Christopher Nolans Batman-trilogi skildrar två parallella handlingslinjer som löper längs med varandra genom de tre filmerna. Det går att säga att den första handlar mer om en inre konflikt hos Bruce Wayne, Batman, och som det är upp till honom att hantera och försöka lösa. Den andra handlingslinjen tar snarare sikte på den civilisatoriska konflikten, den som berör Gotham och de som vill förstöra staden, och som det också är upp till Wayne att försöka hantera och lösa. Det kan inte sägas annat än att de skär in i och relaterar till varandra. Trilogin blir en skildring av Waynes resa mot högre nivåer.
Den första filmen heter Batman Begins och dess huvudtema är rädsla. De två andra filmerna har på liknande sätt teman: kaos och smärta. Inte helt oväntat handlar den första filmen om hur Bruce Wayne tog steget till att bli Batman. Den skildrar exempelvis mordet på föräldrarna, som Bruce beskyller sig själv för, och som definierar hans strävan att dra på sig masken och börja bekämpa brottslighet. I filmens början återkommer Bruce till Gotham efter att under flera år ha varit iväg för att studera på annan ort. När han återkommer stöter han på flera karaktärer från det förflutna.
En scen som tidigt etablerar att den negativa känsla, den inre konflikt, som Bruce måste överkomma är rädsla är när han gör ett försök att konfrontera mannen som mördade hans föräldrar. När mannen förs till rättegång väntar Bruce på honom, med en revolver i bältet, men när han väl får chansen är han för feg för att ta den. Han berättar om sin plan för barndomsvännen, och kärleken, Rachel Dawes, som blir arg och avfärdar honom som en ”coward with a gun”. Det är någonstans vid den punkten i filmen som Bruce fattar ett beslut om att ta sitt liv i en annan riktning.
Det har också att göra med att han gör ett misslyckat försök att konfrontera gangsterbossen Falcone, vilket slutar med att han blir misshandlad och utkastad i en gränd. Det får Bruce att ta av sig sin fina jacka, ge den till en hemlös i gengäld för dennes slitna jacka, och han vandrar ut i Gothams natt mot ett nytt liv. Den han måste göra är att finna verktygen för att kunna överkomma sin rädsla och sitt förflutna. Han kommer inte helt och hållet kunna överkomma det sistnämnda under den första filmen, men det kommer vid ett senare tillfälle.
När Bruce vandrar ut i Gothams natt så lämnar han också sitt gamla rikemansliv. Han åker till Asien där han både prövar på att sitta i fängelse och kommer i kontakt med the League of Shadows och organisationens ledare Ras al Ghul. The League of Shadows är en organisation som är intressant på många sätt. Den följer traditionalistiska principer enligt vilka civilisationer följer cykler av uppgång och nedgång. Civilisationer kan mot slutet av sin existens bli så degenererade att det blir närmast en plikt att ge dem en knuff över ruinens brant så att de inte kan förgifta omgivningen genom sin existens.
The League of Shadows har tagit på sig detta civilisatoriska uppdrag. De har under årtusenden agerat i det fördolda för att förstöra civilisationer som de anser har passerat zenit. I första filmen är hotet från League of Shadows den utmaning som Gotham måste överkomma. Det vore emellertid fel att beskriva det som att League of Shadows är det enda problemet. Gothams tillstånd är det verkliga problemet eftersom stadens degenerering är ett faktum. Bruce genomgår mycket hård träning under sin tid i Öst och han får lära sig stridstekniker, att gömma sig i öppen dager och inte minst att utnyttja andras svagheter till sin egen fördel.
Bruce hamnar emellertid i konflikt med Ras al Ghul över en moralkonflikt. De tror på att det är rätt att döda och som slutprov beordrar de Bruce att döda en bonde som i sin tur har dödat sin granne för att ta hans land. Bruce vägrar och det ger upphov till en så intensiv strid att den för alltid gör honom och the League of Shadows till fiender. Detta agerande visar på ett problem, men det är ett problem som gäller Bruce snarare än the League of Shadows. Det framstår som märkligt att han vägrar att döda en iskall mördare, som i sin tur har dödat en man för att stjäla hans ägodelar.
