Since the Second World War, white Europeans have felt guilty about being themselves and have been made to feel guilty and are being encouraged to feel more guilty than they have at any other time in their history. There is no period in our history where we have faced such evident self-hatred and such evident insults upon ourselves which are harmful to the prospects of our children’s lives, and their children, and generations as yet unborn. Is this a phase that we’ve gone through, or is it something slightly more sinister and ulterior than that? These are questions which we need to analyze.
Allt som händer i samhället i vår tid är ett resultat av idéer. Både det goda och det dåliga. Vad vi måste göra är att bekämpa dåliga idéer. Vi måste bekämpa allt vi ogillar i det offentliga livet. Vi måste sätta bättre idéer i de felaktiga idéernas ställe. […] Idéer och endast idéer kan lysa upp mörkret.
Kulturkrig som koncept
Jag vill börja denna bok med en grundläggande tes: den svenska befolkningen krymper. För somliga framstår detta säkert som ett både märkligt och kontroversiellt påstående. Kontra mitt påstående finns det data som visar att Sveriges befolkning tvärtom ökar och att det därför inte finns anledning att bekymra sig över den saken. Mitt ordval ”den svenska befolkningen” ska emellertid inte tolkas som att jag avser den del av de människor som befinner sig i landet och som av en eller annan anledning fått svenskt medborgarskap. Jag avser etniska svenskar – och vår del av den totala befolkningen är försatt i en konstant minskning. [3]
För den som är bevandrad i de konservativa klassikernas idéhistoria kan inledningen säkerligen kännas bekant, och det borde den göra. Den amerikanske konservative statsvetaren James Burnham inleder sin bok Suicide of the West: An Essay on the Meaning and Destiny of Liberalism på ett liknande sätt; även om hans betraktelse avser hur västerlandet krymper rent geografiskt. Alldeles oavsett om man vill beskriva hur västerlandet krymper rent geografiskt eller om dess ursprungsbefolkning är på tillbakagång i demografiska termer, är detta knappast svårt att belägga. Kartor såväl som statistik talar sitt tydliga språk på ett sätt som inte kan missförstås.
Fakta kan emellertid vara hur tydliga som helst. Det återstår ändå att de tydligaste fakta måste tolkas och värderas om de ska få någon mening. Påståendet ovan om att de etniska svenskarna är på demografisk tillbakagång – och riskerar att bli en minoritet i sitt eget land – kan tas emot olika från läsare till läsare. För någon kan detta faktum te sig djupt problematiskt och föranleda någon form av ingripande för att profetian inte ska bli verklighet. För ytterligare någon kan det vara hänt att samma påstående som mest ger upphov till likgiltighet och för en tredje framstår det som tveksamt om detta överhuvudtaget ska framstå som en problembeskrivning.
Burnham brottas med samma frågeställning i den ovan nämnda boken. På tidstypiskt vis vill han själv inte komma med något omdöme om huruvida det ska betraktas som ett problem eller inte att västerlandet drar sig samman geografiskt. Det borde dock vara tämligen uppenbart att Burnham betraktar det som ett program. Även om det inte sägs uttryckligt i texten så kan knappast rubriken ”Suicide of the West”, tolkas på ett annat sätt än att Burnham betraktar det som ett problem att västerlandet är på demografisk tillbakagång. Eller, uttryckt något mer dramatiskt, håller på att begå självmord.
Liberalism i detta sammanhang har ingenting att göra med den klassiska liberalism som associeras med Adam Smit och David Ricardo. Den klassiska liberalismen ställer upp ett ideologiskt försvar för den fria marknaden och för individens möjlighet att verka så fritt som möjligt utan att hållas tillbaka av samhälleliga restriktioner. Det är dessutom en typ av liberalism som underbyggs av en äldre protestantisk tradition av moral och etik. Den bygger alltså inte en grund för vilken typ av individ som helst: utan för entreprenören, företagaren, som tar initiativet på marknaden, har ett personligt förhållande till Gud, och bevisar sin utvaldhet genom ekonomisk framgång.
Den amerikanska liberalismen som Burnham beskrev är någonting annat. Den har mer att göra med den ideologiska repertoar som fått namnet kulturmarxism. Faktum är att Burnhams karakterisering av liberalism i lika hög grad ringar in denna mer moderna företeelse. Det hade varit tillräckligt att byta ut namnet så hade analysen kunnat behållas i sin nuvarande form. Denna liberalism uppmuntrar till ett dåligt samvete; ett dåligt samvete för att man är priviligierad, man, frisk, begåvad, europé och vit, egentligen allt som innebär styrka och välmående.
Burnham utforskar många varianter av denna liberalism och den han tar sikte på är inte i första hand den som kommer i versionen av en personlig, moralfilosofisk läggning. Det som intresserar honom är i första hand den som får geopolitiska konsekvenser. Burnham var det som man kan kalla en ”kall krigare”, alltså en konservativ som i hög grad polemiserade mot Sovjetunionen och ville total amerikansk seger mot motståndaren i Öst. Det som kan förvåna i sammanhanget är att Burnham hade en bakgrund som trotskist, den både mest intellektuella och subversiva av alla marxistiska strömningar och rörelser. Han kom emellertid över till den patriotiska och konservativa sidan och kanske kompenserade han något för tidigare synder genom att bli en skoningslös kritiker av sina tidigare lojaliteter.
Suicide of the West är anspråkslös i meningen att den inte lägger fram någon fullständig förklaring till varför västerlandet krymper geografiskt – och därigenom går mot sin undergång. Trots att boken handlar om att karakterisera liberalismen så är Burnham ovillig att ge liberalismen hela ansvaret för den utveckling som han skildrar. Samhällsmekanismerna är komplicerade och det är sällan eller aldrig en enda orsak som ligger bakom att saker blir som de blir. Den typen av förklaringsmodeller brukar kallas ”monistiska” och det de missar är att det alltid är många drivkrafter aktiva på samma gång och att det därför oftast blir problematiskt att tillskriva en enda orsak rollen som alltings drivkraft. Det är misstaget marxisterna gör i sin historiefilosofi och det är en av anledningarna till varför de alltid har fel.
Jag skrev inledningsvis att det är nödvändigt att göra en distinktion mellan fakta och värderingar. Den som läser min inledning kan ta till sig det faktum att svenskarna inom överskådlig framtid kommer att utgöra en minoritet i Sverige och utifrån detta reagera på olika sätt. De flesta som läser boken kommer med all sannolikhet att se det som ett problem. Andra kommer kanske inte att göra det. Det hänger på vilken förförståelse vi har sedan innan. Problemet med liberalismen är, enligt Burnham, kanske inte att den ensam kan ges ansvaret för västerlandets problem, utan snarare att den gör dessa problem uthärdliga och lindar in dem på ett sätt så att de inte framstår som problem över huvud taget.
