Frankfurtskolan är ett hushållsnamn för många svenskar som är intresserade av politik och varför denna politik är strukturerad som den är. Många har en bild av att dagens politiska klimat är format av den akademiska, politiska och mediala omvälvning som nådde sin kulmen under sextiotalet, och som fortfarande är betydelsefull även om den idag kan tyckas avlägsen. Att hänvisa till 68-händelserna har blivit ett vanligt grepp bland konservativt och nationellt sinnade svenskar som vill spåra rötterna till en samhällsutveckling som upplevs som djupt problematisk. Vänstern växte sig vid tiden så stark att den försköt hela samhällsklimatet några snäpp åt vänster, en förändring som har blivit bestående.
I den här händelseutvecklingen spelade Frankfurtskolan en roll i bemärkelsen att den gav ideologisk och filosofisk inspiration till de så kallade studentrevolutionärerna. Men även om detta går att konstatera är det inte lika enkelt att sätta fingret på vilket sätt den utövade sitt inflytande över de radikala studentkretsarna. Minst lika knepigt är att ringa in på vilket sätt den fortfarande utövar ett inflytande. Jag tror att svårigheten ligger i att Frankfurtskolans – och därmed vänsterns – inflytande verkar vara överallt och ingenstans på samma gång. Det är intressant att notera att vänstern paradoxalt nog verka vara både besegrad och triumferande samtidigt.
Den okände, men ytterst begåvade, brittiske kulturkritikern Frank Albert sade en gång att marxismen förlorade en värld men vann en annan i gengäld. När han sade detta menade han att vänstern efter att muren föll, Sovjetunionen kollapsade och kommunismens bödelvälden avslöjades, tappade all sin trovärdighet. Det stämmer onekligen. Den hårda vänstern, den vänster som fortfarande envisas med att prata om klasskamp, förespråkar statssocialism och vidhåller drömmar om socialistiska utopier, är en slagen kraft. Men marxismen försvann aldrig. Den kopplade istället ett grepp om vår tids dominerande ideologi, liberalismen, och blev en del av vårt samhällsklimat.
Det finns en mystik runt marxismen och Frankfurtskolan. Samtalet kring dem innehåller en ofta återkommande motsägelse: att de har förlorat samtidigt som man lika gärna kan göra observationen att de har segrat fullständigt. Det är uppenbart att denna betraktelse är ytterst förvirrande för den observerande. Men i själva verket går det här händelseförloppet att göra ganska enkelt om man bara vet var i marxismens omfångsrika och snåriga historia som man ska leta efter svar. Den bästa utgångspunkten för denna undersökning är, som jag strax ska gå in på, den berömda Frankfurtskolan.
En första fråga som måste besvaras är naturligtvis: varför är Frankfurtskolan så betydelsefull? Det finns inget kort svar på den frågan. För att den ska kunna besvaras tillfredsställande måste vi gå in på vad de intellektuella som hörde till denna krets faktiskt uträttade. Frankfurtskolan var minst sagt spretande när det kom till för vilka områden man hade forskningsrelevanta intressen. Studier bedrevs inom filosofi, sociologi, psykoanalys, musikologi och ofta kombinationer mellan dessa sinsemellan skilda ämnesområden.
Emellertid är det några särskilda tänkare och verk som särskiljer sig och vars inflytande har blivit bestående. Teodor Adorno och hans bok Upplysningens dialektik hör till denna kategori. Den här boken är snårig, krånglig, och bär vittne om att konsten att göra sig svårförstådd var Adornos hedersmärke. Vad den handlar om är hur fascismen föds inom ramarna för moderniteten. Upplysningen handlade i hög grad om att förnuftet ska utforska naturen, som finns där ute för människorna att undersöka och utnyttja bäst de vill. Adorno tror att när människan och naturen ställs i en sådan motsatsställning i förhållande till varandra, då blir fascismen det otrevliga resultatet. I den här tolkningen är fascismen att betrakta som ett återvändande till naturen som uppstått i ideologisk form.