Denna märkliga attityd kommer att gå som en röd tråd genom hela trilogin: Batman är en humanist som vägrar att döda även de mest farliga av brottslingar. Detta har kommenterats utförligt av bland andra personer som Greg Johnson och Richard Spencer. Ett relaterat ämne är hur Bruce tror att Gotham kan räddas, till skillnad från the League of Shadows som anser att staden måste förstöras så att den civilisatoriska processen kan startas om. Det är en distinktion mellan en traditionalistisk syn, som the League of Shadows representerar, och den man betraktar nedgången som omöjlig att vända. Och en konservativ: där man vill reformera bort problemen, vilken representeras av Bruce.
Detta är en av spänningarna som löper genom filmerna. Bruce är tränad av de farligaste mördarna i hela världen för att kunna ta sig an vem som helst. Att ta sig an de farligaste brottslingarna är också det han gör på daglig basis. Ändå är han ovillig att ta konsekvensen av sitt uppdrag och han vill inte gå hela vägen genom att ta till dödligt våld. Tvärtom nöjer han sig med att oskadliggöra dem så att de kan överlämnas till polisen. Det är en begränsning i hans kapacitet som inte riktigt passar in med hans bakgrund och allvaret i hans uppdrag. Han framstår verkligen som en motsägelsefull humanist som släpar på en etik som är direkt skadlig för det han vill uträtta.
The League of Shadows återvänder till Gotham, flera år efter att Bruce har lämnat organisationen, för att slutföra uppdraget och förstöra Gotham. Där använder de sig av lokala krafter för att underminera stadens försvar och öppna upp den för infiltration. Bland annat psykiatrikern Crane, som porträtterar den kända Batman-skurken Scarecrow, och det som är intressant med honom är att han använder sig av rädsla som sitt främsta vapen. The League of Shadows förser honom med ett egentillverkat preparat som får de som utsätts att se sina värsta rädslor framför sig. Det ger ytterligare stöd till min tes om att den aspekt som Bruce har att överkomma i den första filmen är rädsla.
Crane manipulerar folk i sin omgivning genom att förse dem med preparatet, dra på sig sin karakteristiska fågelskrämmemask, och skrämma sina offer till vansinne. Även Bruce råkar ut för detta när han konfronterar Crane, men han lyckas undkomma och klara sig igenom det. Planen är att sprida preparatet i Gothams dricksvatten så att hela staden ska drabbas av kollektiv rädsla och därigenom förlora sin motståndskraft mot yttre angrepp. Precis som man kan förvänta sig så misslyckas angreppet och Bruce lyckas, om inte döda Ras al Ghul, så åtminstone orsaka hans död.
Det är mycket som är intressant med den här filmen. Ett perspektiv som jag fastnar vid är att det finns ett tema som löper genom handlingen och som Bruce behöver överkomma både på ett personligt plan och i en mer allmän omfattning. I den här filmen är det rädslan som är behövlig att överkomma. Det är operationaliserat på flera nivåer i handlingen. Bruce börjar som en rädd ung man, som vill hämnas sina föräldrar, men som är för feg för att genomföra den korkade plan som han hade föresatt sig att genomföra. Genom Ras al Ghuls träning får han redskapen att överkomma denna dåliga sida av sig själv och faktiskt ta sig an Gothams, och sina egna, problem på ett mer genomgripande sätt.
Temat rädsla får dessutom ett ansikte genom Crane, den skrämmande psykiatrikern som attackerar människor genom att laborera med deras psyken. Man kan inom parentes nämna att Crane i filmens slut själv får smaka på sin egen medicin och får tillbringa sin tid inlåst i ett vadderat rum iklädd en tvångströja. Så Bruce besegrar rädslan i flera olika avseenden. Dels sin egen, personliga rädsla, där en del i processen är att han faktiskt blir Batman, en karaktär som bygger på varelsen som Bruce är rädd för sedan barndomen: fladdermusen. Men också att han besegrar Crane, och the League of Shadows, som vill använda rädsla för att förstöra Gotham.
Det finns också ett annat perspektiv som fascinerar mig med de här filmerna. Detta är vad man kan kalla ”Bortom civilisationen”-perspektivet. Och det är att civilisationen hotas av en grupp som egentligen inte tillhör den, men ändå gjort analysen att den måste förstöras. De spelar inte efter de regler som gäller för samhället och de kan därför inte köpas, skrämmas, övertalas, eller fås att känna sig skyldiga till att göra någonting eller avhålla sig från att göra någonting. De är inte av civilisationen, men de kan använda sig att de redskap som finns för att underminera den. Exempelvis teknik, kriminella eller andra korrupta individer. Vi kommer få se mer av detta i de två kommande filmerna.
