Kulturmarxism är ett ord som ständigt återkommer hos personer som intresserar sig för relationen mellan vänstern, den vänstervridna liberalismen och de senaste årtiondenas politiska utveckling. En utveckling som i allt väsentligt har krönts av framgång för de tidigare nämnda ideologiska positionerna. Men det är intressant att notera att kulturmarxism sällan definieras utförligare och mer precist, trots att det är någonting som alla borde tjäna på. Dels den riktiga högern som får en tydligare måltavla för sin kritik och den vänster som känner sig nödgad att markera distans mot en så uppenbart kättersk form av marxism.
Ärkemodernisten Wyndham Lewis föregrep idén om kultumarxismen under tidigt nittonhundratal när han skrev sin bok The Art of Being Ruled. Lewis gjorde den helt riktiga observationen att det marxistiska tänkesättet går att överföra även på andra kategorier; mest noterbart kön under Lewis tid. Marxismens idé om assymetriska relationer inom en kategori överförs från klass till exepelvis kön. Den tolkning som är mest vanlig som en följd därav är att männen förtrycker kvinnorna och att – även om det ligger farligt nära en så kallad essentialistisk tolkning av verkligheten – det verkar ligga i deras natur att göra detta.
I vår tid är det uppenbart att fler kategorier än kön har genomgått samma ovandling och tolkas efter samma mönster. Två kategorier som ständigt återkommer är ras och religion. Det har att göra med att västerländskt intellektuellt liv inte bara innehåller tankefåror som relaterar till marxismen, utan också sådanansom kommer ut från den postkoloniala traditionen. Postkolonialismen är motsägelsefull eftersom den utger sig för att vara en kritik mot västerländsk filosofi men samtidigt är helt beroende av den samma för att ens finnas till. Utan att vilja göra några vidare associationer så liknar det ingenting annat än ett parasitärt förhållande; med postkolonialismen som en asätare som festar på kadavret, eller åtminstone vad den verkar betrakta som ett kadaver.
Kulturell marxism är med andra ord omvandlingen av grupper till klasser, som enligt den som tolkar anses innehålla en inbördes assymetri. Kön är en klass, ras är en klass och till och med religion blir en klass – med olika skikt inom klassen där de som står högre upp i hierarkin slår ned på de som står lägre. Det finns inget tänkande av idag som har ett lika intimt förhållande till politiken. Anledningen till det är att om du har anammat det här tänkandet så har du egentligen gett upp tanken på jämlikhet och symmetri som någonting som kan uppstå naturligt. Jämlikheten blir någonting som måste införas ovanifrån av en tredje part som står bortom de här problematiska relationerna. Det blir en angelägenhet för politiken, staten, det offentliga.
The Art of Being RuledEgalitarismen – jämlikhetsideologin – är en självklar del inom varje form av socialism eller subdivision inom den ideologin. Det är en etik där både syfte och konsekvens bedöms efter i vilken utstäckning de för samhället mot ökad jämlikhet. Kanske finns det ingen mer användbar förevändning för ökad politisk styrning än när den kommer under jämlikhetens fana. Politiska åtgärder som i andra sammanhang skulle betraktas som auktoritära, till och med gränsande till det totalitära, accepteras om det sker för jämlikheten. Det finns en gammal tradition i västerlandet där privatlivet är skyddat från politiken, men som nu håller på att upplösas som en följd av strävandena efter jämlikhet.
Det är intressant att se när en ideologi, som poserar som filosofi, blir en mantel som döljer vad som inte är någonting annat än en expansion av politiken in i våra liv. Det är en sida av kulturmarxismen som alldeles för ofta glömms bort, men som åtminstone delvis kan förklara varför den har blivit något av en överideologi inom europeisk och svensk politik. Anledningen är att den ger legitimitet till en aldrig upphörande utvidgning av den politiska sfären på bekostnad av de andra sfärerna. Att införa jämlikhet mellan olika grupper i samhället är som att jaga sin skugga: det är ingen målsättning som någonsin kan uppnås. Ojämlikhet är rotat i strukturer i tillvaron som inte kan ryckas upp och som står bortom det som går att påverka och förändra genom olika former av social kontroll. En expansion av politiken som har jämlikhet som mål kan bokstavligt talat pågå under evig tid.
Men det finns också en annan sida av det här som inte ska förglömmas. Den har att göra med livets krassa nödvändigheter: vi måste alla garantera vår försörjning på något sätt. När jämlikheten ska verkställas, alldeles oavsett om det ska ske genom ett nivellerande utbildningsväsende, genuspedagogik eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder som riktar sig till den ständigt växande skaran av etniska minoriteter som befinner sig i landet, finns en sak gemensam: någon måste uföra det här betungande arbetet. Turligt nog står det redo kadrer med statsvetare, sociologer och genusvetare – alltså samma människor som bygger upp de här idéerna på våra universitet – att ta sig an uppgiften.
Det handlar om ett fint samarbete mellan idéer och materiell välgång; där idéerna kan garantera den materiella välgången. Att studera idéer tillskrivs inte något större värde i Sverige, där vi istället intresserar oss ganska ensidigt för det materiella och funktionella. Men den som vill förstå helheten ska inte bortse från någon del av den. Och den som vill genomföra sin politik måste se till att det finns en kulturell och ideologisk förståelse för den hos allmänheten; även om allmänheten i sig kanske inte är medveten om den här förståelsen. För politisk expansion in i privat- och näringsliv utan jämlikhetsmålet är – och det här är inte tänkt som en retorisk gest – närliggande fascismen. Precis på samma sätt är genuspedagogiken utan jämlikhetsmålet svårt att betrakta som någonting annat än ett styckte ideologi; som i bästa fall kan ses som en form av väldigt experimentell pedagogik.
1968Det är ingen slump att den kulturella marxismen lever vidare samtidigt som kommunismen tycks vara fullständigt slagen i spillror: den är en härskarideologi. Wyndham Lewis skrev vidare att det finns få bättre sätt att styra människor på än att övertyga dem om att de är medlemmar av en grupp med en corps de spirit. Det är i så fall opportunt för en förtrupp att bilda en styrande kommitee för att leda medlemmarna mot deras sanna intresse. Historiskt sett är det ett återkommande mönster som börjar inom klasskategorin och fortsätter till andra kategorier som kön och så vidare.
Som jag ser det så är första steget mot att förstöra en idé att börja misstänka den för att vara mer än vad den utger sig för att vara. Den kulturella marxismen har visat sig vara allt annat än ett sätt att beskriva och hantera assymetriska relationer mellan olika grupper i samhället. Tvärtom finns det en destruktiv tendens i att dess företrädare alltid tolkar konflikter som en konsekvens av den ena partens oförmåga eller illvilja. Det är ett mönster som återkommer inom feminismen där männen är problemet, kvinnorna alltid den utsatta parten; och inom postkolonialismen där man intressant nog går så långt som att peka ut vita människor som en evig problemgrupp som aldrig verkar kunna bättra sig.
Det här komplexet av idéer måste ses för vad det är – och vad det har blivit – nämligen en del av konsten att styra. Det är idéer som i den ena eller andra formen ständigt reproduceras inom politiken och inom de intellektuella miljöerna. Lika uppenbart är att de är en mantel som döljer en ständig utvidgning av politiken på bekostnad av de civila och privata sfärerna. Bortom ytligheterna döljer sig en vilja till makt. Och det är denna vilja till makt som vi, om det här idékomplexet någonsin ska förlora sin ställning, måste genomskåda.
Notering: ursprungligen publicerad i Samtiden, 2014
Anton Stigermark 