genom 68-generationens ansträngningar. Om denna nyordning skriver Hartman följande:

The new America given life by the sixties – a more pluralistic, more secular, more feminist America – was built on the ruins of normative America.[6]

Hartman drar ytterligare en intressant slutsats: att vänstern i USA uppnådde en pyrrhusseger som liknade den som vanns av den svenska vänstern. I kulturella termer gick det att skönja en formidabel utveckling där man kunde rycka fram och etablera sina fanor på mark som tidigare tillhört det gamla Amerika man inte identifierade sig med och ville bekämpa. Det paradoxala i sammanhanget är att amerikanska konservativa kunde fortsätta att skörda segrar i termer av ekonomisk policy och valframgångar. Den sätter ännu en gång fingret på det komplexa samspelet mellan idéerna och politiken och sambandet dem emellan.[7]

Det verkar emellertid också som om det fanns skillnader mellan Sverige och USA vad avser kulturkamperna och varför de utkämpades. En viktig sådan är att Sverige under 60-talet ännu var en homogen nationalstat; USA däremot splittrat mellan en rad olika minoritetsgrupper, dock med europeisk majoritetsbefolkning. Den svarte ledaren Malcolm X uttryckte att han inte såg någon amerikansk dröm, bara en mardröm. Också i Sverige tvivlade man på sin civilisation, men det fick med all sannolikhet en annan intensitet när kritiken kom från minoriteter vilka inte identifierade sig med nationens kulturella mittfåra. I denna kulturkonflikt gällde striden ett avgörande om USA var rasistiskt bortom all räddning eller om det ännu fanns något gott att slå vakt om.

Det är också från den amerikanska situationen som den idag så omtalade identitetspolitiken utgår ifrån. Bakgrunden är den svarta minoritetens försök att positionera sig i den kulturella terrängen och konstruera konkurrerande berättelser till den vita majoritetskulturens. Filosofer som Charles Taylor fick anledning att teoretisera om situationen och kom därifrån fram till idén om ’erkännandets politik’ som ett positivt sätt att lyfte upp olika kulturer utan att därmed värdera dem på ett jämförande vis med varandra. Det är signifikativt att dylika fenomen uppkommit genom den amerikanska belägenheten, vilka på sikt fått konsekvenser för oss alla.

I vår diskussion om konceptet kulturkrig har vi berört Sverige och USA i all korthet. Vi har diskuterat sammanstötningar mellan olika grupper, där vänstern visserligen ofta fått överhanden, men där ingen egentligen haft den totala dominansen. Låt oss för ett ögonblick vända blicken österut och överväga den kinesiska kulturrevolutionen. Denna kulturrevolution är något av det mest bisarra och fascinerade som någonsin ägt rum i mänsklighetens historia. Ursprungligen lanserad för att stärka ordförande Maos position i ett läge där partiinterna konkurrenter höll på att gå om honom, antog den så småningom en helt annan karaktär och blev ett försök till en total brytning med det förflutna.

Även om det inte är helt enkelt att räkna på finns det siffror som pekar mot en riktning där 1.5–2 miljoner människor miste livet under åren som kulturrevolutionen pågick. På sätt och vis kan man säga att idén bakom kulturrevolutionen tog vissa tendenser inom marxismen och kommunismen till sin logiska slutpunkt. Denna idé var att man förklarar krig mot det förflutna i form av kultur, historia och socialt medvetande. Gamla hierarkier ska slås i spillror mot yttersta hänsynslöshet och allting som vittnar att det överhuvudtaget funnits ett förflutet ska tas bort från offentligheten. Böcker brändes och dekorationer på tempel slogs sönder.

Det finns partifunktionärer i Sovjetunionen som tänkte på sig själva som ’den mänskliga själens arkitekter’, eftersom deras uppdrag var att skapa nya människor för en ny tid. Det var precis vad rödgardisterna – kårerna bestående av framför allt unga människor, studenter – genomförde i förhållande till den kinesiska kulturen. Det som fascinerar är framför allt den närmast magiska förvandlingen genom vilket en hel kultur kan förvandlas till ett uttryck för borgarklassen och kapitalintresset, och därmed göra sig förtjänt av en veritabel avrättning. Det ska inte heller glömmas bort att detta var en revolution från ovan, sanktionerad av partitopparna och ytterst tänkt att stärka Mao Tse-tungs personliga makt.

Det finns också en betydelsefull skillnad mellan kulturrevolutionen i Kina och kulturkamperna som ägde rum inom Västerlandet. I det senare fallet fanns det i någon grad idéer om vad som skulle ersätta de gamla värdena och institutionerna. I Kina fanns det knappast ens vaga tankar om vad som skulle ta det gamla, förstörda kulturens plats. Jag nämner kulturrevolutionen i Kina vid sidan av de andra kulturkamperna som ett sätt att illustrera en tendens: det finns grader i helvetet vad gäller vänsterns kulturkrig. Men även om en tendens kan vara mer mjuk eller hård än den i grannlandet kvarstår ännu det faktum att den polemiska udden är riktad mot traditionella kulturformer, som det blir en förutsättning att undanröja för att skapa den nya tidens människor.

Det är mot bakgrund av denna händelseutveckling som denna bok skrivs. I styckena ovan har jag tecknat en bred problembeskrivning av vad som händer i Sverige och världen. De flesta av dessa problem kommer jag inte att beröra. Det kommer vara nödvändigt att hålla problembeskrivningen så begränsad som möjligt. De flesta problemområden är dessutom inte nödvändiga att beröra; det har redan gjorts av personer med betydligt bättre kompetens. Frågeställningen som jag tar sikte på befinner sig snarast i skärningspunkten mellan politik och idéer: det område som ofta benämns som metapolitik.

I en analys av 1900-talets problem framstår just kultur och idéer som en avgörande framgångsfaktor för vänsterns räkning, och som någonting vilket högern aldrig riktigt förstod sig på. Det verkar inte ha spelat någon roll att så kallade högerpartier tidvis kunnat säkra makten genom valframgångar. För även när borgerliga partier, vilka åtminstone i teorin ska föreställa att vara konservativa eller liberala, har suttit vid makten har en agenda som ligger närmare vänsterns kunnat genomföras. Att samtliga av de borgerliga partierna under 1975 gick med på den mångkulturella agendan borde egentligen säga allt som vi behöver veta.

Vad spelar det för roll om så kallade högerpartier kan säkra fortsatt parlamentarisk representation om de ändå genomför vänsterns agenda? Det ska inte glömmas bort att en moderat statsminister, Fredrik Reinfeldt, så sent som 2014 från stora scenen i Almedalen höll ett tal där han uppmanade svenskarna att öppna sina hjärtan. Reinfeldt är också mannen bakom de bevingade orden om att Sverige är en ”moralisk stormakt”. Det framstår som otänkbart att något av de etablerade partierna kan anförtros uppgiften att vända den negativa utveckling som jag har beskrivit ovan. Det är trots allt de som på en politisk nivå ligger bakom denna.

