Postmodernism är ett motsägelsefullt begrepp. Ordet ’post’ har placerats framför ’modernism’ och markerar därigenom att postmodernism är någonting som efterträder modernismen. Det finns emellertid inget eget ord för att markera postmodernismen på det sätt som modernismen har getts en egen beteckning. Det påminner om Nicolas Nassim Talebs idé om antifragilitet, vilket vill beskriva saker som blir starkare av att utsättas för yttre tryck och prövningar. Men det är som att det inte heller går att hitta ett eget ord för att namnge denna egenskap och att vi därför får nöja oss med en sammansättning av två andra ord.
Modernismen är således postmodernismens utgångspunkt. Den representerar på ett sätt modernismens intensifiering eftersom den drar konsekvenserna av exempelvis den tekniska utveckling som har lagt grunden för den moderna eran. På ett annat sätt representerar den emellertid modernismens förstörelse eftersom den bryter samman den modernistiska idén om att moderna saker ska leda till moderna värderingar och idéer. Idén om det moderna hänger samman med idén om brottet med det förflutna. Framsteg som ett sätt att kapa banden med ett fördomsfullt och reaktionärt förflutet, det rationella samtalet istället för hänvisningar till religiösa auktoriteter och teknisk utveckling som ett sätt att bygga bort tillvarons begränsningar.
Det behöver knappast sägas att postmodernismen inte infriar något av dessa värden, med undantaget att man behållit den tekniska utvecklingen. Det postmoderna tillståndet handlar mer om ironi än om rationalitet. Istället för att skarpt avgränsa mot det förflutna återinför man symboler från det förflutna till nutiden. Moderniteten präglades av ideologiska spänningar mellan framför allt liberalismen och socialismen, där konservatismen var med på ett hörn. Både Karl Marx och John Stuart Mill verkade inom ramarna för det moderna. Postmodernismen är emellertid vänsterns egendom och dess kritiker från borgerligt håll framstår närmast som reaktionärer vilka positionerar sig mot den från en svunnen tids utgångspunkt.
Postmodernismen har, liksom modernismen, flera olika betydelser. Det finns kulturell postmodernism på samma sätt som det finns politisk postmodernism. Det finns postmoderna sätt att studera allting ifrån arkitektur och litteratur till politisk filosofi och vetenskap. Kulturellt är postmodernismen populärkulturens era och på en politisk nivå hänger den intimt samman med vänstern i betydligt högre grad än med högern. Den som vill säga någonting om postmodernismen får därför ha i åtanke att det finns flera olika postmodernismer, även om de ändå i någon grad hänger samman med varandra. Detta är emellertid en komplexitet som alltid är svår att komma ifrån när man ska studera övergripande idéhistoriska fenomen.
I denna essä tar jag sikte på ett särskilt studium av postmodernismen. Mitt uppdrag är att ringa in något så märkligt som en högerorienterad form av postmodernism. Det handlar om Alt-Rightrörelsen (alternativhögern på svenska), vilken uppkom i USA med start 2010 när Richard Spencer grundade websidan Alternative Right. Alternativhögern representerade på flera sätt en förlängning på och ett missnöje med den amerikanska konservatismen. Det fanns ett missnöje med den neokonservativa representationen som lett fram till ett antal misslyckade krig i Mellanöstern. Missnöjet gällde också konservatismen som en reflektion av den amerikanska identiteten med betoning på flaggviftande patriotism, konsumtion som ett uttryck för frihet och avståndstagande från den radikala högerns tankegods.
Detta studium kommer alltså med en tes. Och denna tes är att alternativhögern kan förstås som en särskild form av postmodernism eftersom den interagerar med det postmoderna tillståndet på både dess politiska och kulturella nivåer. Det handlar emellertid inte bara om att belägga att alternativhögern kan förstås som postmodern i vissa avseenden. Diskussionen blir snarast ett utgångsläge för att diskutera en spänning i det postmoderna tillståndet. Spänningen ligger i att alternativhögern bestrider postmodernismens innehåll på samma gång som den är en produkt av den samma. Den bekrigar postmodernismen med dess egna metoder. Två saker är därför behövliga att göra. Det första, att diskutera postmodernismens relation till vänstern. Det andra, att diskutera alternativhögerns relation till postmodernismen.
