“This city is afraid of me…I have seen its true face. The streets are extended gutters and the gutters are full of blood and when the drains finally scab over, all the vermin will drown. The accumulated filth of all their sex and murder will foam up about their waists and all the whores and politicians will look up and shout ”Save us!”… and I’ll look down and whisper ”No.” They had a choice, all of them. They could have followed in the footsteps of good men like my father or President Truman. Decent men who believed in a day’s work for a day’s pay. Instead they followed the droppings of lechers and communists and didn’t realize that the trail led over a precipice until it was too late. Don’t tell me they didn’t have a choice. Now the whole world stands on the brink, staring down into bloody Hell, all those liberals and intellectuals and smooth-talkers… and all of a sudden nobody can think of anything to say.”
- Walter Kovacs/Rorschach
Walter Kovacs – också känd som Rorschach – är den mest högervridne superhjälten som någonsin har skildrats i en grafisk novell eller på vita duken. Rorschach skapades ursprungligen av Alan Moore som gav honom rollen som protagonist i den grafiska novellen Watchmen. Senare gjorde regissören Zack Snyder berättelsen tillgänglig för en större publik genom en film med samma namn. Watchmen är på många sätt en unik hjälteberättelse i betydelsen att den i hög grad saknar den typ av fantastiska inslag som utmärker många berättelser inom samma genre. Så långt som hjältehistorier kan sägas vara realistiska är Watchmen en av få som i någon utsträckning kan göra detta anspråk. Kanske allra mest utmärkande är dock de starka politiska undertonerna som genomsyrar handlingen.
Watchmen utspelar sig i ett alternativt universum som är uppbyggd på en omberättad version av nittonhundratalet. Många viktiga händelser som ägde rum under nittonhundratalet återkommer, men är berättade på ett lite annat sätt än vad som ägde rum i verkligheten. Exempelvis får vi veta vem det egentligen var som mördade John F Kennedy och USA vinner kriget om Vietnam. Men annars är scensättningen snarlik det faktiska nittonhundratalet; med kalla krigets symmetrier och faror som en fond till den övriga handlingen. Handlingen kretsar runt två teman, dels kalla kriget, och dels att en okänd mördare går runt och dödar före detta superhjältar.
En viktig del av handlingen är att maskerade rättskipare har blivit förbjudna under Richard Nixons presidentskap. Vid något tillfälle började de vanliga medborgarna ställa sig frågan, ”Who watches the Watchmen?”. Staten insåg att den inte hade någon kontroll över de maskerade lagväktarna och således blev det enligt lag förbjudet att bära en mask och upprätthålla lagen utan anställning vid poliskåren. Så gott som alla av de tidigare superhjältarna är ”före detta” när handlingen kommer igång och de framlever lugna men tråkiga liv som vanliga medborgare. Ledigheten har inte förädlad dem på något sätt utan snarare har de flesta gått ner sig ganska ordentligt.
Emellertid finns det en maskerad hämnare som vägrar att ge upp: Rorschach. Det som gör Rorschach unik är att han är helt i avsaknad av liberala personlighetsdrag och humanistiska värderingar. Vår kultur är i hög grad både liberal och humanistisk och det är inte förvånande att hjälten i berättelsen, som ska ge den goda sidan ett ansikte, utrustas med värderingar som anses bra och sympatiska. Till skillnad från många av sina kollegor är Rorschach en anti-humanist som är extremt hårdkokt och beskriven i ideologiska termer är det bara rättvist att kalla honom ultrakonservativ. Med andra ord är Rorschach en hjälte som befinner sig långt ut på höger- snarare än vänsterkanten.
Det är intressant att notera att Rorschach av samhället är betraktad som en brottsling eftersom att han bryter mot maskeringsförbudet och fortsätter att agera mot brottslighet på egen hand och med egna metoder. Så vi har den märkliga situationen att karaktären som presenteras som filmens hjälte genom handlingens gång är en eftersökt brottsling som vid ett tillfälle hamnar i fängelse. Det är en paradoxal situation som återkommer i andra berättelser (exempelvis Marvels ”The Punisher) där det kliver fram en rättskipare som är för hård för att systemet ska kunna tolerera honom. Detta trots att en karaktär av det här slaget aldrig egentligen är kriminell och att samhället snarare tjänar än förlorar på att han bedriver sin kamp mot kriminaliteten.
Rorschacs konservativa och anti-liberala hållning är inte bara antydd utan uttalas många gånger genom filmens gång. Citatet i den här artikelns början sägs av Rorschacs i början av filmen och sätter redan från starten tonen för vilka Rorschach ser som sina ideologiska motståndare och vad han tycker om dem. Att Rorschach har en uttalad fientlighet mot kommunister och liberaler lägger nivån på handlingen några steg över att bara klä upp sig i mask och trenchcoat för att klå upp stadens kriminella underklass. Det är tydligt vilka aktörer inom etablissemanget som Rorschach anser bär ansvaret för att samhället som han bor i är på nedgång.
Vid ett tillfälle blir Rorschach gripen av polisen, arresterad, och förd till ett fängelse för att sitta av sin tid. Väl där får Rorschach träffa en psykiatriker som ska utreda om Rorschach är mentalt sjuk och borde låsas in på mentalsjukhus snarare än ett fängelse. Det är ett intressant grepp på situationen att Rorschach – som alltså ägnar sitt liv att bekämpa brottslighet – betraktas som en psykiskt sjuk person som är i behov av samtalsterapi för att förändra sitt liv. Men eftersom handlingen inte är berättad från vänsterns perspektiv är utgångspunkten i novellen/filmen att det inte är Rorschach som är problemet i sammanhanget. Rorschach talar om för sin tillordnade psykiatriker att han inte gillar honom. Varför, blir svaret? Rorschach säger: Because you are fat, wealthy, with liberal sensibilities.