Politik och kultur

Politiken flyter nedströms från kulturen

  • Andrew Breitbart

Metapolitics comes before politics, because we have to change people’s worldviews before we can change the political order

  • Greg Johnson

I detta sammanhang framstår relationen mellan politiken och kulturen, metapolitiken, som ytterst relevant. Det är också den som boken ska handla om. Det verkar nämligen inte som att den ena kan fungera utan den andra. I ett samhälle som styrs efter den parlamentariska demokratins principer är det viktigt att olika intressen kan representeras av ett parti. Det framstår emellertid som lika viktigt att partiet vid makten har den allmänna kulturen på sin sida om det ska kunna uträtta någonting av värde och slippa kämpa mot tidsandan. Detta är nämligen en kamp som kan vara svår eller omöjlig att vinna.

Ett exempel som jag gärna återkommer till är hjälten i Edward Gibbons praktverk, Det romerska rikets nedgång och fall, kejsaren som för eftervärlden blivit känd som Julian the Apostate, eller Julianus avfällingen. Julianus var en av de bättre kejsarna under den senare perioden och i likhet med sin föregångare Marcus Aurelius var han både en kompetent härförare och hade utvecklade filosofiska intressen. Ytterligare en likhet med Aurelius var att Julianus avvisade kristendomen – som vid det här laget var statsreligion i det romerska riket – och han släppte aldrig lojaliteten till Atens och Roms gudar.

Julianus valdes till kejsare av sina soldater när hans föregångare gick ur tiden och en av hans åtgärder var att försöka återföra det romerska riket till den gamla religionen. Det ska sägas att Julianus bara hann regera i 16 månader, innan han föll för ett persiskt spjut, när han i spetsen för sina trupper kämpade för att hålla gränsen mot främre Asien. En lärdom man kan dra från fallet Julian är att det är svårt att utöva makt under den omständighet att man har sitt samhällets allmänkulturella strömning mot sig. Som de flesta förmodligen vet förblev Rom kristet efter Julianus död.

Om Julianus ansträngning skrev Gibbon följande:

But the genius and power of Julian were unequal to the enterprise of restoring a religion which was destitute of theological principles, of moral precepts, and was not susceptible to any solid or consistent reformation.[8]

Inte ens en romersk kejsare vid höjden av sin makt kunde genomföra en kulturell förändring om inte förutsättningarna fanns där. Det framstår i så fall som ännu mer osannolikt att ett parti som Sverigedemokraterna ska kunna genomföra Herkulesprovet att vända utvecklingen i Sverige utan att ha tidsandan på sin sida. Jag konstaterade inledningsvis att svenskarna håller på att bli en minoritet i sitt eget land. Det är inte förrän en majoritet av vårt folk tolkar detta som ett problem som det kommer att få ett politiskt genomslag. Annars kommer inte svenska politiker med en nationell agenda att lyckas bättre än vad Julianus gjorde på sin tid.

Det framstår som en självklarhet att det finns en relation mellan kulturen och politiken; att idéer kan få konsekvenser i en mer praktisk bemärkelse. Det framstår däremot inte som lika självklart hur denna relation ser ut mer exakt eller hur den bäst ska förstås. I detta kapitel har jag skrivit om kulturell dominans, kulturkrig och till och med en kulturrevolution – men ingenting om hur dessa egentligen funkar i en mer utvecklad teoretisk bemärkelse. Vi har hitintills inte bifogat några kvalificerade definitioner gällande kultur, identitet, idéer eller politik. Vi förutsätter tvärtom att vi vet vad de betyder och hur de appliceras i samhället.

Metapolitiken har vunnit gehör inom alternativhögern/den nya högern/vit nationalism – eller vilken beteckning man nu föredrar. Detta är inte märkligt. Det verkar tvärtom som en logisk slutsats att dra efter ett 1900-tal som i mångt och mycket handlat om kulturkonflikter. Och inte minst eftersom högern, i en bred bemärkelse, gång på gång dragit det kortare strået i förhållande till vänstern som ofta verkar ha varit den mer aggressiva och idérika parten i de konflikter som förekommit. Det råder inga tvivel om att det metapolitiska perspektivet har bidragit med mycket bra till den nationella högern – i Sverige såväl som internationellt.

Det är emellertid också fallet, att när ett perspektiv varit med tillräckligt länge och blivit tillräckligt dominant, är det hög tid att skärskåda det. Det finns en tendens inom all politisk verksamhet att tro sig ha kommit fram till ”Lösningen” med stort L, vilken en gång för alla ska generera framgång och ställa alla problem inför ett avgörande. Inom den nationella högern – vilket jag använder som ett paraplybegrepp för att ringa in flera av de strömningar som är i omlopp – har metapolitik, i åtminstone någon grad, blivit denna lösning. När det kommer till statsvetenskap ligger min lojalitet hos det som James Burnham kallar den machiavelliska traditionen: och ett kärnvärde i denna är att man inte tror på en enda orsak som förklaring för det som händer i samhället.

Det finns många antaganden i omlopp som gäller relationen mellan politik och kultur, men i ärlighetens namn är ämnet ännu förhållandevis outforskat. Åtminstone saknas det en bok som för samman den forskning som finns till en helhet. Detta är min ambition med denna bok: att säga någonting om relationen mellan kultur och politik. Om detta har redan mycket sagts, det är sant, men det som har sagts är vanligtvis konstateranden vilka bygger på antaganden som är förutsatta snarare än underbyggda och utforskade. Det är dessa antaganden jag kommer att underbygga, kvalificera och kritisera.

Någon kan tro att jag ställer mig avvisande till den kulturella förklaringsmodellen, vilket emellertid inte stämmer. Däremot förhåller jag mig till det gamla ordspråket: den man älskar agar man. Min ambition är att underbygga det, utan att för den sakens skull ta det för givet, och därigenom se det kommer ut starkare på andra sidan. Det bör också tilläggas, även om det med all säkerhet framgått, att jag som skriver denna bok gör det med en agenda, en dagordning. Jag är svensk, nationalist och höger – och min dagordning är att ingripa mot folkutbytet och den mångkulturella politiken. Detta har inga utsikter att lyckas utan en fungerande strategi och en grundläggande förståelse av kulturell och politisk förändring. Det är denna förståelse jag vill erbjuda läsaren.

Metapolitik från högerkanten kommer ursprungligen från Frankrike och rörelsen som lade fram perspektivet brukar benämnas som den franska nya högern. Denna rörelse har emellertid aldrig identifierat sig själv som höger och i ekonomiska frågor antar den tvärtom positioner som kan beskrivas som vänster. Det finns två böcker som ger en översikt gällande den franska nya högern och vilka jag rekommenderar för vidare studier. Den nya högern av James O’Meara och Ur ruinerna av Joakim Andersen. Syftet med detta kapitel är att i all korthet beskriva den nya högerns inställning till kulturell förändring, för att sedan vidareutveckla hur detta perspektiv därefter har övertagits och vidareutvecklats av alternativhögern.

Enligt O´Meara började den franska nya högern, med den unge journalisten Alain de Benoist i spetsen, att reflektera över de här frågorna efter att den franska högern gjorde ett katastrofval och förlorade makten till socialistpartiet. Många på högerkanten var förvånade över valresultatet, men för de Benoist var det väntat. Hans förklaring till valresultatet var att det franska folket i hög grad hade förändrats på en kulturell nivå. De hade inte längre kvar de traditionella attityder och koncept som hade legat till grund för röstbeteenden som hade fört människorna till den parlamentariska högern. Så varför förvånas över att den parlamentariska processen gick som den gick?

