As soon as certain patterns of thinking, feeling, and acting have established themselves within a person’s mind, he or she must unlearn these patterns before being able to learn something different, and unlearning is more difficult than learning for the first time.
– Geert Hoofstede
Detta kapitel har ett övergripande syfte: att utforska relationen mellan identitet och intressen, vilket i förlängningen är en förutsättning för att kunna säga någonting om kopplingen mellan kultur och politik. En utgångspunkt är att intressen inte är en självklarhet och att det inte går att förutsätta att intressen är någonting ”naturligt” som befinner sig i en priviligierad position fixerad bortom tid och rum. Det kan låta som en märklig utgångspunkt? I synnerhet eftersom den inte går ihop med inledningen där det svårligen kan missförstås att jag är en svensk nationalist som anser att etniska svenskar har åtminstone ett grundläggande intresse: att finnas till.
Denna skenbara motsättning kan kanske ge ett svar på frågan: jag anser att svenskar har intressen eftersom det ligger i linje med min identitet att ha denna uppfattning. Att svenskar har intressen är del av en berättelse – den nationalistiska berättelsen – vilken jag och många andra berättar tillsammans och låter definiera vår politiska agenda. På samma gång finns det andra, och dessa är betydligt fler, som har andra berättelser, och andra identiteter, i vilka svenskarna och deras intressen inte ges riktigt samma betydelse. Det är knappast ett kontroversiellt påstående att den officiella berättelsen om Sverige är den man kan kalla ”den moraliska stormakten”.
Formuleringen moralisk stormakt myntades 2014, från stora scenen i Almedalen, av Sveriges dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt. I sin politik hade Reinfeldt under sin andra mandatperiod intensifierat den politiska tendens till massinvandring och mångkulturalism som funnits inom det svenska etablissemanget under flera årtionden. Emellertid tog Reinfeldt denna tendens till en nivå som åtminstone ditintills aldrig hade skådats; vare sig under borgerliga eller socialdemokratiskt ledda regeringar. Under 2015 skulle dock Socialdemokraterna, under Stefan Löfven, överträffa även Reinfeldt genom att ställa gränserna vidöppna och därmed orsaka det som i folkmun går under namnet ”flyktingkrisen”, vilken i förlängningen tvingade etablissemanget till total kapitulation.
Det intressanta med Reinfeldts tal var framför allt att han uppmanade befolkningen att ”öppna sina hjärtan”, en formulering som dolde att den egentligen innebörden var att väljarkåren förväntades att öppna sina plånböcker. Regeringen Reinfeldt hade därvidlag, under snart nog 8 år, envist hävdat att invandringen gick med vinst och att eventuella kostnader skulle vägas upp av de intäkter som var att vänta på sikt. Kritik som gick ut på att invandringen var en förlustaffär avfärdades som främlingsfientlig propaganda. Den borgerliga regeringen höll konsekvent denna linje under två mandatperioder tills det var dags för Reinfeldt att lämna över ledarskapet till Socialdemokraterna – då han utan förvarning medgav att invandringen skulle kosta pengar under de kommande åren.
Syftet med kapitlet är inte att diskutera invandringens kostnader. Jag som skriver har en akademisk examen i statsvetenskap – men däremot inte kvalifikationer inom ekonomi – och har således mycket lite att tillföra en diskussion som går på detta ämne. Jag vill emellertid ändå notera att ett av de mest frekventa argumenten för invandringen till Sverige är att den tillför Sverige ekonomiska vinster samt ett tillskott av kvalificerat arbetskraft. Alldeles oavsett om detta påstående är sant eller inte så vilar argumentet på grundvalen att denna politiska agenda har påtagits att genomföras med det direkta syftet att gynna Sverige ekonomiskt; inte att det skulle vara rätt utifrån moraliska principer.
Kort sagt: invandringen gynnar Sveriges intressen, och det är därför vi sedan 70-talet haft en politisk agenda som syftat till invandring och mångkultur. Nu borde det emellertid vara uppenbart för de allra flesta att detta inte är fallet. Det var länge sedan argumentet att invandringen går med vinst kunde framföras utan att det betraktades som stridbart. En av 2017 års mest intressanta och omdiskuterade bokutgivningar var Massutmaning av den kurdiske nationalekonomen Tino Sanandaji, som har doktorerat i public policy vid University of Chicago och till vardags forskar vid handelshögskolan i Stockholm.
