Vad bevisar idéernas historia annat än att den andliga produktionen omgestaltas med den materiella produktionen? En tids härskande idéer var alltid bara den härskande klassens idéer.
- Karl Marx[1]
A Change in values is commensurate with the growth of power in the one who determines them.
- Friedrich Nietzsche[2]
I denna framställning har det hitintills funnits en tendens till att premiera koncepten identitet, kultur och idéer som på egna ben stående storheter. Det är sant att alla dessa tre är betydelsefulla och får politisk signifikans när de kan ställas i relation till kampen om makten. De är helt centrala när det kommer till att upprätta en länk mellan individen, och kollektiven, och intressena som de kan tillskrivas. De är lika betydelsefulla när det gäller att få en aktör, av vilket slag det än må vara, att agera på sina intressen och gå från passivt betraktande till handling. De är till och med så betydelsefulla att de kan skapa intressen från tomma intet och därmed bli ekvivalenta med intressen och makt – och inte bara variabler som står vid sidan om dessa.
Det är emellertid minst lika viktigt att betona vikten av idéernas interaktion med institutioner: byråkratier, politiska partier, storföretag och olika intresseorganisationer. För våra syften är det centralt att knyta idéerna till konkreta aktörer, till grupper som kan tillskrivas intressen, så att inte idéerna reduceras till gastlika fenomen som svävar fritt utan koppling till något verkligt. Det är en del av vår ansträngning att så att säga minska den analytiska distansen och inte överbetona idéernas roll för exempelvis den politiska utvecklingen. Man kan nämligen anse att någonting är av oerhörd betydelse, men ändå värja sig inför faran att hamna i ett tänkande där det man anser viktigt blir det ända av betydelse.
Vår diskussion kommer att skära in i det studiefält som ofta refereras till som elitteori, vilket är en typ av studium med marxistiska förtecken, men som på sina håll plockats upp också av sådana som kan sägas tillhöra högern. På det stora hela verkar det emellertid som att högerns förkämpar har värjt sig inför detta studium. I synnerhet vad gäller USA; jag är mer osäker på om ämnet ens har kommit att övervägas i den svenska situationen. Vad de amerikanska högermännen velat undvika är det perspektiv som uttrycks i ett citat av Karl Marx i början av denna artikel: nämligen en reduktion av viktiga fenomen som nationell kultur, religiös övertygelse och traditionella värden till uttryck för den härskande klassens maktintressen.
På vänsterkanten har man oftast inte den typen av betänkligheter, åtminstone inte när det handlar om nationell kultur, religion och traditionell värden. Om någon framförde synpunkten att mångkulturalism, feminism, internationalism, och jämlikhet är de tankar som för närvarande tänks av den härskande klassen, då hade det förmodligen varit andra tongångar. Samuel Francis lägger i boken The Other Side of Modernism fram perspektivet att den amerikanska konservatismen i hög grad varit lojal till ett mer traditionalistiskt synsätt där man framför allt betonat gudstron och etiken som grundfundament för framgångsrikt statsmannaskap. Cyniska idéer om den härskande klassens intressen passade inte riktigt in i den modellen.
Ändå verkar det cyniska perspektivet som en mer värdefull allierad i förståelsen av kampen om makten än vad etiken och gudstron kan tyckas vara. Detta är en modernistisk syn på tillvaron, och den är på så sätt ett avsteg från den traditionalistiska synen på staten och folket, men för våra syften kommer det vara nödvändigt att utgå från att varje samhälle har en, eller flera, eliter vilka utövar den verkliga kontrollen över det stora flertalet. Vi utgår från att minoritetens styre över majoriteten är så nära en naturlag man kan komma inom samhällsvetenskapliga studier.
Det är naturligtvis för mycket sagt att exempelvis all organiserad religion är ett uttryck för den härskande klassens vilja till makt. Det för oss lite för nära en annan typ av reduktionism – vilket ju är precis vad vi ville undvika till att börja med. Likväl kommer det alltid vara fallet att den härskande gruppen i ett samhälle kommer att berätta historier som understödjer deras maktanspråk, legitimerar deras styre, och ger form till deras ambitioner. De kommer att understödja sådana berättelser som fyller dessa funktioner, och de kommer att motsätta sig berättelser som riskerar att föra de styrdas tankar och sinnen i en annan riktning.