I grunden handlade det emellertid om mer än partipolitik; det handlade om en djupgående civilisatorisk förändring. Den franska nya högern polemiserade i hög grad mot vad de upplevde som en amerikanisering av det europeiska kulturlivet i allmänhet och det franska i synnerhet. Denna retorik präglas av ett typiskt franskt anti-amerikanskt sentiment, som bitvis gränsar till att vara ren chauvinism. Det är ett av problemen med den franska nya högern, vilket gör att rörelsen kan upplevas som främmande av den som inte är lika fokuserad på att kritisera USA och den amerikanska kulturen.

Alldeles oavsett hade de Benoist och hans kollegor rätt i att det europeiska kulturlivet hade förändrats så markant att det fick politiska konsekvenser. Just idén om att förändringar inom kulturen kan få politiska följdverkningar är en av grundsatserna för högerns metapolitiska perspektiv. Denna idé verkar som en rimlig slutsats att dra från många års misslyckanden för nationellt orienterade politiska partier. Den representerar också en brytning med det perspektiv som den gamla, borgerliga högern har haft, och i vilket man mer eller mindre har vägrat att möta kulturen på den kulturella arenan. Betoningen på kultur är definitivt logisk.

O´Meara lyfter exempelvis fram att det man kan kalla den franska borgerliga högern hade svårt att betrakta kultur som någonting mer än utsmyckning; någonting som visserligen tydde på förfining men knappast någon mer utvecklad politisk relevans. Detta kan jämföras med den svenska konservatismen sådan den sett ut under 1900-talet, både som fristående idéströmning och institutionaliserad genom Moderata Samlingspartiet. Jonas de Geer har argumenterat för att den svenska konservatismen aldrig klarade av att nyorientera sig efter andra världskrigets slut.

I artikeln, kallad ”Högern och 68”, gör han argumentet att högern mer eller mindre gick med på 68-vänsterns världsbild och försökte ompositionera de egna ställningstagandena så att de skulle passa någorlunda med dennas. De Geers påpekanden går i linje med de som gjorts av Nordin och Berntson: att högern överlät kulturarbetet åt vänstern och istället fokuserade på att etablera nya positioner inom den ekonomiska sfären. Det kan dock nämnas att den borgerliga högern var framgångsrik när det kom till debatten om ekonomin, även om det kan tilläggas att vänsterns position var tämligen svag och motbevisades lika mycket av sin praktik som av sina meningsmotståndares argument.

En intressant sak med den franska nya högern var att den strukturerade sitt tänkande i enlighet med marxistiska analytiska kategorier. Detta ska egentligen inte förvåna eftersom rörelsens rykte som ”höger” mer eller mindre kan avfärdas som en produkt av medias rapportering. En person som Alain de Benoist har aldrig haft något behov av att referera till sig själv som höger. Tvärtom har han sagt att han kan sägas vara på högerkanten, som en följd av det allmänna debattklimatet, men att det inte betyder att han är av den. När det kommer till exempelvis ekonomiska frågor är den franska nya högern mer vänster och kritiserar ofta kapitalism som koncept.

Därför är det bara rimligt att en av de viktigaste inspirationskällorna för den nya högern är den marxistiske filosofen Antonio Gramsci. Här är några biografiska detaljer på sin plats. Gramsci var ledare för det italienska kommunistpartiet under mellankrigstiden och gjorde ett försök att gripa makten i Italien på revolutionär väg. Revolutionen misslyckades emellertid och Gramsci tillsammans med flera medarbetare hamnade i fängelse, och de som utgick med segern var istället Benito Mussolini och fascisterna. I fängelset skrev Gramsci sina för eftervärlden kända fängelseanteckningar där hanreflekterade över nederlaget och vad det innebär.

Erfarenheten fick Gramsci att reflektera över några av marxismens mest grundläggande utgångspunkter och antaganden. Ett sådant antagande är att det sociala medvetandet i ett samhälle bestäms av produktionsmedlens utveckling och organisering. Sfären som ringar in dessa brukar refereras till som basen. I basen ingår produktionsmedlen: verktyg, maskiner, fabriker, land och råmaterial. I denna ingår också relationerna som styr hur produktionsmedlen är organiserade: proletariatet, arbetararistokratin, bourgeoisien, privategendom, kapital, osv. Det är från den materiella basen som det sociala medvetandet utgår och det är således omstruktureringar inom denna som står bakom avgörande samhällsförändringar.

Kopplad till basen är någonting som kallas för överbyggnaden, vilken består av fenomen som inte är direkt kopplade till basen: konst, familjen, kultur, religion, filosofi, lag, media, politik, osv. Basen är viktigare än överbyggnaden och ett antagande är att alla dessa storheter är djupt påverkade av produktionsmedlen och deras organisering. Detta kan emellertid skilja sig mellan olika marxister, i synnerhet efter att Gramsci publicerade sina arbeten. Men det är inte fel att säga att den traditionella bilden är att basen är viktigare än överbyggnaden och att socialismen till följd av historiens dialektiska lag är oundviklig som en fortsättning på kapitalismen. Socialismen är med andra ord en historisk nödvändighet.

Personer som Gramsci fick dock göra erfarenheten att socialismen kanske inte var så oundviklig som han hade föreställt sig; med den misslyckade revolutionen i åtanke. En slutsats han drog var att arbetarna aldrig skulle inse sina sanna intressen – och uppväcka sitt klassmedvetande – så länge de stod under den borgerliga kulturen och institutionernas förtrollning. Gramsci menade alltså att kulturen och värderingarna i samhället var relevanta i sig och inte bara som en konsekvens av produktionsmedlens organisering. Kulturen kunde tvärtom bli direkt bestämmande för politiken och därmed bli en tyngd i vågskålen gällande om socialismen skulle kunna införas eller inte.

Gramsci operationaliserade detta genom konceptet hegemoni, vilket jag själv har haft anledning att fundera över. Hegemoni förväxlas ofta med dominans och det brukar ofta heta att en aktör innehar hegemoni, när en formulering som ”dominant ställning” förmodligen är mer träffande. Exempelvis: Socialdemokraterna har en hegemonisk ställning inom svensk politik, eller USA har en hegemonisk ställning inom världspolitiken. Detta kan korrelera med att de underställda aktörerna har tagit till sig de ovan nämndas värderingar. Att ta till sig värderingar av strategiska skäl – för att exempelvis kunna förhandla lättare med en aktör – kan dock inte jämföras med att verkligen befinna sig i en hegemonisk struktur.

Hegemoni går hand i hand med det som brukar beskrivas som maktens tredje ansikte och detta brukar beskrivas som följer: förmågan att få någon att agera mot sitt objektiva intresse, men på ett sådant sätt att personen gör det frivilligt. Kultur och värderingar lägger grunden för våra preferenser, och Gramscis arbetare valde i enlighet med sina kulturellt grundade preferenser att gå emot det som Gramsci och marxisterna menade är deras objektiva intressen. På en mer praktisk nivå förordade Gramsci att kulturen därmed måste förändras genom de så kallade organiska intellektuellas arbete. Dessa ska inte förväxlas med den typ som håller till på universiteten, utan sådana som interagerar med befolkningen i en mer praktisk bemärkelse.