Varför ska man se det som ett problem att Västerlandet retirerar geografiskt när man inte känner någon lojalitet till denna civilisation och därför inte bryr sig om dess välgång? Eller till och med betraktar den som brottslig på grund av handlingar som dess tillhörande nationer begått i förhållande till tredje världen? En sådan inställning riskerar att få katastrofala konsekvenser under de bästa av omständigheter. Under sämre omständigheter blir det garanterat livsfarligt. Burnham kontrasterade Västerlandet i relation till Sovjetunionen: två civilisationer inbegripna i en konflikt som med all rätt kan kallas en kamp om världen. En av dessa tror inte på sig själv, och den andra med totalt självförtroende, vilken går segrande ur kampen?
Det var vår smala lycka att Sovjetunionens planekonomiska system visade sig var ännu mer ohållbart än vårt moralfilosofiska. Precis som Ludvig von Mises kunde visa långt tidigare kan inte socialismens ekonomiska kalkyl hålla i längden och av den anledningen är det inte fel att säga att Sovjetunionens kollaps var ödesbestämd. Västerlandets kollaps verkar inte ha varit ödets vilja – eller åtminstone inte ännu. Det verkar i vilket fall som helst inte som att den geografiska tillbakagången är det avgörande problemet. Förmodligen har det att göra med att den koloniala historien, till skillnad från när Burnham skrev sin bok, förefaller så avlägsen att det förlorade territorium som kolonierna utgör inte upplevs som ett problem. Vårt problem är, som jag skrev inledningsvis, den demografiska tillbakagången.
Eller den är, uttryckt mer korrekt, en konsekvens av ett flertal andra problem. Det har med all sannolikhet inte gått någon förbi att det sedan ett par årtionden pågår en massinvandring till Sverige, vilken är vad som driver på befolkningsutbytet. Denna invandring är en direkt konsekvens av politiska beslut som fattades under 1970-talet och av idépolitisk opinionsbildning som bedrevs under samma tidsperiod. Massinvandringen till Sverige är ett exempel så gott som något på synergin mellan politik och idéer. Det kan vara frestande att analysera idéer som fristående fenomen, men de är alltid knutna till någon form av intressegemenskap. Idéerna behöver dessutom kanaliseras genom personer eller organisationer: opinionsbildare, makthavare, partier, lobbyorganisationer och tankesmedjor.
En klassiker på området är Lars Erik Hansens doktorsavhandling, som denne lade fram vid Stockholms Universitet, och vilken har titeln Jämlikhet och valfrihet: En studie i den svenska invandrarpolitikens framväxt. Där beskriver han bland annat hur samtliga svenska riksdagspartier under 1975 röstade för att Sverige skulle bli det man kallar för ett mångkulturellt samhälle. Den enda spänningen som kunde skönjas under beslutsprocessen var att Moderata Samlingspartiet ville betona valfrihet framför jämlikhet, vilket var målet som de andra partierna förfäktade. Att Sverige skulle bli mångkulturellt innebar i praktiken att de invandrargrupper som befann sig i landet skulle uppmuntras att behålla sina ursprungsidentiteter och därigenom uppnå erkännande från majoritetssamhället.
Inte utan ironi kan man konstatera att detta mål i dagens läge framstår som förhållandevis gynnsamt för den svenska befolkningen. Även om denna politiska inriktning var ytterst radikal vid tiden när den klubbades igenom, kan man ändå konstatera att den i dagens läge skulle innebära ökad segregation och ytterligare distinktion mellan svensk och icke-svensk. För partiernas vidkommande kan man konstatera att den politiska inriktning som togs i bruk under mitten av 1970-talet har hängt med in i 2000-talet. År 2011 skrev jag en uppsats på detta tema och kunde där konstatera att samtliga riksdagspartier (SD undantaget) försvarade mångkultur och en fortsatt hög invandring till Sverige.[4]
Frågan om hur Sverige blev en mångkultur väcktes återigen: denna gång i doktorsavhandlingen The Multicultural Moment vilken lades fram vid Åbo Akademi 2015 av Mats Wickström. Precis som vad gäller all bra forskning kommer Wickström fram till liknande slutsatser som tidigare Hansen. En viktig slutsats är att det fanns en krets av intellektuella – där sociologen David Schwartz framför allt utmärkte sig – vilka med tidningen Dagens Nyheter som bas argumenterade för att mångkultur var rätt väg för Sverige. Gemensamt för kretsarna som argumenterade för mångkultur var att de dels var akademiker och dels att flera av dem var judar. Också företrädare för andra minoriteter deltog i lobbyverksamheten.
Det verkar finnas en olycklig tendens att minoriteter i majoritetssamhällen utvecklar en företeelse som den brittiske kulturkritikern Jonathan Bowden kallade ”förtruppspolitik” och vilket i praktiken innebär att ledare för minoritetsgrupperna positionerar sig mot majoriteten. I det här fallet kunde personer som Schwartz, i kraft av sin position inom akademi och media, komma med intellektuellt övertygande argument till varför Sverige borde bli ett mångkulturellt samhälle. Jag vill återigen betona synergieffekten mellan idéer och politik. Utan den intellektuella lobbyismen hade mångkulturalismen inom svensk politik aldrig fått den form som den fick. Utan politikerna hade idéerna emellertid aldrig fått något uttryck och de hade fortsatt att vara en angelägenhet för ett fåtal intellektuella.
Doktorsavhandlingarna av Hansen och Wickström är högintressanta. De är emellertid axplock som sätter fingret på tendenser som är del av en betydligt bredare allmänkulturell strömning. Debatterna om invandringen och mångkulturalismen hade, vill jag argumentera för, aldrig vare sig förts eller fått den utgång som de fick om det inte hade varit för hur de svenska och europeiska kulturklimaten formats sedan 1960-talet. Det handlar inte bara om inställningen till invandring och mångkultur – det handlar i en vidare bemärkelse om inställningen till hela den västerländska civilisationen. Tror vi på oss själva och vår fortsatta existens eller gör vi det inte?
Schwartz och hans kollegor hade god hjälp av att de kulturella- och intellektuella klimat som de verkade inom redan hade skiftat till vänster. Intressant för sammanhanget är ett forskningsprojekt som finansierats av Axess-stiftelsen och bär namnet: 1968-studier kring ett problemområde, med professor emeritus Svante Nordin och lektor emeritus Lennart Berntson, som forskningsledare. Detta projekt syftar till att belysa vänsterns manövrar inom olika sektorer av det svenska samhället och de publikationer som sprungit från projektet har på ett kvalificerat sätt kunnat berätta om varför institutioner man kan tycka borde vara ideologiskt neutrala, i själva verket står långt till vänster. Johan Sundeens bidrag, 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989, förklarar exempelvis varför Svenska kyrkan står så långt till vänster.