En klassiker i sammanhanget är Propaganda av Edward Bernays i vilken författaren ger uttryck för uppfattningen att befolkningen i så gott som alla sina val är styrda av propaganda som kommer från ett eller annat håll. Bernays är av uppfattningen att propaganda i grunden är någonting bra och därtill ett sätt för eliterna att kommunicera med massorna och vägleda dem i deras förehavanden. Man behöver inte vara riktigt lika cynisk som Bernays för att konstatera att hans perspektiv i mångt och mycket verkar komma överens med hur saker förhåller sig. Det finns eliter, och det finns betydligt fler som inte ingår i eliterna, och de förras interaktion med de senare sker i hög grad genom olika propagandistiska grepp.
Men åter till frågan. Det som bekymrar oss i det här kapitlet är relationen mellan idéer och institutioner och en konsekvens som vi ska titta närmare på är att det gör termer som strategi och taktik relevanta för sammanhanget. I ett perspektiv som betonar idéernas betydelse blir ofta slutsatsen att idéerna mer eller mindre styr människorna: idéer har människor och inte tvärtom, kan bli en slutsats från detta sätt att tänka. Det som företrädarna för detta perspektiv misstar sig på är att människor ofta inte är ärliga i sina övertygelser, och att de till och med kan använda idéer för att uppnå helt andra målsättningar. Hur många har inte gett läpparnas bekännelse till en statsideologi för att avancera den egna karriären inom systemet. Det är en fråga som vi ska återvända till senare i kapitlet.
Låt oss innan det ta en titt på relationen mellan idéer och institutioner. Exemplet är aktuellt och kommer från Carl F. Horowitz. Det handlar om den märkliga alliansen mellan storföretagen och den tidstypiska vänsterradikalismen. Det handlar emellertid inte om företag som använder staten som ett instrument för att vinna övertaget kontra sina rivaler inom näringslivet. Horowitz skriver följande:
No, the radicalism of which I speak is the arms-length agreement between corporations and far-Left activists on the need to subvert deeply ingrained human loyalties, most of all those related to national identity. It is a partnership that rests on the principle that America is a post-national rather than national polity.[3]
Det handlar framför allt om att företagen har gått med på visionen om det post-nationella USA och efterlever denna både i sina företagsinterna policyframställningar och i sin kommunikation med allmänheten. Stora företag som Pepsi, Airbnb, Comcast och Ebay går i bräschen för värdegrunden genom att hävda att kärnvärdena för deras företag är saker som mångfald och inklusion. Finansserviceföretag som Mastercard upprättar listor på så kallade hatgrupper och vidtar åtgärder mot dem. Airbnb gick ut och tog offentligt avstånd från ett av Trumps förslag gällande illegala invandrare, och lovade samtidigt att de skulle inhysa dylika i lägenheter de förfogar över. Samma företag har donerat avsevärda summor till flyktinghjälp.
Kort sagt, företagsamerika har gått med på uppdraget att upplösa den traditionella amerikanska identiteten för att istället kunna införa den vision som är gällande i vänsterns berättelse om det amerikanska samhället. En anledning till detta är att vänstern gått i en riktning där de börjat prata mer om exempelvis klass än vad de gör om ras. På sikt har det skapat en situation där storföretag och vänstern kan göra gemensam sak – de har båda visionen om ett gränslöst samhälle där ursprung inte ska vara viktigt. Det säger sig självt att det blir av betydelse för oss när flertalet storföretag anammar idéer som står i direkt polemik till västerländska värden.
Mot bakgrund av de föregående diskussionerna är vi nu i en position där vi med fördel kan klättra ner några pinnar på abstraktionsstegen för en mer direkt diskussion om ideologi. Vi har tidigare diskuterat betydelsen av identitet, berättelser, självuppfyllande profetior och internalisering. De är nödvändiga rekvisit för att förstå idéernas betydelse, inte bara i deras relation till maken, utan hur de kan komma att definiera makten. Men om vi verkligen ska förstå hur ideologi och makt hänger samman är det nödvändigt att undersöka deras relation i en mer konkret, och mindre abstrakt, bemärkelse. Hur ska man tänka om politik, ideologi, och makt?
En person som lade ut texten om dessa ämnen var den amerikanske statsvetaren James Burnham som i en rad böcker formulerade en metod för djupgående förståelse av ämnet. Böckerna av intresse för oss är The Managerial Revolution och The Machiavellians: Defending Freedoms. För även om både dessa böcker kan sägas vara relevanta för vårt syfte, är det bara den sistnämnda som kan sägas lägga fram en metod för att på allvar förstå betydelsen av politik och ideologi. Denna metod kallas av Burnham för anti-formalism och den kommer att tillägnas en djupgående beskrivning, även om jag kommer ta mig friheten att kritisera och kvalificera den på några punkter.