Den franska nya högern öppnade alltså upp för nya synsätt, som ditintills hade varit främmande för högern som den hade sett ut innan. O´Meara gör den intressanta iakttagelsen att varje konservativ höger har en så reaktiv inställning till varje form av förändring att den så gott som alltid förlorar när saker och ting förnyas. Mer progressiva krafter är betydligt skickligare när det kommer till att kapitalisera på samhällsförändringar. På så sätt kan det sägas vara någonting positivt att den franska nya högern inte var en konservativ rörelse i traditionell bemärkelse. Utan att gå in på detaljnivå kan det ändå konstateras att den är en märklig sammansättning av en rad tendenser som inte nödvändigtvis behöver hänga samman.

Det kan verka ironiskt, med tanke på den franska nya högerns utpräglade anti-amerikanism, men det var den amerikanska alternativhögern som tog över dennas metapolitiska perspektiv och förde det in i 2000-talet. Det finns flera namn som teoretiserat kring detta, vilka förtjänar att nämnas i det här sammanhanget. Främst av dessa är emellertid den amerikanske filosofen Greg Johnson som i ett flertal essäer har lagt fram synpunkter som berör ämnet. Han har dessutom operationaliserat ett flertal av till metapolitiken anknutna begrepp. Ett begrepp som Johnson har ringat in på ett kvalificerat sätt är hegemoni, vilket han har satt i relation till den politiska strategi som vita nationalister bedriver på internationell nivå.

Johnson menar att målsättningen för nationalister borde vara att etablera det nationalistiska perspektivet som en överideologi. Just överideologi är ett intressant begrepp som användes av den svenske statsvetaren Herbert Tingsten, som under efterkrigstiden beskrev demokratin som en överideologi. Betydelsen av överideologi är att alla ideologier och partier, inom etablissemanget, gått med på att demokratin är en given del av den egna ideologin – och den är således gemensam för samtliga oaktat övriga olikheter. När Johnson beskriver nationalismen i en hegemonisk ställning så får det innebörden att alla är överens om att vita människor ska vara i fortsatt majoritet i sina egna länder. Folk kan i vanlig ordning fortsätta att vara oense om andra politiska frågor och policylösningar, men om detta råder enighet.

Vad betyder egentligen metapolitik? Det borde inte bereda några svårigheter att göra en tydlig och bestämd avgränsning därvidlag. Ändå har metapolitik, i likhet med andra hel- eller halvakademiska modeord som ”paradigm” eller ”orwellskt”, letat sig in i det vardagliga språkbruket och blivit en del av den allmänna vokabulären. Det är möjligt att jag läser in för mycket i denna användning. Kanske är det fallet att det jag beskriver som allmän användning i själva verket är ett fenomen som gäller för personer med ett intresse för högerpolitik? Alldeles oavsett kan det knappast nekas till att metapolitiken blivit av intresse för de som vill se en genomgående politisk förändring.

’Meta’ betyder att någonting är självrefererande. En metastudie tar exempelvis sikte på att studera och jämföra studier som redan gjorts. På samma sätt vill deltagarna i en metadebatt debattera en debatt som redan utspelat sig. För ett par år sedan gjorde humorgruppen Grotesco ett avsnitt om ”metahumor” som sändes i SVT och där man skämtade om att skämta. I det fall vi vill veta vad metapolitik betyder borde vi således fråga oss vad som är betydelsen av politik. Det är många svar som kan ges på den frågan eftersom många akademiker, tyckare och andra känner sig kallade att besvara frågan utifrån eget tycke och smak.

Klassiska filosofsvar inkluderar: uppnåendet av det goda samhället eller vem som ska tilldelas vad från de resurser som står till vårt förfogande. Det är givet att politiken innehåller föreställningar om vad det goda samhället består i och hur det bäst ska uppnås. Det är också givet att politiken förutsätter att någon bestämmer vem som ska få vad av de resurser som politikerna har tagit sig rätten att förfoga över och därefter fördela. Tonvikten ska emellertid ligga på ’bestämma’ snarare än fördela och det är detta ord som leder oss till den korrekta uppfattningen om vad som är den ultimativa definitionen på politik som verksamhet.

Politik är kampen om makten, det är definitionen som ges av James Burnham i hans klassiska studie The Machiavellians: Defending Freedoms. Denna bok är en oerhört bildad, men framför allt ärlig, genomgång av en rad politiska tänkare med Niccolo Machiavelli som startpunkt och Vilfredo Pareto som slutdestination. Burnhams mål är att binda samman någonting sådant som en machiavellisk tradition, vars främsta kriterium på tillhörande är man inte gör sig några illusioner om politikens väsen utan snarast behandlar den på ett ärligt, frånkopplat och faktaorienterat sätt. Alltså som en vetenskap bland andra. Det som borde vara den äkta betydelsen av statsvetenskap.

Det finns få tänkare som är så utskällda och avskydda som Machiavelli. Det brukar heta bland kritiker att Machiavelli genomförde en separation mellan etiken och politiken och därmed öppnade upp för en betydligt sämre era inom politiken. Men som Burnham poängterar: etiken i den politiska sfären blir varken bättre eller sämre av att Machiavelli lägger fram sina på faktabaserade slutsatser om hur politik har bedrivits genom historien. Det är lika befängt som att kräva att slutsatser om invandringens kostnader ska censureras eller att forskningsresultat som berör IQ-skillnader mellan olika folkgrupper inte ska beröras för att de inte hamnar i linje med ett visst etiskt system.

Har inte vi, som tillhör den stora gruppen av styrda, rätt att veta vad som är våra makthavares sanna natur? På vilket sätt är det en högre utvecklad etik att göra sig illusioner om vad som driver politikerna? Det är det naturligtvis inte. Men att göra sig dylika föreställningar är tyvärr vanligt förekommande. För att återvända till ämnet. Den mest grundläggande definitionen på politik är att det är en verksamhet som går ut på kampen om makten. Kritik kan anföras att det är en smal definition som inte på ett tillräckligt sätt fångar politikens komplexitet och dynamik i form av dess många skiftande ambitioner, mål och drivkrafter. Ytterligare kritik kan säga att definitionen är ofullständig eftersom den i sin tur förutsätter ’makt’ som någonting givet och självklart.

Vi kommer att kvalificera alla dessa definitioner under kommande kapitel. Poängen med en smal definition handlar om att skapa en stabil utgångspunkt. Maktens flera dimensioner kommer också att redogöras för. Låt oss i detta nu bara konstatera att metapolitik, definitionsmässigt, får betydelse av någonting som tar sig makt över makten. Eller någonting som syftar till att påverka och styra över politiken. Det blir alltså fråga om en verksamhet som syftar till att styra politiken, men kanske inte nödvändigtvis ge sig in i den på ett så direkt sätt som tar sig formen av ett politiskt parti eller annan liknande organisation.

Det är alltså denna modell som är en fortsättning på den marxistiska tankefiguren i vilken det finns det bestämmande förhållande mellan basen och överbyggnaden. I den modell som utvecklades av den franska nya högern – och därefter övertogs av alternativhögern – föreställer man sig ett liknande förhållande, i meningen att kulturen är basen och politiken överbyggnaden. Namnet man gett denna modell är, som anförs ovan, metapolitik. Detta är en analys som kommer med både fördelar och nackdelar, precis som egentligen är fallet med varje strategi. Även om jag i grunden är sympatisk till modellen kommer jag också att lyfta fram svagheter i den. Tanken är att den ska gynnas av en något mer sträng behandling.

