Besten från Berkshire

Jonathan Bowden hann under sin tid som ordförande för den brittiska nya högern att hålla inte mindre än 33 tal på skiftande kulturella och idéhistoriska teman. Typiskt för ett tal av Bowden var att rubriken sällan gav mer än en fingervisning om vad talet egentligen skulle handla om. Ett tal av Bowden spretade vanligtvis i tusen olika riktningar och det var som att personen – och det var ofta en enskild person han valde som utgångspunkt – blev en ingång till en djupare undersökning. Metoden att ta ett levnadsöde och med hjälp av det se in i en tidsepok och dess väsentligheter utmärkte Bowden och gjorde honom till en exceptionell kulturkritiker.

Ett av de mest utmärkande dragen för högern är att den är nästintill totalt ointresserad av idéer och vad de kan betyda för ett samhälle. Tvärtom betraktar den sina motsvarigheter på vänsterkanten med ett upphöjt ointresse utan att riktigt ta dem på allvar. Det är en hållning som återspeglar sig i många konservativa analyser av samhällsutvecklingen; där en inte ovanlig hållning är att betrakta framväxten av vänsterradikala idéer som någonting plötsligt och oväntat. Marxismen, psykoanalysen och relaterade rörelser är någonting som liksom föds i ett vakuum eller som en följd illasinnade sammansvärjningar.

Bowden – i sällskap med tänkare som Alain de Benoist och Pierre Krebs – var en revisionist i det här sammanhanget. För han tittade på vänstern och såg den för vad den verkligen var: en rörelse av människor som tog sina idéer och sitt uppdrag på dödligt allvar, totalt befriad från humor och självironi. Det är en av de viktigaste anledningarna till högerns historiska misslyckande. Den misslyckades fullständigt med att ta vänstern på allvar och underskattade där hur långt de var beredda att gå för att verkställa sina visioner för samhället. Vänstern kunde mobilisera en energi som högern saknade.

Det mest informativa talet på det här området bär rubriken Cultural Communism and Stewart Home. Talet handlar om nittonhundratalsvänsterns sätt att arbeta med ett fokus på vänstermannen Stewart Home. Men talet är inte bara en idéhistorisk exposé över kommunismen av det slag som man kan läsa om i en lärobok. Vad talet egentligen handlar om är användningen av radikalism och vilken nytta den kan göra för den som kan ta dess energi och föra den i rätt riktning. Radikalism kommer från latinets radix och betyder ungefär ”rot”. Den verkliga innebörden av att vara radikal är att vilja gå till problemets rot och verkliga orsak, och komma bortom ytligheterna.

För vänstern är det naturligt att dra inspiration från de mest radikala segmenten av den rörelse som man tillhör. Visserligen kan vänsterorganisationer präglas av interna stridigheter där reformister slår mot grupperingar som man anser vara en belastning för organisationen och för saken. Men denna typ av ideologisk renhållning har något metodiskt och kalkylerande över sig. Det är uppenbart att den tjänar till att främja partiintresset i en betydligt högre utsträckning än vad det är en genuin vilja att hålla leden rena från extremister.

Det är intressant att notera att högern följer den motsatta principen: där är det istället en dygd att koppla bort de egna idéerna från sådana som befinner i samma spektrum men längre ut på skalan. Ett tidsnära exempel är hur den svenska borgerligheten förhåller sig till Sverigedemokraterna. Det finns ingen person som tillhör kretsarna kring Axess, Neo och Timbro som kan tänka sig att utsträcka sina sympatier till SD. Trots att det, till skillnad mot vad somliga ”historiker” vill hävda, är ett konservativt parti med ett tämligen modest partiprogram. I USA där det finns en mer uttalad konservativ rörelse är detta än mer påfallande.

Fördelarna med vänsterns strategi, liksom nackdelarna med högerns, är uppenbara. Vänstern kan hela tiden hämta energi och inspiration från grupper till vänstern om de själva, men som ändå delar känslan av ett gemensamt syfte. Det som en reformistisk eller radikal gruppering inom rörelsen gör kommer hela rörelsen till gagn i slutändan. Så har vi högern, som gör det motsatta genom att gång på gång sträcka ut sig till grupper där utsikten att få sympati är försvinnande liten. I samma process ser man till att stöta bort potentiella allierade genom att rikta sin ovilja mot dem. Det går inte att skörda några segrar under sådana förhållanden.

