Få marxistiska tänkare är så kända som Antonio Gramsci. Få komplicerade teoretiska resonemang som hans idé om hegemonin är så flitigt använda i olika sammanhang. Den som gör sig besväret att läsa hans välkända fängelsedagböcker får dock leta noggrant. Trots att trogna efterföljare har ägnat årtionden åt att redigera dem märks det fortfarande under vilka omständigheter de skrevs. Framställningen saknar all systematik. Anteckningarna innehåller mest spridda funderingar om italiensk filosofi, och den som intresserar sig för det som Gramsci är mest känd för – alltså hegemonin – får göra sig mycket omak att gå igenom de digra volymer som han lämnade efter sig.
Gramsci formulerade två viktiga idéer. Den första är att bas och superstruktur ingår i en växelverkan med varandra. Vad betyder det? Den marxistiska grundtanken är att samhällets bas – produktionsmedlen och ägarordningen – är bestämmande för det man betraktar som samhällets överbyggnad (superstruktur). Översätter man ”superstruktur” från den marxistiska begreppsapparaten till svenska är den lika med de idéer, värderingar och andra kulturellt grundade föreställningar som är rådande i samhället. Det nyskapande hos Gramsci är att han argumenterar för att influensen kan gå motsols, och att de kulturella föreställningar som ingår i överbyggnaden kan påverka basen. Hos Gramsci betonas superstrukturen i högre grad än inom den ortodoxa marxismen.
Den andra idén är föreställningen om att bourgeoisien bevarar sin kontroll över samhället genom att understödja en kultur som ger legitimitet till den rådande ägarordningen. Hegemoni används i många olika sammanhang. Ofta inom internationella relationer och av personer på högerkanten som vill hitta ett ord för att beskriva vänsterns dominans i media och på universiteten. Själv har jag skrivit en uppsats där jag gjorde precis detta. De flesta som gör bruk av begreppet underskattar emellertid dess komplexitet. Hegemoni beskriver en undermedveten maktordning. Den kan inte avslöjas bara genom att peka på att vissa av samhällets instutioner domineras av organiserade grupper med en egen agenda. Som min uppsatsexaminator påpekade för mig: en hegemoni kan inte bevisas empiriskt. Och det är helt sant.
Det man måste förstå med Gramsci är att han inte bara arbetar i den marxistiska traditionen – utan också den kontinentala. Det är vanligt att idéhistoriker gör en uppdelning mellan vad man kallar analytisk och kontinental filosofi. Den första är i huvudsak en anglosaxisk tradition och den andra har, som namnet antyder, sitt inflytande på kontinenten. Det förtjänar att sägas att idén om dessa två traditioner som oförenliga har reviderats under senare år. Forskare på området är allt mer angelägna att lyfta fram att företrädare för dessa traditioner har samverkat och lärt av varandra. Men alldeles oavsett det så finns det inom kontinental filosofi en tendens att lägga tyngdpunkten på teori snarare än empiri. Inom analytisk filosofi gäller det motsatta förhållandet.
Varför är detta relevant i studiet av Gramsci? Traditionen han tillhör får konsekvenser för hans uppfattning om hur samhället ska studeras. Filosofen som arbetar efter den kontinentala traditionen tror att man tränger in i samhällets och naturens mysterier genom teori. Den som bedriver en undersökning efter dessa förutsättningar går med sin teori framför sig och tror sig på så sätt komma bortom de ytligheter vi är begränsade till att se genom observation. De eventuella observationer man kan stödja sig på måste tolkas i ljuset av teorin för att de ska bli meningsfulla.
Gramscis grund för undersökningen är marxismens misslyckande att mobilisera massorna för sin sak. Samma misslyckande som gjorde att Gramsci fick skriva ner sina idéer i fångenskap. På många sätt liknar situationen den som otaliga vetenskapliga teorier hamnar i hela tiden. Teorin gör förutsägelser som sedan inte slår in, och dess försvarare måste hitta något sätt att hantera detta för att inte teorin ska avfärdas. Marxismens förutsägelse är att kapitalismens interna motsättningar med nödvändigthet leder fram till en revolution, som är ett steg mot att dessa motsättningar ska ges försoning genom det klasslösa samhället. Detta skedde inte. Marxistiska teoretiker stod med andra ord inför två val: överge teorin eller revidera den. Gramsci valde det senare.
Jag har redan redogjort för Gramsci revidering. Han gör tillägget att även överbyggnadens förutsättningar måste vara de rätta om den förutspådda utvecklingen ska kunna äga rum. Det är ingen liten revidering. Och det är betydelsefullt att den är framtvingad av den ursprungliga teorins misslyckande. Det här förhållandet skapar också andra problem för Gramscis räddning av marxismen. Hans undersökning av samhället är i allra högsta grad teoriberonde. Hans observationer av samhällets kultur och institutioner betyder ingenting om de inte tolkas i ljuset av teorin. Problemet som inträder är att teorin som är vägledande för undersökningen är defekt. Gramsci har företagit en undersökning i syfte att rädda sin teori, men undersökningen är beroende av samma teori som den är tänkt att rädda undan falsifikation.
När Gramsci gör sin studie av samhällets kultur och institutioner och drar slutsatsen att det är dessa som står i vägen för revolutionen, så förutsätter han vad han vill bevisa. Argumentet att kulturen hindrar arbetarklassen från att inse sitt sanna intresse har som förutsättning att marxismen sitter inne med sanningen, vilket är vad som behöver bevisas till att börja med. Så det finns en väldigt enkel invändning att ge till Gramsci och hans efterföljare: orimligheten i att försöka rädda en teori genom att hänvisa till ett argument som ju bygger på grundförutsättningen att teorin är sann. Hegemoni-argumentet bygger på ett cirkelresonemang.
Det går ändå att dra vissa lärdomar av Gramscis arbete. Som att kulturen hänger samman med politiken och att de påverkar varandra. Frikopplar man hegemonibegreppet från Gramscis experiment kan det fortfarande vara betydelsefullt för att beskriva styre genom värderingar. Det som man med en annan formulering kan kalla ”mjuk makt”. Alla politiker och intellektuella företräder idéer i samma utsträckning som de företräder partier och andra intressen. Det finns ingen som kommer undan att stå under inflytande av någon form av idéer. Vissa kommer dock att vara mer medvetna om det än andra.
Konservatismen har svårt att hantera idéer. Det beror i hög grad på att konservatismen präglas av en viss anti-intellektualism och därigenom en bristande förståelse för i vilken utsträckning idéer kan influera ett samhälle. De flesta konservativa betraktar vänstern med ett genuint ointresse och är inte intresserade av att konfrontera den på dess egen arena. Och vänsterns arena är idéernas värld. Marxismen är mer än någonting annat tron på att teori kan både förändra och dominera alla nivår av samhället. För vänstern är teori på blodigt allvar. Vänstern är visserligen kvalitativt sämre än den varit under större delen av nittonhundratalet. Men behovet av att ta den på allvar och konfrontera den kvarstår likväl.
Min uppfattning är att högern – om den vill lyckas bättre i framtiden än vad den har gjort i det förgångna – måste börja intressera sig för teori. Den måste komma från tron på att idéer är en angelägenhet för intellektuella, som har sin lilla zon och inte berör samhället i övrigt. För om det är någonting som nittonhundratalets erfarenheter har visat så är det att idéer räknas. Många av de idéer som varit dominanta under nittonhundratalet behöver utmönstras ur det allmänna medvetandet. Men den här lärdomen måste bli bestående.
Anton Stigermark 