Med tanke på att den franska nya högern byggde sin analysmodell efter marxistiska tankefigurer, kan det vara värt att påminna sig om de begränsningar som mötte dessa. Det är exempelvis värt att lyfta fram att Gramsci misslyckades med sin ambition att gripa makten i Italien och att detta föranledde honom att revidera den marxistiska teorin. Där Gramsci lyfte fram de intellektuella, eller åtminstone de organiska intellektuella som gruppen med revolutionär potential, så lyfte kollegan Lenin fram partiet som en liknande kraft. Grundantagandet i leninismen är att en revolutionär förtrupp väcker klassmedvetandet och leder massorna i deras historiska seger.

Man kan säga att både Gramsci och Lenin inför det egna initiativet som en variabel i en händelseutveckling som annars kan förefalla som styrd av krafter som ligger bortom den enskildes kontroll. Ska inte det sociala medvetandet utgå från produktionskrafternas beskaffenhet och inbördes relationer? Är det inte av den anledningen som socialismen av sina mest angelägna anhängare betraktas som oundviklig? Tydligen finns det gränser även för den mest bestämda av deterministiska teorier. Också den som går med på den bestämmande relationen mellan kulturen och politiken borde ta denna lektion om det otillräckliga med överdriven tilltro på determinism som en lärdom. Även om relationen finns, och det är jag säker på att den gör, kommer man aldrig förbi att det egna initiativet alltid är viktigt.

Den franska nya högern gav oss flera viktiga lärdomar, och den breddade tveklöst vår förståelse av både politik och kultur. Men inte heller denna rörelse kommer utan problem och ytterligare en lärdom som bör drar är att denna rörelse är en avsomnad sådan. Både Greg Johnson och Michael O´Meara har analyserat anledningarna till varför. I artikeln Theory and Practice lyfter Johnson fram att den franska nya högern i mångt och mycket misstolkade Gramsci och snarare följde August Cochins teori om hur de intellektuella salongerna banade väg för franska revolutionen. En organisk intellektuell är en aktivistisk sådan, inte en världsbortvänd navelskådare. Enligt Johnson, som citerar tidigare medarbetaren Guillaume Faye, blev den franska nya högern just en överintellektuell sammanslutning som sysslade med konferenser, bokutgivning, artikelskrivande, men gav upp alla försök att aktivt påverka politiken.

O’Meara är inne på någonting liknande. Han använder en formulering som ’analytisk avskildhet’, för att beskriva vad det handlar om. Det är just sådana problem som gör mig övertygad om att den franska nya högerns modell – som definitivt har lärt oss mycket – kommer med så avgörande problem att den inte kan appliceras rakt av. Överintellektualisering och analytisk avskildhet kommer inte att skörda några lagrar för vår del. Det är en av anledningarna till att jag skriver den här boken. Metapolitiken kommer inte att vara tillräcklig för våra syften. Politiken är också nödvändig. En teori om förändring som inte bygger på monism kommer att vara nödvändig och det är en sådan som jag kommer att lägga fram under kommande kapitel.

[1] Bowden, Jonathan: https://www.counter-currents.com/2012/03/jonathan-bowdens-western-civilization-bites-back/print/

[2] Von Mises, Ludwig: https://www.mises.se/2011/06/29/sjatte-forelasningen-politik-och-ideer/

[3] Hugin, Kristoffer: https://www.altnorden.se/2017/08/18/det-stora-folkutbytet/ 2018-02-26

[4] Stigermark, Anton: http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=2541961&fileOId=2541964 2018-02-27

[5] Nordin, Berntson: sid, 65, kindle

[6] Hartman, Andrew. A War for the Soul of America. Loc, 134, Kindle

[7] Ibid, loc 146

[8] Gibbon, Edward: The Decline and Fall of the Roman Empire, loc 18922: Kindle

 

Notering: inledningskapitlet i min bok, Memetisk krigföring

The Spectre of the Left

‘You can only win the game when you understand that it is a game. Let a man play chess, and tell him that every pawn is his friend. Let him think both the bishops holy. Let him remember happy days in the shadows of his castle. Let him love his queen. Watch him lose them all.’
— Jorg Ancrath, Prince of Thorns

 

The Marxist Antonio Gramsci is a celebrated thinker; strangely enough he is probably more celebrated on the Right than he is on the Left. There is a good reason for why he is regarded as a useful thinker by the conservatives and nationalists that he would have fought against with ferocity in the early twentieth century. This reason has little to do with his politics, and much more to do with his creative methodology and his notion that you need to have culture on your side in order to succeed in politics. When some of his concepts are removed from their original context, they can be appropriated by the Right and made useful in our own struggle.

There are certain strands in Gramsci’s general thought, however, which give us reasons to be careful in using his methodology, even when it is adopted with the clear purpose of advancing the positions of the Right. There is a degree to which Gramsci can be seen as part of a cadre of Marxist intellectuals who worked on concepts pertaining to the importance of the people in society, history, and culture. One should also mention György Lukács and his ideas about class consciousness, Jean-Paul Sartre and his concept of bad faith, and the ideological state of Louis Althusser. When it comes to the intellectuals who in some ways came to replace the earlier, Marxist left, one can mention Michel Foucault and his ‘archaeological’ investigations, and one should certainly not forget Jacques Derrida and the school of deconstruction.

Some, but by no means all, of the Marxist intellectuals were aware that it is not a very good strategy to trust the workers to find their own way to their class identity, the struggle, and the party. For instance, Lukács believed that class consciousness could only arise under certain circumstances, and that cannot awaken on its own. There has always been a tension in Marxism when it comes to the relationship between the means of production and the cultural structure, or, as they put it, between the base and its superstructure. It should not be forgotten that Marxism, when it was first formulated, was viewed as a hard science by those who claimed to follow its teachings.

Marx himself held that he had formulated a science, and this was a serious claim. He believed to have discovered the laws of history and society, and he expressed them in terms of dialectical materialism and historical materialism. The first refers to his notion that culture arises from the material and that thought is altered by the material, and that ideas, in the end, are determined by the material. Historical materialism, as a complementary view, refers to the concept of class and its importance in the history of mankind. It is the idea that history is really about the sometimes open, and sometimes hidden, war between the classes: a sort of occult war that is destined to end with the working class triumphing over the bourgeoisie.

Jonathan Bowden once said that Marxism resembled a vortex of ideas, and he was certainly right. Since its founding, Marxism has gone in many different directions; some strands have been critiqued for being crude in their materialism and some have been almost completely oriented toward the study of culture. The interesting thing is, of course, why have Marxists always had an interest in culture? Why would they? In a more orthodox interpretation of this type of thought, culture is simply an outcome of the means of production. It is determined, it does not determine. Culture would perhaps be of interest to describe the decadent life of the bourgeoisie, but in the end it doesn’t really matter since it will change when the means of production are reorganised.

This stance has been rendered impossible by its own incongruity. Not even a hardcore materialist philosophy like Marxism can ignore the importance of culture and ideas in the long run. More than anyone, Gramsci became aware of this when he was active as the leader of the Italian Communist party. Their attempt at a revolution failed, and Gramsci was jailed by the Italian state, which at that time was being ruled by Benito Mussolini’s Fascists. During his time in jail, Gramsci developed the concepts that would come to be important for the Left in the decades following Gramsci’s death in 1937.