I boken argumenterar Sanandaji för att invandringen och den politiska hanteringen av denna missgynnar Sverige på en rad punkter, bland annat gällande kostnader. Det har under de senaste åren blivit allt svårare att komma undan med att försvara invandringen med att den gynnar Sverige ekonomiskt. Bland annat tack vare Sanandaji, som mest sin forskartitel och expertis i ryggen, på ett övertygande sätt kunnat argumentera för att Sverige förlorar ekonomiskt på invandringen och att det således inte ligger i Sveriges intresse att bedriva en sådan politik. Sanandaji har dock inte varit den ende som hävdat detta. Också Jan Tullberg – docent vid Handelshögskolan i Stockholm – har argumenterat för att Sverige förlorar ekonomiskt på invandringen.
Invandringen till Sverige handlar emellertid inte om det nationella intresset, utan om den nationella identiteten, vilket är ämnet som vi kommer att utforska i det här kapitlet. Reinfeldt var någonting på spåret när han omnämnde Sverige som en moralisk supermakt och han sade där någonting betydelsefullt om den svenska identiteten. Många svenskar – i synnerhet bland politiker, journalister och akademiker – betraktar Sverige som ett litet land med ett stort och viktigt moraliskt uppdrag. I detta moraliska uppdrag ingår att alltid ligga i framkant när det kommer till värden som jämställdhet, mångfald, tolerans och humanism.
Den svenska inställningen karakteriseras i synnerhet av ett ord: värdegrund, som på ett träffande sätt beskriver vad det handlar om. Det finns förmodligen inte en myndighet eller ett större företag som inte bekänner sig till en värdegrund, åtminstone med läpparna. Värdegrunden handlar framför allt om att dygdesignalera och även om man svårligen lever upp till de värden som man bekänner sig till – kan man åtminstone signalera att man anser att de är viktiga. Att vara för invandring och mångkultur går i linje med kardinalvärdet ”mångfald” och detta alldeles oavsett om politiken kan lämna uppvisa ett kvitto på ekonomiska vinster.
För den som är intresserad av att förstå den svenska invandringspolitiken, och hur svensk politik fungerar överlag, är det slöseri med tid att försöka beräkna hur de olika handlingar som företas kan sägas gynna det nationella intresset. Det nationella intresset är överhuvudtaget inte relevant i sammanhanget. Att invandringen går med vinst var som mest ett sätt att rationalisera en politik vars rationalitet annars hade varit svår att försvara. Det handlar istället om att följa en politisk linje som verkar begriplig i förhållande till den svenska identiteten; den officiella berättelse om Sverige som våra företrädare och många ur den vanliga befolkningen spelar med i. Och ledorden i denna berättelse är värdegrund och moralisk stormakt, inte profit och kostnadseffektivitet.
Jag återkommer till mitt inledande påstående: intressen är inte självklara. Åtminstone är det inte självklart att en viss aktör, eller grupp av aktörer, kommer att tillvarata sina intressen även om man kan tycka att de är självklara. I vissa fall är det inte ens säkert att de är självklara, beroende antingen på aktören eller hur intressena är formulerade. I fallet Sverige verkar saken ganska självklart. Den svenska statsbildningen är en given konstant sedan åtminstone 500 år, när Gustav Wasa tog ett samlat grepp och konsoliderade den svenska staten. Men uppfattningen om ett rike kallat Sverige går ännu länge tillbaka än så.
Under 500 år har den svenska staten formats och erhållit både så fast form och tydligt definierade funktion att den på intet sätt är svår att definiera som aktör. Sverige som samhälle är inte heller svårt att definiera som en grupp av människor. Det verkar också rimligt att eftersom gruppen vi kallar
svenskar – med grund i den märkliga konstruktion vi kallar ’samhällskontraktet’ – tillsammans finansierar olika funktioner i samhället som sjukvård, skola, omsorg, försvar, rättsväsende och infrastruktur. Det verkar som en närmast ointressant självklarhet att dessa saker borde fungera på ett bra sätt och att politik som gör att de underfinansieras eller fungerar på ett mindre bra sätt inte ligger i svenskarnas intressen. Ändå är det precis detta som sker.