Mest relevant för våra syften är emellertid Nordin och Berntssons egen publikation: Efter revolutionen – vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968, som kom ut under 2017. De både författarna – båda två med en bakgrund inom vänstern – beskriver där hur den svenska vänstern i bred mening positionerade sig inom kulturdebatten. Det är intressant att notera att vänstern hade en dominerande ställning inom den svenska kulturdebatten och att denna dominerande ställning stäckte sig under flera årtionden. Samtidigt ska inte vänsterns framgång ges en alltför romantiserad framställning. Det är viktigt att poängtera att vänstern genomgick sina egna kriser, perioder av tvivel, och med känslor av misslyckande.
Boken innehåller många nedslag i såväl enskilda debatter som böcker, men det övergripande uppdraget kan utan tvekan sägas vara att skildra hur vänstern gick från ortodox marxism till det man kan kalla postmodernism. I denna intellektuella resa ingick också att man omprövade sin inställning till föreställningar som Västerlandet, framsteg, vetenskap, förnuftet, osv. Marx och Engels hyllade framsteg, förnuft och vetenskap; den alltmer pessimistiska vänstern som växte fram förhöll sig desto mer skeptisk. Inställningen till tredje världen var också en punkt på dagordningen som kom att omförhandlas. Marxismen influerade den postkoloniala rörelsen, men kom också att influeras av den samma.
Den marxistiske gurun Jean Paul Sartre skrev exempelvis förordet till postkoloniale gurun Franz Fanons bok, Vit hud, svarta masker. Där gav Sartre bland annat uttryck för uppfattningen att det inte var några problem med att döda vita människor. Han slog också an en annan ton än den som tidigare varit rådande inom vänstern. Han skrev om det dåliga samvetet och poängterade att Karl Marx hade gjort klart att skammen är en revolutionär känsla. Nordin lyfter dock fram att Marx framför allt betonade att Marx lyfte fram hatet som en revolutionär känsla. Sartre verkade emellertid känna skuld över att vara vit i förhållande till sina svarta kamrater. I så hög grad att han inte såg några problem med att döda vita människor.
Mer exakt skrev Sartre det följande:
Att döda en europé är att slå två flugor i en smäll, att samtidigt avskaffa förtryckaren och den förtryckte. Kvar blir en död och en fri man.[5]
En annan av bokens huvudlinjer är vänsterns försök att orientera sig bort från den redan vid tiden belastade Sovjetkommunismen. Eller detta var åtminstone vad vissa av de mer intellektuella grupperna försökte göra. Det behöver knappast sägas att det är dessa som har åldrats bättre och överlevt det faktum att det till och med i Sverige kan bereda problem att bekänna sig till stalinismen eller maoismen. Vurmen för totalitära ideologier i tredje världen hängde emellertid också samman med en allmän fascination för den icke-europeiske ”andre”. När den egna civilisationen framstod som tveksam blev det naturligt att söka respit utanför Europa.
Nordin och Berntson drar slutsatsen att vänstern – trots att den brottades med kriser och tvivel – vann kulturdebatten, men förlorade slaget om ekonomin. För egen del anser jag att denna slutsats verkar rimlig. Det framstår inte som märkligt att det var under denna period som Sverige blev mångkulturellt och dessutom började ta emot invandrare i högre grad än tidigare; även om volymerna under denna period inte kan jämföras med de nuvarande. Det handlade om ideologiska föreställningar som låg i tiden och gick utanför den betydligt snävare invandrardebatten. Det kan tilläggas att det inte fanns någon större möjlighet att kontrastera tidsandan med nationalistiska och konservativa föreställningar.
Den svenska situationen kommer alltså inte ur ett vakuum. Den kommer tvärtom från ett långt 1900-tal där kulturklimatet har dominerats av vänstern och där högerns motoffensiver huvudsakligen utgjordes av att försvara marknadsekonomin mot en expanderande socialstat, det fria valet mot Socialdemokratisk förmyndarpolitik, osv. Den som är det minsta bekant med de svenska så kallade högerpartierna: Moderaterna, Centerpartiet, liberalerna och Kristdemokraterna, borde inte bli förvånad över att de inte försvarat nationella värden under de senaste årtiondena. Statsvetaren Jan Hylén konstaterar exempelvis i sin doktorsavhandling Fosterlandet främst? Att Moderaterna under den senare halvan av 1900-talet gick från konservatism till liberalism.
En formulering som ofta återkommer är den om ett ’kulturkrig’, där vänstern i bredaste bemärkelse antar rollen av aggressorn, och högern som en lindrigt talat brokig skara av försvarare som inte riktigt verkar ha varit uppgiften mogen. Denna formulering är onekligen polemisk och säkerligen mer polemisk än vad många på vänsterkanten skulle föredra. Det hela blir emellertid en fråga om framing mer än någonting annat. Om någon kommer med påståendet att vänstern och den kritiska teorin syftade till att ställa förtryckande strukturer under prövning och genomskåda vilseledande ideologiska föreställningar, skulle med all sannolikhet ingen på vänsterkanten komma med invändningar mot beskrivningen. Om det formuleras som ett aggressivt krig mot traditionella europeiska ideal blir saken snabbt en annan.
Det är naturligtvis inte bara i Sverige som det pågått omvälvningar av det slag som kan kallas kulturkrig: det är ett fenomen som är allmänt för hela Västerlandet. I boken A War for the American Soul skildrar Andrew Hartman betydande kulturkonflikter i USA. Hartmans framställning påminner emellertid mer om ett kulturkrig än vad Nordins och Berntsons gör, av den anledningen att vänsterns aggression i Sverige tycks ha varit tämligen ensidig. I USA fanns det emellertid en stark, ofta kristen, höger som satte sig till motvärn mot olika typer av vänsteridéer. Konflikterna tangerade ofta gränsen till den direkta politiken, eftersom det kunde röra sig om saker som abortlagstiftning och läroplaner. Många konflikter tycks dock ha föregått politiken, och metaforen om en ”strid om den amerikanska själen”, verkar inte malplacerad.