It is surely not surprising that during his time in jail, Gramsci considered the reasons why the revolution had failed, and why the workers had not done what the organisers and intellectuals of the Left had asked them to. Gramsci was not the only Marxist intellectual to have had these thoughts; Lukács also pondered this in his History and Class Consciousness, where he asked the question of how the working class becomes aware of itself as a working class; or, in other terms, how it develops its class consciousness. It seems to be a necessity that the working class actually thinks of itself as a working class if it is to be possible for it to fulfil its destiny.

This is also a good way to put the question that Gramsci must have asked himself: why did the working class not come to think of itself as a working class? It is in this context that he developed the concept of hegemony, which is an idea that is more complicated than it is sometimes made out to be. Hegemony is something that exists in the mind; it is rule by ideas, values, and norms. If an attempt to alter the existing hegemony is to succeed it is necessary that people internalise these ideas in a deeper sense. Ideas when understood in this context therefore exclude the sort of opinions that one can change from one day to the next; it also excludes coercion by means of force.

An interesting thing about Gramsci is the importance he assigned to intellectuals in the scheme of things. He held that it is not enough merely to be intelligent and to write on subjects that could be perceived as metapolitical in the broadest of senses. To be of any relevance in Gramsci’s eyes, it is necessary to be an organic intellectual, which is a type of intellectual who expresses the actual interests of his time and those of the people who live in it. It is not uncommon that academics believe that their particular contribution is uniquely important, but Gramsci’s response would be that most academics are unimportant by virtue of the fact that they are not expressing the interests of the people.

Hegemony is thus our ideas, values, and norms; those things that are closest to us and that, to a degree, we believe to be entirely natural or common sense. Gramsci believed that common sense is ideology in a form that ordinary people can understand, and that it is not, therefore, the product of the games of bourgeoisie intellectuals, but rather something that originates from human action and needs. The idea that our society, culture, history, and institutions are something different from what they seem is not new in Marxist thought. Marx himself wrote several books on these topics, such as The German Ideology and The Holy Family.

This is the reason why one should proceed with caution when attempting to use Gramsci, regardless of one’s purpose and intent. There is a destructive mechanism built into Marxism by which the culture and institutions that are important for a society’s functioning are transmuted into something different. In the light of its theories, all these valuable things can potentially be portrayed as something intrinsically bad and dangerous because they are all products of the capitalist order. The culture and history of a society are, in Gramsci’s view, merely something that has been imposed on the people by organic intellectuals, which the people have in turn internalised, and that needs to be done away with.

In the introduction to The Communist Manifesto, Marx refers to Communism as the spectre that is currently haunting Europe. I agree that Marxism has certain ghostly qualities, and Gramsci’s form of Marxism more so than others. The core value in Marxist cultural thought is, as I perceive it, to convince the working class that they are actually participating in a great game, in which they will always lose because the game is rigged. This is a necessity because when the working class doesn’t know that it is in a game, they are not interested in playing. And when the working class is not interested in playing, the Marxists lose the game.

That would be the claim of orthodox Marxism; Gramsci’s claim actually departs from this view by being even more radical. Gramsci can be read as an Idealist thinker, in the meaning of someone who views ideas as more important than the material world. The theorist of international relations, Alexander Wendt, has argued that ideas are not to be understood as something that exists as a utility of power, but are the very thing that power itself consists of. Just as I stated in my earlier discussion of Gramsci’s view of hegemony, ideas in this sense should be understood as being deep and internalised rather than becoming confused with the more shallow opinions and notions that people use when thinking and expressing themselves in everyday life.

Ideas are, as Wendt understands them, equal to power and interests. To formulate and shape ideas is not to make people aware of their interests; it is to create those interests in the first place. Gramsci’s thinking is not, therefore, so much about revealing hegemony as it is about making people in general believe that it exists. If people come to believe that traditional culture, values, and loyalties are part of a hidden structure of power, in a strange way that actually causes it to become the case. This is the hidden essence of Gramsci’s thought: hegemony and class consciousness come into being by the spellcasting of the theorist: these things of the mind are not discovered, they are invented.

Gramsci’s ideas of hegemony can thus be viewed as something like a prophecy that is supposed to lead people out of one form of cultural structure and into something else entirely. After all, if people act as if the claims of Marxism are true, it amounts to the same thing as if these claims actually are objectively true: the result will be the same. The only thing that mattered to Gramsci, which he had in common with the vicious character of Jorg Ancrath, is to win the game. And truth is just another way to lose the game.

Notering: ursprungligen publicerad i Right On, 2016

Magi och politisk korrekthet

Det var ingenting som jag tänkte på när jag som barn med stort intresse läste böckerna om trollkarlen Harry Potter, men böckernas författare J.K Rowling står väldigt långt till vänster. De senaste åren har hon ofta låtit dryfta sina synpunkter inom ramarna för aktuella debatter och det blir snabbt klart att hon betraktar fenomen som den växande nationalism och Donald Trump som ytterst problematiska. Under 2015 kunde tidningen Business Insider (12/8) rapportera att Rowling hade gjort jämförelsen mellan Trump och den egenpåkomna skapelsen Lord Voldemort, och att hon tycker att den senare verkar mer sympatisk.

För den som är bekant med Rowlings berättelse framstår detta som särskilt vass kritik; Voldemort är porträtterad som en massmördare så fruktad att folk drabbas av psykosomatiska spasmer när de hör hans namn nämnas. Faktum är att Voldemort på flera sätt var en litterär gestaltning av Adolf Hitler och hans rörelse en porträttering av den nationalsocialistiska. I Harry Potter-världen finns det en distinktion mellan de som kan använda magi och de som inte kan det (kallade mugglare). Voldemort och hans anhängare företrädde idéer om trollkarlarnas naturliga överlägsenhet och de var också fixerade vid att trollkarlar inte skulle blanda sig med mugglare.

I de sju böckerna om Harry Potter fanns denna historia närvarande, men det stod ändå i bakgrunden eftersom handlingen i böckerna var karaktärsdriven och fokuserade på Harry som person. I den nya filmen: Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Grindlewalds brott, har Rowling återigen fått chansen att berätta denna historia, men på ett sätt där den kan utgöra handlingen snarare än att figurera i bakgrunden. Grindlewald är i likhet med Voldemort en trollkarl som tror på sin grupps överhöghet över mugglarna. Vi får veta att Grindlewald representerar en rörelse som håller på att sprida sig och vinna mark i Europa.

Eftersom handlingen utspelar sig innan Harry Potter-tidslinjen tar vid så har det varit nödvändigt för Rowling att uppfinna en ny hjälte. Han heter Newt Scamander och är en sympatisk men tafatt ung man vars största intresse i livet är att hjälpa de magiska vidunder som befolkar detta universum. Scamander är faktiskt en välskriven protagonist som finner sig väl på vita duken. Mest intressant är emellertid de delar av filmen som kan kopplas till samtidens politiska debatter och frågor. Det som kan sägas om Grindlewald är att han är Voldemort som går igen; det är Rowlings chans att återigen få berätta om en mordisk men karismatisk psykopat som företräder idéer om trollkarlarnas överhöghet.