Frågor om identitet och intressen har ställts tidigare. Ett mycket kvalificerat exempel på en sådan utredning är den i Lund verksamme statsvetaren Erik Ringmars doktorsavhandling Identity, Interest and Action där författaren tar sig an ämnet i förhållande till den svenska inblandningen i det 30-åriga kriget. Detta är en av de mest betydelsefulla perioderna i Sverige historia i och med att det förde Sverige i krig mot kejsaren av det Tysk-Romerska riket och inledde det som brukar refereras till som stormaktstiden. Ringmar gör det intressanta, och väl underbyggda, argumentet att krigsinträdet inte handlade så mycket om att försvara det nationella intresset som att försvara den nationella identiteten. Även om det studerade fallet är avlägset från det som sysselsätter oss, är teoribildningen så relevant att den utan svårigheter kan säga mycket även i vårt fall.
Men innan vi går in på diskussionen om Ringmars bok är det nödvändigt att första hålla en grundläggande diskussionen om koncepten identitet och kultur. De flesta har förmodligen någon uppfattning om vad dessa kan betyda i största allmänhet. Det är däremot inte säkert att de är på det klara med vad jag avser med dessa termer. Ett problem med Ringmars framställning kan dessutom sägas vara att han inte på ett tillräckligt utförligt sätt förklarar vad identitet och kultur egentligen betyder. Inte helt olikt hur James Burnham i The Machiavellians bygger hela diskussionen på konceptet ’makt’, men utan att definiera det närmare. Det är inte alltid man behöver göra det heller, men för klarhetens skull kan det ändå vara en god idé.
I studien Software of the Mind beskriver författaren Gert Hoofstede identitet enligt följande:
Identity is explicit: it can be expressed in words, such as” a woman”, “a bicultural individual”, “an American citizen”. In fact, the same person could report being any of these three things, depending on the setting in which you asked. The degree to which identities can be multiple depend on culture.
Hoofstede menar också att kultur och identitet inte kan likställas. Exempelvis kan grupper som identifierar sig på olika sätt fortfarande dela kulturella värderingar. Personlig identitet hänger också på var i individualism-kollektivism-spektrumet ett land befinner sig. De som befinner sig länge åt den individualistiska polen har större frihet att skifta mellan personligt valda identiteter, medan de som är i ett mer kollektivistiskt land typiskt sett identifierar sig i linje med sitt samhälle.
Samtidigt kan jag invända mot distinktionen mellan identitet och kultur som Hoofstede gör i boken; den verkar inte helt rimlig i alla avseenden. Att exempelvis identifiera sig som ”liberal” förutsätter en mängd värderingar, som kanske inte alltid är uttalade men som ändå är betydelsefulla och tillhör kriterierna för att kunna kalla sig liberal. Att identifiera sig som ”svensk” kommer likaså med en uppsättning värderingar och kulturella praktiker som ingår i kriterierna för att kunna kalla sig svensk. Det viktiga att konstatera är emellertid att identitet är en form som kan inrymma andra värderingar och praktiker.
Ringmars inledning är ett pusselproblem. Varför gick Sverige med i 30-åriga kriget när det inte fanns någon riktigt bra anledning för landet att göra detta? Frågeställningen är egentligen mer generell: varför krigar stater över huvud taget? Krig är som bekant en farlig verksamhet och eventuella vinster måste kvittas mot det faktum att de som är involverade kan mista sina liv och därmed inte vinna någonting alls. Han avfärdar också försöken att förklara krigsutbrott med i grunden irrationella
förklaringsmodeller. Han gör det, i mina ögon, helt riktiga påpekandet att den typen av förklaringar framstår som någonting som läggs fram istället för förklaringar.
