Svante Nordin är en av Sveriges främsta idéhistoriker. Hans arbetsinsats har under årens lopp varit enorm med en produktion som omfattar bland annat biografiska verk om svenska filosofer och kulturpersonligheter, filosofihistoria avsett för studenter, samt en rad verk som på ett eller annat sätt berör politisk filosofi. Nordin har en bakgrund som vänsterman och var en av de framträdande personligheterna på tidskriften Zenit, som länge var den nya vänsterns ledande teoretiska organ. Tidskriften utgavs från Lund, staden vid vars universitet Nordin idag är pensionerad professor efter att under lång tid ha verkat vid idéhistoriska institutionen.
I sitt senaste verk – Sveriges moderna historia: fem politiska projekt (2019) – tar han sikte på de politiska projekten som lade grunden för det moderna Sverige. Det handlar framför allt om att beskriva hur Sverige som samhälle kunde röra sig från ett reaktionärt sådant, präglat av en gammal och otidsenlig ordning, till ett hypermodernt som i hög grad skulle komma att identifiera sig med just denna modernitet. Jag är säker på att varje läsare hittar någonting i denna bok som just denne finner särskilt intressant och tankeväckande. För egen del kan jag säga att jag fann de tre första projekten, vilka framför allt handlar om rörelsen bort från det gamla Sverige, intressanta av i första hand historiska skäl.
Det är beskrivningarna av de två senare projekten som jag läste med behållning. Dessa två projekt är som följer: i) folkhemmets födelse och ii) mångkulturalismens införande samt anslutningen av Sverige till globaliseringen. Man kan säga att vid inledningen av folkhemmets uppbyggnad så är Sverige redan ”modernt” i någon mening. Den gamla ordningen är mer eller mindre avskaffad. Adeln har ingenting att säga till om och kungahuset har reducerats till den symboliska funktionen som det har också idag. Sverige har genomgått det som statsvetaren James Burnham skulle beskriva som ”elitrotation”, alltså ett skifte som innebär att Sverige har fått en ny härskande klass.
Denna nya härskande klass består av professionella politiker, det moderna partiväsendet. Men andra grupper som också bör infogas till denna är de inom pressen verksamma journalisterna; byråkraterna, vilka ges ansvaret att administrera den framväxande staten; affärsmännen, vilka i någon utsträckning blir kompanjoner till den nya politiska klassen och deras ambitioner. Sverige har naturligtvis haft en press och en byråkrati också innan detta skifte, men knappast på det sättet som är fallet när landet inträder i 1900-talet. De framstår nu som maktfaktorer i sin egen rätt. Det kommer i takt med tiden bli uppenbart att pressen kan sätta dagordningen för samhället, också på ett sådant sätt att politikerna har att foga sig efter det.
Berättelsen om folkhemmets uppbyggnad och födelse är också en berättelse om socialdemokratins uppgång och omgestaltning från protest- till maktparti. Socialdemokraterna skapas i slutet av 1800-talet som ett ytterst radikalt vänsterparti; teoretiskt vilandes på marxistisk grund. Just detta från början tämligen solida teoretiska ramverk kommer i takt med tiden och omständigheternas krav att steg för steg frångås och ersättas med ett nytt sådant. Herbert Tingsten skriver i verket Den svenska socialdemokratiens idéutveckling om problemen som var behäftade med att bekänna sig till en tät marxistisk ideologi.
Det handlade inte minst om problemen med att denna ideologiska inriktning till sin natur är exkluderande. Marxismen handlar om att mobilisera arbetarna för det som uppfattas som dessas objektiva intressen. Men samhället består av fler ekonomiskt trängda grupper än arbetarna. Exempelvis kan nämnas bönder, hantverkare, småföretagare, mm. Karl Marx hade använt en definition av arbetare som är betydligt mer snäv än de som vanligtvis brukas av dagens vänsterdebattörer. I hans mening är en arbetare någon som är verksam inom industriproduktionen, inte någon som blott och bart innehar en anställning.