Det finns ingen tänkare som berört mig lika djupt på ett personligt plan som Burnham. När jag första gången läste Burnham hade jag för bara ett par månader sedan blivit utesluten ur Sverigedemokraterna efter nära nog fyra års medlemskap. Att vara med i SD kommer onekligen med nackdelar, men för mig som under dessa år byggt upp en statsvetenskaplig utbildning har det varit ovärderligt att kunna få praktisk erfarenhet som kontrast till mina teoretiska färdigheter. Det jag fann var att inget perspektiv jag tidigare mött tilltalade mig i lika hög grad som Burnhams pessimistiska, realistiska och framför ärliga redogörelse. Han beskriver politiken som den är.
Burnham är talesman för det som han själv vill benämna som ’den machiavelliska traditionen’, vilken börjar med Niccolo Machiavelli och i mer modern tid inkluderar sådana tänkare som Gaetano Mosca, Robert Michels, George Sorel och Vilfredo Pareto. Dessa fem skiljer sig uppenbarligen från varandra på väsentliga punkter och Burnham gör ett genomgående arbete med att spåra den röda tråden som trots allt förenar dem. Den gemensamma nämnaren är i första hand en genuin vilja att tala sanning om politiken: och denna sanning är att politiken är en kamp om makt. Till skillnad från vad storhjärnade tänkare vill ha sagt så handlar inte politiken om att eftersträva det högsta goda, realisera himmelska arketyper, eller alla människors lika värde.
Detta kan låta rått och brutalt, men denna uppfattning lämnar utrymme för betydligt mer sofistikerade förhållningssätt. Machiavelli själv delar exempelvis in de styrande i två kategorier: lejon och rävar. Där de förra kan sägas ha en mer utvecklad våldskapacitet, vara mer konservativa, och mer direkta i sina förhållningssätt. Rävarna, å andra sidan, förlitar sig snarare på manipulation än på kraft, och de är mer benägna att vara progressiva och anamma liberala idéer. Det klassiska exemplet är att Sparta bestod av lejon, och rivalen Aten av rävar. Det ger en fingervisning om att politiken aldrig kommer att utövas enbart genom naket våld, utan att det alltid kommer att finnas de som föredrar manipulation som metod. I Sverige är de senare sannolikt mer framstående än de tidigare.
Den machiavelliska traditionen erbjuder en i äkta mening statsvetenskap: alltså en metod för att studera politik efter vetenskapliga principer. Denna tradition är inte lojal mot någon enskild ideologi, parti eller person. Den vill kort och gott beskriva politiken som en kamp om makt, i vilken alla betraktas som spelare.
Beskrivningen ”materialist” är träffande vad gäller Burnhams tänkande eftersom han anser att det finns någonting sådant som en fixerad mänsklig natur, som alltid kommer att vara den samma i vissa avseenden. Människor kommer exempelvis alltid att vilja ha saker och det kommer inte genom ideologiska trollformler gå att ändra på detta faktum. Det kommer med andra ord alltid att finnas privategendom. Det finns en mänsklig natur som framträder genom politiken, precis som det finns en särskild mänsklig natur som framträder i den ekonomiska sfären. Och om den politiska människan åtrar makt så åtrar den senare att maximera sin utdelning i ekonomiska termer. Det betyder inte att de här två människotyperna och begären de representerar är gällande i alla lägen, men inom sina sfärer är de det.
En faktor som gör Burnham överlägsen samtida postmodernistiskt inriktade teoretiker är att han betraktar viljan till makt som det överordnade målet inom politiken, men inte inom alla delar av den mänskliga tillvaron. En vardaglig relation mellan två individer kan inte jämföras med den dynamiska maktkampen som pågår i det politiska livet. Misstaget att anklaga Burnham för att vilja reducera varje mänsklig relation till en fråga om maktsträvan ska med andra ord undvikas. Det är en anklagelse som saknar bärkraft. Däremot kan Burnham anklagas för att ha en cynisk syn på politiken, där politikers, reformatorers och välgörares fagra löften i förlängningen inte tas så bokstavligt som dess upphovsmän kanske skulle vilja.
Inspirerad av Mosca drar Burnham slutsatsen att det i varje samhälle finns två klasser av människor: de styrande och de styrda. Burnham medger att dessa kategorier är flytande och på intet sätt kan betraktas som statiska. Människor åker in och ut ur de styrande grupperna och den som vid ett tillfälle tillhörde de styrda kan vid nästa tillfälle finna sig bland de som styr. Denna distinktion utgör Burnhams mest grundläggande begreppspar och den har samma betydelse för honom som den mer kända vän/fiende-distinktionen hade för Schmitt. Det är onekligen en hård slutsats som inte tillåter någon romantisering av makten. En formulering som ”representera folket” har heller ingen bäring i Burnhams värld. Antingen tillhör du den styrande klassen, eller den klassen som blir styrd.