Det som framstår som den rimliga förklaringen är att Sverige gick med i kriget eftersom det låg i vårt nationella intresse. Det är mot denna beskrivning som Ringmar höjer sin lans och han kallar denna typ av förklaringsmodell för den ”moderna ortodoxin” eftersom tendensen att förklara handlingar genom hänvisningar till intressen är stark inom samhällsvetenskaplig forskning. Ekonomer har exempelvis lagt fram förklaringsmodeller som förutsätter aktörer med kapacitet att fatta rationellt grundade beslut. Också radikaler som marxister och feminister lägger fram förklaringar där de menar att arbetare respektive kvinnor agerar som de gör eftersom det ligger i deras köns- respektive klassintresse att agera på det sättet.
Ringmar skriver följande:
Before we embark upon an action, in other words, we must first figure out what it is we “really” want. Since interests in this way will depend on the preferences held by some particular person or state they will inevitably be defined differently in different cases […].
Intressenas historia är förhållandevis lång. Den går tillbaka till den epokgörande filosofen Thomas Hobbes som skrev om bland annat statens natur. Under lång tid var det framför allt staten och enskilda furstar som ansågs kunna ha intressen. Den så kallade realistskolan inom internationella relationer tog över det hobbeseanska perspektivet i sina idéer om staternas roll i det internationella systemet, vilket ansågs kunna karakteriseras som ett hobbeseanskt ”allas krig mot alla”. I det läget ansågs det vara givet att det låg i varje stats intresse att maximera sin säkerhet i förhållande till andra stater med tanke på att det sågs som en förutsättning för överlevnad. En röd tråd genom diskussionerna om intressen är att identiteten på den med intresset betraktas som given och som någonting som är fixerat bortom tid och rum.
Intressen är dock inte så objektiva som man först kan tro. Det som gör att detta verkar vara fallet är att man förutsätter en oföränderlighet när det kommer till den som tillskrivs intresset. Intressen kan dock vara mer flyktiga än så. De hänger i mångt och mycket på vem aktören är som kan sägas ha ett visst intresse. Ringmar fortsätter med att skriva följande:
We can now what our interests are, it seems, only if we can first settle the question of who or what we are ourselves. Thus to ask someone to make a careful deliberation of a preference is to ask that person to figure out what he or she “really wants”, but in order to answer that question he or she will first have to figure out who he or she “really is”. Only as the real person can he or she have real interests.
Det som är viktigt att lyfta fram här är att intressen är någonting flytande och i högsta grad föränderligt. Den första frågan som bör ställas, för att ta reda dina intressen, är den följande: vem är du? Det är bara som någon som man kan ha ett intresse i något. Vad saken handlar om är att ifrågasätta kausaliteten i att tänkas ha ett intresse och att röras till handling för att försöka uppnå detta intresse. Den kopplingen är nämligen inte självklar. Det måste till någonting mer. Det som behövs är någonting som kan övertyga oss om att vårt synbara intresse fordrar någon form av handling. Ringmar menar att den moderna ortodoxin inte har kunnat etablera länken mellan att ha ett intresse och att agera i linje med det.
Vi kan återvända för ett slag till vårt inledande ämne: svenskarnas intresse och den mångkulturella politiken. Om Ringmar har rätt så är det inte tillräckligt att konstatera att svenskarna har vissa intressen, som att säkra sin existens eller föra en politik som kan garantera välstånd för folket. Att konstatera dessa intressen är inte tillräckligt för att motivera politikerna eller befolkningen att agera på
dem. Det kan till och med vara så illa att man kan ”spela bort korten” genom att omdefiniera svenskarna i så hög grad att de inte ser på sig själva som en grupp med intressen av det slag som jag nämnde ovan.
Utifrån denna framställning kan man alltså betrakta intressen som någonting högst problematiskt, eller åtminstone som en storhet som på intet sätt är självklar. Ringmars lösning på pusselproblemet är att ställa upp en alternativlösning: en lösning som går ut på att identitetsskapandet kan ses som en berättelse i vilken vi alla är delaktiga. Det är i egenskap av deltagare i berättelsen som vi blir medvetna om vilka vi är och vad vi vill. I Ringmars framställning så är mening inte någonting som bara finns ”där ute” i den materiella världen, utan någonting som vi aktivt inför på den genom historierna som vi berättar.
