The concepts of Liberalism and Socialism are set in effective motion only by money. It was the Equites, the big-money party, which made Tiberius Gracchus’ popular movement possible at all; and as soon as that part of the reforms that were advantageous to themselves had been successfully legalized, they withdrew and the movement collapsed.
There is no proletarian, not even a communist, movement that has not operated in the interests of money, in the directions indicated by money, and for the time permitted by money — and that without the idealist amongst its leaders having the slightest suspicion of the fact.
- Oswald Spengler
En av vår tids stora myter är att det finns en oöverstiglig klyfta mellan liberalismen och socialismen. Det är visserligen sant att dessa stora ideologier ofta har varit positionerade mot varandra under den tid som de har varit kodifierade som politisk teori, och uttryckta genom mer eller mindre folkliga rörelser. Nittonhundratalets storpolitiska symmetrier – kalla kriget och spänningen mellan Öst och Väst – har också gjort sitt för att skapa intrycket att det finns en oförsonlighet som inte kan överbryggas. Det verkar rimligt att de stora imperiernas, USA:s och Sovjetunionens, kronideologier skulle vara lika mycket fiender som imperierna själva har varit.
Men kalla kriget är över och det tänkande som verkade rimligt under den eran är i behov av att omprövas till förmån för ett mer hållbart sätt att betrakta världen. Det är inte längre rimligt att titta på liberalismen och socialismen som fiender i den äkta betydelsen. Frågan är om det någonsin har varit helt och hållet riktigt att betrakta dem på detta sätt? För det börjar allt mer framstå som att de båda – trots att olikheter mellan program och personer kvarstår – egentligen har fler gemensamma intressen än vad många har anat. Och att de som allierade dessutom har allt fler gemensamma fiender, vilket är minst lika definierande.
Liberalismen och socialismen har existerat under ett par århundraden och har under den tiden varit både eniga och oeniga om viktiga frågor. I en av de viktigaste frågorna, den som handlar om ägandet, har de stridit redan från början, och i en argumentering som vill ha sagt att dessa ideologier är allierade så ska inte gammal fiendskap glömmas bort eller gömmas undan. Men i det tjugonde århundradet har vi en världsordning där liberalismen och socialismen kan göra gemensam sak mot den tredje ideologin, konservatismen. Konservatismen – influerad av nationalismen – är det andra blocket i en konflikt där liberalismen och socialismen utgör det första.
Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington gjorde den kontroversiella observationen att framtidens internationella konflikter kommer att vara civilisatoriska. Med det menade han att konflikter inte bara kommer att skapas över vem som ska ha tillgång till vilka resurser, utan att det också skulle finnas en kulturellt grundad dimension som skapar konflikter mellan civilisationer som inte förstår varandra. Mycket uppmärksamhet lades på att Huntington pekade ut islam som en huvudfiende till Västerlandet. Huntingtons kritik av Västerlandet ansågs av någon anledning inte lika kontroversiell. Det ska inte glömmas bort att det alltid krävs två civilisationer för att sätta igång en konflikt.
Jag tror att idén om civilisatorisk konflikt är oerhört betydelsefull. Jag tror vidare att idén är betydelsefull inte bara när man överväger Västerlandets position i storpolitiken, men också konflikterna som pågår inom dess gränser. Konflikten som intresserar mig äger inte rum mellan Västerlandet och de andra stora kulturella sfärerna, utan snarare äger den rum inom vår civilisation. Det är en konflikt som innehåller många olika fåror, men som får en röd tråd genom att den handlar om att vi har vänt oss mot oss själva. Den västerländska människan håller på att – för att låna en formulering från den brittiske politikern Enoch Powell – samla ihop bränsle till sitt eget begravningsbål.
Den här konflikten handlar inte om någonting mindre än om vår civilisation överhuvudtaget ska överleva och det mest skrämmande är att hoten inte kommer från fiender som är externa, utan interna, till den. Vi kan jämföra det med att bli utsatt för ett mordförsök och att hålla pistolen mot sitt eget huvud eller rakbladet mot sin egen arm i syftet att skapa sitt eget avslut. Problemen är många. Sedan några årtionden genomför våra makthavare en massinvandring som sker på de europeiska folkens bekostnad. Kulturellt har vårt samhälle tagit ett steg åt vänster som i princip alla partier och ideologier aningen har följt med villigt eller släpats med mot sin vilja. Låt oss inte heller glömma bort den ekonomiska kris som pågår hela tiden i en ekonomi som bygger på skuldsättning.