För att bättre kunna studera maktens mekanismer utvecklar Burnham en metod som han kallar anti-formalism, även om det kanske är en för generös behandling från min sida att betrakta denna som en fullständig metod. Kärnan i anti-formalismen är den till synes enkla och okomplicerade slutsatsen att det som en makthavare eller ideolog säger inte ska tas bokstavligt. De argument som framförs i en pamflett, ett partiprogram eller i en debatt är bara ett första steg för att ta reda på vad aktören har för avsikt att göra. Den uttalade avsikten är inte nödvändigtvis den som egentligen är den gällande.
I ekonomiska termer brukar det heta ’qui bono’, alltså vem gynnas. Här handlar det snarare om vem som ska bestämma. När Burnham beskriver sin metod använder han som exempel Dante Alighieri, den kände poeten, och en bok han skrev med titeln De Monarchia i vilken han argumenterar för en uppsättning politiska mål och principer. Burnham kallar kapitlet för” Dante and the Politics of Wish”, vilket kanske är rimligt att översätta till ”Dante och önsketänkandets politik”. Det kan vid en första anblick förefalla märkligt att som studieföremål välja en person vars arbeten ligger så långt tillbaka i tiden. I själva verket är det fullt rimligt.
Det viktiga i det här sammanhanget är inte Dantes arbeten, så min beskrivning av fallstudien kommer att hållas kort. Poängen är att Dante i sin bok argumenterar för en uppsättning normativa principer som han anser borde vara ledande för ett gott styre. Framför allt argumenterar han för att kejsaren av det heliga romerska riket borde vara suverän i förhållande till Påven i Rom. Genom att gå tillbaka i arkiven kan Burnham emellertid visa att Dante vara direkt involverad i en historisk konflikt där både kejsaren och Påven var parter i målet. Dante ville dessutom blidka kejsaren och få denne att ställe upp för sin fraktion, vilken hade åkt på en serie snöpliga nederlag.
Principerna Dante presenterar är alltså inte så viktiga i sig. Det betydelsefulla i sammanhanget är att de syftar till att rättfärdiga och stärka kejsarens styre och att Dante skrev boken som en gest för att vinna kejsarens gillande. Det finns alltså en formell mening, som Dante presenterar i klara verba. Det finns också en egentlig mening, som inte framgår direkt, men som går att utvinna genom att undersöka de fakta och omständigheter som omgärdar verket och dess författare. Enligt Burnham går det i de flesta fall att göra en distinktion mellan formell och egentlig mening när det gäller ideologisk produktion; emellertid inte alltid.
Här blir den nödvändigt att göra en distinktion mellan den formella avsikten, den som uttalas i klara verba, och den verkliga avsikten, den som man får kunskap om genom att undersöka fakta och omständigheter. När det kommer till att ge en slutgiltig definition på anti-formalism är Burnham förhållandevis vag, vilket förvånar eftersom han aldrig uttrycker sig otydligt eller uppvisar en vilja att inte bli förstådd. Detta är emellertid grundtanken med denna metod: att inte i första hand fokusera på den avsikt som läggs fram, och diskutera om den är giltig eller ogiltig, ond eller god, bra eller dålig i största allmänhet. Utan snarare vad det är för dolt intresse eller okänd omständighet som den ska försvara, rättfärdiga eller hjälpa fram.
Burnham uttrycker sig kärnfullt med denna formulering:
We think we are debating universal peace, salvation, a unified world government, and the relation between state and church, when what really is at issue is whether the Florentine Republic is to be run by its own citizens or submitted to the exploitation of a reactionary foreign monarch. We think, with the delegates at the council at Nicea, that the discussion is concerned with the definition of God’s essence, when the real problem is whether the Mediterranean is to be politically centralized under Rome or divided. We believe we are disputing the merits of a balanced budget and a sound currency when the real conflict is deciding what group shall regulate the distribution of the currency. We imagine we are arguing over the moral and legal status of the principle of the freedom of the seas when the real question is who is to control the seas.[4]
Det ska inte sägas annat än att anti-formalismen är en intellektuellt kvalificerad metod för att förstå politikens mekanismer. Emellertid finns det på samma gång någonting nästan anti-filosofiskt med dess sätt att fungera. Precis som framgår genom stycket ovan handlar denna metod inte om att ställa olika principer och dilemman mot varandra, och genom deduktion och argumentation kommer fram till vilken som är den bättre eller sämre. Anti-formalism handlar alltid om att ställa principer i deras relation till makten. Den som använder denna metod bryr sig inte så mycket om huruvida liberala, konservativa eller marxistiska principer går segrande ut idéstriden, som de bekymrar sig om att liberaler, konservativa och marxister vinner makten om deras principer uppnår framgång.