Hjärtlandet i denna teori är att mening är någonting som skapas genom berättelser och det är i dessa berättelser som vi kan träda fram som aktörer. Allt hänger emellertid på publiken, människorna som vi presenterar våra berättelser för. Vi kan inte berätta vad som helst, det måste finnas en rimlighet i berättelserna, om de som lyssnar ska kunna förmås att acceptera det vi säger. En annan betydelsefull insikt är att vi vill att omgivningen ska erkänna oss som den aktör vi framstår som i berättelsen vi för fram till dem. Att bli avvisad på den punkten kan vara ytterst smärtsamt och människor kan gå långt för att bekräfta sin identitet och vinna erkännande.
Ringmar skriver följande:
However, only as that character which appear in our stories about ourselves can we have, or not have, an interest in doing one thing rather than another; neither actions nor interests exist outside of the context of the narrative.
Samt:
A story is what connects the interests we passively contemplate in the back of our minds and the actions we perform in the world. A good story ‘activates’ the interests we have and make them ‘come alive’.
Denna beskrivning kan vid en första anblick framstår som något för socialkonstruktivistisk för de allra flesta, men den är i själva verket ytterst tänkvärd. Överväg ännu en gång problemet: varför agerar inte människor på ett sådant sätt som man kan tycka vore självklart? För att återvända till vårt konkreta exempel: varför bedriver den svenska regeringen en direkt skadlig massinvandringspolitik och varför verkar en betydande del av befolkningen vara med på noterna? Det är knappast ett rationellt agerande som tar hänsyn till våra intressen. Det är mot bakgrund av detta som vi kan presentera ett svar vilket framstår som rimligt – vi agerar inte i linje med våra intressen, utan med vår identitet. Berättelsen om Sverige är för tillfället lika med berättelsen om den moraliska stormakten.
Om Sverige präglades av en annan berättelse, skulle med all sannolikhet politikerna föra en annan politik och befolkningen skulle inte acceptera en politik som denna på samma villkor. Ringmar är emellertid inte ensam om att presentera en bild av intressen som någonting som måste skapas genom socialt delade idéer. En annan bok som stödjer hans tes är Leviathan and it’s Enemies vilken är skriven av den framlidne historikern och konservative debattören Samuel Francis. Francis tar egentligen sikte på en helt annan frågeställning än vad Ringmar gör och till skillnad från den senare var Francis en efterföljare till James Burnham och den machiavelliska traditionens främste företrädare i modern tid.
Vi kommer få anledning att återkomma både till Francis och den machiavelliska traditionen i ett senare kapitel. Men låt oss innan det bara snabbt konstatera att Francis grundläggande tes är att framför allt Västvärldens sociala, politiska och kulturella liv för tillfället präglas av en tendens till storskalighet vilket har gett upphov till en ny och i praktiken styrande klass, ’the managers’. Eller, översatt till svenska, föreståndarna. Francis närmar sig alltså frågeställningen från en annan utgångspunkt än berättelseperspektivet; i hans utgångspunkt är det snarare förändringar i produktion
och organisering som gett upphov till föreståndarklassens uppgång och konsolidering. Trots det lägger Francis fram ett par synpunkter som ger stöd till det perspektiv som vi precis har diskuterat.
När Francis definierar intressen gör han det som en aktivitet eller en relation vilken är gynnsam för en individ eller för en grupp; i synnerhet i en materiell bemärkelse. Ekonomiska och politiska intressen är mer handgripliga än exempelvis ideologiska, religiösa eller filosofiska intressen, vilka kan sägas vara mer subjektiva. Francis gör emellertid klart att den synbara dikotomin mellan materiella och subjektiva intressen har en något godtycklig karaktär, och att de två kategorierna tvärtom förutsätter varandra. Anledningen till det är att utan den förförståelse som kommer från exempelvis ideologi och filosofi skulle det inte vara möjligt att konceptualisera sina materiella eller ekonomiska intressen till att börja med.
Francis skriver följande:
The more abstract values and norms of a group or individual, formed from historical religious, philosophical, ethical, scientific, mythological, ethnic, and cultural elements, may inform the group or individual of what resources of wealth and power it should pursue, what it should do with them, how much of them it should seek to obtain, what means it should use to obtain them, and what or how much it should give up or expend in obtaining them.
