Ingen filosof, med det möjliga undantaget av Wittgenstein, är så svår att närma sig som Hegel. Det har inte bara att göra med att hans idéer är både originella och komplicerade, lika mycket är det en konsekvens av hans hopplöst krångliga stilkonst. Till skillnad från tyska kollegor som Schopenhauer, Nietzsche, Spengler och Heidegger innehåller hans prosa varken poetiska eller klargörande kvalitéer. Hegel är provocerande svårläst, vilket bidrar till att svepa in hans filosofi i en aura av mystik. Den måste helt enkelt vara någonting alldeles extra, när den är så svår att komma nära.
I det här fallet är det sant. Betydligt vanligare är att det motsatta gäller. Tänkare som känner sig nödgade att ikläda sina tankar en onödigt komplicerad språkdräkt har, tror jag, ett behov av att kompensera för det faktum att deras idéer inte är särskilt framstående. Kuriosa i sammanhanget är att poststrukturalistiska feminister som Donna Haraway och Judith Butler har gjort en konstart av att uttrycka relativt simpla idéer på ett imponerande komplicerat sätt. Men Hegel är den äkta varan. Hans idéer är precis lika djuplodade som hans stilkonst ger sken av att de är. Hegel är den typ av geni som historien bara kastar fram en handfull av under loppet av några millennier.
Det är därför intressant att notera att det inte existerar någon filosof som står så långt ifrån det arv som hans idéer senare skulle vara med om att frambringa. Hegels inflytande är fortfarande betydelsefullt, ändå är han i sig själv maktlös. Det är som att idéerna han formulerade genast plockades upp av andra tänkare som förde dem i en annan riktning än vad upphovsmannen hade tänkt sig. Somliga vill framhålla Hegel som konservatismens stora filosof och ideolog. Ändå är det så att de som gjort mest bruk av hans idéer är antingen marxister eller på annat sätt progressiva. De mest betydelsefulla uttolkarna är förmodligen Karl Marx, Ludvig Feurbach och Alexandre Kojéve; men det fanns många fler.
Politiskt var Hegel konservativ, sägs det. En anekdot berättar annars att han aldrig försummade att med champagne skåla revolutionens skål. I hans politiska filosofi framträder en stark statstro och en stark patriotism som riktades mot Preussen, där han levde och arbetade. Hegel argumenterade för att staten var den mest fulländade förlängningen av det individuella och hans tänkande ger därför filosofiskt stöd till statscentrerade politiska rörelser. Som Hegel såg det gick det en skiljelinje mellan det marknadsorienterade, borgerliga samhället och det medborgerliga, som representerades av staten. Där den senare hade att hålla den tidigare i schack.
Visserligen kom också så kallade högerhegelianer och bildade skola, men det är svårt att komma ifrån att arvet efter Hegel mest kom att förvaltas av vänstern. Karl Marx tog ett grepp om Hegels filosofi och, som han själv uttryckte det, ställde honom på huvudet. Marx hade alltså sett någonting i hegelianismen som han använde på ett vida kreativare sätt än någon av motsvarigheterna på högerkanten förmådde. Men vad?
En ledtråd är att titta på Hegels historiefilosofi och dialektiken. Jämför man dessa med Hegels politiska teori så anar man ambivalensen i hans tänkande. Hegel tror att historien drivs framåt genom tillvarons motsättningar. Det som ytligt sett verkar vara ett myller av händelser som inte har någonting att göra med varandra, är i själva verket del av en sammanhängande process. Han tror att detta kaos är skenbart och att förnuftet arbetar i det dolda. Motsättningarna är i slutändan nödvändiga för fortskridande och ordning i tillvaron.
Dialektiken härstammar från Grekland. Den är namnet på Sokrates filosofiska metod men hör också samman med en försokratisk tänkare vid namn Herakleitos. Herakleitos tror inte att någonting är beständigt, utan att världen och allt som ingår i den ständigt befinner sig i en process av förändring. Man kliver aldrig ner i samma flod två gånger, är den slogan som ofta får sammanfatta Herakleitos filosofi. Världens beståndsdelar befinner sig i ständig kamp mot varandra, slår varandra i bitar och föder på så sätt fram nya beståndsdelar. Även om Hegel tog dialektiken och gjorde den till sin egen, relaterar den fortfarande i hög grad till Herakleitos och hans idéer.
Herakleitos. Målning av Johannes MoreelseHegels historia är en historia som ständigt skapar sig själv i en ny skepnad. Motsättningar som överkommits förpassas till det förflutna och på så sätt vinns ny kunskap och tillvaron tas till nya nivåer. Metaforen som Hegel använder är ”världsanden”. Det är världsanden som skapar sig själv, som förs framåt och som ständigt strävar mot nya nivåer. Spelet mellan motsättningar är helt nödvändigt för tillvarons framryckning. Det är sammandrabbningen mellan dessa som föder fram nya koncept som relaterar till de gamla. Det rör sig om en förstörelse, men en skapande sådan. För i det här sammanhanget är förstörelse förutsättningen för liv och utveckling. Ingenting försvinner, snarare är det så att den motsättning som passerats lever vidare i den högre nivå som följer på den.