Det är dock intressant att notera att Rowling har varit lyhörd för hur debatten har förändrats och hur framställningen av hennes antagonister har förändrats. Voldemort framställdes som en mordisk ”nazist”, vilken i oförfalskad form förde fram sina ståndpunkter utan att beklä dem som mer sympatiska tankeyttringar. Grindlewald har däremot en silvertunga i sin mun. Han talar inte rakt ut om att trollkarlar är bättre än mugglare, tvärtom talar han om att grupperna är ”olika” och har ”olika värden”. Den av Hollywood skapade nazisten som predikar om vit överhöghet har alltså utmönstrats till förmån för en modern identitär som vet hur man anpassar sin retorik.

Bakom kulisserna är det nya givetvis exakt samma som det gamla. Grindlewald begår fruktansvärda brott mot företrädelsevis mugglare, men i den retorik han för ut i det offentliga tar han avstånd från alla idéer om våld och förtryck. Det är svårt att se det som någonting annat än en anspelning på nationalister och invandringskritiker använder sig av en humant klingande retorik, men likväl förutsätts ha en ”dold agenda” som sitt verkliga motiv. I likhet med tidigare Voldemort är Grindlewald också en anhängare av uppfattningen att trollkarlar inte ska blanda sig med mugglare.

Som film kan det sägas att Fantastiska vidunder är hyfsat underhållande. Även om den definitivt är ett sätt att exploatera en populär franchise så är den inte en ”money grab” på samma sätt som Peter Jacksons sällsynt usla Hobbit-filmer kan sägas ha varit. Likväl är det svårt att komma ifrån att de är de politiska undertonerna som fångar uppmärksamheten. När jag för ett par år sedan såg den anti-fascistiska och politiskt korrekta sjunde Starwars-filmen (2015) observerade jag att för en film vars handling ska utspela sig i en ”galax, långt, långt borta”, så känns handlingen som en direkt avspegling av vår tids politiska debatter.

Den sjunde Starwars-filmen var ett försök att ge europeisk fascism och imperialism en litterär gestaltning i form av en intergalaktisk orden som försöker införa sin vilja på resten av galaxen. Denna film för inte på samma sätt fram det övertydliga fascistiska symbolspråket, men den vill definitivt berätta en historia om ”vi och dem”, och hur en grupp anser att den kan och bör införa sin vilja på en annan grupp som är främmande från den egna. Istället för kategorin européer och icke-européer, eller vita och svarta, finner vi istället trollkarlar och mugglare.

Denna film är inte så mycket ett fantasyäventyr som en samtidskommentar. Den är Rowlings möjlighet att ge uttryck för sina vänsterorienterade ståndpunkter på ett sätt som det inte fanns utrymme för i Harry Potter-böckerna. Det är också intressant att notera att gestaltningen av den av Hollywood-skapade ”nazisten”, som i handling och retorik förespråkar våld och förtryck, har utmönstrats till förmån för en mer tidsenlig identitär som istället pratar om att grupper är ”olika”. Vi kan se det som ett tecken på att det nya politiska landskapet fått genomslag i populärkulturen.

James Burnham, Like Gramsci, Only Better

James Burnham was an American political theorist who was a somewhat influential figure within the circles of American post-war conservatism. Like some others who joined the conservative movement during that time, Burnham was an ex-Trotskyite who had lost his faith in Communism and come over to the conservative side of politics. Among others, Burnham influenced the late Sam Francis, who was a journalist within the conservative movement, but who was later purged because of his heretical views on race and other topics. It was through some of Francis’ excellent articles published at Radix that I was introduced to Burnham to begin with.

One of the most important and engaging topics for the Alt-Right is the relation between culture and politics: so-called metapolitics. In this context, the Marxist theorist Antonio Gramsci is often put forward as an important thinker because of his thoughts about hegemony, the prerequisites for political change, and the necessity for intellectuals. My personal view, which I have argued for elsewhere, is that Gramsci is best understood as a form of constructivist, meaning someone who believes that reality is not a given but that it can be shaped and changed by ideas. As I read Gramsci, the Marxist trajectory is not as much revealed as it is created by convincing people of its truth. Borrowing a term from Simon Hix, Gramsci could be called a ‘strategic constructivist’, meaning someone who uses ideas strategically to reach a political goal.

There are, however, several weaknesses in Gramsci as a thinker. His first fault is, of course, that he was a Marxist, and was attempting to save a failing theory. Furthermore, he wrote down his thoughts under anything but ideal circumstances, having been jailed by the Italian state. As a result of this, his writing is often unsystematic, and the good points have to be singled out from a vast number of lesser points. I think that Gramsci touched on important topics, but much of his claim to fame was established by others after his death. Roger Scruton writes in his Thinkers of the New Left that the Left wanted a hero, after all the others had been defamed, and that they found a heroic figure in Gramsci as the martyr of their cause.

 

Gramsci touched upon important topics, and he was, to a degree, an original thinker. But there is much lacking in his analysis, and this is unfortunate. Gramsci’s analysis needs to be complemented by a more thorough one. Toward this end, I would like to discuss some of the ideas which were advocated by Burnham. It is my opinion that Burnham touched upon topics which, as with Gramsci, deal with the prospect of political change and how to bring a new political elite to power. The difference, as I see it, is that Burnham does a better job than Gramsci.

His books of greatst interest are The Machiavellians and The Managerial Revolution. The first one is mainly about the political theories of a number of thinkers who Burnham considered to be a part of what he called the Machiavellian tradition. The main argument of the book is that politics, defined as a struggle for power, can never be removed from human existence. In every society, there must be one group of people who rule, and one group who is the subject of that rule. In the second book, Burnham makes the case that a revolution is well under way, but not the type of revolution which is often advocated by the Left. The managerial revolution is taking place within the bureaucracy of the modern state, and is the revolution of the managers, at the expense of other forms of leadership.

I

n the first chapter of The Machiavellians, Burnham discusses the poet Dante Alighieri as an example of someone who promoted ideas which in practice had a different purpose than that which was stated by their author. The point of the chapter is to introduce a type of thinking which Burnham calls ‘anti-formalism’, and which is divided into two different meanings: the formal and the real. The formal meaning is the intention as it is explicitly stated by the author, and the real meaning is what this intention actually implies. Using Dante as an example, Burnham points to the fact that Dante advocated a number of normative principles which he believed should be defining characteristics of a good government. Dante also advanced the idea that the Emperor of the Holy Roman Empire should be sovereign in relation to the Pope.

 

Burnham further explores the meaning of anti-formalist thinking in the second chapter of The Machiavellians, which is about Machiavelli himself. In this chapter, Burnham elaborates on the Machiavellian tradition and its prospects for a political science. Burnham’s position is that politics should be studied in a scientific way, freed from various normative concepts, ethical systems, and the demands that they can make on a science. The Machiavellian way of thinking should not, says Burnham, be condemned because of its lack of adherence to some ethical system. It should only be judged in terms of how well its conclusions match the facts, as with all forms of science. Moreover, a political science should not pretend that politics is anything other than what it is: a struggle for power.

 

When it comes to Dante, Burnham goes on to place his seemingly independent normative principles in their proper context. He shows that Dante had been involved in an extensive and lengthy conflict between the Ghibelline and the Guelph factions. Dante and the faction to which he belonged lost to their rivals, and he went to the Holy Roman Emperor to ask for his support. When these facts were presented, it became quite clear that Dante had put forward his principles with the hope of winning the good graces of the Emperor, and thus attempted to justify his rule. That is the true meaning of De Monarchia, as Burnham sees it.