Jag tänker mig två former av anti-formalism: induktiv och deduktiv. Den tidigare är empiriskt grundad och man kan inom denna variant lägga fram fakta som bevisar ett sådant intresse som man försöker genomskåda. Exempelvis som Burnham gör med Dante. I den senare versionen kanske det inte nödvändigtvis går att bevisa att det finns ett intresse likt Dantes. Men man kan ändå dra den slutsatsen utifrån logisk deduktion. Om socialister och feminister föreslår jämlikhetsskapande åtgärder, grundade i sin etik och ideologi, kan man dra slutsatsen att de kommer att rättfärdiga utbyggnad av statliga funktioner på övriga samhällets bekostnad. Alldeles oavsett vad dessa ideologer själva tänker om saken, kommer deras program att rättfärdiga en större stat.
En anledning till att Burnham uppskattar Machiavelli – i såg hög grad att han uppkallat en tradition av politiskt tänkande efter honom – är att han behandlar det politiska tänkandet som en vetenskap snarare än som ett uttryck för önskningar. Machiavelli är visserligen en man med starka begär och en klar ambition gällande i vilken riktning han ville att hans samtida Italien skulle ta: han vill se ett enat Italien under en furste. Machiavelli är emellertid ärlig i sina avsikter; i hans skrifter finns inga dolda budskap utan det vi ser är vad vi får.
Machiavelli är dessutom distanserad i meningen att han förstår att hans önskningar inte nödvändigtvis är de som är i linje med samhällsutvecklingen. Tvärtom. Faktum är att Machiavellis egen preferens var en stat styrd efter republikanska principer, inte helt olikt de principer som en gång var vägledande för den romerska republiken. Han förstod dock att dessa utsikter inte hade några möjligheter att slå in under den tid i vilken han befann sig. Den gamla aristokratin var på väg ut och den enda kraft som var potent nog att ersätta den var furstarna, som i land efter land etablerade sin position och banade väg för den moderna staten. Dessa var den nya maktbasen och om någon skulle ena Italien, så var det en furste.
I detta kapitel har vi antagit en annan ton än i de tidigare. I stället för att prata om förhållandevis abstrakta koncept som identitet och idéer, så har vi diskuterat politiken som en kamp om makt, tekniker för att urskilja oärliga grepp som de styrande och olika ideologer och opinionsbildare vill berätta för oss, samt uppfattningar om de härskande klasserna. Ideologier, trossystem, världsåskådningar, är emellertid viktiga också i detta sammanhang, även om diskussionen har gått i en förhållandevis krass materialistisk riktning. Burnham påminner i det här avseendet (eller om de påminner om Burnham) om neorealisterna inom IR-teori, vilka anser att det internationella systemet är på ett visst sätt alldeles oavsett andra omständigheter.
Vi har betonat idéernas roll, men vi har aldrig förnekat att det finns någonting sådant som en materiell grundstruktur heller. Den postmoderna bilden av idéer som går hela vägen ner har aldrig accepterats för den här undersökningen. Enligt Burnham uttrycker ideologier förhoppningar, ambitioner, farhågor och intressen hos en eller en annan grupp i samhället. Det finns alltid en koppling mellan ideologin och gruppen vars intressen och önskningar den uttrycker. Ideologier kan använda ett vetenskapligt språk, och uttryckas som hypoteser om det förgångna eller framtiden, men de kan inte göra några verkliga vetenskapliga anspråk.[5]
Burnham poängterar att ideologiproducenterna gärna hävdar att deras ideologi företräder allmänintresset, att den är gjord för hela mänskligheten. Detta kan emellertid avfärdas i enlighet med den anti-formalistiska metoden. Om en grupp gör anspråk på makt ligger det i dess intresse att övertyga världen om den universella giltigheten i dess idéer. Det går dock aldrig att komma ifrån att en ideologi i första hand uttrycker intresset hos gruppen som förespråkar den. Detta är viktigt att poängtera, för det är en slutsats som vi kommer att bära med oss, att även om idéer är viktiga i sin egen rätt, går det aldrig komma ifrån att de behöver vara kopplade till en grupp som gör anspråk på makt.