Därav titeln ”upplysningens dialektik”. Dialektik kan översättas till konflikt och Adorno ser fascismen som produkten av en konflikt mellan människan och naturen som uppstått inom ramarna för upplysningen. Det intressanta här är att Adorno kritiserar hela det moderna projektet genom att anklaga det för att skapa grunden för fascismen. En aning motsägelsefullt kan man tycka eftersom marxismen i allra högsta grad identifierat sig som en progressiv och modernistisk lära. Adornos idé leder till att han sågar av grenen som han sitter på, då hans egen teori också är en del av samma moderna projekt som han vänder sig emot. Men som vi ska se var detta skoningslösa sätt att kritisera en självklar arbetsmetod för dessa teoretiker.
Det viktiga med den här boken är att den slår an en ny ton för marxismen och för hur marxister ser på sig själva. Adorno inför ett anti-modernistiskt som egentligen är väldigt främmande för marxismen och när han gör det bidrar han till att konstruera Frankfurtskolans marxism som en specifik variant av den här läran. Därmed läggs en av grundstenarna för denna marxisms framgång, nämligen att den smälter samman marxismen med främmande idéer. Det finns ingenting som garanterar överlevnad för en idé som förmågan till flexibilitet och anpassning till nya förutsättningar.
Adorno var också en paradoxal person av flera anledningar. Till dessa hör att han var elitistisk till en grad som är illa lämpad för en idéströmning som företräder radikal jämlikhet. Adorno kritiserade vad han kallade ”kulturindustrin” och menade att människorna som konsumerar denna kommersialiserade kultur blir fullständigt degraderade och intellektuellt nedtrampade. Martin Jay som skrev den officiellt sanktionerade biografin The Dialectical Imagination tar ett kapitel till att avfärda påstående, eller anklagelser, om att Frankfurtskolan ska ha präglats av en viss kulturkonservatism. Adorno personifierade den här tendensen.
Adornos liv fick ett tragiskt slut. Under en föreläsning sprang några av hans studenter upp på podiet och började göra obscena gester mot den vid tiden åldrade mästertänkaren. Adorno, som var fostrad i den traditionella tyska bildningsmiljön, blev så chockad av tilltaget att han kort därefter avled till följd av en hjärtattack. Ironin är naturligtvis att denna odrägliga, eller rebelliska, ungdoms- och studentkultur ofta spåras tillbaka till just Frankfurtskolan och i synnerhet till Herbert Marcuse. Det här exemplet får illustrera att en idéströmning kan innehålla många olika tendenser av högt och lågt och att verkligheten sällan eller aldrig är fri från motsägelser.
Denna dubbelhet bidrar ytterligare till att insvepa Frankfurtskolan i en aura av mystik och funderingar. Och om denna aura ska kunna penetreras måste dubbelheter som dessa pekas ut. Adorno förkroppsligar inte bara tysk intelligensaristokrati från en annan tid; i lika hög grad förkroppsligar han den mot teorier riktade blodlust som var Frankfurtskolans adelsmärke. Trots att marxismen bygger på modernismen tvekar Adorno inte inför att torpedera hela idén om det moderna projektet.
Det är frestande att tänka sig att dessa människor aldrig egentligen var marxister. Utan snarare att de var intellektuella som insåg att de kunde använda marxismen för att främja sina egna ambitioner. Kanske är det den verkliga anledningen till att just denna form av marxism har visat sig så livskraftig och svår att bryta ner?
Ledarskribenten Marika Formgren har en idé om att det finns åsiktsdemokrater och värdegrundsdemokrater. De förra anser att demokrati handlar om att alla har rätt att uttrycka sin åsikt medan de senare menar att det viktiga egentligen är att ha den rätta värdegrunden. Värdegrundsdemokraterna är påminnande om Herbert Marcuse, kollega till Adorno och den av Frankfurtskolans medlemmar som betraktas som 68-rörelsens viktigaste inspirationskälla. Marcuse gjorde sig känd bland annat för sina idéer om så kallad ”repressiv tolerans”, en idé som fortfarande präglar västerländskt intellektuellt liv och inte minst det svenska åsiktsklimatet.
Frankfurtskolan handlade i väldigt hög grad om teori och hur de intellektuella som klass ska påverka samhället. Det är intressant att notera att Frankfurtskolan frångick den, som man kan tycka, för marxismen oumbärliga föreställningen att den viktigaste klassen i samhället är proletariatet. I klassisk marxism ligger framtiden helt och hållet i proletariatets händer; det är denna klass som ska befrias och en dag ärva samhället när det kapitalistiska förtrycket tas till sitt slut. Uppfattningen som blir dominerande inom Frankfurtskolan är att det är de intellektuella som ska stå för samhällets befrielse.