I hög grad handlar det om kulturkonflikter som speglade spänningarna inom det amerikanska samhället. Det handlade om aborter och sexualpolitik i en bredare bemärkelse, men det handlade också om afroamerikanska ansträngningar att vinna erkännande genom att driva en skarp polemik mot den vita majoritetskulturen. Precis som gäller för Nordins och Berntsons framställning förläggs kulturförändringens epicentrum till det turbulenta 60-talet. I USA såväl som Sverige var det då som de gamla värdena började att ställas på sin spets, och en värderingsmässig nyordning infördes genom 68-generationens ansträngningar. Om denna nyordning skriver Hartman följande:
The new America given life by the sixties – a more pluralistic, more secular, more feminist America – was built on the ruins of normative America.[6]
Hartman drar ytterligare en intressant slutsats: att vänstern i USA uppnådde en pyrrhusseger som liknade den som vanns av den svenska vänstern. I kulturella termer gick det att skönja en formidabel utveckling där man kunde rycka fram och etablera sina fanor på mark som tidigare tillhört det gamla Amerika man inte identifierade sig med och ville bekämpa. Det paradoxala i sammanhanget är att amerikanska konservativa kunde fortsätta att skörda segrar i termer av ekonomisk policy och valframgångar. Den sätter ännu en gång fingret på det komplexa samspelet mellan idéerna och politiken och sambandet dem emellan.[7]
Det verkar emellertid också som om det fanns skillnader mellan Sverige och USA vad avser kulturkamperna och varför de utkämpades. En viktig sådan är att Sverige under 60-talet ännu var en homogen nationalstat; USA däremot splittrat mellan en rad olika minoritetsgrupper, dock med europeisk majoritetsbefolkning. Den svarte ledaren Malcolm X uttryckte att han inte såg någon amerikansk dröm, bara en mardröm. Också i Sverige tvivlade man på sin civilisation, men det fick med all sannolikhet en annan intensitet när kritiken kom från minoriteter vilka inte identifierade sig med nationens kulturella mittfåra. I denna kulturkonflikt gällde striden ett avgörande om USA var rasistiskt bortom all räddning eller om det ännu fanns något gott att slå vakt om.
Det är också från den amerikanska situationen som den idag så omtalade identitetspolitiken utgår ifrån. Bakgrunden är den svarta minoritetens försök att positionera sig i den kulturella terrängen och konstruera konkurrerande berättelser till den vita majoritetskulturens. Filosofer som Charles Taylor fick anledning att teoretisera om situationen och kom därifrån fram till idén om ’erkännandets politik’ som ett positivt sätt att lyfte upp olika kulturer utan att därmed värdera dem på ett jämförande vis med varandra. Det är signifikativt att dylika fenomen uppkommit genom den amerikanska belägenheten, vilka på sikt fått konsekvenser för oss alla.
I vår diskussion om konceptet kulturkrig har vi berört Sverige och USA i all korthet. Vi har diskuterat sammanstötningar mellan olika grupper, där vänstern visserligen ofta fått överhanden, men där ingen egentligen haft den totala dominansen. Låt oss för ett ögonblick vända blicken österut och överväga den kinesiska kulturrevolutionen. Denna kulturrevolution är något av det mest bisarra och fascinerade som någonsin ägt rum i mänsklighetens historia. Ursprungligen lanserad för att stärka ordförande Maos position i ett läge där partiinterna konkurrenter höll på att gå om honom, antog den så småningom en helt annan karaktär och blev ett försök till en total brytning med det förflutna.
Även om det inte är helt enkelt att räkna på finns det siffror som pekar mot en riktning där 1.5–2 miljoner människor miste livet under åren som kulturrevolutionen pågick. På sätt och vis kan man säga att idén bakom kulturrevolutionen tog vissa tendenser inom marxismen och kommunismen till sin logiska slutpunkt. Denna idé var att man förklarar krig mot det förflutna i form av kultur, historia och socialt medvetande. Gamla hierarkier ska slås i spillror mot yttersta hänsynslöshet och allting som vittnar att det överhuvudtaget funnits ett förflutet ska tas bort från offentligheten. Böcker brändes och dekorationer på tempel slogs sönder.
Det finns partifunktionärer i Sovjetunionen som tänkte på sig själva som ’den mänskliga själens arkitekter’, eftersom deras uppdrag var att skapa nya människor för en ny tid. Det var precis vad rödgardisterna – kårerna bestående av framför allt unga människor, studenter – genomförde i förhållande till den kinesiska kulturen. Det som fascinerar är framför allt den närmast magiska förvandlingen genom vilket en hel kultur kan förvandlas till ett uttryck för borgarklassen och kapitalintresset, och därmed göra sig förtjänt av en veritabel avrättning. Det ska inte heller glömmas bort att detta var en revolution från ovan, sanktionerad av partitopparna och ytterst tänkt att stärka Mao Tse-tungs personliga makt.
Det finns också en betydelsefull skillnad mellan kulturrevolutionen i Kina och kulturkamperna som ägde rum inom Västerlandet. I det senare fallet fanns det i någon grad idéer om vad som skulle ersätta de gamla värdena och institutionerna. I Kina fanns det knappast ens vaga tankar om vad som skulle ta det gamla, förstörda kulturens plats. Jag nämner kulturrevolutionen i Kina vid sidan av de andra kulturkamperna som ett sätt att illustrera en tendens: det finns grader i helvetet vad gäller vänsterns kulturkrig. Men även om en tendens kan vara mer mjuk eller hård än den i grannlandet kvarstår ännu det faktum att den polemiska udden är riktad mot traditionella kulturformer, som det blir en förutsättning att undanröja för att skapa den nya tidens människor.
Det är mot bakgrund av denna händelseutveckling som denna bok skrivs. I styckena ovan har jag tecknat en bred problembeskrivning av vad som händer i Sverige och världen. De flesta av dessa problem kommer jag inte att beröra. Det kommer vara nödvändigt att hålla problembeskrivningen så begränsad som möjligt. De flesta problemområden är dessutom inte nödvändiga att beröra; det har redan gjorts av personer med betydligt bättre kompetens. Frågeställningen som jag tar sikte på befinner sig snarast i skärningspunkten mellan politik och idéer: det område som ofta benämns som metapolitik.
I en analys av 1900-talets problem framstår just kultur och idéer som en avgörande framgångsfaktor för vänsterns räkning, och som någonting vilket högern aldrig riktigt förstod sig på. Det verkar inte ha spelat någon roll att så kallade högerpartier tidvis kunnat säkra makten genom valframgångar. För även när borgerliga partier, vilka åtminstone i teorin ska föreställa att vara konservativa eller liberala, har suttit vid makten har en agenda som ligger närmare vänsterns kunnat genomföras. Att samtliga av de borgerliga partierna under 1975 gick med på den mångkulturella agendan borde egentligen säga allt som vi behöver veta.