From the point of view of the theory of the ruling class, a society is the society of its ruling class. A nation’s strength or weakness, its culture, its prosperity, its decadence, depend in the first instance upon the nature of its ruling class.[6]
Det verkar rimligt att den härskande ideologin i ett samhälle har en koppling till den härskande klassen. Nu är det inte så enkelt som att tala om en enda härskande klass, som kan göra anspråk på att styra allt som händer och sker. Det finns politiska, mediala, ekonomiska och administrativa eliter som alla kan göra anspråk på att ha makt inom sina respektive områden. För svensk del är det emellertid uppenbart att vi har ett förhållandevis kompakt politiskt etablissemang som bara förändras marginellt i takt med tiden. Det är exempelvis inte helt enkelt för att nytt parti att uppnå så många röster att de kan väljas in i riksdagen och på allvar bli en del av det politiska spelet. Partier som lyckas bli invalda brukar vanligtvis bli kvar där också.
När det kommer till en mer utvecklad diskussion om ideologierna och hur de interagerar med eliten i ett samhälle kan vi med fördel återigen vända oss till Sam Francis; den lärjunge till Burnham som kan sägas ha överglänst mästaren. Francis utvecklar det machiavelliska resonemanget om ideologier i boken Leviathan and it’s Enemies. I Burnhams och Moscas efterföljd skriver Francis att ideologier är någonting som de styrande använder för att rättfärdiga sitt maktinnehav, men han skiftar formulering från ideologi till ’politisk formula’. Francis skriver följande:
What Mosca called” political formulas” are largely identical to what today are called ideologies, doctrines the purpose of which is not to offer true scientific or philosophical explanations of reality but rather to justify a course of action for a particular group – a political party, a religious sect, a nation or a ruling elite.[7]
Det finns en inneboende motsättning i ideologierna: de har ofta höga sanningsanspråk, men deras yttersta syfte är att gynna den gruppen som den specifika ideologin är knuten till. Det finns därför ett mått av bedräglighet som är svårt att komma ifrån när det gäller de politiska ideologierna – de hävdar en sak, men fyller i själva verket en annan funktion. Emellertid är det ändå att tankefel att från detta dra slutsatsen att ideologierna utan vidare kan avfärdas som renodlat bedrägeri. Mosca poängterar att ideologierna bara kan fylla en funktion till att börja med eftersom de uppfyller ett grundläggande mänskligt behov att uppleva att man styrs utifrån etiska principer – och inte bara utifrån intellektuell och moralisk kraft.
Det är därför viktigt att poängtera att eliter vanligtvis tror på ideologin som de representerar. Det finns emellertid undantag bland de mest cyniska elementen inom en grupp. Som vi dessutom kommer att bli varse kan det också vara fallet att en inflytelserik grupp förespråkar en ideologi, men använder en annan uppsättning idéer för att komma fram till sitt egentliga mål. Francis lägger också till att en ideologi börjar kollapsa vid det tillfälle när det blir uppenbart att dess anspråk på att kunna förklara verkligheten inte längre är trovärdiga. Då blir det än viktigare för den berörda eliten att ta till kraft, men framför allt bedrägeri, för att garantera att ideologin kan leva vidare och fortsätta att underbygga gruppens maktanspråk.
Francis skriver vidare att konceptet ideologier generellt sett måste uppfylla tre kriterier:
- Till att börja med måste ideologin rationalisera elitens intressen och få dem att framstå som kopplade till ett högre syfte än intressena själva. Det finns ingen elit eller annan grupp som uttryckligt hävdar att de agerar i sitt egenintresse: de rättfärdigar sitt agerande genom att hänvisa till en högre princip i någon form.
- Ideologin måste identifiera och kommunicera intressena både till gruppen i sig och till de som befinner sig utanför gruppen. Intressena formuleras inom ramarna för ideologin – inte utanför den. Det måste också finnas argument för dessa intressen som går bortom intressena i sig, utan istället klär in dem i en passande berättelse. Eliten eller gruppen tror vanligtvis på denna berättelse.
- Det är också viktigt att ideologin integrerar olika strömningar inom samhället genom att skapa gemensamma referenspunkter och symboler. Det är viktigt att allmänheten också går med på berättelsen som eliten berättar och därmed godtar deras anspråk på styrande och deras intressen.