 

Using Dante as an example can seem rather difficult to relate to, since he is virtually unknown as a political theorist, and is more or less exclusively regarded as a great poet. I think it’s more useful to apply the same analysis to schools of thought more relevant to our day instead. For illustrative purposes, we can say something about feminism. When feminism becomes involved in politics, it is often or always the case that its proponents advocate their suggested policies from the standpoint of normative principles; chiefly, equality between the sexes. From this standpoint, they often point out problems such as the idea that there are more men than women on executive boards, that male cultural symbols dominate the public sphere, that women in general have a more difficult time on the labour market because of motherhood, male discrimination, and so on. Or, in the case of Sweden, they claim that mothers in general make greater use of paid parental leave than do their husbands.

The suggested solution to perceived problems such as these are often to advocate various measures to be taken by the government. Agencies within the government should be allowed to dictate corporate policy and tell them who to hire and who not. Measures should be taken to do away with male symbols from public spaces. Parents should be forced to share parental leave equally, regardless of the wishes and needs of the individual family. Some feminist theorists, such as Nancy Fraser, propose openly that the government should assume control over corporate life in order to make sure that they hire equally, and that extensive and costly social strategies aimed at women can be paid for through taxation. The assumption made by people such as Fraser and her colleagues is that increased state powers are necessary in order to come to terms with inequality.

We could take Fraser and other feminists at face value and debate whether equality and their other proposed political measures are good or bad. But if we are to apply anti-formalism, we would instead draw the conclusion that these values are less important than the measures of power that they justify. And these particular principles justify encroachment by the state – and more specifically, certain groups within the state – at the expense of the business community and civil society. This is not really about which policies are good or bad, but about which groups are to decide on these things at the expense of other groups. As Burnham eloquently puts it:

We think we are debating universal peace, salvation, a unified world government, and the relation between state and church, when what really is at issue is whether the Florentine Republic is to be run by its own citizens or submitted to the exploitation of a reactionary foreign monarch. We think, with the delegates at the council at Nicea, that the discussion is concerned with the definition of God’s essence, when the real problem is whether the Mediterranean is to be politically centralized under Rome, or divided. We believe we are disputing the merits of a balanced budget and a sound currency when the real conflict is deciding what group shall regulate the distribution of the currency. We imagine we are arguing over the moral and legal status of the principle of the freedom of the seas when the real question is who is to control the seas. (Burnham, The Machiavellians, p. 16)

 

It shouldn’t be a surprise that Burnham had a cynical view of the role of some intellectuals and scientists. He held the view that those who contend for power will always find someone who is willing to be their spokesman and justify their rule through a philosophical or scientific system. Burnham elaborated his view on ideology further in The Managerial Revolution. The important thing here is that ideologies should be viewed as an expression of group interests. If an ideology happens to be dominant in a society, then it is connected to the group currently in power. This is the important thing for our purpose; not whether an ideology is true or false, good or bad, but rather that it expresses the will to power of a particular group.

 

Ideologies are often frowned upon as unscientific, or even mythic in essence. Burnham would agree completely with this view. But that doesn’t mean that ideologies are not important and useful. Ideologies can convert people to a cause that they would not otherwise support. Ideologies can make people forget their own interests and instead pursue the interests of another group. If a group cannot produce a coherent ideology, can it be said to have any will to power? My answer is no. The Left has done a very good job during the course of the twentieth century in producing powerful and attractive ideological systems: Marxism, socialism, feminism, post-colonialism, and psychoanalysis. We also have ideologies emerging from what can be seen as a form of Right: neo-liberalism, Americanism, and individualism. Moreover, we have endless combinations of these ideologies.

It is important not to overlook the importance of the managerial state, and the importance of the state in general. It is not enough to merely philosophise; there needs to be a political elite and a physical structure which underpins this elite. We can take Sweden as an example. Sweden took a turn toward the Left during the 1960s and never really recuperated. This was not achieved solely through the work of intellectuals and Leftist philosophical theories. What happened in addition to this was that a large number of people were recruited to work as functionaries and civil servants in the ever-growing state machinery. Social workers, teachers, and administrators were recruited and formed a bureaucracy the like of which Sweden had never experienced before. They became the new class of managers. Regardless of what kind of government gets elected, this establishment stays more or less the same.

Burnham deals with the question of the elites in Chapter Three, in which he discusses the theorist Gaetano Mosca. In this chapter, he stresses the importance of the ruling class:

From the point of view of the theory of the ruling class, a society is the society of its ruling class. A nation’s strength or weakness, its culture, its prosperity, its decadence, depend in the first instance upon the nature of its ruling class. (Ibid., p.67)

 

The ruling class is the group of people who can be successful in the struggle for power, namely politics. Typically, it is made up of people who can break through in the struggle and face its challenges. These people are usually not the wise and self-reflecting types. More successful traits include ambition, ruthlessness, and the capacity for hard work. Everyone who has ever been involved in politics knows that hens and peacocks seldom, or never, live long in a world dominated by wolves, vultures, and centipedes – in a word, predators. But taken at face value, no elite is so raw and unrefined. Usually, as Burnham emphasises, it expresses itself through some form of political formula or myth. As I stated above, the meaning of ideology is to express and direct the will to power of a particular group.

I draw the following conclusions from this discussion:

I: To begin with, it is not enough to view intellectuals as the makers of political change through their transmutation of culture. It is also necessary to consider the state and the elite who will rule it. Politics becomes impossible to conduct without the type of hardworking, ruthless, and ambitious people who generally make up the political class. Oswald Spengler described Caesarism as no one else could, but he could never have been a Caesar himself. Gramsci assigned the so-called ‘organic intellectuals’ an important role as the makers of political change, but they are not enough in themselves.

 

II: Nevertheless, the intellectuals are important. A group which contends for power needs a political myth or ideology to express its will to power and to justify their struggle and coming ascension to the position of the ruling class. It would seem that a group lacking such a formula will achieve no success in its endeavors. The political agents need to work together with the intellectuals: one group to formulate the ideas, and one group to express them. The present political elite justifies their actions through the framework of Cultural Marxism; it would have been impossible for them to act without this framework.

 

III: From a scientific point of view, Burnham is superior to Gramsci because he tells the truth about all politics, and not just about the politics of his adversaries. If we are to take Gramsci at face value, his theory describes how the Marxists are hindered in their struggle to express the true interests of the working class because they are under the spell of the bourgeois hegemony. The real meaning of Gramsci’s theory was, however, not to describe facts about political life but rather to create a myth strong enough to motivate the working class into changing their preferences, and throw in with the Left as it was. These Machiavellian insights can be applied to all political ideas – and not just from the perspective of one particular position.

 

To conclude, I think that the success of the Alt-Right will come when ambitious and somewhat ruthless people pick up its ideas and use them to serve their ambition. Such a person is Donald Trump, who represents the ideas of nationalism and populism. But this could never have happened without intellectuals who ‘memed into existence’, to use a clever and true phrase. Trump would still only be a successful businessman and TV celebrity without the nationalist ideas which he advocates, and which in turn justifies his struggle for power. The success of the ideas of the Alt-Right will mean the success of a new elite, and the success of this elite will mean the success of the Alt-Right.