Postmodernismen har historiskt sett inneburit flera olika saker. Den kan inte begränsas till att handla om politik. Lika mycket kan man tala om postmoderna tendenser i allt från attityd till vetenskap och kunskapsinhämtning till arkitektur och populärkultur. Det epokgörande verket brukar sägas vara Det postmoderna tillståndet av Jean Francois Lyotard. Boken var ett beställningsjobb från den franska regeringen och handlade om förutsättningarna för kunskap och levererade i linje med denna inriktning en kritik mot vetenskapens sanningsanspråk. Mer än detta blev Lyotards arbete en attack på de ’stora berättelserna’, dvs de stora ideologiska och filosofiska system som gjort anspråk på att staka ut historiens riktning för människornas räkning.
’Stor berättelse’ kan visserligen låta abstrakt, men i själva verket borde det vara ganska enkelt att förstå vad en sådan är. Karl Marx och Friedrich Engels skrev i Kommunistiska manifestet om hur världens historia hade präglats av en ömsom dold och ömsom öppen strid mellan de olika klasserna; mellan de som äger och de som producerar. Marx och Engels menade därmed att klasskampen hade utgjort historiens nav och att andra händelser hade utgått från anspänningen mellan dessa till synes oförsonliga motpoler. Det var mot sådana anspråk på att kunna skriva världens historia utifrån sin egen teori som Lyotard vände sig. Tvärtom menade han att den nya tiden skulle präglas av mindre omfattande, och mer personliga, berättelser.
Postmodernismen har alltså en annan syn på historien än vad marxisterna traditionellt sett har haft i meningen att de inte anser att någon enskild del av historien kan upphöjas till att vara dess enskilt viktigaste beståndsdel. Det ligger nära till hands att tro att postmodernismen och vänstern utifrån denna skiljelinje skulle vara oförenliga, men på denna punkt är det snarast motsatsen som gäller. Till skillnad från vad man skulle kunna tro har postmodernismen, sett till sitt politiska innehåll, varit avgjort till vänster. Det finns flera anledningar till varför så är fallet. Det ger också en anledning till varför det varit – och är – nödvändigt för högerrörelser att polemisera mot postmodernismen.
Användningen av begreppen ’höger’ och ’vänster’ går i det här sammanhanget tillbaka till den mest grundläggande distinktionen av dessa föreställningar, vilken läggs fram av statsvetaren Noberto Bobbio i hans bok Vänster och höger: Essä om en politisk distinktion. Den mest grundläggande skiljelinjen är, enligt, Bobbio, meningsskiljaktigheten angående jämlikhet. Högern är mer benägen att betona att ojämlikhet kan härröras till naturen; emedan vänstern vill spåra jämlikhetens orsaker till sociala omständigheter. Högern är dessutom, generellt sett, ovillig att se jämlikhet som ett högsta goda, där vänstern framhåller jämlikhet som sitt kardinalvärde.
En kvalificerad idéhistorisk förklaring till varför postmodernismen är positionerad till vänster ges av filosofen Stephen Hicks i hans bok Postmodernismens förklaring: Skepticism från Rousseau till Foucault. Hicks tes kan sammanfattas som att marxismen och kommunismen misslyckades med att förutsäga samhällsutvecklingen och att deras politiska ambitioner under årens lopp utvecklades till några av de mest destruktiva samhällsmodeller som någonsin existerat. Det är knappast behövligt att i det här sammanhanget förklara problemen som fanns i Sovjetunionen, i dess europeiska satellitstater, eller de kommunistiska experimenten i Asien. Utifrån dessa misslyckanden var det svårt, för att inte säga omöjligt, att fortsatt försvara kommunismen som den hade sett ut under större delen av 1900-talet.
Den brittiske konstnären och kulturkritikern Jonathan Bowden var inne på samma tema i en föreläsning given under rubriken Western Civilization Bites Back. Bowden gör där en distinktion mellan vad han kallar en ’hård vänster’ kontra en ’mjuk vänster’ och som bygger på att en vänster som gör sig fri från de kommunistiska förbrytelserna kommer ha betydligt större chanser att uppnå framgång än en vänster som bibehåller lojaliteten till kommunismen och realsocialismen. Ett exempel är Frankfurtskolan, som uttalat tog avstånd från Sovjetunionen, bedrev sin verksamhet från USA under andra världskriget, och uppnådde betydligt större intellektuell framgång än vad någon renodlat kommunistisk tänkare eller strömning gjorde.