Rorschach är på en psykologisk nivå berättad som en extremist i sina värderingar och sina handlingar. Han är helt och hållet oförmögen att kompromissa, vika ner sig, eller på något sätt ge efter för påtryckningar. Så det är inte förvånande att han talar om för psykiatrikern vad han verkligen tycker om människor som honom. Det som verkligen är intressant är att handlingen står helt och hållet på Rorschacs sida mot den liberala och humanistiska bilden av verkligheten. För en liberal humanist är det Rorschach som gör fel när han är ute och straffar kriminella istället för att försöka förstå dem och anledningarna bakom deras agerande.
I filmen visas därefter en scen från Rorschacs tidigare karriär och berättar om den händelse som skapade Rorschach och trängde undan Walter Kovacs. Rorschach utredde ett brott, en liten flickas försvinnande, och spårade offer och gärningsman till ett hus i ett sjaskigt slumområde. Där gör Rorschach den makabra upptäckten att gärningsmannen har mördat flickan och gjort sig av med kroppen genom att ge den till sina hundar. Rorschach ser svart och tar upp en köttkniv som finns till hands. Mördaren blir riktigt rädd och vädjar om ett han är sjuk, behöver hjälp och borde låsas in. All medkänsla har runnit ur Rorschach och de sista orden mördaren får höra är att människor låses in, odjur avlivar man, innan Rorschach slår köttkniven i hans huvud.
Detta är en brutal och obehaglig scen på alla tänkbara sätt. Kanske den mest brutala i hela filmen. Poängen med scenen är dock inte att presentera mordshandlingarna som någon sorts pervers underhållning i sig. Poängen är istället att visa vilken typ av verklighet som ligger till grund för Rorschachs mentalitet och Rorschacs mentalitet är, om än något tillspetsad, den hos en konservativ som agerar mot det onda snarare än att sitta vad sidan om och försöka förstå det från ett distanserat akademiskt och konstlat empatiskt perspektiv. Och handlingen är som sagt på Rorschacs sida och gör att det är han som framstår som den rättmätige, vredgade hämnaren, och psykiatrikern som en plufsig åskådare som kan observera det hela från den trygga zon som människor likt Rorschach till syvende och sist skapar åt honom och hans gelikar.
”Do you see? It’s your super powers retreating from war. I’ve saved the Earth from hell. We both have. This is as much your victory as it is mine. Now we can return. Do what we were meant to.”
“I’ve made myself feel every death… see every innocent face I’ve murdered to save humanity. You understand, don’t you?”
- Adrian Veidt/Ozymandias
Företagsledaren och forna superhjälten Adrian Veidt är den verkliga boven i dramat under hela handlingens gång och det intressanta med honom är att han är vad Rorschach inte är: en liberal humanist och utilitarist. Veidts plan är att genom ett attentat av fruktansvärda proportioner ena hela världen bakom en gemensam fiende. Idén är att skylla allting på Dr. Manhattan, som är den enda karaktären i berättelsen som har vad som vanligtvis brukar kallas superkrafter. Allting i handlingen bygger upp till punkten där Veidt genom sitt attentat dödar miljontals människor för att i förlängningen rädda miljarder. Dessutom har ett okänt antal människor dödats eller fått sina liv förstörda för att möjliggöra genomförandet av planen.
Om Rorschach är konservativ är Veidts värdegrund definitivt vänsterliberal kryddad med en utilitaristisk konsekvensetik. Utilitarismen är idén om att de fleras behov alltid måste gå före de färres och att en handling kan rättfärdigas bara när den följer den här logiken. Till skillnad från Rorschach som anser att människor är odjur som måste huggas ner med slaktkniv om det är nödvändigt, tror Veidt att det som är dåligt med världen beror på brister i systemet. I sin analys av kalla kriget är Veidts uppfattning att den verkliga orsaken till konflikten är en rädsla för resursbrist. Således försöker Veidt tillsammans med Dr. Manhattan skapa en maskin som kan producera oändligt med energi, vilket dock inte lyckas.
Veidts vänsterliberala idéer leder honom fram till att världen kan bli bättre om vi bara kan få människor att enas kring någonting, mot någonting annat. Det kommer att krävas ett dåd av episka proportioner för att få det att hända – miljoner människor kommer att mördas kallblodigt – och Veidt är beredd att betala priset. Det ska sägas att Watchmen inte tecknar handlingen i svart och vitt och att det egentligen är svårt att säga vem som är ond och vem som är god, om någon. Men vad som är väldigt tydlig är att Rorschach är hjälten och att Veidt är skurken, trots att Rorschach är en reaktionär outsider och Veidt är en vänsterliberal mångmiljardär.
Watchmen är en fantastiskt välberättad historia med många intressanta infallsvinklar – både som grafisk novell och film – utan att man sätter fingret på de politiska undertonerna som finns med i handlingen. Men onekligen är det intressant att en inflytelserik berättelse, skapad inom ramarna för en liberal kultur, vänder på perspektiven och gör en reaktionär hämnare till hjälte och en liberal världsförbättrare till skurk.
Notering: ursprungligen publicerad i Samtiden, 2014
Anton Stigermark 