Roten till problemet kan närmas på olika sätt, men jag tror att ett av de mest fruktbara är att undersöka liberalismen och socialismen – och relationen dem emellan. Dessa två stora ideologier har varit dominerande genom större delen av nittonhundratalet och har därmed haft en enorm påverkan på hur människorna förstår och handlar i sin omvärld. Relationen mellan liberalismen och socialismen måste revideras. Relationen mellan liberalismen och socialismen å ena sidan och civilisationen å den andra måste revideras. Det börjar allt mer stå klart att dessa ideologier är civilisationens fiender och att de ohejdade kommer att för den till sin undergång.
Detta är egentligen inte en diskussion om ekonomi. För även om ekonomi är viktigt så handlar detta om hur de två ovan nämnda ideologierna positionerar sig mot civilisationen, och den diskussionen handlar om andra värden än ekonomiska. Vad saken handlar om är alltså inte om hur resurser ska fördelas eller hur arbete ska organiseras; det handlar om i vilken form – om någon – som vår civilisation ska finnas kvar i. Den här essän inleds med ett citat av Oswald Spengler som sätter kursen när det kommer till att tänka om liberalismen och socialismen. För det är intressant att notera att dessa två – precis som Spengler skriver – har sin grund i det materiella. De agerar alltid i penningens intresse.
Jag tror att den här utgångspunkten är problemets rot och anledningen till att dessa så framgångsrika ideologier inte kan vara någonting annat än destruktiva för civilisationen och kulturen som den uttrycker sig igenom. Det borde inte förvåna någon att den som inte har någon förståelse för det som går bortom det materiella och som inte går att värdera i ekonomiska termer, inte är intresserad av att skydda det från förstörelse. Den västerländska civilisationen är i den bisarra situationen att två av dess mest betydelsefulla världsåskådningar har vänt sig mot den och inte värderar dess existens i den minsta utsträckning. De har till slut gjort gemensam sak i att förskingra allt kulturvärden och reducera civilisationen som ligger till grund för dem till en administrativ enhet.
Det ska stå klart att människorna som styr över oss – våra finansiella, mediala och politiska eliter – tror på de här idéerna eller agerar åtminstone som om de gjorde det. Och eftersom de bryr sig så lite om sina domäner kommer de att styra dem tills att de bara är herrar över ruiner.
Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.
- Karl Marx
Det är dags att ompröva uppfattningen om att liberalismen och socialismen, eller, kapitalismen och marxismen, är åskådningar som alltid måste ligga i konflikt med varandra. Om de senaste årtiondenas händelser har visat på någonting så är det att denna skenbara motsättning är grundfalsk. För det är ett feltänk att utesluta möjligheten att två system som till det yttre verkar vara motsatta, inte kan arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål. Det är intressant att notera att i vår tid verkar en liberal och en socialist kunna vara för ungefär samma saker, om än av olika anledningar. Massinvandringen till Europa är ett exempel på en fråga där den här enigheten är fullkomlig.
För att arbeta vidare på det som Spengler skriver, att socialismen arbetar i penningens intresse, vill jag föreslå att marxismen – även om många marxister säkerligen kommer att protestera mot förslaget – arbetar i kapitalismens intressen. Marxismen är på många sätt ett negativt program. Det betyder att den är ute efter att förstöra snarare än att bygga upp någonting. När Karl Marx skrev Kritik av den politiska ekonomin satte han standarden för vad marxismen ska innebära. Han uppfann inte ett nytt sätt att studera ekonomi på – snarast kritiserade han det som redan fanns där. Kritiken går som en röd tråd genom marxismen och i förlängningen genom hela vänstern.
Grunden i den marxistiska teorin är dialektiken. Dialektik kan lika gärna översättas till konflikt. Ursprungligen kommer konceptet från Grekland där det utvecklades av för-sokratikern Herakleitos, som trodde att grunden för tillvaron var förstörelse och förändring. Men i modern tid är det filosofen Hegel som kopplat ett grepp runt dialektiken och gjort teorin till sin egen. Hegel tror att all historia och utveckling skapas genom motsättningar och består av energin som skapas när motsättningarna kommer samman. Det är som att två personer inte kan komma överens i en diskussion och att det som kommer till liv är frukten av två motsatta åsikter.
