Den västerländska intelligentsian har under historien uppträtt genom många olika former: antikens filosof, medeltidens skolastiker, upplysningens debattör och artonhundratalets privatlärde till samtidens universitetsanknutna akademiker. När tiderna förändrats har också den intellektuelles roll förändrats. Filosofen under antiken och skolastikern under medeltiden företrädde markant olika uppdrag och kunskapsideal. Återkommande är att intellektuella från en period polemiserar mot sina föregångare snarare än att hedra dem och förvalta deras landvinningar. Trots att denna kritiska hållning till det redan existerande hänger samman med en lust att förstöra är det svårt att komma ifrån att denna förstörelselusta på många sätt är en kreativ sådan. Den skapar en tankelivets dynamik.
Men den här hållningen är inte konstant. Periodvis tycks den till och med försvinna helt och hållet. Anledningarna till det kan variera. Men ofta tycks det hänga samman med strukturen på lärdomsinstitutionerna. Det är intressant att notera att universiteten då och då försvinner in i historiens skugga. Det tycks då vara fallet att de till universiteten knutna lärda stänger sina sinnen mot vad framtiden innehåller. Konsekvensen blir att privatlärda står för det mesta av den intellektuella dynamiken. Universiteten spelar idag en oerhörd roll för allt samhällsliv i Europa och inte minst i Sverige. I väldig hög grad som en följd av att den politik som förts under decennier har syftat till att uppmuntra till universitetsstudier.
Ändå kan man ifrågasätta i vilken utsträckning dessa satsningar har gynnat Europas och Sveriges intellektuella klimat. För om någonting är typiskt för akademikern av idag så är det oviljan till konflikter. Om vi ska hålla oss till Sverige är det intressant att notera att mycket sådant som tveklöst borde vara utgångspunkt för kritik från universitetshåll, antingen förtigs eller försvaras. Under sjuttiotalet lades grunden för vad som skulle komma att bli den massinvandring som har förändrat Sverige på så många sätt. Trots alla problem som den här politiken och idéerna som står bakom den har skapat, tycks det inte finnas något intresse alls från universiteten att undersöka dem från en kritisk synvinkel.
Varför är det så? En av anledningarna är att universiteten – precis som de alltid har gjort – genomsyras av strukturer, som för tillfället inte godkänner kritik av den här politiken och de idéer som står bakom den. Men det är bara en förklaring. Faktum är att i någon utsträckning förutsätter en sådan förklaring att merparten av samtidens akademiker knappt skulle ha någon förmåga till eget tänkande. Så är det inte. Många som är verksamma vid universiteten är synnerligen intelligenta människor. Snarare så handlar det om någonting annat, nämligen rädsla. Just bristen på mod tycks vara ett karakteristiskt drag hos många intellektuella.
Det är ett problem eftersom en intellektuell som saknar mod inte är till nytta för någon, allra minst för samhället. I alldeles för hög grad verkar det som att intellektualitet och mod inte kan rymmas inom samm personlighet. Kanske mer så idag än någonsin tidigare. Ändå finns det en tradition av människor som kombinerat en intellektuell hållning med en oerhörd djärvhet och känsla för det äventyrliga i tillvaron. Det finns inget bättre exempel på en sådan person än poeten George Gordon Byron eller, som han kort och gott brukar kallas, Lord Byron.
Lord Byron föddes 1788 och betraktas i allmänhet som en av romantikerns allra främsta poeter. Ständigt återkommande i de biografiska skisserna av Byrons liv och personlighet är de nästintill demoniska aspekterna av hans personlighet. Byron var en förförare av rang och det ansågs att han hade en särskilt dragningskraft för det motsatta könet. Men han hade också erotiska och romantiska intressen på andra håll. Byron var troligtvis bisexuell och hade flera homosexuella förbindelser. Men också ett incestuöst förhållande med sin halvsyster Augusta. Till slut blev hans många skandaler så besvärande, även för någon av Byrons celebritet, att han tvangs gå i exil.
Det här genomgående ointresset för självkontroll och tendensen att ge efter för varje begär, var på många sätt typiskt för romantiken. Men det hängde också samman med den bild Byron ville att människor skulle ha av honom; att odla bilden av sig själv som demonisk förförare låg onekligen i tiden. I själva verket var Byron en hårt arbetande författare som lämnade efter sig ett enormt litterärt arv, vilket ger en fingervisning om att han kunde vara disciplinerad när det passade honom. Men han var också en skicklig idrottsman som ägnade sig åt boxning och gjorde sin främsta atletiska merit genom att simma över Hellesponten, för att hedra den antika hjälten Leander.
Efter att Byron tvingats till exil kom han slutligen till Grekland. Byron var inte någon politisk tänkare, men i hög grad en idealist som alltid hade en plats i sitt hjärta för förtryckta folk. I synnerhet sedan han förlorat sitt eget hemland. I Grekland kom Byron att delta i det grekiska självständighetskriget, där kampen mot turkiet stod i centrum. Trots sin brist på militär erfarenhet tog Byron en ledande roll på plats, hade kommande över en trupp och bidrog också ekonomiskt till krigsinsatsen. Det ansågs oerhört betydelsefullt att Europas kanske främsta poet deltog i kriget på Greklands sida.
Hans status som litterär gigant bidrog med allra största säkerhet till det inflytande han fick på plats. Intressant nog fick Byron snabbt ansvaret att delegera mellan de olika grekiska krigsherrarna, på ett sätt som man mer förknippar med diplomaten än poeten. Andra källor berättar om Byrons humanitära patos och hans vilja att minimera manspillan på både sidor av konflikten. Emellertid verkar det som att stressen av ledarskapet gick ut över Byrons hälsa och bidrog till att han dog i Grekland, 36 år gammal. Vissa spekulationer vill göra gällande att Byron hade kunnat bli kung över Grekland om han hade överlevt kampanjen. Men det är just spekulationer.
Lord Byron är ett av dessa levnadsöden som omvandlas från att handla om en enskild person till att bli kulturell symbolik. Något av det unika med Byrons poesi var att han på sätt och vis berättade och återberättade sitt eget liv och sina egna äventyr. Han skapade den byroniska hjälten genom sitt eget exempel. Den byroniska hjälten kan beskrivas som en sorts kultiverad bandit. En man som är lika sannolik att i sin hand hålla en sabel som en penna. Han är – precis som Byron själv – en förening mellan intellektuellt skarpsinne och känslan för det heroiska i tillvaron.
Den här attityden saknas i väldigt hög utsträckning hos människorna som utgör västerlandets nuvarande intelligentsia. Det är frestande att tänka sig att den saknas mer i Sverige än i andra länder. Att vara modig är ingen egenskap som värderas. Än värre: att vara feg är ingen egenskap som ses ned på. Europas samtidshistoria hade kunnat se väldigt annorlunda ut om fler av de intellektuella som med skepsis sett på de senaste årtiondenas utveckling, hade lämnat in sin protest mot den. Den vänsterorienterade liberalismen hade inte behövt segra så fullständigt.
Det behövs en ny typ av intellektuell i Europa. Inte ännu en variant som är en produkt av en nivellerande massutbildning. Snarast en som kan verka i den byroniska traditionen av idealism och att se det äventyrliga i att försvara en position som befinner sig i underläge och har få fördelar att erbjuda. Om mod och intelligens kan förenas – som hos den byroniska hjälten – så kan vi föreställa oss en helt annan framtid för Europa. För det är svårt att göra någonting betydelsefullt av det senare om det första saknas.
Notering: ursprungligen publicerad i Samtiden, 2014
Anton Stigermark 