Det ska inte förglömmas att det fanns ett mått av nödvändighet här. Det handlade inte enbart om tänkare som prövar och omprövar och på detta sätt kommer fram till nya ståndpunkter. Samhället förändrades, kapitalismen förändrades, och marxismen var inte längre tillräcklig för att beskriva dessa nya förhållanden. Den franske akademikern Francois Cousseau beskriver i French Theory hur postmodernismen exporterades från Frankrike till USA och mottogs oerhört väl av den medelklass som hade intagit universiteten. Frankfurtskolan hade formulerat en marxism som var som skräddarsydd för intellektuella. Postmodernismen var i likhet med denna inte menad för arbetarklassen – utan för en bekväm medelklass som var mer intresserad av att bedriva kritik inom universitetsmiljö snarare än radikal klasskamp på gatorna.
Akademikern Barbara Epstein föreslår i en essä att postmodernismen har kommit att associeras med den akademiska vänstern. Det verkar föreligga en trend att universitetsstudenter- och anställda som bekymrar sig över frågor som berör rasism, homofobi, feminism, etc., knyter an till den postmoderna vänstern. Som strategi verkar postmodernism äga styrkor som den klassiskt orienterade marxismen saknar. Dani Filc och Uri Ram skriver i en artikel att postmodernismens mer fragmenterade syn på samhället öppnar upp för att se de olika typerna av underordning och ojämlikhet som löper genom olika grupper. Detta i kontrast till marxismens uppdelade syn på samhället och historien, där striden huvudsakligen står mellan arbetarklassen och kapitalet.
Slutsatsen man kan dra från detta är att postmodernismen var en fortsättning på marxismen med andra medel. Det är signifikativt att postmodernismens huvudmän: Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean Francois Lyotard och Richard Rorty alla var vänstermän. Det finns ingen betydande postmodern tänkare som positionerat sig utmed högerkanten. Styckena ovan föregriper en slutsats som kommer att diskuteras mer utförligt under denna essäs senare del. Denna slutsats är inte mer komplicerad än att man kan göra en distinktion mellan postmodernismen som politiskt innehåll, och postmodernismen som renodlad strategi. Hitintills har vi diskuterat postmodernismen som en fortsättning på marxismen och den gamla vänstern. Det är hög tid att inleda diskussionen om alternativhögerns relation till postmodernism.
En lämplig utgångspunkt är populärkulturen. Populärkultur som fenomen är en oumbärlig del av den postmoderna eran och det är ett område som i allra högsta grad har utforskats av dess kulturkritiker. En del av detta är att man tilldelar populärkulturen en politisk potential som man inte på samma sätt ser hos den så kallade elitkulturen. Det är en punkt på vilken postmodernismen skiljer sig från högmodernismen. Den senare var benägen att i högre grad betona elitkulturen genom att peka ut viktiga verk som epokgörande att det var de som var verkligt betydelsefulla för kulturen. Kritikern Angela McRobbie menar att den ’high theory’ som modernisterna hade till sitt förfogande inte var anpassad för att utforska populärkulturen, och att den därför förblev outforskat område för dessa.
Det som är betydelsefullt här är att postmoderna teoretiker utvecklade en föreställning om att den kulturella sfären kunde vara bestämmande för den politiska. Man kallade detta för: politics of culture, vilket inte ska förväxlas med den svenska kulturpolitiken. Det betyder snarast att man anser att det finns en relation mellan kulturen och politiken och där den tidigare kan vara direkt avgörande för den senare. Till skillnad från sina högmodernistiska föregångare ansåg man inte att elitkulturen hade någon revolutionär eller subversiv betydelse. Tvärtom var elitkulturen en reflektion av den rådande ordningen och den var därför politiskt ointressant. Populärkulturen hade däremot en politisk potential kunde vara kritisk.