Marxisterna tror också på konflikt som grunden för all utveckling. Men de tror att all historia handlar om en konflikt som rör kontrollen över produktionsmedlen där det stora problemet är att det finns en uppdelning mellan de som arbetar och de som äger. Så länge denna uppdelning består kommer orättvisor och stridigheter att bestå i samhällsbygget. Detta kallas alltså dialektik och det är inte svårt att i sammanhanget se varför dialektik är synonymt med konflikt. Marxismen som ideologi har sin grund i att samhället präglas av en djupt rotad orättvisa och att denna orättvisa är materiell, inte kulturell.
Emellertid har marxismen utvidgats till att omfatta även kulturella och andra kategorier; så kallad kulturmarxism. Där man följer samma konfliktcentrerade syn på relationer mellan olika grupper, men inte begränsat till kampen om produktionsmedlen. Det finns inte längre någon del av samhället som står utom räckhåll för marxismen och människorna som vill tolka samhället efter en marxistisk modell. Men den här essän handlar inte bara om marxismen – den handlar om marxismen och kapitalismen och vad relationen mellan dem får för konsekvenser för samhället. Vilka gynnas egentligen på längre sikt av ett samhälle där vänstern dominerar?
Rubriksättningen ger en fingervisning om vilka intressen jag anser kommer att gynnas på längre sikt i ett samhälle där vänstern dominerar för stunden: Ultrakapitalismen. Kapitalism är ett på många sätt svårt ämne att diskutera, av flera olika anledningar. En viktig anledning är att marknadsekonomi, äganderätt, osv är funktioner som i flera avseenden är gynnsamma för samhället. Det finns ingen anledning att föredra någon form av planekonomi framför marknadsekonomi, eller köpa vänsterns beskrivning av kapitalismen som ett fenomen som enbart är av ondo. Men inte heller ska det förnekas att kapitalismen också har en demonisk sida, som kan visa sig under vissa omständigheter.
För att kapitalismen inte ska visa denna demoniska sida krävs ett starkt mått av kulturell kontroll. Det måste finnas värden som är överordnade det som kan beskrivas i rent ekonomiska termer. Om sådana ska existera måste det finnas gemenskaper som inte är ekonomiska, utan historia, kulturella, civilisatoriska, nationella. Men vi befinner oss just nu i den mycket olyckliga situationen att den vänsterorienterade liberalismen – tidens härskande ideologi – och dess allierade håller på att förskingra dessa värden. Och som alltid när det kommer till en ideologi som är influerad av marxismen anses lusten till förstörelse vara en skapande lust, vilket knappast behöver vara sant.
En kultur som är influerad av marxismen är dömd till att vända sig mot sig själv och sina egna grundprinciper. Den kommer att utveckla – och vi har sett den utvecklas – en hänsynslös självkritik som vill ifrågasätta allt utom det egna ifrågasättandet. Men det är själva grundstommen i marxismen och den dialektiska metoden: den föregivet kreativa förstörelsen. Allting bygger på kritik och allt som finns för handen ska kritiseras för att det ska röjas ut vägen för någonting bättre. Och när dessa idéer omsätts i praktiken, då blir det farligt på riktigt. För civilisationen och nationerna som står i utsikt att förstöras kommer inte att ersättas med någonting bättre, alldeles oavsett vilka ambitioner som kan finnas om lysande framtidsutsikter.
Det är en sak som är intressant med marxismen: den verkar inte ha någon andra akt. Vad ska komma efter förstörelsen av den nuvarande ordningen? Det finns aldrig något riktigt bra svar på den frågan. Efter de kommunistiska revolutionerna i tredje världen uppkom ett antal bödelvälden som hör till de allra värsta regimerna som någonsin har existerat. Vad blir nästa steg den här gången? Vi har ett antal konvergerande tendenser som hänger ihop med varandra och är del av samma trend: den demografiska förändringen av Europa genom massinvandring, den hänsynslösa självkritiken som förstör de europeiska folkens självkänsla, förpestandet av relationen mellan könen genom feministisk aktivism och idébildning.
