I den grafiska novellen Batman: Arkham Asylum har, som det populära uttrycket säger, galningarna tagit över dårhuset och håller institutionens mentalvårdare som gisslan. Föga förvånande är det Batmans ärkefiende the Joker som håller i trådarna och tar kommandot när de intagna tar över institutionen. Det ställs som krav att Batman ska bege sig till mentalsjukhuset, utan sällskap, under hot att om detta krav inte infrias kommer gisslan att börja avrättas. Batman har inget val förutom att bege sig till drakens näste för att konfrontera inte bara demonerna som håller Arkham i sitt grepp, utan även sina egna mörka sidor.
Arkham Asylum är i berättelsen ett mentalsjukhus med rättspsykiatrisk inriktning. En utgångspunkt i beskrivningen av kriminella i Batman-mytologin är att de är psykiskt sjuka och att deras beteende kan förklaras genom psykiatriska diagnoser. Det är ett evigt återkommande mönster i den här berättelsen att Batman, efter att han gripit en brottsling på bar gärning, överlämnar honom till psykiatrin för behandling.
Användningen av psykisk ohälsa som koncept är ett av dragen som gör berättarformen i Batman unik. Till skillnad från de allra flesta hjältesagor befinner sig skurkarna i Batman i en slags moralisk gråzon eftersom så gott som alla av dem på ett eller annat sätt inte är vid sina sinnens fulla bruk. Det gör berättelsen komplicerad eftersom det finns ett underförstått antagande om att skurkarna inte riktigt kan hållas ansvariga för sina handlingar, och att de kan botas förutsatt att de genomgår rätt behandling. Det är onekligen ett unikt drag för just den här berättelsen att Batman, efter att han har besegrat sin motståndare, släpar med denne till ett mentalsjukhus för grovt kriminella.
Psykisk ohälsa som orsak för kriminalitet gör diskussionen om skuld och ansvar mer komplicerad än vad den annars brukar vara. Det är enkelt att fälla dom över en person som kallblodigt har skjutit ihjäl en annan människa eftersom att han vill komma åt dennes plånbok och klocka. Däremot inte lika enkelt när en person begår samma handling men av anledningen att personen ifråga tror sig höra Jesus tala om att den här människan måste dö. I de allra flesta serier är etiken klar och tydlig. I Batman är den aningen grumlad eftersom idén om att skurkarna inte är riktigt mentalt friska leder till att de inte kan kontrollera sin handlingar.
När Batman anländer till Arkham har the Joker redan låtit större delen av gisslan lämna lokalen. Kvar är emellertid några personer ur personalen som anser att de har ett ansvar emot sina patienter att stanna kvar och övervaka situationen. Batman och sjukhuspersonalen blir språkrör för olika uppfattningar om vilken inställning som man ska ha till patienterna, vilka visserligen inte är riktigt krya men som ändå har begått fruktansvärda handlingar. Behandlarna har ett blandat akademiskt och naivt empatiskt perspektiv på sina patienter, där de verkar glömma bort vad de har begått för brott och vad de kan begå för brott i framtiden om givna möjligheten. Batman har vad vi på svenska skulle kalla ett brottsofferperspektiv och är inte intresserad av att försöka ”förstå” de kriminella, bara se till att de hålls inlåsta.
Författaren Grant Morrison har gjort ett mästerligt arbete med att konstruera diagnoser för flera av skurkarna. Det ger ett djup till berättelsen då läsaren kommer närmare en karaktär genom att bekanta sig med dennes speciella form av vansinne. Karaktären Harvey ”Two Face” Dent är känd för den stora publiken genom medverkan i Batman-filmen The Dark Knight. Dent är den tidigare åklagaren som får ena halvan av sitt ansikte förstört när en gangster skvätter syra på honom under pågående rättegång. Samtidigt som Dents ansikte delas så klyvs också Dents personlighet i två delar, där en är mer mänsklig än den andra. För att hantera detta så bär Dent alltid med sig ett mynt varje gång han måste fatta ett beslut som kräver ett etiskt ställningstagande.
Arkhams psykiatriker försöker i berättelsen bota Dent genom att istället ge honom en tärning, så att han kan fatta sex beslut istället för två. Efter det tar de bort tärningen och ger honom en tarot-kortlek så att han kan fatta 78 beslut, som ett sätt att utöka hans valmöjligheter till dess att hans tvångssyndrom kan övervinnas. Behandlingen är emellertid föga framgångsrik eftersom Dents personlighet inte kan hantera att ha så många valmöjligheter. I början av berättelsen hittar Batman honom sittande under ett bord, efter att ha urinerat ner sig själv, eftersom att han inte kan komma till ett beslut över om han ska gå på toaletten eller inte.