Vad saken handlar om är att socialdemokratin, så länge det var ett radikalt vänsterparti, inte hade kapacitet att växa bortom ramarna för att vara ett protestparti. Med protestparti avses härmed ett parti som utifrån den politiska marginalen positionerar sig gentemot makten och framför kritik och anspråk som man menar att denna ska förhålla sig till. Man menar att makten har misskött sina åtaganden och därmed inte kan begära något förtroende. Protestpartiet formulerar långt gångna krav som inte ryms inom ramarna för den politiska dagordningen. Detta hade en gång i tiden kunnat handla om krav på allmän rösträtt och bättre villkor för arbetare. Idag skulle det kunna handla om krav på total grön omställning eller repatriering av hitkomna invandrare.
I detta sammanhang kan man tala om ideologisk tunnhet respektive täthet. En ideologi som är tunn är lös i konturerna, den tenderar att vara mer flexibel och anpassningsbar. När den är tät är den istället solid, förankrad och den gör sig påmind. Problemet för protestpartiet är dess snävhet. För den tidiga socialdemokratin gällde detta svårigheten att gå bortom arbetarklassen och skapa allianser med andra grupper som skulle kunna dela deras ambitioner. För Socialdemokraterna fick detta konsekvensen att den dogmatiska vänsterideologin fick tonas ner och stå tillbaka. Sakteliga gav den vika när socialdemokratin antog en ny ideologisk inriktning. Detta var en nödvändighet i resan från protest- till maktparti.
Nordin uppehåller sig mycket vid Sverige under andra världskriget. Han beskriver djupgående landets agerande och inrikespolitik under krigsåren. Inte minst ägnar han sig åt att beskriva hur Per Albin Hansson axlar rollen som landsfader. Per Albin blir inte så mycket en talesman för partiet och klassen, som för folket och nationen. Under denna tid blir den socialdemokratiska ideologin mer och mer sammanflätad med uppfattningen om det svenska. De gamla idéerna om klasskamp har i detta läge utmönstrats till förmån för folkhemstanken; tanken om det goda hemmet där dess olika krafter kan samverka för den gemensamma välfärden.
Denna förändring tilltalar inte alla i partiet. En person som Zeth ”Z” Höglund blev en nagel i ögat för Per Albin under många konflikter. Tillsammans med en grupp trogna bröt han sig ur partiet, för att ett par år senare begära återinträde. Höglunds missnöje gällde nedtoningen av vänsterinriktningen. Detta är begripligt. På ett sätt är det så klart en kapitulation att överge den gamla ideologin till förmån för anpassning till nya idéer, som ju är mer i samstämmighet med det etablissemang som man en gång i tiden ville bekämpa. I själva verket är skiljelinjen mellan kapitulation och nödvändig anpassning tunnare än vad man kan tro. Det är båda samtidigt.
Uppenbart i detta fall var att den gamla, marxistiska ideologin var för snäv och radikal för att kunna möjliggöra det alliansbyggande och den mobilisering som var behövlig för att kunna göra resan från protest- till maktparti. Omformuleringen till en bred, ”Sverigevänlig” vänsterpolitik kunde vinna fler grupper än arbetarklassen för socialdemokratins sak. Hela samhället kunde nu mobiliseras bakom det statsbärande partiet. Därmed kunde socialdemokratin genomföra sitt politiska projekt: folkhemmet. Det är i linje med detta som det går att säga att berättelser om genomgripande samhällsförändringar också är berättelser om hur grupperna som står bakom dessa genomför sin resa till makten.
Socialdemokraterna genomförde alltså sitt politiska projekt genom att hänvisa till bilden av ”det svenska”, genom att förklara sin lojalitet till folk och nation. Därför kan det förefalla paradoxalt att fortsättningen på folkhemmet, det femte politiska projektet, skulle som sin kärna få ett avvisande av just det svenska och anslutning till idéer som innebar det gamla samhällets undergång. Under och efter andra världskriget kommer Socialdemokraterna att konsolidera sin maktställning. Det brukar heta att de upprättar en hegemonisk ställning inom svensk politik. Allt som händer och sker företas i relation till det statsbärande partiet.