Min uppfattning är att marxismens andra akt är kapitalismen och då en kapitalism som inte är inom ramarna för någon kulturell kontroll utan en som inte är bunden av någon sådan kontroll. Det kan formuleras i termer av att marxismen, i brist på en andra akt, skapar ett tomrum som måste fyllas av någonting. För det går inte att bygga ett samhälle bara genom kritik mot det som ligger framför dig. Det måste finnas ett positivt program som beskriver det som ska komma när kritiken inte behövs längre. Men marxismen är begränsad av att alltid vara en skugga till det som den vill riva ner, när den ska bli mer än så misslyckas den även på sina egna villkor. Vad blir den andra akten i dess planer för Europa? Vad ska ersätta den gamla ordning man hoppas på att riva ner?
The art of advertisement, after the American manner, has introduced into all our life such a lavish use of superlatives, that no standard of value whatever is intact.
- Wyndham Lewis
Den brittiske modernistiske författaren och målaren Wyndham Lewis förutsåg redan på nittonhundratalet vad vi kan kalla för vänsterorienterad kapitalism. Eller med andra ord, ett marknadssamhälle som har tagit till sig vänsterns kulturella och moraliska värderingar. Det är en kraftfull syntes eftersom den med smidighet kan undvika belastningen av att försvara socialismens ohållbara syn på ekonomi, i samma veva som den kan göra sig av med konservatismens syn på standard och kvalité. Ännu en iakttagelse från Lewis är att marknaden är minst lika egalitär som socialismen. Anledningen till det är att det kvalitativa inte spelar någon roll om alltings värde ska bestämmas efter principen om tillgång och efterfrågan.
Min uppfattning är att det vänsterorienterade marknadssamhället är marxismens verkliga andra akt. Marknaden påminner om ett svart hål som kan dra in så gott som allt med sin gravitation, och det inkluderar vänsterns värderingar. Ett intressant exempel är när den italienske konstnären Piero Manzoni placerade sin avföring i guldaskar som en protest mot konsumtionssamhället. Den typen av kritik är det emellertid inga problem för marknadsmaskineriet att dra in i sin strömvirvel. Manzonis ohygieniska askar kom senare att säljas på de stora auktionshusen för väl tilltagna belopp. Marknadslogiken kan höja även den mest ovärdiga ”konst” till de allra högsta nivåerna, åtminstone sett till prislappen.
För att ge begreppet ”vänsterorienterat marknadssamhälle” ett ansikte vill jag hänvisa till Sverige största tidning, Aftonbladet. Denna kvällstidning har en kultursida som sedan länge drivs av personer som står synnerligen långt ut på vänsterkanten. Emellertid är tidningen som sådan i alla andra avseenden är reflektion av en vulgär marknadsekonomisk kultur där allting handlar om att sälja in skräp till massorna. Men det verkar inte finnas någon motsättning i att driva en vänsterradikal kultursida i en vulgärkapitalistisk tidning. Liksom det inte finns någon motsättning i ett samhälle där den ideologiska kärnan är till vänster samtidigt som samhället i stort är marknadsdrivet.
Kapitalismen som ideologi är på sätt och vis ideologiskt neutral. Den positioneras efter vilka värdesystem som annars är härskande i samhället. I ett samhälle som på ett kulturellt plan är vänster så blir den en vänsterdiskurs; i ett annat samhälle kan den lika gärna höra till högern. Intressant är också att överväga Lewis observation att både marxismen och kapitalismen – på det kulturella planet – är jämlikhetsideologier. De strävar efter nedbrytandet av hierarkier. Den första eftersom det ligger i dess natur som ideologi att se jämlikhet som det överordnade målet och den andra eftersom den enda värderingen ligger i vad som kan mätas genom tillgång och efterfrågan. Marxismen och kapitalismen strävar därför på sätt och vis efter samma mål: kulturell utjämning. Men de strävar emot detta mål av olika anledningar.
Å andra sidan sätter både konservatismen och nationalismen gränser för vad som får uträttas på en marknad och marknaden är egentligen aldrig ”fri” när dessa ideologier sätter sin prägel på ett samhälle. Konservatismens kulturteori bygger på två principer: tradition och hierarki. Det som skapas idag relaterar till det som redan fanns där från igår och det nya verket ingår i ett större sammanhang, som det kan hämta energi och inspiration ifrån. I vissa fall är det nödvändigt att bryta med en stelnad tradition, men det är inte samma sak som att vilja bryta med det förutvarande som sådant. Och i konservatismen står ingenting utanför hierarkiernas ordning. Det finns inga uttryck som inte kan bedömas och där somliga är bättre och andra är sämre.