Antagonisten i den andra filmen, the Dark Knight, är Batmans klassiska nemesis the Joker. Och den symbol som Bruce har att göra upp med i denna film är ingenting mindre än kaos, vilket är en naturlig motpol till Batman som snarare står för ordning. Till skillnad från the League of Shadows har the Joker ingen plan att slutgiltigt förstöra Gotham för att råda bot på en civilisatorisk röta. Men i likhet med den traditionalistiska organisationen står han i alla avseenden utanför civilisationen och han förhåller sig inte till dess normer och förväntningar.
Greg Johnson har läst the Joker som en sorts nietzschean; en person med stora invändningar mot Gotham-bornas personliga moraluppfattningar. Därför utsätter han dem för tester kontinuerligt genom filmens gång där de måste fatta ytterst pressade beslut. Detta händer flera gånger under filmens gång och testerna riktar sig mot olika typer av personer: kriminella, vanliga Gotham-invånare, och till och med Batman. The Joker är vid en första anblick mer en terrorist än någonting annat; en person som skapar kaos och njuter och människornas lidande. Men det är kontrollerat kaos och det han verkligen vill göra är att testa människornas moral när det verkligen gäller: i de situationer där de visar vilka de egentligen är.
The Joker kontrakteras av Gothams kriminella. Batman har nämligen tryckt dem tillbaka så hårt att de fått anledning att bli desperata. Men som Bruces butler, vän och vapendragare Alfred Pennyworth konstaterar, så vände de sig till en man som de inte riktigt förstod och därmed gjorde en seriös missbedömning av. Kontrasten mellan the Joker och Gothams kriminella etablerar distinktionen mellan en person som står utanför civilisationen och de som står tillhör den. De kriminella är i grunden materialister som bryr sig om pengar, prestige och att kunna upprätthålla sin extravaganta livsstil. De är fåfänga och i grunden svaga och sårbara eftersom de är så beroende av yttre omständigheter som lyx och pengar.
The Joker har, å andra sidan, bara en svaghet: hans extrema risktagande. Han är emellertid inte påverkad av varken moraliska överväganden eller materialistiskt grundade ha-begär. Moraliska koder som skulle hålla tillbaka vanliga människor betyder absolut ingenting för the Joker. Det går inte heller att köpa honom eller få honom ur balans genom att få in pengar i bilden för att på det sättet få honom att tappa fokus. Alfred är den som ringar in the Joker bäst när han säger det följande:
” Some men aren’t looking for anything logical, like money. They can’t be bought, bullied, reasoned or negotiated with. Some men just want to watch the world burn.”
The Joker sätter fingret på det som man kan kalla samhällets smärtpunkter, genom de tester som han utsätter människor för. Vid ett tillfälle har han tagit över ett gangstergäng genom att lura sig in hos ledaren för att därefter döda honom. När ledaren ligger död vänder han sig till dennes tidigare närmsta män och berättar för dem att det finns plats i den nya organisationen, men bara en plats och de tre som är kvar får helt enkelt komma överens om vem som ska ta den. Därefter slänger han åt dem en avbruten biljardkö så att de får göra upp sinsemellan vem som ska jobba kvar. Det har de naturligtvis inga problem med att göra.
Vid ett annat tillfälle sätter han sitt finger på Batmans smärtpunkt: humanismen. The Joker har ställt till med oerhört mycket kaos och elände i Gotham och han mer eller mindre ger Batman chansen att döda honom när Batman kör motorcykel och the Joker kommer gående mot honom med ett maskingevär och utan avsikt att vika undan. Onekligen kan man i detta läge vara av uppfattningen att Batman borde döda the Joker och därmed bespara Gotham fortsatt lidande. Men Batman klarar inte av att fatta det beslutet och istället viker han undan med motorcykeln sekunden innan den ska slå in i the Joker förhoppningsvis döda honom.
