Drömmar och mardrömmar

“Science, already oppressive with its shocking revelations, will perhaps be the ultimate exterminator of our human species – if separate species we be – for its reserve of unguessed horrors could never be borne by mortal brains if loosed upon the world.”

• P. Lovecraft

Att förnuftet kan och bör utforska världen är upplysningens bärande idé. Det är en idé som inte är förutsättningslös. Till de vanligaste invändningarna hör att förnuftet inte är tillräckligt för ändamålet och att de mänskliga sinneskrafterna inte är starka nog för att vinna kunskap om en så komplex och svårtolkad värld. Dock finns det en annan invändning, som förmodligen inte är lika vanligt förekommande, men på sätt och vis desto mer intressant. Den går nämligen ut på att förnuftet är precis så kraftfullt som dess mest varma förespråkare säger att det är och att det således är skarpt nog att skära igenom tillvarons mysterier. Men, som invändningen går, vi kommer inte att gilla det vi då finner.

En av västerlandets mest pessimistiska filosofer är Blaise Pascal, fransman, matematiker och jansenist. Pascal levde under samma tid som bland andra Rene Descartes, Wilhelm Leibnitz och Isaac Newton. Det är en tid som har börjat rensa ut de gamla, obrukbara skolastiska spetsfundigheterna och ersätta dem med nya och mer ändamålsenliga koncept. Kort sagt, den nya vetenskapen börjar växa fram. Och med vetenskapen en oerhörd entusiasm för vad man ska kunna göra med den. Det är inte utan rätt som man känner den här entusiasmen flöda, för vad som uträttas då och kommer att uträttas senare är smått fantastiskt.

Men Pascal känner ingen entusiasm; ingen eufori över att utforska naturen eller kosmos eller någonting. När Pascal blickar upp mot himmelen och betraktar den från astronomens perspektiv, ser han bara ett ändlöst kosmos utan liv. Varför vara entusiastisk över ett ändlöst svart intet; en ändlös tomhet? Det är ett annat och mycket skrämmande perspektiv på den vetenskapliga utvecklingen och vad den har att erbjuda än vad som annars brukar framhållas. Slöjan dras bort och alla fantastiska upptäckter framträder som någonting annat: som fullständigt meningslösa. Varför glädjas över ett allsmäktigt förnuft om det som står att upptäcka räknas för intet? Då finns dessutom risken att den som söker gräver lite för djupt och lite för girigt.

Vetenskapen har under århundraden steg för steg avslöjat religionerna och undergrävt dem fullständigt. Tro är tro och kan idag inte göra några som helst anspråk på vetande. Det är intressant att titta på den här utvecklingen genom samma ögon som Pascal gjorde under sin tid.  Vi kan ta evolutionsteorin som exempel. Jag som skriver den här texten har varken kompetensen eller intresse av att ifrågasätta den och det är inte vad saken handlar om. Men det är ändå värt att konstatera att dess framfart har varit minst sagt brutal. Den har totalt slagit i bitar det som var fundamentet för otaliga människor under årtusenden: skapelseberättelsen.

Jag är inte kristen och har aldrig varit det. Men jag tror ändå att kristendomens kollaps har fått stora konsekvenser för vår civilisation och det som hör till den. Och jag tror att förnuftets aldrig sinande upptäcker – de upptäcker som har avslöjat kristendomen – har allt att göra med detta. Det är intressant att notera att den här typen av undermedvetna rädslor sipprar fram och ges form genom kulturella uttryck. Som jag ser det är den författare som lyckats bäst med att hantera den här chocken för kulturen amerikanen H. P Lovecraft.

Lovecraft är på sätt och vis mystiker lika mycket som författare. Hans berättelser är så välutvecklade, drömmande och bortom denna värld att han är och har förblivit helt och hållet ojämförbar. Lovecraft skrev under sin karriär ett stort antal mindre berättelser; de flesta är kortare historier och noveller. Det innebär att han använde sig av många typer av upplägg och att det kan vara lite knepigt att finna den röda tråden. Dock är det så att ett tema ständigt återkommer: sökandet efter sanning som slutar i vansinne. Den typen av historier handlar ofta om någon vetenskapsman, detektiv eller liknande figur som trillar över en märklig händelse och bestämmer sig för att nysta vidare.

I Lovecrafts universum är den yttersta sanningen så fruktansvärd att den som har oturen att finna den inte kan hantera situationen på något annat sätt än att omfamna vansinnet. Denna yttersta sanning går bortom både religioner och vetenskap. Allt detta är mer eller mindre att betrakta som myter. Det som verkligen existerar är en talrik skara med illasinnade, galna och fullständigt obegripliga varelser. Gudar, demoner, djur – de är inte möjliga att bestämma och kategorisera. Vi förstår dem inte och de har inget intresse av oss. Men om de hade det skulle de med all sannolikhet utplåna oss med samma likgiltighet som när en människa slår ihjäl en fluga.

En av de mest kända historierna heter The Call of Cthulhu och berättas i dagboksform efter samma schema som jag beskrev ovan. En man finner sig en dag vara förvaltare av en obskyr släktings arv; en släkting som var språkforskare och råkade vara någonting riktigt märkligt på spåren. Spåren leder till en mystisk kult som dyrkar ett väsen som går under namnet Cthulhu. En liten staty i miniatyr avslöjar en sällsam varelse vars anlete är täckt av en svärm med tentakler. När kultens anhängare mässar sina mantran upprepar de den här frasen:

“In his house at R’lyeh, dead Cthulu waits dreaming” 

Lyckligtvis sover Cthulhu och drömmer sina drömmar. Även död, eller nära nog död, känner vi av den drömmande Cthulhu som en sorts ond aning. Och när stjärnorna står i rätt läge kommer han att vakna och krossa mänskligheten som en insekt. Flera av Lovecrafts karaktärer har gemensamt att de jagar sanningen och anländer vid detta. Att det som verkligen existerar vid slutet av kunskapen är en bunt obegripliga varelser och att vi som människor i det här sammanhanget inte betyder någonting. Det är en sanning så fruktansvärd att den som anländer vid den egentligt står inför två alternativ: antingen greppar hjärnan inte vad som händer och livet går vidare, eller så står saken klar och vansinnet inträder.

Det är en intressant fundering som Lovecraft rörde vid. Har vi egentligen förstått vår position i universum? Har vi egentligen greppat var vi står när religionerna har avslöjats och deras anspråk på sanning fått överges? Eller är det så att vi inte har förstått någonting och livet har kunnat gå vidare endast av den anledningen? Lovecraft skrev något mycket insiktsfullt:

“The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of the infinity, and it was not meant that we should voyage far.”

Annons