Den här uppfattningen stannade aldrig vid att vara retorik. Tvärtom praktiserades den flitigt och det kanske bästa exemplet på denna praktik är just Herbert Marcuse. Till skillnad från Adorno som aldrig förstod sig på den nya studentkulturen kunde Marcuse rida vågen från den kulturella omvälvningen. Han blev en hjälte bland upproriska studenter på universiteten och i likhet med tidigare Sartre blev han en aktivistisk intellektuell som agiterade, debatterade och undertecknade manifest. Det ska nämnas att en anledning till denna framgång var att Marcuse skrev böcker som hade ett visst mått av läsvänlighet. Marcuse skrev precis vad studenterna ville läsa.
Ett av Marcuses främsta intresseområden var den diffusa föreställningen om frigörelse (emancipation) från förtryckande samhällsstrukturer. Just vagheten i argumenteringen utgjorde en del av charmen. De förtryckande strukturerna som Marcuse beskrev dem hade att göra med politiken, med teknologin, hur politik och teknologi samverkar med varandra och formar samhället. Föreställningar om utopier är visserligen ingenting nytt inom marxismen. Den stora skillnaden är att här lockades studenterna till revolt mot den rådande ordningen med ingenting mer än löftet om frigörelse som ett mål i sig. Vad som skulle komma efter frigörelsen ansågs mindre viktigt.
Det är ingen slump att de här idéerna riktades och togs emot av just studenter – som är intellektuella under sina mest formbara år. Frankfurtskolans form av marxism är en ideologi exklusivt för de intellektuella. Som jag nämnde i inledningen hade Marcuse en idé om repressiv tolerans. Den här idén är en finurlig omarbetning om konceptet tolerans för att det bättre ska passa in i vänsterns bild av hur samhället ska vara, så att det kan tas i deras tjänst. Tolerans i traditionell mening handlar om att alla åsikter ska respekteras, även om det inte nödvändigtvis betyder att excentriska och auktoritära åskådningar ska få löpa linan ut alla gånger.
Marcuse menar att toleransen blir repressiv när den börjar acceptera också repressiva åskådningar, dvs. åskådningar som inte hör till vänstern. En tolerans som accepterar även högerns idéer kan aldrig vara en äkta tolerans. Tvärtom ska den äkta toleransen neka högerns åskådningar tillträde till den offentliga diskussionen och diskriminera dem till förmån för vänsterns idéer. Det är en minst sagt fyndig omarbetning av konceptet tolerans och det gör att ett samhälle som accepterar andra idéer än vänsterns definitionsmässigt ska betraktas som totalitärt. Så arbetar en intellektualitetens krigare för att få sin vilja igenom. Om språket inte passar ska det omformas så att det tjänar de rätta syftena bättre.
Den brittiske kulturkritikern Frank Albert skrev i en recension av Orwells 1984 att socialismen ofta handlar om de intellektuellas makt över resten av samhället. När jag betraktar Frankfurtskolan och hur intellektuella i form av journalister och akademiker arbetar idag för att främja sin agenda, ser jag precis det som Albert vill beskriva. Vi har idag en klass, eller snarast ett kast, av intellektuella som försöker påtvinga samhället sin agenda. Albert skrev vidare i sin recension att när människorna inte fogar sig och gör som de intellektuella vill att de ska göra, då blir gensvaret raseri och vedergällning. Ett väldigt nära exempel för många svenskar är kvoteringen av föräldraförsäkringen. Där säger politikerna att om folk inte kan vara så jämlika som vi vill att de ska vara – då kommer vi tvinga dem att vara det.
Ett drag som är genomgående hos marxismen – och dras till sin yttersta spets av Frankfurtskolan – är den intellektuella stridslystnaden. Om språket, orden som används, moralen som existerar och idéerna som är dominerande inte passar så ska de smulas sönder fullständigt. Det tas ingen hänsyn till vad som kommer att hända när de försvinner och hur de ska ersättas. Onekligen är det ett destruktivt sätt att betrakta samhället. Men på samma gång är den en inställning som ger resultat. Marxismen utövar – trots att kommunismen mer eller mindre är död och begraven – ett betydande inflytande inom de kulturella och intellektuella sfärerna. Den framgången ger en fingervisning om att de har gjort någonting rätt.