Det är inte helt självklart hur man som tittare ska ställa sig till detta. För många kan det säkerligen tyckas som att Bruce handlar rätt när han väljer att vika undan snarare än att döda the Joker. Det är, trots allt, fel att döda enligt ett modernt sätt att se på saken. Jag är inte så säker på att detta är fallet i det här avseendet. Bruce har möjligheten att rädda undan Gotham från kaos och lidande, men han förspiller möjligheten eftersom han inte klarar av att fatta ett beslut, trots att ett dödsfall just denna gång vore att föredra. Det som framgår är att Bruce visar att hans humanistiska sentiment, och personliga moraluppfattning, står över Gothams allmänintresse. Mycket lidande kommer följa från Bruces oförmåga att fatta detta beslut.
The Joker kidnappar nämligen Bruces stora kärlek, Rachel Dawes, och hennes nya kärlek, åklagaren Harvey Dent. Bruce samt polisen får information om var båda finns och de får dessutom reda på att de har begränsad tid på sig att hinna dit innan det är över på riktigt. Bruce åker förutsägbart till Dawes, men the Joker lurar honom genom att byta plats på koordinaterna. Bruce räddar således Dent istället för Dawes. Därefter exploderar bomben och Dawes förolyckas. I detta läge börjar man undra över besluten som Bruce tidigare har fattat. Hade han tagit the Jokers utmaning och faktiskt dödat honom, så hade detta aldrig hänt.
Det är emellertid inte bara Bruce som får se sig blåst av the Joker. Också de kriminella som kontrakterade honom för att döda Batman får se sig dra det kortare strået i slutändan. De samlar i slutändan sina tillgångar i kontanter, på en hemlig plats, när the Joker kommer dit tar han en titt på sedelberget och konstaterar att han bara har två intressen i livet, dynamit och bensin, och det är billiga intressen. Därefter börjar hans hantlangare att hälla bensin på sedlarna och han slänger en tändsticka på det och de samlade gangstrarna, som lever för pengar, kan bara titta på och se sitt livsverk brinna upp framför dem. The Joker är verkligen är man som lever för att se världen brinna.
The Joker är en terrorist och en massmördare och således inte en karaktär med några särdeles goda avsikter eller egenskaper. Till skillnad från the League of Shadows, vilka vill förstöra Gotham för att genomföra den civilisatoriska cykeln, finns det inget ädelt med hans motiv. Men han är likväl intressant som en agent för kontrollerat kaos. Han blir en perfekt motståndare till Batman, som mer än någonting annat vill skapa ordning, både i Gotham och i sitt eget liv. Han lyckas dessutom syna både Gotham-borna och Batman genom sina moraliska experiment. För Batman blir kampen mot the Joker en kamp mot både kaoset i Gotham och i sitt eget liv.
Inte minst faller the Joker in i mitt bortom civilisationen-perspektiv. The Joker berörs inte av någon av de lockelser som är typiska för den moderna materialistiska civilisationen. Det går inte att köpa honom eller få honom att falla offer för sin egen girighet. Eftersom han inte förhåller sig till samtidens moraliska kategorier finns det inte heller några möjligheter att hålla honom tillbaka genom att ställa upp moraliska restriktioner. Det man kan bära med sig är att Batman inte bara försvarar Gotham mot en farlig terrorist, utan också mot en anti-materialistisk och anti-humanistisk aktör som vänder sig mot tendenser i samhället som Batman rimligtvis inte borde stå upp för.
Temat i den tredje filmen är smärta. Detta är operationaliserat på flera olika sätt. För det första måste Bruce hantera sin egen smärta efter Rachel Dawes, som the Joker dödade i den föregående filmen. Han gör det på ett mindre begåvat sätt genom att isolera sig själv i Wayne-residenset och han har lagt Batman på hyllan, åtminstone tillfälligtvis. Dessutom möter han den mystiske Bane, en oerhört kraftfull motståndare, men som på samma gång lider av kronisk smärta som han reglerar genom att bära en mask som förser honom med smärtstillande. Bane har också varit medlem i the League of Shadows, men uteslöts eftersom de betraktade honom som för extrem.
När Bane kommer till Gotham är det för att slutföra deras arbete. Men han gör det inte i första hand för att han är en radikal traditionalist, utan för att han har ett högt mått av lojalitet till Talia al Ghul, dottern till Ras al Ghul. Hon är fast besluten om att fortsätta sin faders arbete och slutföra hans gärning genom att förstöra Gotham. Bane är intressant av flera olika anledningar. Han står också bortom civilisationen och han är överhuvudtaget inte berörd av de lockelser som drar i de allra flesta moderna människor. På det sättet är han väldigt lik the Joker.