Det är med andra ord nödvändigt att ha en repertoar av idéer för att kunna göra sina materiella och ekonomiska intressen begripliga. Francis arbete skär in i den disciplin som brukar benämnas som elitteori och betydelsen av att kunna definiera sina intressen, rationalisera och legitimera sin strävan och sin position, samt att kunna enas kring gemensamma myter och koncept är av yttersta betydelse för en elitgrupp. Det som emellertid inte ska förglömmas är att eliten också behöver gemensamma institutioner för att idéerna ska kunna spridas på ett effektivt sätt: kyrkor, skolor, sociala klubbar, osv, och andra instanser som skapar gemensamma referenspunkter och erfarenheter är behövliga.
En annan diskussionspunkt i detta kapitel är kopplingen mellan berättelsen och att agera i enlighet med intresset; det som väcker vår impuls att handla till att börja med. En tänkare som utforskat detta är den syndikalistiske agitatorn och samhällsfilosofen George Sorel. Sorel trodde inte att människor drivs till handling genom framför allt rationella överväganden, utan genom myter som ofta är både grandiosa och heroiska till sin natur. Myterna, enligt Sorel, är inte beskrivningar av saker, utan snarare uttryck för viljan att agera. Myterna i sig är varken sanna eller falska, eftersom de i första hand är uttryck för känslomässiga sentiment. De kan således inte motbevisas. Däremot måste de riktas mot verkliga och upplevda problem om de ska få avsedd verkan.
I och med ovanstående diskussion så verkar Sveriges problem mer begripliga än vad de annars skulle göra. Ett problem i sammanhanget är att vi gärna tar den svenska identiteten för given, som någonting konstant, och därmed utgår ifrån att tillvaratagandet av svenskarnas intressen är någonting naturligt, orubbligt, och att handlingar som inte följer denna linje är irrationella. Det är möjligt att exempelvis den nuvarande migrationspolitiken inte är särskilt begåvad, men att den är irrationell är inte heller svaret som vi söker efter. I ett stycke ovan konstaterade jag kort att det verkliga problemet är den berättelse som Sverige som för tillfället är dominerande: den om den moraliska stormakten.
De värderingar som intagit vårt folks kulturella mittfåra har lagt grunden för en identitet i vilken det verkar rimligt att föra den politik som är aktuell. Den humanitära ideologin gör att misshagliga konsekvenser kan rationaliseras och legitimeras; den lindar in misslyckanden och gör dem uthärdliga både för eliten och för allmänheten. Vi värderar, kort sagt, det som händer genom ett ideologiskt filter som får oss att tolka de polit
så farliga och till och med värda att uthärda för att uppnå ambitionen att uppfylla den identitet som många svenskar har del i.
Berättelsen pågår, och många av oss spelar med. Därför är det meningslöst att tala om intressen i sig; det är snarast relevant att tala om de förutsättningar som gör att vi kan identifiera intressen och därefter agera på dem. Detta är nämligen ingenting självklart, utan någonting som måste skapas. Det krävs en nationalistisk motberättelse i förhållande till den som förtillfället råder. Precis som jag poängterade i det inledande kapitlet har vi bakom oss ett långt 1900-tal som i flera avseenden omdefinierat de svenska och västerländska självbilderna efter modeller som från början var långt ut på vänsterkanten. Detta ger emellertid empiriskt stöd till att till synes orubbliga identiteter och självbilder kan omförhandlas, till och med på ett ytterst långtgående sätt.
Därför är det, tror jag, ett fruktbart sätt att läsa de identitetsformationer som skett som ett berättande, och där vi tar del i berättelserna som aktörer. Vissa saker kan för oss framstå som irrationell, eftersom vi inte håller med om handlingen. Detta är dock ett tankefel och när vi inser att intressen är någonting som formuleras inom ramarna för berättelsen, då vet vi också hur vi kan börja arbeta för att formulera nya, mer fruktbara intressen
Notering: ursprungligen publicerad i min bok ”Memetisk krigföring”.
Anton Stigermark 