Nationalismen sätter och gränser för vad som får och kan uträttas på en marknad. En nationalist bedömer inte efter vilka som vill ha vad och hur mycket de är beredda att betala för det – han har nationens intresse i sina ögon. Det finns en uppfattning om att människorna i nationen är det som verkligen betyder något och att de, om nödvändigt, ska skyddas från marknadens tvära kast. Den här diskussionen är synnerligen relevant idag med arbetskraftsinvandring, globalisering och andra tendenser i den postmoderna ekonomin som påverkar människorna i en nation negativt. För någon som betraktar ett land som en ekonomisk enhet som ska administreras finns det inga sådana bekymmer, då problemet inte finns till att börja med.
Konservatismen står för civilisationen och nationalismen står för nationen och de innebär värden och gemenskaper som går bortom och över det som går att värdera i ekonomiska termer. Just därför kan de inte assimileras och bli en del av marknadsmaskineriet eftersom de inte går att smälta ner och fås att följa principen om att allting handlar om tillgång och efterfrågan. Det är egentligen bara den riktiga högern – den konservativa och nationella högern – och vissa typer av religiös fundamentalism som inte kan sugas in i kapitalismens strömvirvel. Så länge dessa värden och gemenskaper finns och är betydelsefulla så finns det gränser för kapitalismen och den får flyta genom den bana som har mejslats ut åt den.
Socialismen – med marxismen som sin spjutspets – driver sedan årtionden tillbaka på för att dessa storheter ska slås i bitar. Vänstern har genom sin kulturkritik i hög grad dekonstruerat försöken att upprätthålla hierarkier inom konsten och kontinuiteten med det förutvarande. Modernismen och senare postmodernismen har inte varit vitaliserande för kulturen, även om den tidiga elitistiska modernismen med företrädare som Wyndham Lewis gav vissa förhoppningar. Denna kulturkritik har heller inte varit framgångsrik i sitt försök att kritisera kapitalismen från en kulturell utgångspunkt. Tvärtom har den degraderat och förvridit konsten i syfte att göra den lämpad för kritik, vilket knappast har hindrat den från att komma ut på marknaden. De har med andra ord misslyckats med allt.
Vänstern har också – tillsammans med sina kamrater liberalerna – varit drivande för massinvandringen till Europa. Denna massinvandring som inte syftar till något annat än att slå traditionella gemenskaper i bitar och bygga in konflikter i de så kallade mångkulturella samhällen som skapas i dess ställe. Nationalstaten som en gemenskap överordnad ekonomiska intressen håller på att gå under och det finns ingen rimlig idé om vad den ska ersättas med. Jag tror att denna andra akt kommer att vara det ultimata konsumtionssamhället; ett samhälle som inte är mer än en ekonomisk zon med gemensam administration.
Avslutningsvis vill jag återkomma till begreppet dialektik, eller spelet mellan skenbara motsättningar. Det finns någonting i hela den här händelseutvecklingen som får den att se ut som en mycket välgjord affärsplan, uttänkt av en synnerligen slipad företagsstrateg. Det har alltså funnits hinder som varit i vägen för marknadsexpansion in i domäner som tidigare varit skyddade från den. I mina ögon ser det ut som att vänstern har varit kapitalets nyttiga idiot under lång tid. Vänsterns stora talang – både i teori och praktik – är kritik och förstörelse, inte uppbyggnad. Men vem tjänar på det i förlängningen? Vad kommer och fyller upp det tomrum som vänstern lämnar efter? En marknadsdriven kultur och gemenskap, naturligtvis.
Två skenbara motsatser – liberalismen och socialismen – har genom sina olika former arbetat på olika håll för att uppnå samma mål: Ett samhälle grundat på ekonomi snarare än på kultur. Den verkliga konfliktlinjen ligger istället mellan de som vill bevara civilisationen och nationerna intakta, och de som vill se dem förstörda för, ja, det ingenting som återstår när marknadsmekanismerna sätter alla värden.
Anton Stigermark 