Vad spelar det för roll om så kallade högerpartier kan säkra fortsatt parlamentarisk representation om de ändå genomför vänsterns agenda? Det ska inte glömmas bort att en moderat statsminister, Fredrik Reinfeldt, så sent som 2014 från stora scenen i Almedalen höll ett tal där han uppmanade svenskarna att öppna sina hjärtan. Reinfeldt är också mannen bakom de bevingade orden om att Sverige är en ”moralisk stormakt”. Det framstår som otänkbart att något av de etablerade partierna kan anförtros uppgiften att vända den negativa utveckling som jag har beskrivit ovan. Det är trots allt de som på en politisk nivå ligger bakom denna.
Politik och kultur
Politiken flyter nedströms från kulturen
Metapolitics comes before politics, because we have to change people’s worldviews before we can change the political order
I detta sammanhang framstår relationen mellan politiken och kulturen, metapolitiken, som ytterst relevant. Det är också den som boken ska handla om. Det verkar nämligen inte som att den ena kan fungera utan den andra. I ett samhälle som styrs efter den parlamentariska demokratins principer är det viktigt att olika intressen kan representeras av ett parti. Det framstår emellertid som lika viktigt att partiet vid makten har den allmänna kulturen på sin sida om det ska kunna uträtta någonting av värde och slippa kämpa mot tidsandan. Detta är nämligen en kamp som kan vara svår eller omöjlig att vinna.
Ett exempel som jag gärna återkommer till är hjälten i Edward Gibbons praktverk, Det romerska rikets nedgång och fall, kejsaren som för eftervärlden blivit känd som Julian the Apostate, eller Julianus avfällingen. Julianus var en av de bättre kejsarna under den senare perioden och i likhet med sin föregångare Marcus Aurelius var han både en kompetent härförare och hade utvecklade filosofiska intressen. Ytterligare en likhet med Aurelius var att Julianus avvisade kristendomen – som vid det här laget var statsreligion i det romerska riket – och han släppte aldrig lojaliteten till Atens och Roms gudar.
Julianus valdes till kejsare av sina soldater när hans föregångare gick ur tiden och en av hans åtgärder var att försöka återföra det romerska riket till den gamla religionen. Det ska sägas att Julianus bara hann regera i 16 månader, innan han föll för ett persiskt spjut, när han i spetsen för sina trupper kämpade för att hålla gränsen mot främre Asien. En lärdom man kan dra från fallet Julian är att det är svårt att utöva makt under den omständighet att man har sitt samhällets allmänkulturella strömning mot sig. Som de flesta förmodligen vet förblev Rom kristet efter Julianus död.
Om Julianus ansträngning skrev Gibbon följande:
But the genius and power of Julian were unequal to the enterprise of restoring a religion which was destitute of theological principles, of moral precepts, and was not susceptible to any solid or consistent reformation.[8]
Inte ens en romersk kejsare vid höjden av sin makt kunde genomföra en kulturell förändring om inte förutsättningarna fanns där. Det framstår i så fall som ännu mer osannolikt att ett parti som Sverigedemokraterna ska kunna genomföra Herkulesprovet att vända utvecklingen i Sverige utan att ha tidsandan på sin sida. Jag konstaterade inledningsvis att svenskarna håller på att bli en minoritet i sitt eget land. Det är inte förrän en majoritet av vårt folk tolkar detta som ett problem som det kommer att få ett politiskt genomslag. Annars kommer inte svenska politiker med en nationell agenda att lyckas bättre än vad Julianus gjorde på sin tid.
Det framstår som en självklarhet att det finns en relation mellan kulturen och politiken; att idéer kan få konsekvenser i en mer praktisk bemärkelse. Det framstår däremot inte som lika självklart hur denna relation ser ut mer exakt eller hur den bäst ska förstås. I detta kapitel har jag skrivit om kulturell dominans, kulturkrig och till och med en kulturrevolution – men ingenting om hur dessa egentligen funkar i en mer utvecklad teoretisk bemärkelse. Vi har hitintills inte bifogat några kvalificerade definitioner gällande kultur, identitet, idéer eller politik. Vi förutsätter tvärtom att vi vet vad de betyder och hur de appliceras i samhället.
Metapolitiken har vunnit gehör inom alternativhögern/den nya högern/vit nationalism – eller vilken beteckning man nu föredrar. Detta är inte märkligt. Det verkar tvärtom som en logisk slutsats att dra efter ett 1900-tal som i mångt och mycket handlat om kulturkonflikter. Och inte minst eftersom högern, i en bred bemärkelse, gång på gång dragit det kortare strået i förhållande till vänstern som ofta verkar ha varit den mer aggressiva och idérika parten i de konflikter som förekommit. Det råder inga tvivel om att det metapolitiska perspektivet har bidragit med mycket bra till den nationella högern – i Sverige såväl som internationellt.
Det är emellertid också fallet, att när ett perspektiv varit med tillräckligt länge och blivit tillräckligt dominant, är det hög tid att skärskåda det. Det finns en tendens inom all politisk verksamhet att tro sig ha kommit fram till ”Lösningen” med stort L, vilken en gång för alla ska generera framgång och ställa alla problem inför ett avgörande. Inom den nationella högern – vilket jag använder som ett paraplybegrepp för att ringa in flera av de strömningar som är i omlopp – har metapolitik, i åtminstone någon grad, blivit denna lösning. När det kommer till statsvetenskap ligger min lojalitet hos det som James Burnham kallar den machiavelliska traditionen: och ett kärnvärde i denna är att man inte tror på en enda orsak som förklaring för det som händer i samhället.
Det finns många antaganden i omlopp som gäller relationen mellan politik och kultur, men i ärlighetens namn är ämnet ännu förhållandevis outforskat. Åtminstone saknas det en bok som för samman den forskning som finns till en helhet. Detta är min ambition med denna bok: att säga någonting om relationen mellan kultur och politik. Om detta har redan mycket sagts, det är sant, men det som har sagts är vanligtvis konstateranden vilka bygger på antaganden som är förutsatta snarare än underbyggda och utforskade. Det är dessa antaganden jag kommer att underbygga, kvalificera och kritisera.
Någon kan tro att jag ställer mig avvisande till den kulturella förklaringsmodellen, vilket emellertid inte stämmer. Däremot förhåller jag mig till det gamla ordspråket: den man älskar agar man. Min ambition är att underbygga det, utan att för den sakens skull ta det för givet, och därigenom se det kommer ut starkare på andra sidan. Det bör också tilläggas, även om det med all säkerhet framgått, att jag som skriver denna bok gör det med en agenda, en dagordning. Jag är svensk, nationalist och höger – och min dagordning är att ingripa mot folkutbytet och den mångkulturella politiken. Detta har inga utsikter att lyckas utan en fungerande strategi och en grundläggande förståelse av kulturell och politisk förändring. Det är denna förståelse jag vill erbjuda läsaren.