Intressant nog kritiserar Batman vid det tillfället behandlarna för att de har slagit Dents personlighet i bitar och gjort honom till ett vrak. Deras svar blir att man för att bygga upp någonting måste riva ner det föregående och att Dents personlighet måste genomgå en kreativ förstörelse för att vinna hälsan åter. Det finns flera sådana scener i novellen som ger intrycket att berättelsen inte bara är en hjältesaga utan också en kritik och satir på psykiatrin. Behandlarna är kritiserbara när de pendlar mellan att vara lite väl förstående angående sina patienter till att använda dem för psykologiska experiment och arbeta på deras personligheter.
The Joker har också en intressant diagnos. Men den är egentligen motsatsen till galenskap. Idén som introduceras i berättelsen är nämligen att the Joker har ett neurologiskt tillstånd som kallas ”super sanity”, vilket betyder att det inte finns några filter mellan honom och verkligheten. All erfarenhet och alla intryck sköljer över honom hela tiden och hans enda sätt för att hantera flödet är att hela enkelt följa med i det. I motsats till hans medpatienter som har psykiska problem i bemärkelsen att de har vänt sig bort från verkligheten, så befinner sig the Joker hela tiden mitt i verkligheten utan att kunna filtrera bort den. Han har egentligen ingen egen personlighet utan skapar sig själv i varje ögonblick.
Emellertid är inte Batman heller helt frisk, eller åtminstone fruktar han att han inte är det. Batman hör till de allra mörkaste hjältarna i vår kultur och han är utan tvekan en av de mest tragiska. Precis innan han vandrar genom portarna till Arkham tvekar han och ger uttryck för sin fruktan att han ska kliva in genom dörren och känna sig som hemma. Det ska dock poängteras att det åtminstone tyder på någon sundhet att i alla fall ifrågasätta hur rationellt det är att klä ut sig till en fladdermus och jaga bovar om nätterna. Så Batman måste med andra ord övervinna både de yttre och inre demonerna. I hög grad är det fallet att han övervinner sina inre demoner när han vinner sina strider mot de yttre.
Batman är på the Jokers order inlåst på Arkham tillsammans med några av sina värsta fiender, så det saknas inte motståndare att mäta sig mot. Och det är som att Batman varje gång har övervinner någon av sina fiender också övervinner någon del av sig själv. Det är ett tema som inte är otypiskt för Batman. Christopher Nolans filmatisering av Batman-myten behandlade också hur Batman övervinner sig själv genom att övervinna sina yttre fiender. Att handlingen utspelar sig på ett mentalsjukhus och betraktas genom Dave McKeans kusligt skickliga illustrationer förstärker emellertid intrycket att striden utspelar sig inuti Batmans huvud lika mycket som på mentalsjukhuset. Arkham kan till och med ses som en analogi till Batmans psyke.
Genom panelerna, vilka är som film på papper, ser vi Batman ta sig an den ena efter den andra av sina fiender och hur han besegrar dem. I slutändan kan Batman bege sig ut genom Arkhams portar segerrik, obesegrad och betydligt starkare än när han, inte utan rädsla, klev in genom dem. Batman hade ingen aning om han skulle klara av utmaningen eller om han skulle duka under av trycket. Men det gör han. Och han visar sig vara starkare än sina fiender, starkare än Arkham och starkare än sina egna demoner.
Friedrich Nietzsche – som själv slutade som psykiskt sjuk – hade en idé om att hälsa inte är lika mycket frånvaron av sjukdom som det är övervinnandet av sjukdom. Sann hälsa är med andra ord förmågan till självöverkommande och att bryta ner sina fysiska och själsliga åkommor.
Min uppfattning är att kärnan i Arkham Asylum är Batmans väg till självöverkommande och att historien bygger på vissa filosofiska teman som, medvetet eller omedvetet, är hämtade från Nietzsche. Kärnan i berättelsen är att övervinnande måste ske genom smärta och strävan. För att använda Nietzsches kända slogan: det som inte dödar, det härdar. Eller för att använda en nordisk symbol för hur kunskap vinns genom lidande; Oden som hänger upp och när från världsträdet under nio dagar – genomborrad av ett spjut – som ett offer för att vinna kunskap.
Arkham Asylum går bortom och över att handla om en utklädd superhjälte som pucklar på superskurkar i sjukhusmiljö. Den handlar om självöverkommande, eller försök till självöverkommande, i ett sammanhang där fienden inte är lika mycket en enskild person som den är någonting betydligt värre: Vansinne och utsikten att inte längre vara herre över sig själv. Hela tiden finns möjligheten antingen till tragik eller heroism eftersom utgången av striden inte på något sätt är given. Det finns ingenting som säger att självöverkommandet behöver lyckas i förhållande till det som ska besegras. Men det är ingen anledning att inte sätta hårt mot hårt.
Den verkliga betydelsen av den här berättelsen är att avgrunden ska akta sig för att alltför länge stirra in i dig, eftersom du tids nog stirrar tillbaka in i den.
Notering: ursprungligen publicerad i Samtiden, 2015
Anton Stigermark 