Ett samhällsbärande maktparti har emellertid att hantera andra problem än vad det sorglösa protestpartiet behöver göra. Det är svårt att protestera mot sin egen politik, om än inte omöjligt, och kritikerna inom det som senare ska bli känt som ”68-vänstern” börjar röra på sig under början av 60-talet. Kritikerna till vänster om Socialdemokraterna utgör, för att uttrycka sig milt, en brokig skara och det finns ingen homogenitet gällande dess organisationer och strömningar. Det kan handla om freds- och solidaritetsrörelser med internationell utblick riktad mot kriget i Vietnam, segregationen i USA samt apartheid i Sydafrika.
Här finns också en mer akademisk vänster, som tar intryck av internationella stjärnor som Herbert Marcuse, Jean Paul Sartre, Franz Fanon, mm, och vilken gör sig till folkhemmets granskare och interna kritiker. Typiskt för denna nya vänster är att man frångår den gamla marxistiska kritiken om att kapitalismen skapar nöd, för att istället rotera perspektivet mot att den skapar överflöd och därmed snärjer arbetarklassen i ett frivilligt slaveri. Där finns feminister, som betonar kvinnans frigörelse och som inte bara ställer ”det borgerliga samhället” under lupp, utan också de olika vänsterorganisationerna samt inte minst den socialdemokratiska skapelsen, folkhemmet.
Man kan, som sagts, inte nog betona heterogeniteten hos dessa grupper och strömningar. En sak har de dock gemensamt: de utgör folkhemmets andra akt. De rycker fram när den gamla vänsterns frågor i mångt och mycket är hanterade. Socialdemokraterna, fackföreningsrörelsen och tidigare teoretiker hade talat om nöden, den absoluta ojämlikheten, behovet av rättigheter på arbetsplatserna, hyggliga bostäder och allmän tillgång till vård och omsorg. Inte för att Sverige var ett perfekt land under denna tid, men omställningen från fattigland till välfärdssamhälle var genomförd och folk hade det bättre än någonsin tidigare.
Det är i detta läge som det skapas utrymme för den typ av kritiker som jag har redogjort för ovan; en typ av kritiker som det inte hade funnits någon plats för innan folkhemmets uppbyggnad. Kritiker som klagade på ”prylsamhället”, men själva aldrig hade upplevt genomgripande nöd. Merparten av de som föddes under 40-talet och skrev in sig vid universitet under 60-talet hade under denna tid aldrig upplevt någonting annat än Tage Erlander som statsminister och obrutet socialdemokratiskt maktinnehav. Det var för övrigt Erlander som anmärkte att de som klagade över sagda prylsamhälle aldrig hade upplevt verklig brist under sina liv.
Den som menar att 68-vänstern kan förstås som ett uppror mot ett reaktionärt, konservativt samhälle har fel. Den var en revolt som uppstod inom ramarna för folkhemmet. Det gällde en vänster som hade genomfört sitt konkreta politiska program, och som nu hade möjlighet att ägna sig åt de mer mjuka och kulturellt orienterade frågorna. Vad som inte överlevde vänstervågen var föreställningen om det svenska som ett fundament i socialdemokratisk ideologi. Föreställningar om folk och nation blev mer otidsenliga än någonsin tidigare. Det kan sägas att socialdemokratin säkert anslöt till dessa värden av ren nödvändighet, åtminstone till en början. Men i takt med tiden blev de en verklighet för partiet. Nordin skriver om hur det knorrades i partikadrerna när Per Albin hellre pratade om det svenska än om klass och parti.
Konsekvensen blir en ytterligare radikaliserad vänster. En vänster som överger anslutningen till det svenska, som tröttnar på den förborgerligade arbetarklassen. Den gamla alliansen mellan socialdemokratin och det svenska bryts. Det är under denna tid som grunden läggs för en vänster som intresserar sig betydligt mer för tredje världens folk och orättvisorna de lidit under kolonialismen, och därmed öppnar upp för en problematisering av hela den västerländska kulturen. Det är ingen slump att det under sjuttiotalet finns en tidsanda som både motiverar och möjliggör för politikerna att 1974 fatta beslut om att Sverige ska bli mångkulturellt.