Metapolitik från högerkanten kommer ursprungligen från Frankrike och rörelsen som lade fram perspektivet brukar benämnas som den franska nya högern. Denna rörelse har emellertid aldrig identifierat sig själv som höger och i ekonomiska frågor antar den tvärtom positioner som kan beskrivas som vänster. Det finns två böcker som ger en översikt gällande den franska nya högern och vilka jag rekommenderar för vidare studier. Den nya högern av James O’Meara och Ur ruinerna av Joakim Andersen. Syftet med detta kapitel är att i all korthet beskriva den nya högerns inställning till kulturell förändring, för att sedan vidareutveckla hur detta perspektiv därefter har övertagits och vidareutvecklats av alternativhögern.
Enligt O´Meara började den franska nya högern, med den unge journalisten Alain de Benoist i spetsen, att reflektera över de här frågorna efter att den franska högern gjorde ett katastrofval och förlorade makten till socialistpartiet. Många på högerkanten var förvånade över valresultatet, men för de Benoist var det väntat. Hans förklaring till valresultatet var att det franska folket i hög grad hade förändrats på en kulturell nivå. De hade inte längre kvar de traditionella attityder och koncept som hade legat till grund för röstbeteenden som hade fört människorna till den parlamentariska högern. Så varför förvånas över att den parlamentariska processen gick som den gick?
I grunden handlade det emellertid om mer än partipolitik; det handlade om en djupgående civilisatorisk förändring. Den franska nya högern polemiserade i hög grad mot vad de upplevde som en amerikanisering av det europeiska kulturlivet i allmänhet och det franska i synnerhet. Denna retorik präglas av ett typiskt franskt anti-amerikanskt sentiment, som bitvis gränsar till att vara ren chauvinism. Det är ett av problemen med den franska nya högern, vilket gör att rörelsen kan upplevas som främmande av den som inte är lika fokuserad på att kritisera USA och den amerikanska kulturen.
Alldeles oavsett hade de Benoist och hans kollegor rätt i att det europeiska kulturlivet hade förändrats så markant att det fick politiska konsekvenser. Just idén om att förändringar inom kulturen kan få politiska följdverkningar är en av grundsatserna för högerns metapolitiska perspektiv. Denna idé verkar som en rimlig slutsats att dra från många års misslyckanden för nationellt orienterade politiska partier. Den representerar också en brytning med det perspektiv som den gamla, borgerliga högern har haft, och i vilket man mer eller mindre har vägrat att möta kulturen på den kulturella arenan. Betoningen på kultur är definitivt logisk.
O´Meara lyfter exempelvis fram att det man kan kalla den franska borgerliga högern hade svårt att betrakta kultur som någonting mer än utsmyckning; någonting som visserligen tydde på förfining men knappast någon mer utvecklad politisk relevans. Detta kan jämföras med den svenska konservatismen sådan den sett ut under 1900-talet, både som fristående idéströmning och institutionaliserad genom Moderata Samlingspartiet. Jonas de Geer har argumenterat för att den svenska konservatismen aldrig klarade av att nyorientera sig efter andra världskrigets slut.
I artikeln, kallad ”Högern och 68”, gör han argumentet att högern mer eller mindre gick med på 68-vänsterns världsbild och försökte ompositionera de egna ställningstagandena så att de skulle passa någorlunda med dennas. De Geers påpekanden går i linje med de som gjorts av Nordin och Berntson: att högern överlät kulturarbetet åt vänstern och istället fokuserade på att etablera nya positioner inom den ekonomiska sfären. Det kan dock nämnas att den borgerliga högern var framgångsrik när det kom till debatten om ekonomin, även om det kan tilläggas att vänsterns position var tämligen svag och motbevisades lika mycket av sin praktik som av sina meningsmotståndares argument.
En intressant sak med den franska nya högern var att den strukturerade sitt tänkande i enlighet med marxistiska analytiska kategorier. Detta ska egentligen inte förvåna eftersom rörelsens rykte som ”höger” mer eller mindre kan avfärdas som en produkt av medias rapportering. En person som Alain de Benoist har aldrig haft något behov av att referera till sig själv som höger. Tvärtom har han sagt att han kan sägas vara på högerkanten, som en följd av det allmänna debattklimatet, men att det inte betyder att han är av den. När det kommer till exempelvis ekonomiska frågor är den franska nya högern mer vänster och kritiserar ofta kapitalism som koncept.
Därför är det bara rimligt att en av de viktigaste inspirationskällorna för den nya högern är den marxistiske filosofen Antonio Gramsci. Här är några biografiska detaljer på sin plats. Gramsci var ledare för det italienska kommunistpartiet under mellankrigstiden och gjorde ett försök att gripa makten i Italien på revolutionär väg. Revolutionen misslyckades emellertid och Gramsci tillsammans med flera medarbetare hamnade i fängelse, och de som utgick med segern var istället Benito Mussolini och fascisterna. I fängelset skrev Gramsci sina för eftervärlden kända fängelseanteckningar där hanreflekterade över nederlaget och vad det innebär.
Erfarenheten fick Gramsci att reflektera över några av marxismens mest grundläggande utgångspunkter och antaganden. Ett sådant antagande är att det sociala medvetandet i ett samhälle bestäms av produktionsmedlens utveckling och organisering. Sfären som ringar in dessa brukar refereras till som basen. I basen ingår produktionsmedlen: verktyg, maskiner, fabriker, land och råmaterial. I denna ingår också relationerna som styr hur produktionsmedlen är organiserade: proletariatet, arbetararistokratin, bourgeoisien, privategendom, kapital, osv. Det är från den materiella basen som det sociala medvetandet utgår och det är således omstruktureringar inom denna som står bakom avgörande samhällsförändringar.
Kopplad till basen är någonting som kallas för överbyggnaden, vilken består av fenomen som inte är direkt kopplade till basen: konst, familjen, kultur, religion, filosofi, lag, media, politik, osv. Basen är viktigare än överbyggnaden och ett antagande är att alla dessa storheter är djupt påverkade av produktionsmedlen och deras organisering. Detta kan emellertid skilja sig mellan olika marxister, i synnerhet efter att Gramsci publicerade sina arbeten. Men det är inte fel att säga att den traditionella bilden är att basen är viktigare än överbyggnaden och att socialismen till följd av historiens dialektiska lag är oundviklig som en fortsättning på kapitalismen. Socialismen är med andra ord en historisk nödvändighet.