Det innebar i praktiken att man bidrog till att upphäva den hävdvunna distinktionen mellan högt och lågt. Elitkulturen, som ska vara kronan på verket, avfärdades som en reflektion av makten. Populärkulturen, som i motsats till detta ska vara underhållning, höjdes upp som politiskt relevant och med någonting viktigt att säga. Sociologen Scott Lash menar att postmodernisterna, genom att betrakta populärkulturen som seriösa konstformer, bidrar till att upphäva distinktionen mellan högt och lågt. Ett exempel är serietidningen Judge Dredd som man menade kom med samma slutsatser om massamhället som tidigare Frankfurtskolan. Hur kan kultur betraktas som låg om den framför samma typ av kritik som den ultraintellektuella marxistiska strömning som Frankfurtskolan representerade?
Det finns i synnerhet ett verk som pekade ut riktningen för alternativhögerns särskilda syn på populärkultur. Pulp Fascism av den brittiske kritikern Jonathan Bowden utgiven på Counter Currents publishing. Bowdens tes är att de krafter som kom till uttryck genom exempelvis den homeriska traditionen mer eller mindre var undanträngda inom ramarna för den samtida kulturen. Kultur som glorifierar heroism, mod, styrka, nationell stolthet, manlighet, osv, är frånvarande i den allmänt accepterade kulturen. Därför var det nödvändigt att gå till marginalerna för att kunna återupptäcka värden och symboler som inte skulle beredas något utrymme inom elitkulturen. Marginalerna i det här fallet innebär i praktiken att upptäcka dessa former inom populärkulturen.
På så sätt gör alternativhögern gemensam sak med tidigare postmodernisterna genom att vända bort blicken från elitkulturen och istället låta den falla på populärkulturen. Bowden bedrev en sorts kulturrevisionism genom att återupptäcka och ompröva både individuella personer och enskilda verk. I Pop Fascism diskuterar han allt från Robert E. Howard och H.P Lovecraft till No Orchids for Miss Blandish och Judge Dredd. Counter Currents chefredaktör Greg Johnson har gjort någonting liknande när han under skribentnamnet Trevor Lynch har recenserat filmer efter metoden att leta efter högre perspektiv i dessa produktioner. I sina mest formidabla recensioner har Johnson tagit sikte på Pulp Fiction och Christopher Nolans Batman-trilogi.
En annan gemensam nämnare är att man höjer upp populärkulturen från ren underhållning till någonting högre genom att påvisa att den dels innehåller högre perspektiv och dels kan ha en kritisk funktion. Frankfurtskolans nestor Teodor Adorno menade att kulturen ska ha en negativ funktion, med vilket han menade att kultur måste kunna peka ut en riktning till mål som ligger bortom det nuvarande samhället. Han menade vidare att detta inte kan göras inom det han kallade masskulturen eftersom den är så ’varufierad’ att dess enda kvarvarande funktion är att tjäna som underhållning och som varor på en marknad. Alternativhögern ger populärkulturen en negativ funktion genom sin inställning att den kan innehålla värden och symboler som går bortom den vänsterliberala strömningen som är vår tids dominerande kulturella strömning.
Inom postmodernismen talade man om ’politics om culture’, vilket inte så lite klumpigt kan översättas till kulturpolitik. Inom alternativhögern finns liknande föreställningar om relationen mellan kultur och politik. Där ges dessa föreställningar emellertid namnet ’metapolitik’ och beskriver kulturen i dess relation till politiken. All kultur är inte politiskt relevant, även om många akademiker och artister säkert vill tro att just deras arbete är betydelsefullt i det här avseendet. När kulturen väl kan bestämma politiken, då är det relevant att tala om metapolitik. Alternativhögerns föreställningar om metapolitik härstammar från den franska nya högern och tänkare som Alain de Benoist och Guillaume Faye.
De två ovanstående stödde sig, inte helt olikt postmodernisterna, på marxistiska föreställningar om att samhället kan delas in i olika sfärer som påverkar varandra. Den klassiska marxistiska förståelsen av den historiska utvecklingen är att kulturen och det sociala medvetandet utgår från produktionsmedlen och den materiella grundstrukturen. Det var när man släppte denna idé som man kunde öppna upp för att tänka om angående kulturens politiska betydelse. En intressant frågeställning är vilken relation som eventuellt fanns mellan den franska nya högern och de franska postmodernisterna eftersom de anlände vid samma slutsats gällande kulturens roll till politiken. Om någon sådan relation över huvud taget fanns att tala om.