Det finns också ett samspel mellan eliten och de intellektuella samt kulturen inom vilka de verkar. Det typiska är att intellektuella formulerar idéer som de genuint tror på, men vilka samtidigt kan ge stöd till den härskande gruppens agenda. Det är inte heller otypiskt att kulturella verk, om än inte frivilligt, får göra tjänst för att stödja elitens dagordning. Francis nämner att en filosof som William av Ockham och en pjäsförfattare William Shakespeare har fått dessa roller tilldelade sig, utan att de därmed bett om dem. Det viktiga att poängtera är att det finns ett samspel mellan intellektuella och idéerna de formulerar, och eliten som försöker dra nytta av dessa idéer för att rättfärdiga sina anspråk på makt.
Det som kan vara svårt att hålla isär är vad som rättfärdigar elitens maktanspråk genom design och vad som gör det genom effekt. Samspelet kan beskrivas som en märklig kombination mellan konspiration och genuin tilltro till de idéer och principer till vilka man bekänner sig. Viktigt att ha i åtanke är emellertid att det inte verkar finnas någon styrande grupp som agerar utanför ett ideologiskt ramverk eller som är kapabla att identifiera intressen utanför ideologin. Samtidigt kan knappast de styrande avfärdas som marionetter under idéer, eftersom de trots allt använder idéerna strategiskt för att gynna den egna gruppens fortsatta existens och välgång.
En sak som är intressant med Burnham är att han har en bakgrund som trotskist: den mest radikala och intellektuella versionen av alla marxistiska riktningar. Vissa av hans slutsatser går i någon grad i linje med marxistiska synpunkter. Det finns ett citat av Marx och Engels återgivit i början av detta kapitel, i vilket det framgår att alla idéer som framträtt genom historien i själva verket har företrätt den härskande klassens intressen. Burnham tar i själva verket denna slutsats i bruk, men på ett betydligt ärligare sätt än vad hans marxistiska föregångare gör. Marxisterna riktar nämligen den kritiska skärpan mot alla – utom den egna positionen. Gramsci kritiserade borgerlig hegemoni; det hade emellertid aldrig föresvävat honom att kritisera kommunistisk hegemoni.
Det machiavelliska perspektivet genomskådar alla maktkonstellationer. Det favoriserar inget och säger sanningen om alla.
En variabel som är nödvändig att ta sig an, för att vårt syfte med boken inte ska gå om intet, är det faktum att den politiska sfären i någon utsträckning måste betraktas som autonom. Den uppfattningen representerar ett problem i förhållande till de diskussioner som vi har fört under bokens tidigare kapitel. Fokus där har som bekant varit att det finns en koppling mellan kulturen och politiken; där identitet kommer att identifiera intressen, vilka aktörer därefter kan efterfölja. Detta är inte en beskrivning av sakernas tillstånd som jag är beredd att backa undan från. Det ställer emellertid ändå upp ett problem som inte går att backa undan ifrån: hur ska man betrakta de politiska aktörernas roll i allt detta?
Ett faktum som är värt att komma ihåg från Ringmars bok är det följande: att även om identitet är betydelsefullt för politisk handling, och han bygger ett starkt argument för att detta är fallet, krävs det ändå aktörer som är skickade för uppgiften. Även om den svenska identiteten – snarare än andra intressen – lade grunden för stormaktsambitionerna, så hade detta räknats för ingenting om det inte hade funnits en krigarkung som Gustav den II Adolf, en skarptänkt statsman som Axel Oxenstierna och en uppsättning skickliga officerare som kunde föra armén i krig mot katolikerna. Kort uttryckt: det krävs fortfarande personer med kapacitet att agera inom den politiska sfären.
Om man driver det metapolitiska perspektivet till sin spets kan man lätt få intrycket att det är gruppen ’intellektuella’ som ska vara drivande för samhällsutvecklingen eftersom de ändå är de som tänker tankarna, skriver böckerna och gör analyserna. Då är det av betydelse att komma ihåg det som redan har poängterats av Johnson, nämligen att den franska nya högern misslyckades av precis denna anledning. Det är möjligt att det är för mycket sagt att de misslyckades; deras analyser, kunskap och metoder har fått många efterföljare vilka i sin tur har satt sin prägel på kultur och samhälle. Den nya vänstern, som de i hög grad var en reaktion emot, nöjde sig emellertid inte med att sitta och teoretisera i ett hörn av samhället. De tog över statsapparaten.
