Det var ingenting som jag tänkte på när jag som barn med stort intresse läste böckerna om trollkarlen Harry Potter, men böckernas författare J.K Rowling står väldigt långt till vänster. De senaste åren har hon ofta låtit dryfta sina synpunkter inom ramarna för aktuella debatter och det blir snabbt klart att hon betraktar fenomen som den växande nationalism och Donald Trump som ytterst problematiska. Under 2015 kunde tidningen Business Insider (12/8) rapportera att Rowling hade gjort jämförelsen mellan Trump och den egenpåkomna skapelsen Lord Voldemort, och att hon tycker att den senare verkar mer sympatisk.
För den som är bekant med Rowlings berättelse framstår detta som särskilt vass kritik; Voldemort är porträtterad som en massmördare så fruktad att folk drabbas av psykosomatiska spasmer när de hör hans namn nämnas. Faktum är att Voldemort på flera sätt var en litterär gestaltning av Adolf Hitler och hans rörelse en porträttering av den nationalsocialistiska. I Harry Potter-världen finns det en distinktion mellan de som kan använda magi och de som inte kan det (kallade mugglare). Voldemort och hans anhängare företrädde idéer om trollkarlarnas naturliga överlägsenhet och de var också fixerade vid att trollkarlar inte skulle blanda sig med mugglare.
I de sju böckerna om Harry Potter fanns denna historia närvarande, men det stod ändå i bakgrunden eftersom handlingen i böckerna var karaktärsdriven och fokuserade på Harry som person. I den nya filmen: Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Grindlewalds brott, har Rowling återigen fått chansen att berätta denna historia, men på ett sätt där den kan utgöra handlingen snarare än att figurera i bakgrunden. Grindlewald är i likhet med Voldemort en trollkarl som tror på sin grupps överhöghet över mugglarna. Vi får veta att Grindlewald representerar en rörelse som håller på att sprida sig och vinna mark i Europa.
Eftersom handlingen utspelar sig innan Harry Potter-tidslinjen tar vid så har det varit nödvändigt för Rowling att uppfinna en ny hjälte. Han heter Newt Scamander och är en sympatisk men tafatt ung man vars största intresse i livet är att hjälpa de magiska vidunder som befolkar detta universum. Scamander är faktiskt en välskriven protagonist som finner sig väl på vita duken. Mest intressant är emellertid de delar av filmen som kan kopplas till samtidens politiska debatter och frågor. Det som kan sägas om Grindlewald är att han är Voldemort som går igen; det är Rowlings chans att återigen få berätta om en mordisk men karismatisk psykopat som företräder idéer om trollkarlarnas överhöghet.
Det är dock intressant att notera att Rowling har varit lyhörd för hur debatten har förändrats och hur framställningen av hennes antagonister har förändrats. Voldemort framställdes som en mordisk ”nazist”, vilken i oförfalskad form förde fram sina ståndpunkter utan att beklä dem som mer sympatiska tankeyttringar. Grindlewald har däremot en silvertunga i sin mun. Han talar inte rakt ut om att trollkarlar är bättre än mugglare, tvärtom talar han om att grupperna är ”olika” och har ”olika värden”. Den av Hollywood skapade nazisten som predikar om vit överhöghet har alltså utmönstrats till förmån för en modern identitär som vet hur man anpassar sin retorik.
Bakom kulisserna är det nya givetvis exakt samma som det gamla. Grindlewald begår fruktansvärda brott mot företrädelsevis mugglare, men i den retorik han för ut i det offentliga tar han avstånd från alla idéer om våld och förtryck. Det är svårt att se det som någonting annat än en anspelning på nationalister och invandringskritiker använder sig av en humant klingande retorik, men likväl förutsätts ha en ”dold agenda” som sitt verkliga motiv. I likhet med tidigare Voldemort är Grindlewald också en anhängare av uppfattningen att trollkarlar inte ska blanda sig med mugglare.
Som film kan det sägas att Fantastiska vidunder är hyfsat underhållande. Även om den definitivt är ett sätt att exploatera en populär franchise så är den inte en ”money grab” på samma sätt som Peter Jacksons sällsynt usla Hobbit-filmer kan sägas ha varit. Likväl är det svårt att komma ifrån att de är de politiska undertonerna som fångar uppmärksamheten. När jag för ett par år sedan såg den anti-fascistiska och politiskt korrekta sjunde Starwars-filmen (2015) observerade jag att för en film vars handling ska utspela sig i en ”galax, långt, långt borta”, så känns handlingen som en direkt avspegling av vår tids politiska debatter.
Den sjunde Starwars-filmen var ett försök att ge europeisk fascism och imperialism en litterär gestaltning i form av en intergalaktisk orden som försöker införa sin vilja på resten av galaxen. Denna film för inte på samma sätt fram det övertydliga fascistiska symbolspråket, men den vill definitivt berätta en historia om ”vi och dem”, och hur en grupp anser att den kan och bör införa sin vilja på en annan grupp som är främmande från den egna. Istället för kategorin européer och icke-européer, eller vita och svarta, finner vi istället trollkarlar och mugglare.
Denna film är inte så mycket ett fantasyäventyr som en samtidskommentar. Den är Rowlings möjlighet att ge uttryck för sina vänsterorienterade ståndpunkter på ett sätt som det inte fanns utrymme för i Harry Potter-böckerna. Det är också intressant att notera att gestaltningen av den av Hollywood-skapade ”nazisten”, som i handling och retorik förespråkar våld och förtryck, har utmönstrats till förmån för en mer tidsenlig identitär som istället pratar om att grupper är ”olika”. Vi kan se det som ett tecken på att det nya politiska landskapet fått genomslag i populärkulturen.
Anton Stigermark 