Att försöka forma politiken genom kulturen är alltså betydelsefullt både inom postmodernismen och alternativhögern. ’Politiken flyter nedströms från kulturen’ är ett populärt talesätt inom alternativhögern och vilket brukar tillskrivas publicisten Andrew Breitbart. Kultur och politik flyter med andra ord samman hos dessa strömningar. Kultur bedöms efter vilken utsträckning den kan tänkas ha politisk relevans och den avfärdas om den saknar denna kritisk funktion och är begränsad till att återspegla makten eller fungera som vara på en marknad. Det leder till en annan frågeställning som berör på hur man betraktar verkligheten och möjligheterna att förändra denna. Är man konstruktivister som tror på att tillvaron är socialt betingad och därmed föränderlig? Eller realister som tror att verkligheten är given?
Frågan är förhållandevis enkel att besvara vad gäller postmodernismen. Postmodernism brukar ofta anges som en synnerligen långt gången form av konstruktivism där man betraktar tillvaron som socialt konstruerad och därmed föränderlig. Med alternativhögern är saken betydligt mer komplicerad. Det finns en spänning där man å ena sidan betonar att tillvaron har biologisk sida där utrymmet för social påverkan är förhållandevis litet. Det är en sida av alternativhögern vilken kan motbevisa att det på denna punkt skulle finnas någon koppling mellan denna och postmodernismen. Postmodernisterna avvisar alla biologistiska idéer – alternativhögern bejakar dem.
Ändå finns det en stark tilltro till social och kulturell föränderlighet inom alternativhögern som existerar parallellt med de biologistiska idéerna. Denna kom till särskilt starkt uttryck under Trump-kampanjen när man började lansera högervridna memer som ett sätt att skapa opinion och vrida narrativet i en önskvärd riktning. Dessutom kapade man den populärkulturella symbolen Pepe the Frog och gjorde honom till en talesfigur för sina intressen. Pepe-memen utvecklades senare till Kek-memen och antog därmed en närmast mystisk dimension. Vi ska titta närmare på betydelsen av både memerna och Kek och vad de kan säga om alternativhögern och hur denna ser på frågan om social föränderlighet.
En mem kan beskrivas som en bild med en text infogad. Formatet är alltså så okomplicerat som det bara kan bli. Memer är populära på internet och sidor som 4Chan och Memebase eftersom de utgör ett enkelt sätt att kommunicera på. En bild säger mer än tusen ord, brukar det heta. Biologen Richard Dawkins har emellertid ett koncept om memer som är något mer avancerat än så. Betydelsen av memer där är att de är bärare av idéer, beteenden, värderingar, etc., och därigenom kan fungera som en sorts mentala virus som infekterar de som smittas med idéer och värderingar. Min beskrivning är att memer är den sociala verklighetens atomer, dess minsta byggstenar, och att om man börjar förändra dessa då kommer resten av kulturen att börja förändras utifrån dem.
Inom alternativhögern finns det ett koncept som kallas ’memetisk krigsföring’, vilket betyder man använder memer i den idépolitiska striden. Memer är bärare av idéer – på samma sätt som en hylsa innehåller en patron eller en missil ett biologiskt stridsmedel – och den som tillverkar högkvalitativa memer kan också sprida sina idéer på ett bättre sätt. I memekrigsföringen inmönstrades ofta populärkulturella figurer för att uttrycka alternativhögerns politiska poänger. Eller så tillskrevs riktiga personer åsikter och yttranden som de aldrig hade uttryckt som ett sätt att göra idéspridningen mer effektiv. Det sätter fingret på en viktig punkt: sanning och rationell argumentering är inte av betydelse här, snarare argumentets genomslagskraft i känslomässiga termer. Och det är en postmodern företeelse om något.