Personer som Gramsci fick dock göra erfarenheten att socialismen kanske inte var så oundviklig som han hade föreställt sig; med den misslyckade revolutionen i åtanke. En slutsats han drog var att arbetarna aldrig skulle inse sina sanna intressen – och uppväcka sitt klassmedvetande – så länge de stod under den borgerliga kulturen och institutionernas förtrollning. Gramsci menade alltså att kulturen och värderingarna i samhället var relevanta i sig och inte bara som en konsekvens av produktionsmedlens organisering. Kulturen kunde tvärtom bli direkt bestämmande för politiken och därmed bli en tyngd i vågskålen gällande om socialismen skulle kunna införas eller inte.
Gramsci operationaliserade detta genom konceptet hegemoni, vilket jag själv har haft anledning att fundera över. Hegemoni förväxlas ofta med dominans och det brukar ofta heta att en aktör innehar hegemoni, när en formulering som ”dominant ställning” förmodligen är mer träffande. Exempelvis: Socialdemokraterna har en hegemonisk ställning inom svensk politik, eller USA har en hegemonisk ställning inom världspolitiken. Detta kan korrelera med att de underställda aktörerna har tagit till sig de ovan nämndas värderingar. Att ta till sig värderingar av strategiska skäl – för att exempelvis kunna förhandla lättare med en aktör – kan dock inte jämföras med att verkligen befinna sig i en hegemonisk struktur.
Hegemoni går hand i hand med det som brukar beskrivas som maktens tredje ansikte och detta brukar beskrivas som följer: förmågan att få någon att agera mot sitt objektiva intresse, men på ett sådant sätt att personen gör det frivilligt. Kultur och värderingar lägger grunden för våra preferenser, och Gramscis arbetare valde i enlighet med sina kulturellt grundade preferenser att gå emot det som Gramsci och marxisterna menade är deras objektiva intressen. På en mer praktisk nivå förordade Gramsci att kulturen därmed måste förändras genom de så kallade organiska intellektuellas arbete. Dessa ska inte förväxlas med den typ som håller till på universiteten, utan sådana som interagerar med befolkningen i en mer praktisk bemärkelse.
Den franska nya högern öppnade alltså upp för nya synsätt, som ditintills hade varit främmande för högern som den hade sett ut innan. O´Meara gör den intressanta iakttagelsen att varje konservativ höger har en så reaktiv inställning till varje form av förändring att den så gott som alltid förlorar när saker och ting förnyas. Mer progressiva krafter är betydligt skickligare när det kommer till att kapitalisera på samhällsförändringar. På så sätt kan det sägas vara någonting positivt att den franska nya högern inte var en konservativ rörelse i traditionell bemärkelse. Utan att gå in på detaljnivå kan det ändå konstateras att den är en märklig sammansättning av en rad tendenser som inte nödvändigtvis behöver hänga samman.
Det kan verka ironiskt, med tanke på den franska nya högerns utpräglade anti-amerikanism, men det var den amerikanska alternativhögern som tog över dennas metapolitiska perspektiv och förde det in i 2000-talet. Det finns flera namn som teoretiserat kring detta, vilka förtjänar att nämnas i det här sammanhanget. Främst av dessa är emellertid den amerikanske filosofen Greg Johnson som i ett flertal essäer har lagt fram synpunkter som berör ämnet. Han har dessutom operationaliserat ett flertal av till metapolitiken anknutna begrepp. Ett begrepp som Johnson har ringat in på ett kvalificerat sätt är hegemoni, vilket han har satt i relation till den politiska strategi som vita nationalister bedriver på internationell nivå.
Johnson menar att målsättningen för nationalister borde vara att etablera det nationalistiska perspektivet som en överideologi. Just överideologi är ett intressant begrepp som användes av den svenske statsvetaren Herbert Tingsten, som under efterkrigstiden beskrev demokratin som en överideologi. Betydelsen av överideologi är att alla ideologier och partier, inom etablissemanget, gått med på att demokratin är en given del av den egna ideologin – och den är således gemensam för samtliga oaktat övriga olikheter. När Johnson beskriver nationalismen i en hegemonisk ställning så får det innebörden att alla är överens om att vita människor ska vara i fortsatt majoritet i sina egna länder. Folk kan i vanlig ordning fortsätta att vara oense om andra politiska frågor och policylösningar, men om detta råder enighet.
Vad betyder egentligen metapolitik? Det borde inte bereda några svårigheter att göra en tydlig och bestämd avgränsning därvidlag. Ändå har metapolitik, i likhet med andra hel- eller halvakademiska modeord som ”paradigm” eller ”orwellskt”, letat sig in i det vardagliga språkbruket och blivit en del av den allmänna vokabulären. Det är möjligt att jag läser in för mycket i denna användning. Kanske är det fallet att det jag beskriver som allmän användning i själva verket är ett fenomen som gäller för personer med ett intresse för högerpolitik? Alldeles oavsett kan det knappast nekas till att metapolitiken blivit av intresse för de som vill se en genomgående politisk förändring.
’Meta’ betyder att någonting är självrefererande. En metastudie tar exempelvis sikte på att studera och jämföra studier som redan gjorts. På samma sätt vill deltagarna i en metadebatt debattera en debatt som redan utspelat sig. För ett par år sedan gjorde humorgruppen Grotesco ett avsnitt om ”metahumor” som sändes i SVT och där man skämtade om att skämta. I det fall vi vill veta vad metapolitik betyder borde vi således fråga oss vad som är betydelsen av politik. Det är många svar som kan ges på den frågan eftersom många akademiker, tyckare och andra känner sig kallade att besvara frågan utifrån eget tycke och smak.
Klassiska filosofsvar inkluderar: uppnåendet av det goda samhället eller vem som ska tilldelas vad från de resurser som står till vårt förfogande. Det är givet att politiken innehåller föreställningar om vad det goda samhället består i och hur det bäst ska uppnås. Det är också givet att politiken förutsätter att någon bestämmer vem som ska få vad av de resurser som politikerna har tagit sig rätten att förfoga över och därefter fördela. Tonvikten ska emellertid ligga på ’bestämma’ snarare än fördela och det är detta ord som leder oss till den korrekta uppfattningen om vad som är den ultimativa definitionen på politik som verksamhet.
Politik är kampen om makten, det är definitionen som ges av James Burnham i hans klassiska studie The Machiavellians: Defending Freedoms. Denna bok är en oerhört bildad, men framför allt ärlig, genomgång av en rad politiska tänkare med Niccolo Machiavelli som startpunkt och Vilfredo Pareto som slutdestination. Burnhams mål är att binda samman någonting sådant som en machiavellisk tradition, vars främsta kriterium på tillhörande är man inte gör sig några illusioner om politikens väsen utan snarast behandlar den på ett ärligt, frånkopplat och faktaorienterat sätt. Alltså som en vetenskap bland andra. Det som borde vara den äkta betydelsen av statsvetenskap.