I likhet med denne så utnyttjar han nyckelpersoner i Gotham så att de kan hjälpa honom med saker han behöver. Men där the Joker blåste Gothams absolut mest farliga kriminella så tar Bane snarare sikte på affärsmän. I synnerhet affärsmannen Daggett, som är en rival till Bruce Wayne, får känna på hur det är att samarbeta med en man som inte har något intresse av pengar. Bane och Dagett har haft ett samarbete som gått ut på att Bane får använda Daggetts byggarbetare till olika projekt runtom i staden, mot att Bane tar sikte på Bruce Waynes företag. Daggett har emellertid gjort misstaget att tro att Bane arbetar för honom bara för att Daggett gett honom tillgång till stora materiella resurser.
Missförståendet reds ut i ett meningsutbyte som blivit memmaterial på internet. Daggett försöker beordra Bane och när han vägrar säger Daggett: men jag har betalat dig en smärre förmögenhet. På vilket Bane svarar: och du tror att det ger dig makt över mig? Därefter använder Bane sin överlägsna styrka för att döda Daggett. Det finns ett annat intressant exempel på Banes anti-materialistiska sentiment. Han bryter sig in på börsen i Gotham i syftet att sabotera för Waynes företag, som en del i hans avtal med Daggett. En börsmäklare säger drygt till honom att det inte finns någonting för honom att stjäla här, allt är elektroniskt. På vilket Bane svarar, minst lika drygt, att vad gör då börsmäklaren här?
När Bane och Bruce möts i strid går det illa för den senare. Bane är starkare, hungrigare, och Bruce är trött och sliten efter alla olyckor som drabbat honom. Det slutar med att Bane lyfter upp honom och knäcker hans rygg och därefter för honom till ett avlägset fängelse där Bane själv tillbringade sin uppväxt. Detta är ännu ett exempel på att filmen handlar om smärta, för det är denna upplevelse som Bruce måste överkomma när Bane har brutit hans rygg. Men genom att uthärda smärtan lyckas Bruce fly från fängelset och kan till slut konfrontera Bane.
Under Bruces frånvaro har Bane kunnat etablera sin dominans i Gotham. Precis som tidigare the League of Shadows och the Joker utnyttjar Bane Gothams lägre element för att skapa kaos i staden, och efter att han lyckats lura ner stadens poliskår i kloaksystemet och fånga dem där finns det ingen motståndskraft. Han släpper också ut alla fångar ur fängelserna och låter dem ta över vitala samhällsfunktioner, exempelvis domstolar, och han uppmuntrar dem att konfiskera egendom från de som har sådan. Kort sagt, Bane använder vänsterpopulism som ett verktyg för att förstöra civilisationen. Man kan naturligtvis läsa Bane som att han tillhör vänstern, men jag tror att det är mer rimligt att läsa det som att han använder vänsterns idéer strategiskt, för att uppnå andra syften.
Batman-trilogin är på många sätt otypisk för en Hollywood-produktion, men den är inte oförutsägbar. Bruce besegrar självklart Bane och ordningen i Gotham återställs. Bruce kan dessutom gå i pension eftersom han inte längre behöver Batman: han har överkommit rädslan, kaoset och smärtan och kan nu gå vidare i livet. Gotham som civilisation har överkommit de hot som den ställts inför och kan istället jobba på sig självt. Men framför allt är det för Bruce Wayne personligen som resan är över; det är hans självöverkommande som det har handlat om hela tiden.
Dessa filmer har skildrat intressanta konflikter. Men de har framför allt laborerat med idén att organisationer och personer som inte hör till civilisationen bestämmer sig att förstöra den och använder sig av dess svaga sidor för att göra detta. Gangsters, affärsmän eller pöbeln – alla ställs i förstörarnas tjänst. Vi får också se smärtpunkterna i Batmans humanistiska ideologi, som framstår som ohållbar och snarast ett uttryck för personligt sentiment istället för en genomtänkt och hållbar världsåskådning.
Storheten i denna berättelse är att den i allra högsta grad visar hur idéer och djupare perspektiv ställs på scenen och för göra upp med varandra. Med Batman som vår vägvisare genom handlingen tills det är dags för honom att lägga manteln på hyllan.
Anton Stigermark 