Nietzsche har försett sitt språkrör Zarathustra med två kompanjoner: en orm och en örn. Ormen står för kunskap och örnen för mod. Så talade Zarathustra är på många sätt en svårläst bok. Språket har poetiska kvalitéer, men den profetiska tonen och det flitiga användandet av liknelser gör budskapet dunkelt. Ändå är det tydligt att Nietzsche i den här boken närmar sig flera av de viktiga insikter som han skulle anlända vid senare under sitt författarskap: Guds död, idén om övermänniskan och försöket att gå bortom gott och ont som moraliska dikotomier.
Det är ingen slump att Zarathustra företar sin profetgärning med just en orm och en örn som sällskap. Man skulle lika gärna kunna uttrycka det som att han vandrar i sällskap med kunskapen och modet. Det är följeslagare som är valda med omsorg. För när det verkar som att civilisationen håller på att rasa samman, var då söka vägledning annat än hos sig själv? Och vilka av de gudar som återfinnes i det egna bröstet är större än kunskapen och modet? Som jag ser det finns det inga som står högre i rang.
Kristendomen hänger i väldigt hög utsträckning samman med vår uppfattning om den västerländska civilisationen. Det är ett faktum som är svårt att komma ifrån alldeles oavsett vad man annars kan tycka om kristendomen. Precis därför har kristendomens kollaps – som Nietzsche förutspådde – varit ett oerhört trauma för den västerländska människan. Det är sant att kyrkor fortfarande står och att människor fortfarande besöker dem. Men om man jämför med vilken oerhört potent kulturell kraft kristendomen var för hundra år sedan, och jämför detta med dess tillstånd idag – är det väldigt svårt att inte anlända vid slutsatsen att Nietzsche ägnade sig åt mer än retoriska gester.
Trots entusiasmen över kristendomens kollaps har försöken att ersätta den med någonting annat varit lindrigt talat misslyckade. Ambitiösa försök har inte saknats. I synnerhet från företrädare för de olika politiska ideologierna. Den svenske tänkaren Tage Lindbom skrev i en av sina böcker att ideologierna är den mänskliga själens proteser, som uttrycker ett sorts bristtillstånd. När man observerar den närmast religiösa iver som legat bakom flera av dessa läror, så är det svårt att inte ana fantomsmärtorna efter kristendomen. Men det verkar som försöken att skapa ersättningsreligioner mer ofta än sällan slutar i besvikelse för de inblandade.
Postmodernism är en föreställning som dyker upp i de här sammanhangen. Det är få idéer som blivit så utskällda som denna. Men vad den innebär är i all enkelhet att man gett upp idén om ”stora berättelser”. De stora religionerna och idéerna ville hävda att världen handlade om dem; postmodernistens invändning är att så inte är fallet. Mer än någonting annat är postmodernismen en reaktion mot de system av idéer och uppfattningar som ville positionera sig som världens nav. Det är en protest mot den typen av svulstiga sanningsanspråk som det kom så många av under 1800- och 1900 talen.
På sätt och vis är det precis vad Nietzsche förutspådde: att när civilisationen rämnar måste allt sökande få det egna jaget som utgångspunkt. Det är intressant att titta närmare på vad kristendomens kollaps faktiskt innebär. Vad är betydelsen av att det inte finns några stora berättelser? Uppenbarligen är människor fortfarande kristna precis på samma sätt som de fortfarande är ideologiska och politiska. I vad ligger skillnaden?
Jag tror att skillnaden ligger i att vid någon punkt i vår historia inträdde förhållandet att anammandet av kristendomen var tvunget att föregås av reflexion. Det är skillnad på en Sanning som är fixerad i det civilisatoriska ramverket i sådan grad att alla som föds inom det leds in i den på en väg som är rak. För att ta till sig en sådan sanning behöver man inte leta hos sig själv – för den är redan där. Idag finns ingen sådan sanning. Varje religiös eller ideologisk föreställning måste närmas med utgångspunkt i det egna jaget, och varje sökande blir därför en individuell angelägenhet. Istället för en stor sanning som alla närmar sig från samma utgångspunkt, bryts den upp i en oöverskådlig mängd fragmentariska sådana. Det är en annan innebörd av postmodernismen.
Nietzsche var som bekant kritisk till kristendomen. Men han var inte blind inför att dess kollaps skulle innebära en kris för väldigt många människor. Och precis så har det blivit. De många misslyckade försöken med att ersätta kristendomen vittnar om att dess frånfälle som kulturellt paradigm inte har varit smärtfritt. Som det ser ut just nu befinner sig vår kultur i ett tillstånd av limbo. Mellan ett stadie som vi har lämnat och ett stadie som vi ännu inte har inträtt och inte har någon kännedom om.
Jag tror inte på försöken att återuppliva kristendomen. Jag tror att kristendomen, för att låna en formulering från Marx, har kollapsat som en följd av sina interna motsättningar. Det är intressant att notera att många av de idéer som vi kallar ideologiska kommer från kristendomen. För i någon grad är det så att många idéer inom kristendomen upphör att vara kristna om de får en knuff i en annan riktning. Det är som att de är benägna att dras i den riktning som de styrs mot. Det finns ingen anledning att återuppliva en religion som har misslyckats även på sina egna villkor. Det vore, ganska bokstavligt, som att spola tillbaka tiden och förvänta sig att den utspelar sig på ett annat sätt.
Men faktum kvarstår att övergången från kristendom till postmodernism inte har varit lyckad. De ersättningsreligioner som har kommit i dess ställe har visat sig vara falska gudar, som lovar mycket men hållit mindre. Men jag tror att Nietzsche redan har pekat på svaret. För om det inte finns några hållbara sanningar att söka upp, varför ens göra ansträngningen? Det allra mest grundläggande finns redan i det egna bröstet: kunskapen och modet. När allt kommer omkring, vad i livet behöver man bortsett från kunskap och mod?
Anton Stigermark 