Det finns få tänkare som är så utskällda och avskydda som Machiavelli. Det brukar heta bland kritiker att Machiavelli genomförde en separation mellan etiken och politiken och därmed öppnade upp för en betydligt sämre era inom politiken. Men som Burnham poängterar: etiken i den politiska sfären blir varken bättre eller sämre av att Machiavelli lägger fram sina på faktabaserade slutsatser om hur politik har bedrivits genom historien. Det är lika befängt som att kräva att slutsatser om invandringens kostnader ska censureras eller att forskningsresultat som berör IQ-skillnader mellan olika folkgrupper inte ska beröras för att de inte hamnar i linje med ett visst etiskt system.
Har inte vi, som tillhör den stora gruppen av styrda, rätt att veta vad som är våra makthavares sanna natur? På vilket sätt är det en högre utvecklad etik att göra sig illusioner om vad som driver politikerna? Det är det naturligtvis inte. Men att göra sig dylika föreställningar är tyvärr vanligt förekommande. För att återvända till ämnet. Den mest grundläggande definitionen på politik är att det är en verksamhet som går ut på kampen om makten. Kritik kan anföras att det är en smal definition som inte på ett tillräckligt sätt fångar politikens komplexitet och dynamik i form av dess många skiftande ambitioner, mål och drivkrafter. Ytterligare kritik kan säga att definitionen är ofullständig eftersom den i sin tur förutsätter ’makt’ som någonting givet och självklart.
Vi kommer att kvalificera alla dessa definitioner under kommande kapitel. Poängen med en smal definition handlar om att skapa en stabil utgångspunkt. Maktens flera dimensioner kommer också att redogöras för. Låt oss i detta nu bara konstatera att metapolitik, definitionsmässigt, får betydelse av någonting som tar sig makt över makten. Eller någonting som syftar till att påverka och styra över politiken. Det blir alltså fråga om en verksamhet som syftar till att styra politiken, men kanske inte nödvändigtvis ge sig in i den på ett så direkt sätt som tar sig formen av ett politiskt parti eller annan liknande organisation.
Det är alltså denna modell som är en fortsättning på den marxistiska tankefiguren i vilken det finns det bestämmande förhållande mellan basen och överbyggnaden. I den modell som utvecklades av den franska nya högern – och därefter övertogs av alternativhögern – föreställer man sig ett liknande förhållande, i meningen att kulturen är basen och politiken överbyggnaden. Namnet man gett denna modell är, som anförs ovan, metapolitik. Detta är en analys som kommer med både fördelar och nackdelar, precis som egentligen är fallet med varje strategi. Även om jag i grunden är sympatisk till modellen kommer jag också att lyfta fram svagheter i den. Tanken är att den ska gynnas av en något mer sträng behandling.
Med tanke på att den franska nya högern byggde sin analysmodell efter marxistiska tankefigurer, kan det vara värt att påminna sig om de begränsningar som mötte dessa. Det är exempelvis värt att lyfta fram att Gramsci misslyckades med sin ambition att gripa makten i Italien och att detta föranledde honom att revidera den marxistiska teorin. Där Gramsci lyfte fram de intellektuella, eller åtminstone de organiska intellektuella som gruppen med revolutionär potential, så lyfte kollegan Lenin fram partiet som en liknande kraft. Grundantagandet i leninismen är att en revolutionär förtrupp väcker klassmedvetandet och leder massorna i deras historiska seger.
Man kan säga att både Gramsci och Lenin inför det egna initiativet som en variabel i en händelseutveckling som annars kan förefalla som styrd av krafter som ligger bortom den enskildes kontroll. Ska inte det sociala medvetandet utgå från produktionskrafternas beskaffenhet och inbördes relationer? Är det inte av den anledningen som socialismen av sina mest angelägna anhängare betraktas som oundviklig? Tydligen finns det gränser även för den mest bestämda av deterministiska teorier. Också den som går med på den bestämmande relationen mellan kulturen och politiken borde ta denna lektion om det otillräckliga med överdriven tilltro på determinism som en lärdom. Även om relationen finns, och det är jag säker på att den gör, kommer man aldrig förbi att det egna initiativet alltid är viktigt.
Den franska nya högern gav oss flera viktiga lärdomar, och den breddade tveklöst vår förståelse av både politik och kultur. Men inte heller denna rörelse kommer utan problem och ytterligare en lärdom som bör drar är att denna rörelse är en avsomnad sådan. Både Greg Johnson och Michael O´Meara har analyserat anledningarna till varför. I artikeln Theory and Practice lyfter Johnson fram att den franska nya högern i mångt och mycket misstolkade Gramsci och snarare följde August Cochins teori om hur de intellektuella salongerna banade väg för franska revolutionen. En organisk intellektuell är en aktivistisk sådan, inte en världsbortvänd navelskådare. Enligt Johnson, som citerar tidigare medarbetaren Guillaume Faye, blev den franska nya högern just en överintellektuell sammanslutning som sysslade med konferenser, bokutgivning, artikelskrivande, men gav upp alla försök att aktivt påverka politiken.
O’Meara är inne på någonting liknande. Han använder en formulering som ’analytisk avskildhet’, för att beskriva vad det handlar om. Det är just sådana problem som gör mig övertygad om att den franska nya högerns modell – som definitivt har lärt oss mycket – kommer med så avgörande problem att den inte kan appliceras rakt av. Överintellektualisering och analytisk avskildhet kommer inte att skörda några lagrar för vår del. Det är en av anledningarna till att jag skriver den här boken. Metapolitiken kommer inte att vara tillräcklig för våra syften. Politiken är också nödvändig. En teori om förändring som inte bygger på monism kommer att vara nödvändig och det är en sådan som jag kommer att lägga fram under kommande kapitel.
[1] Bowden, Jonathan: https://www.counter-currents.com/2012/03/jonathan-bowdens-western-civilization-bites-back/print/
[2] Von Mises, Ludwig: https://www.mises.se/2011/06/29/sjatte-forelasningen-politik-och-ideer/
[3] Hugin, Kristoffer: https://www.altnorden.se/2017/08/18/det-stora-folkutbytet/ 2018-02-26
[4] Stigermark, Anton: http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=2541961&fileOId=2541964 2018-02-27
[5] Nordin, Berntson: sid, 65, kindle
[6] Hartman, Andrew. A War for the Soul of America. Loc, 134, Kindle
[7] Ibid, loc 146
[8] Gibbon, Edward: The Decline and Fall of the Roman Empire, loc 18922: Kindle
Notering: inledningskapitlet i min bok, Memetisk krigföring
Anton Stigermark 