Det som man bör fråga sig i detta läge är följande: Vad blir rekylen? Hur ser oppositionen ut? Den största oppositionen är så klart de så kallat borgerliga partierna, med Moderaterna i spetsen. Problemet med dessa är att de steg för steg överger sina gamla lojaliteter till konservatism och nationalism. I någon mening är detta förståeligt. Deras idéer hade behövt förnyas, göras relevanta till tiden, men istället övergav man dem och gick vidare till nya domäner. Denna nya domän blev vad man kan kalla en kulturradikal nyliberalism. Kontringen mot vänstern blev att man ställde upp ett försvar för fria marknader, en kritik mot välfärdsstaten, och både skarpa och effektiva attacker mot vänsterns vurmande för allehanda kommunistiska bödelsvälden. Nordin klargör att här inte fanns kvar något tankegods som tog Sverige och det svenska i beaktande. Högern fick en helt annan profilering.
Den logiska slutsatsen av detta blev Fredrik Reinfeldt, politikern som gjort mer än någon tidigare politiker för att förkasta det svenska och ansluta Sverige till mångkultur och globalisering. Detta är inte förvånande. Det är i vissa kretsar en kvardröjande föreställning att borgerligheten på något sätt skulle vara bättre än sina röd-gröna motsvarigheter, men detta stämmer inte. Även om det gärna skrivs mer om den svenska vänstern, så är det ändå ett faktum att denna så kallade höger påverkades av 68-vågen på så sätt att de släppte merparten av sitt konservativa och nationella tankegods. Det som återstod var en kulturradikal nyliberalism som kunde utmana vänstern i debatter om ekonomin, men inte bjöd något ideologiskt grundat motstånd i kultur- och värdefrågor.
Snarast gäller motsatsen. Som exemplet Reinfeldt visar kunde ”högern” i frågor som invandring och mångkulturalism till och med bli värre än vänstern. Kanske för att borgerligheten saknade den gamla lojalitet till fackföreningar och arbetarklass som i någon grad ännu dröjde sig kvar inom socialdemokratin?
För min del så läser jag denna bok på två sätt. Det första kan sägas vara den ”machiavelliska” skildringen av politik och samhälle. Det handlar om hur stora och genomgripande samhällsförändringar genomförs uppifrån av de styrande eliterna. Det är i denna mening som jag vill tala om ”revolution från ovan”. Att det samtida Sverige ser ut som det gör är inte en slump. Bakom de stora projekten som format samtiden finns människor, ambitioner, ideologier och intressen, formerade som elitgrupperingar vilka kunnat införa sin vilja på samhället. Detta kan vara bra eller dåligt, men bara insikten om att det är så processen går till är en viktig insikt som läsaren bör bära med sig.
Det andra sättet att läsa denna bok på handlar om den mer nära idéhistoriska skildringen. Det gäller hur det svenska, lojaliteten till folk och nation, utmönstras från de styrandes ideologiska repertoar och istället ersätts med direkt konträra idéer. Det fjärde politiska projektet, folkhemmet, lägger grunden för det femte, det vill säga anslutningen av Sverige till mångkulturalism och globalisering. Jag tror att det underliggande temat – vilket är ständigt närvarande och som författaren vill lägga fram mellan raderna – är att alla de stora politiska projekten i vår moderna historia har förutsatt Sverige och svenskarna.
Alla dessa tidigare projekt har varit riktade mot oss, svenskarna. Det femte bryter med denna historiska tendens, med någonting som varit självklart inom svensk historia. Detta är det verkligt revolutionerande. För egen del vill jag som ett svar på nittonhundratalets politiska projekt föreslå ett sjätte sådant: den nationella rekonstruktionen. Inte helt olikt när Karl XI återtog gods och lantegendomar, som tidigare mot bättre vetande hade skänkts till adeln, får en kommande politikergeneration återta det som en tidigare har slarvat bort.
Anton Stigermark 