Bowden var en framstående kulturteoretiker. Hans viktigaste tal och essäer finns samlade i skriftställningen som bär det lekfulla namnet Pulp fascism. Skriftställningen har kallats för ”den ofärdiga symfonin” eftersom den har något oavslutad över sig. Anledningen till det är att Bowden avled utan förvarning och lämnade mycket oavslutat arbete efter sig. Men alldeles oavsett det så är Pulp den viktigaste boken i sitt slag som någonsin har skrivits. Faktum är att den har öppnat upp för en ny och mer eller mindre outforskad genre: studier i högerkultur. Bowden gjorde observationen att stora skikt av det som vi kallar populärkultur är fullständigt genomsyrat av värderingar som kommer ut från högern. Även i en kultur som kan upplevas vara dominerad av vänstern.

Det här är inte bara av betydelse som en akademisk exercis. Tvärtom visar det att vänsterns triumf inte är fullständig och att det inte finns någon anledning att mytologisera den och tillskriva den en större betydelse än vad som är nödvändigt. Att underskatta sin fiende är lika farligt som att överskatta den. Bowdens undersökning visar att högerkulturen inte är död: den är bara omplacerad. Och det som har tryckts ned till en låg nivå kan alltid lyftas upp igen till en högre. Men för att den inledande ansträngningen ska kunna göras måste det finnas en känsla av optimism och en upplevelse av att uppdraget är möjligt att genomföra. Annars spelar det ingen roll.

Den del av Bowdens gärning som ägnas minst utrymme är utan tvekan hans måleri, och den som har tagit en titt på hans målningar har förmodligen inga svårigheter med att förstå varför. Målningarna är en blandning mellan extrem modernism och groteskeri; en ofta skräckinjagande modernism. Vissa av figurmålningarna är intensiva till den grad att man nästan känner dem stirra tillbaka på sin betraktare. Emellertid är en charm med modernismen att målningarna inte behöver vara vackra. I dessa målningar är skönheten ersatt med rå energi och precis det förhållandet gäller också för Bowdens målningar. De är rent vederstyggliga, men det är svårt att titta bort och ännu svårare att tvinga iväg minnesbilderna av dem.

Om vi ska tillskriva Bowdens målargärning ytterligare betydelse kan vi betrakta den som en protest mot flera av modernismens premisser. Modernismen skulle handla om förnuft, rationalitet och funktionalitet. Här har istället modernismen iklätts en monstruös skrud som vittnar att den döljer helt andra sidor än vad dess upphovsmän föreställde sig när de grundande den. All litteratur, musik och konst är ett uttryck för någonting, om så bara en kreativ impuls. De säger någonting om tiden de tillhör. Modernismen har spårat ut sedan decennier och Bowdens målningar väcker i hög grad tanken om att vad de verkligen porträtterar är modernismens demoniska sida.

Det är en typ av demoniska figurationer som i hög grad påminner om Hieronymus Bosch, som målade tavlor som är svårt att beskriva som vackra. Men vars fulhet porträtterade de mörkare sidorna av den kristna kulturen, genom att visa den demoniska sidan av den kristna kulturen. Vi kan tolka de här demoniska figurationerna som en tyst protest mot kulturen de avbildar. De visar sidorna som inte framträder vid en ytlig betraktelse.

Det ska inte råda några missförstånd om att Jonathan Bowden inte var någon konventionell konservativ. Men jag tror samtidigt att det är ett misstag att haka upp sig på eventuell politisk etikettering. Bowden var inte den sortens tänkare som man med lätthet placerar i en förutbestämd kategori. I det här fallet blir bilden snarast grumlad än klarnad om vi hakar upp oss på eventuell politisk tillhörighet. Det är ett ofrånkomligt faktum att de mest lysande tänkarna sällan eller aldrig tillhör politikens mittfåra. De är ofta bohemer, fritänkare i ordets verkliga mening, omöjliga att leda med i fållan och resultatet av det är att de går sin egen väg alldeles oavsett hur excentrisk den kan verka för en betraktare.

Varför kan vissa filosofer, vetenskapsmän, författare och andra storheter göra anspråk på en plats i historien, samtidigt som så många andra begåvade personer inom samma skikt inte kan göra det? Historien kommer bara ihåg den som var först med någonting. Den som ignorerade konventionen och sprängde barriären för vad som ansågs rådigt eller rimligt. Det är sådana människor som vi kallar genier.

Jonathan Bowden var en sådan människa.

 

Notering: Publicerades under 2014 i Nationell Idag

Annons

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s