I ett framgångsrikt mem står Bane framför affärsmannen Daggett, i en scen tagen från Batman: The Dark Knight Rises. Scenen handlar om makt och om att Daggett tror att han har kontroll över Bane eftersom han har betalat honom en ansenlig summa pengar. I själva verket står Bane bortom pengar och drivs av ambitioner som den moderna civilisationen inte kan förstå och än mindre hantera. Det vet inte Daggett. Men när sanningen går upp för honom säger han till Bane: ”Men jag har betalat dig en förmögenhet”. Och Bane svarar: ”Och det ger dig makt över mig?”. I memen säger Daggett istället: ”Men jag kallade dig rasist!” på vilket Bane svarar det samma som ovan: ”Och det ger dig makt över mig?”.
Det handlar om att exemplifiera något som är svårt eller omöjligt att bara uttrycka i klara verba i en debattsituation. Men genom att låna in Bane och ta något av energin han representerar är det möjligt att komma till samma slutsats som i filmen: du försöker kontrollera mig men jag står bortom varje form av kontroll. Bane står bortom pengar och alternativhögern står bortom vänsterns aggressiva språkpolitik. Memerna är ett sätt att kondensera mer avancerade idéer till sin absolut mest grundläggande form. Det är grunden för framgången i den memetiska krigsföringen. Idéer kan vara svåra att sprida när de upplevs som abstrakta och otillgängliga. En mem säger däremot mer än tusen ord.
Kek är symbolen för den memetiska krigsföringen. Bakgrunden till Kek är att folk på 4Chan upptäckte att Pepe liknande att urgammal egyptisk gud vid namn Kek. Kek som gud representerar kaos och den som tillber Kek kan få vad han önskar, eller åtminstone få någonting. Att blanda så skilda stilar som populärkultur och antik religion är onekligen ett postmodernistiskt drag bara det. Skribenten Lawrence Murray utvecklade idén om ’esoterisk kekism’ i vilket han förespråkade denna syntes mellan modern kultur och religion. Grunduppfattningen är att du tillber Kek när du skapar memer och att du på så sätt skickar dina önskningar till honom. Genom att erbjuda din vilja till makt till Kek kan han genom ’mem-magi’ göra dina önskningar till verklighet.
Jag ser detta som ett sätt att beskriva memernas ontologi på ett känslomässigt plan. För vad det handlar om är att skapa självuppfyllande profetior inom kulturen. Teoretikern Alexander Wendt menar att självuppfyllande profetior är så kraftfulla att de kan få egentligen föränderliga företeelser att verka som givna och för alltid fastslagna. Wendt skriver om internationella relationer och ett av hans exempel är den anarkistiska världsordningen i det internationella systemet som av den realistiska skolan betraktas som given. Enligt Wendt fungerar den emellertid bara så eftersom tillräckligt många gör sig föreställningen om att det är så den ska fungera. Det tillräckligt många tror ska inträffa kommer också att inträffa, i någon grad åtminstone.
Memer handlar om att få folk att tro. Få folk att tro på möjligheten att Donald Trump kunde väljas till USA:s president. Det säger någonting om alternativhögerns uppfattning om möjligheten till social förändring. Det får återstå som en skärningspunkt att en stark uppfattning om biologins nödvändighet kvarstår. Åtminstone inom de kulturella och politiska sfärerna återstår en stark uppfattning om att dessa kan förändras nära nog hur långt som helst med de rätta idéerna och med de rätta bärarna av dessa idéer.
Jag vill presentera en slutsats om alternativhögern och denna slutsats är att alternativhögern bekämpar postmodernismens innehåll med dess egna vapen. Postmodernismens politiska innehåll är avgjort till vänster och på denna punkt är det alternativhögerns motpol. Alternativhögern har emellertid förstått att man kan använda de metoder som erbjuds inom det postmoderna tillståndet för att bestrida detta politiska innehåll. Exempelvis populärkulturen, metapolitiken, memerna, och känslomässigt baserat slagkraftighet. Det går inte att ge något direkt svar på om alternativhögern är postmodern eller inte och kanske är ett så enkelt svar inte av betydelse. Kanske är det mer korrekt att säga att alternativhögern är postmodernismens negation. Dess inre spänning som leder till självförstörelse?
Notering: ursprungligen publicerad i antologin ”Att förstå alternativhögern” under rubriken ”Altmodernism”.
Anton Stigermark 