Låt oss återvända till Sverige anno 2014 och debatten om åsiktsdemokrater och värdegrundsdemokrater. Vilken betydelse kan Frankfurtskolan ges i den här diskussionen? Det talas nämligen ofta om att Frankfurtskolan är betydelsefull, men det är ett påstående som inte lika ofta följs upp med en grundlig förklaring. Min uppfattning är att en person som Marcuse är betydelsefull eftersom han lade grunden för en attityd som fortfarande lever kvar bland intellektuella: Nämligen uppfattningen om att samhället är deras egendom och att de har en uppgift att arbeta på människorna i det och föra dem i vilken riktning som de så önskar.
Värdegrundsdemokraterna är – alldeles oavsett om de vill kännas vi det eller inte – lärjungar till Herbert Marcuse. De ärar honom genom att föra hans arv vidare. De spelar samma intellektuella spel som nittonhundratalets marxister när de leker med uppfattningar och idéer och omdefinierar dem för att de ska passa eget syfte. Studentrevolten var verkligen en revolt i bemärkelsen att upprorsmakarna faktiskt tog kommando över samhället. Deras ledstjärna är fortfarande en ideologi som säger att det är en dygd att intellektuella – självklart med den rätta värdegrunden – ska bestämma över resten av samhället och fösa in dem i värdegrundens fromma gemenskap.
Jag vill kalla det ett tyranni.
I Sverige har motståndet mot vänstern under nittonhundratalet i huvudsak utgjorts av den så kallade borgerligheten. Ideologiskt genom en liberalism innehållande vissa konservativa inslag och politiskt genom Moderata Samlingspartiet. För mig som betraktar den här konflikten utifrån och i efterhand är det uppenbart att på ett kulturellt och ideologiskt plan har borgerlighetens misslyckande varit fullständigt. Det förefaller närmast vara ren tur att vänstern kunde besegras i striden om ekonomin. Statssocialismen visade sig vara en återvändsgränd i alla samhällen där den sattes i praktik och enbart en dåre hade kunnat misslyckas med att ta hem denna seger.
Jag tror att anledningen till detta fiasko är att borgerligheten aldrig riktigt förstod vad det var för motståndare den hade framför sig. Den fiende man såg och oroade sig över var vad jag vill kalla för den hårda vänstern. Den hårda vänstern handlar i sina mest extrema former om arbetsläger, hemlig polis, total upplösning av gränsen mellan stat och civilsamhälle, förstatligande av privat egendom och så vidare. Det är en väldigt uppenbar motståndare som inte skapar några illusioner om vad den vill göra med samhället och hur långt den är beredd att gå för att verkställa sina mål.
Men vad den högern, och inte bara i Sverige utan över hela Europa, misslyckades med att förstå var att det samtidigt formades en mjuk, icke-kommunistisk vänster som arbetade på ett helt annat sätt. Ordet ”mjuk vänster” är passande eftersom denna vänster har gjort sig av med de råbarkade kommunistiska inslagen som gör att människor ryggar tillbaka och börjar känna sig obekväma. Den här vänstern driver mjuka frågor som inte har särskilt mycket att göra med ekonomi, men desto mer med kulturella och moraliska uppfattningar. Det är en smidig och flexibel vänster som kan samexistera med marknadsliberala uppfattningar och därför inte behöver besväras av det otympliga arvet från de misslyckade statssocialistiska projekten.
Den kanske viktigaste betydelsen av Frankfurtskolan är att den öppnar upp för att vissa idéer som kommer ut från den marxistiska traditionen kan frigöras från den och komma till liv på egen hand. Marxistiska idéer kom under nittonhundratalet att influera och föra med sig idéer från existentialismen, feminismen och postkolonialismen. Tänkare som Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Franz Fanon var alla influerade av marxismen när de arbetade inom sina respektive fält. Det är intressant med marxismen att den har den kusliga förmågan att flyta in i andra idéströmningar och på ett subtilt sätt kapa dem och göra dem till del av den egna saken.
