Det kallas frågeförbud och är präglande för totalitära politiska ideologier som marxismen och nationalsocialismen. Det analyserades ingående av den österrikiske statsvetaren Eric Voegelin, som ägnade en stor del av sin forskargärning till att lyfta fram de politiska ideologiernas krassare sidor. Frågeförbud betyder precis vad det låter som: ett förbud mot kritiska frågor. Det är Voegelins idé att tankesystem sluter sig mot kritik genom ett upplägg som inte tillåter det kritiska frågandet. På så sätt kan även ett system av idéer som brottas med motsättningar garantera sin överlevnad.
Intressant att notera är att de här förbuden inte är formella. De är inte juridiska och det är inte någon som med hot om våld ser till att den som har besvärande kritik att komma med förblir tyst. Snarast är det så att det här förbudet tar vid redan i tankens regioner. I det här sammanhanget vore det fel att tala om en inskränkning av yttrandefriheten. Mer riktigt är att säga att det är tankefriheten som står under utsikt att inställas, vilket förutsätter en betydligt mer sofistikerad metodik.
Hur hindrar man någon från att tänka? Ett sätt är att övertyga människor om att deras invändningar hamnar i en moraliskt tvivelaktig zon, och att någonting med dem inte är riktigt rätt. Det finns med andra ord en tydlig etisk underton i den här metodiken. Människor övertalas att bortse från vad de kanske instinktivt anser är rätt genom att de övertygas om att bara en förkastlig person kan föra den typen av resonemang. Det finns ingen anledning att inskränka yttrandefriheten när man kan införa ett förbud redan inom tänkandets domäner.
Språket spelar en viktig roll här. Språket är tankens verktyg och vill man styra hur människor tänker så gäller det att först ha kontroll över språket. Mao Tse-tung hade en idé om ”magiska ord”. Magiska ord är ord som laddas med en så negativ innebörd att den som får ett sådant ord använt mot sig, kapitulerar villkorslöst. Rasist är ett sådant ord. Det är intressant att notera hur ett enda ord kan ha en sådan makt över så många människors liv. Rädslan för det och föreställningarna det för med sig har under flera årtionden hämmat debatten om invandringspolitiken och det mångkulturella samhället.
I det här sammanhanget är det viktigt att skilja mellan föreställning och verklighet. I verkligheten är det tveklöst fallet att etniska, religiösa och andra grupper uttrycker sitt ogillande mot varandra. Det är ett beklagligt, men dessvärre ofrånkomligt faktum. Men rasism som föreställning flyter liksom fritt från den verklighet som det gör anspråk på att beskriva. Det korresponderar inte med händelserna som det vill ge sken av att beskriva. Anledningen till det är att det är ett ideologiskt ord. Faktum är att det är ideologiskt laddat i sådan utsträckning att det är svårt att använda det rent beskrivande.
Magiska ord har inte funktionen att beskriva verkligheten. De har inte över huvud taget inte en neutral och beskrivande funktion. De kommer från den marxistiska traditionen där språk såväl som teori ska användas till att förändra samhället i en önskvärd riktning. Mer än någonting annat än marxismen idén om att det är just genom teori som man dominerar samhället och formar det som man vill se det. I någon grad är det helt sant. Det är genom språk och idéer som man bygger upp och river ner människors föreställningsvärldar. Den som styr språket finner sig vara i litet behov av andra kontrollmekanismer.
De magiska orden är helt beroende av att människorna i det språkliga sammanhang där de används, ger dem en mening. Annars tappar de sin trollkraft. För den som kallas exempelvis rasist, och tror på alla de moraliska föreställningar som kommer med begreppet, är det en ganska smärtsam upplevelse. Betydelsen för den som blir benämnd som det är att få sin mänsklighet ifrågasatt. Bara ett monster skulle kunna hysa den typen av föreställningar som ordet samlar under sig. Det finns en anledning till att så gott som alla som i olika sammanhang kritiserar invandringspolitiken samtidigt ser till att intyga att de ändå inte är rasister. En reflexion i sammanhanget är om det är sin publik eller sig själva som de försöker övertyga?
Den kritiker som vill ha sagt att yttrandefriheten står under utsikt att inskränkas är alltså fel ute. Det här är inget juridiskt grundat förbud mot att uttrycka vissa åsikter. Det är tillräckligt svårt att tänka fritt kring frågor som är omgärdade med moraliska förbud. Det är omöjligt att förhålla sig kritisk till en samhällsutveckling om en kritisk hållning – alldeles oavsett andra avsikter – likställs med en form av ondska. Formella förbud är överflödiga under dessa omständigheter. För det mest effektiva förbudet är det som gäller i tänkandets domäner.
Men det finns sätt att få magiska ord att tappa sin trollkraft. Det mest grundläggande är att inse vad de är: instrument för maktutövning. Magiska ord är inte neutrala beskrivningar av verkligheten. De är språkliga verktyg som används i syftet att få igenom politiska målsättningar. Den egentliga innebörden att kalla någon rasist har mycket lite att göra med att beskriva någon som uttrycker sitt ogillande för en viss etnisk grupp; och betydligt mer att göra med att få någon att dra tillbaka sin protest mot en viss politisk utveckling. Begreppet måste ses för vad det är: ett sätt att använda språket för att få sin vilja igenom och undanröja potentiella kritiker.
Det här är heller ingenting nytt. Det ligger i de ideologiska systemens natur att sluta sig mot kritiska synpunkter; ytterst är det en fråga om överlevnad. Mångkulturalismen – som är en av samtidens dominanta ideologier – är liksom tidigare ideologiska system beroende av att skydda sig mot kritik om det vill ha en chans till överlevnad. Den politiska korrektheten fungerar i sammanhanget som ett sorts skyddande bälte. Politisk korrekthet är vid det här laget också ett ganska slitet och överanvänt begrepp. Men det har ännu en betydelse eftersom det ger ett ord för det här systemet och hur det används för att styra människor i en önskvärd riktning.
Politisk korrekthet är en grammatik och en metodologi. Det är en grammatik eftersom det förutsätter kontroll över språket och det är en metodologi eftersom det också är en metod för den dominans som är nödvändig för systemets överlevnad. Invandringspolitiken och det mångkulturella samhällskonceptet kan inte försvaras utifrån sig själva. Den politiska korrektheten är nödvändig om systemet ska kunna leva vidare. Om inte skulle det med stor sannolikhet hamna i ett läge där viktiga grunduppfattningar måste revideras och erövrade domäner överges.
Innebörden av att dekonstruera är att förneka en idé möjligheten att dominera på bekostnad av idéer. Nyckeln till att förstöra den politiska korrektheten ligger i att inte ge sitt godkännande till dess grammatik, och se att den är en metod för att skydda ett annars ohållbart ideologiskt system. Då tappar dess magiska ord sin trollkraft.
Notering: ursprungligen publicerad i Samtiden, 2014
Anton Stigermark 