För Hegel är det här en allmän utveckling som utspelar sig i alla regioner av tillvaron. Han blir aldrig konkret i sin beskrivning av vad som äger rum på marknivå. Betraktelsen skrivs ner från ett fågelperspektiv.
Redan här finns det några detaljer som ger en fingervisning om vilken utvecklingspotential Hegels historiefilosofi har. Vi kan peka på det uppenbara: att dialektiken förutsätter framåtskridande. Där finns en lockelse för progressiva rörelser i jakt på filosofiskt stöd för sina egna projekt. Men det går inte heller att komma ifrån att dialektiken innehåller ett förstörande element. I en värld som ständigt skapar sig på nytt finns ingenting som är beständigt. Det som en gång kommit till kan lika gärna gå under för att ge upphov till någonting nytt och högre.
Hegels försök att infoga detta i sin politiska teori är inte övertygande. Han ville gärna få det till att Preussen, som det såg ut under hans tid, var andens slutgiltiga och fulländade form. Och för en tid var hegelianismen därför populär bland de styrande som tilltalades av detta imponerande filosofiska försvar för den rådande statsmakten. Men hegelianismens radikala potential låg mer eller mindre i öppen dager. För en betraktare med historiens facit i hand framstår det som en tidsfråga innan någon skulle inse denna potential och bruka den för eget syfte.
Precis det är vad Karl Marx gjorde. Han mer eller mindre ärvde ett schema där det bara var att infoga vad han ville ha med. Marx gjorde en materialistisk tolkning av Hegel. Det innebär att de materiella förutsättningarna bestämmer hur idéerna ska se ut – och inte tvärtom. Marx tror att tillvarons motsättningar utgår från produktionsmedlen och dess ägarstruktur. Klasskampen, ömsom dold och ömsom öppen, är drivkraften som för den historiska processen mot högre nivåer. En produktionsordning försvinner så att en annan kan resa sig. Arbetarklassens historiska uppdrag går därför bortom vardagspolitiken och antar helt andra proportioner. Den dialektiska utvecklingen sker med historisk nödvändighet och kan inte avstanna innan motsättningarna upplösts. Om motsättningarna består av spänningen mellan arbete och kapital, blir det klart att de bara kan upplösas när arbete och kapital har försonats genom det klasslösa samhället.
Det ger en fingervisning om vad marxismen egentligen handlar om. Jag ser det som passande att uttrycka det i termer av att klasskonflikten enligt marxismen är inprogrammerad i historiens DNA. Därför är det betydelsefullt att marxistiska teoretiker har tummat på denna determinism genom nittonhundratalet. Roger Scruton noterade att Gramsci – genom att lägga betoningen på de intellektuella som så nödvändiga för revolutionens tillblivande – gav marxismen en konservativ touch. Konservatismen är, på ett sätt som skiljer sig från marxismen, intresserad av det individuella initiativet och vad det kan innebära för det större perspektivet. Thomas Carlyle anmärkte att det är visserligen är historien som kallar på stora män, men att om ingen sådan svarar på kallelsen står den utan räddare.
Thomas Carlyle. Det är givet att om historien inte får saker att hända på egen hand, så måste någon se till att det händer. Om revolutionen, trots att profetiorna talar sitt tydliga språk, aldrig kommer till skott måste någon se till att den verkställs. Därav nödvändigheten med förtrupper och partikadrer som kan se till att saker blir gjorda. Även marxismen kallade på sina stora män och kvinnor som kunde förverkliga det som inte skedde per automatik. Men det är först när man överväger att marxismens kärna är att arbetarklassens historiska uppdrag sker med nödvändighet – som man inser betydelsen av denna teoretiska reträtt.
Tittar man på Hegel och hans filosofi är utvecklingen den genomgått ganska så förvånansvärd. Hegel, den statscentrerade preussiske patrioten, lade ovetandes grunden för marxismen. Hegels berättelse om världsanden som överkommer sig själv och slutligen når sitt högsta stadium när motsättningarna övervunnits är ovärderligt stoff att bygga vidare på för den som vet hur. Den hegelianska filosofins löfte är, när allt kommer omkring, att världen är möjlig att förändra. Den som känner till dialektiken har nyckeln till vad historien egentligen handlar om, och därigenom en karta som visar vägen till framtiden.
Det ligger någonting tragiskt över Hegel. Trots att hans idéer var både originella och slagkraftiga för sin tid, är det som att deras fulla potential realiserades av andra tänkare än han själv. Exemplet Hegel visar att även om en idé är formulerad enligt vissa principer, är det bara en fråga om tid innan någon upptäcker dess verkliga potential. Avgrunden mellan Hegels kvasi-konservativa politiska teori och hans historiefilosofi visar dessutom att politik och filosofi inte behöver hänga samman – inte ens om de har getts form inom samma sinne.
Notering: ursprungligen publicerad i Tidningen Kulturen, 2014
Anton Stigermark 