Ytterligare ett perspektiv som kan lyftas fram är kritiken av en övertro på det vi kan kalla för sfär-tänkandet, alltså uppfattningen att samhället består av sfärer som i sin tur kan över- och underordnas varandra. Exempelvis den marxistiska idén att produktionsmedlens organisering skulle vara bestämmande för det sociala medvetandet, vilket logiskt leder till slutsatsen att kontroll över den förra leder till dominans inom den senare. Marxismens historiemetafysik grundar sig som bekant på en fast övertygelse att de kommer att segra eftersom de har de historiska processerna på sin sida; processer jämtemot vilka den vardagliga politiken väger lätt. Fallet Gramsci – och marxismens misslyckanden överlag – antyder emellertid att det inte är riktigt så enkelt.
Det går på samma sätt att problematisera kultur och politik-schematiken. Även om politik och identifikationen av intressen bygger på identitet och idéer, så kommer det inte vara så enkelt som att kulturen totalt kan determinera den politiska sfären. Det kommer också att behövas individer av det slag som kan agera inom politiken, se till att intressena kan efterföljas och att berättelsen som vi vill se kan genomföras. Exakt vilka det är som kan agera inom politiken? Burnham ger svar på den frågan utifrån tänkare som Mosca och Machiavelli. Det är intressant att notera att den typ av personligheterna Burnham anser vara lämpliga för att delta i kampen om makten inte korrelerar särskilt väl med typiska intellektuella.
De viktigaste egenskaperna är, enligt Burnham, en kapacitet för hårt arbete, en något hänsynslös inställning till mål och andra människor, samt stora ambitioner för den egna framtiden. Det är andra egenskaper än exempelvis en kärlek till vishet, eftertänksamhet eller en genuin välvilja till andra människor. Därmed inte sagt att de som tävlar om makten är ointelligenta; snarast gäller motsatsen, men de är knappast några filosofer i klassisk mening eller personer som bekymrar sig om boklig bildning och kunskap för dennas egen skull. Om man betraktar den typen av furstar som Machiavelli själv skrev om kan man notera att det handla om hänsynslösa person med en skrämmande förmåga att få sin vilja igenom.
En riksdagspolitiker av svenskt snitt kan naturligtvis inte jämföras med Lorenzo de Medici; som Machiavelli följde på nära håll under sin livstid. Det verkar löjligt att placera denne i samma kategori som personer som Stefan Löfven, Annie Lööf, Ulf Kristersson eller för all del vilken svensk riksdagspolitiker som helst. Men hur löjliga dessa än kan förefalla, så är det ändå ett faktum att de är en del av makten och att de har visat sig kapabla att avancera inom den interna partihierarkin, hålla kvar sina partier i riksdagen och i åtminstone någon utsträckning genomdriva agendor. De är svåra att karaktärisera varken som lejon eller rävar. De är snarare gamar – en tredje typ vars främsta egenskap är att kunna kalasa på det kadaver som är vår statsapparat.
Om man går tillbaka till tänkare som Burnham, Mosca och Machiavelli blir det snabbt tydligt att politiken är ofrånkomlig, och människor som kan agera inom den kommer att vara fortsatt nödvändiga. Jag tror därför att det verkliga målet med metapolitiken är att forma identiteten hos den här typen av människor på ett sådant sätt att de upplever att deras egna mål är i linje med den nationella saken. De kan sedan använda sin kapacitet för hårt arbete och hänsynslöshet för att förverkliga de idéer, trosuppfattningar och önskningar som kommer från metapolitiken.
En sak är viktig att konstatera: metapolitik är kulturen i dess relation till politiken. Om inte så är det någonting annat. Exempelvis universitetsverksamhet eller en bokklubb. Den typ av människor som i förlängningen blir ”vår” härskande klass, vår Lorenzo de Medici, kommer förmodligen inte vara den typ av person som vi allra helst önskar oss. Det kommer med all sannolikhet vara en person på Donald Trump. En vulgär och säkerligen hänsynslös affärsman, men som kommer med ett ess i rockärmen: han har gjort Amerikas intressen till sina och han kommer att använda all sin ambition och kapacitet för att förverkliga dem. Det är först när en präktig rovdjurstyp plockar upp våra idéer, och låter dem sammanfalla med hans intressen, som saker kan börja hända.
[1] Kommunistiska manifestet, 14
[2] Nietzsche, Friedrich: The Will to Power. Loc, 471
[3] Horowitz, Carl: http://www.thesocialcontract.com/artman2/publish/tsc_28_2/tsc-28-2-horowitz.shtml
[4] Burnham, The Machiavellians, p.16
[5] Burnham: The Managerial Revolution, 26-27, 34
[6] James Burnham, The Machiavellians, sid, 67.
[7] Francis, Samuel: Leviathan and it’s Enemies. Sid, 185.
Notering: ursprungligen publicerat i min bok, Memetisk krigföring
Anton Stigermark 