I synnerhet sådana idéer som inte har så mycket eget innehåll. Liberalismen är en ideologi som mer eller mindre saknar innehåll. Denna fattigdom blir som mest tydlig inom det kulturella området, där den knappt har någonting att säga. Liberalismen är en ideologi som behöver utfyllnad om den ska betyda någonting. Det är ingen slump att liberalismen under sin tidiga historia uppträdde tillsammans med den tidens nationalistiska rörelser. Idag är det fullständigt otänkbart att vara liberal och nationalist på samma gång. Om liberalismen inte innehåller ett mått av nationalism har den ingenting att säga om nationell identitet och tillhörighet. Om den inte innehåller ett mått av konservatism har den ingenting att säga om historia och kultur.
Konservatismen och nationalismen gled sakta men säkert ifrån liberalismen under nittonhundratalet; nationalismen kanske till och med tidigare än så. När detta vakuum senare fylldes ut av idéer som relaterar till marxismen så får vi varianter av liberalismen som lutar till vänster. Vi får liberaler som förespråkar marknadsekonomi på samma gång som de förespråkar idéer som kommer ut från vänsterns bana. Ekonomiskt har de förblivit på högerkanten, men kulturellt hör de till positioner som för några årtionden sedan hade betraktats som oerhört vänstervridna.
Liberaler försvarar feministiska idéer om att kvinnor ska gynnas på männens bekostnad, post-koloniala idéer om att alla generiska européer bär på en obetalbar skuld för förfäders härjningar i tredje världen och att det inte är något problem att dessa folk blir demografiskt decimerade, till idéer att människors styrs helt av sociala omständigheter och att staten har en uppgift i att göra allt så jämlikt som möjligt. Vi har borgerliga debattörer som Johan Lundberg och Alice Teodorescu som förespråkar den oerhört excentriska idén om fri invandring, alldeles oavsett vilka konsekvenser det får för svenskarna.
Karl Marx hade en idé om ideologisk naturalisering. Det betyder att idéer som vid ett tillfälle betraktas som just ideologiska vinner sådan framgång att de börjar betraktas som självklara, och att det är något fel på den som inte vidhåller dem. Den mjuka vänstern har varit oerhört skicklig när det kommer till att göra sina idéer till allmänna uppfattningar, som spänner över hela det ideologiska spektrumet. Ärkemodernisten Wyndham Lewis förutspådde en sådan utveckling – ett vänsterorienterat marknadssamhälle – i sin bok The Art of Being Ruled under det tidiga nittonhundratalet. Då betraktas Lewis förutsägelse som orimlig och konstig. Det var en allmän uppfattning att det fanns en skillnad mellan höger och vänster och att denna skillnad var viktig och inte kunde överskridas hur som helst.
Men idag har vi borgerliga partier och debattörer som i frågor som rör kultur, jämlikhet, invandring och integration, identitet och patriotism uttrycker idéer som uttryckligt sagt tillhör vänstern. Eller, uttryckt mer korrekt, delar av den svenska högern uttrycker dessa åsikter för att den i väldigt hög grad tillhör vänstern. Det är så marxismen som intellektuell hållning fungerar. Den hittar ett tomrum i en filosofisk, politisk eller ideologisk strömning och den fyller upp det och etablerar sin dominans. När det kommer till den marxistiska annekteringen av liberalismen ser vi resultatet: Sverige domineras av en vänsterorienterad liberalism som kan tänka i både ekonomiska och kulturella frågor.
Denna nya, mjuka vänster ska inte förväxlas med den gamla, hårda vänstern och den kan inte behandlas på samma sätt. Det är meningslöst att prata om kommunismen, för den här vänstern är inte kommunistisk. Sveriges gamla höger, borgerligheten, är helt borttappad i förhållande till den här vänstern och har inte en aning om hur den ska hantera. På många sätt har borgerligheten accepterat dess moral och gör föga för att motsätta sig genomförandet av visionen som den har för Sverige. Wyndham Lewis fick rätt i sin förutsägelse. Vi lever idag i ett vänsterorienterat marknadssamhälle. Kommunismen är död, marxismen lever vidare.
Anton Stigermark 