Trump som tjugohundratalets Ceasar

Notering: Denna essä publicerades under valet 2016, men har sedan dess försvunnit från nätet.

Donald Trump har som ingen annan utmanat sitt lands etablissemang. Trumpism kan därför bli en term som beskriver hur en enskild person förkroppsligar motstånd mot de rådande maktstrukturerna.

I takt med att tiderna förändras, och nya politiska fenomen uppstår, blir det nödvändigt att formulera nya politiska termer för att kunna förstå samtiden. Jag gör inga anspråk på att vara särskilt originell i användningen av ”trumpism”, men kanske något i betydelsen som jag ger termen. Att låta Donald Trump ge namn åt en politisk riktning är bara passande eftersom han, som ingen annan, personifierar denna politiska tendens. Trump är inte ensam om att uttrycka missnöje med den politiska eliten. Partier som Sverigedemokraterna, Front National, UKIP, Fidez och Vlaams Belang gör det också.

Om Trump redan i någon mening tillhör en politisk tendens, för vilken det redan finns både positiva och negativa beteckningar, varför då använda ett nytt ord för att beskriva den? Jag menar att det finns något särskilt i denna riktning, som inte fångas genom att använda färdiga ideologiska beteckningar som nationalism, konservatism eller populism. Det särskilda i denna riktning ringas bättre in genom användningen av trumpism. Termen trumpism är en omskrivning av cesarism. Denna term är etablerad inom västerländsk politisk teori, och användes i synnerhet av Oswald Spengler i hans karakterisering av västerlandets tillstånd.

Cesarism innehåller flera olika betydelser. Jag vill emellertid hålla det enkelt och skala ner betydelsen till sin kärna. Denna betydelse är, som jag ser det, att en karismatisk person förbikopplar sin tids etablissemang och går direkt via en annan instans i sin väg till makten. Cesar gick via sina soldater istället för att försöka vinna acceptans inom vad han ansåg vara ett korrupt etablissemang. Cesarism innehåller därför en negativ underton eftersom det beskriver ett militärt diktatorskap där tidens demokratiska strukturer har frångåtts helt och hållet. Jag lägger inte in denna betydelse i begreppet trumpism.

Trump kallas visserligen för gudakejsaren av sina mest övertygade anhängare, men det finns ingenting som tyder på att han verkligen skulle bli en diktator med absolut makt. Trump kommer inte att nå makten genom en militärkupp. Däremot har Trump genom sin karisma, sina tillgångar och en entusiastisk gräsrotsrörelse kunnat gå för att vinna folket snarare än att lägga fokus på att vinna acceptans internet inom etablissemanget. Om cesarismen beskriver hur en framgångsrik general når makten via sina soldater, kan trumpism beskriva hur en framgångsrik affärsman verkandes inom en modern demokrati vinner makten genom sin appell till folket. 

Detta grepp har Trump gemensamt med andra nationalpopulistiska partier i Europa och det är ett sätt att arbeta som karakteriserar hela den moderna politiska nationalismen. Trump företräder formellt sett Republikanerna, men efter hans långa strid om att vinna nomineringen är det svårt att se honom som en del av partiet. Republikanerna har konstant motarbetat Trumps kampanj och de har istället premierat etablissemangsvänliga kandidater som Jeb Bush och Ted Cruz. Trots att Trump vann nomineringen är det ändå mer rimligt att tänka på honom som en kandidat i sin egen rätt.

En av de viktigaste egenskaperna i samtidspolitiken är huruvida man är en del av etablissemanget eller inte. Det spelar mindre roll om man skriver för DN eller SvD, tillhör Socialdemokraterna eller Moderaterna, Republikanerna eller Demokraterna. Att bara tillhöra etablissemanget är en identitet i sin egen rätt. Det är intressant att notera att föregivna svenska högerpolitiker, exempelvis Sara Skyttedal, tidigare ordförande för KDU, gick ut och gav sitt stöd till Hillary Clinton. Det finns många som ifrågasätter den klassiska höger/vänster-skalans betydelse. På en punkt där den verkligen upphävs är emellertid vid skiljelinjen om man tillhör etablissemanget eller om man står utanför.

Samuel Francis var en amerikansk journalist och historiker, som dessvärre gick ur tiden för några år sedan. I hans arbetsrum hittade man manuskriptet till en massiv studie; hans huvudverk, med arbetstiteln ”Leviathan and it’s Enemies”. Francis var lärjunge till statsvetaren James Burnham och i likhet med Burnham intresserade han sig för byråkratiseringen av samhället. ”Leviathan” gavs sedermera ut av Washington Summit Publishers. Francis fångar i boken som ingen annan hur det moderna samhället politiskt, ekonomiskt och kulturellt går mot byråkratiserad storskalighet. Allt från företag, tidningar, organisationer inom staten och andra aktörer antar enorma proportioner. Vi lever i storskalighetens tidevarv.

De moderna politiska partierna – i Sverige såväl som i USA – är enorma maskiner som varje kandidat måste förhålla sig till i sin kandidatur. Alla som vill uträtta någonting politiskt måste vidare förhålla sig till den moderna staten, med sina otaliga och svårbegripliga funktioner och åtaganden. Det är dessutom på något sätt underförstått att det är denna väg man ska följa om man vill uträtta någonting inom den politiska sfären. Man ska börja sin bana inom något av de etablerade partierna. Den som vill bilda opinion förväntas på samma sätt börja sin bana inom någon av de etablerade tidningarna. Att gå tillväga på ett annat sätt: att kandidera på egen hand eller starta sin egen tidning, ses närmast som en upprorshandling som går stick i stäv med den rådande uppfattningen om hur saker och ting egentligen borde gå till.

Det är mot bakgrund av detta som trumpismen blir uttryck för ett missnöje som verkligen ligger i tiden. Precis som Francis redogör för i sin bok präglas det moderna livet av opersonlig storskalighet. I vilken utsträckning har den enskilde möjlighet att påverka någonting där varje instans – i allt från tidningar till politiska partier – antar enorma proportioner och styrs efter dessa förutsättningar? Burnham kallade det för ”the managerial state”, vilket jag finner rimligt att översätta till ”föreståndarstaten”. Det är en form av maktutövning där alla som bestämmer någonting förestår ett ämbete som ger dem inflytande. Den moderna staten förestås av en kompakt byråkrati med generaldirektörer högst upp och socialsekreterare som befinner sig lägst ner i det statliga maskineriets frontlinje. 

Från etablissemangets sida hatar man alla uppkomlingar. Det är samma sak oavsett om det gäller nya politiska partier eller så kallad alternativ media. En anledning till detta är naturligtvis att de ideologiska målsättningarna skiljer sig mellan de förhärskande eliterna och uppkomlingarna. Det finns emellertid en dimension som är djupare än den ideologiska, och det är den existentiella. Det är talande att Trumps motkandidat är Hillary Clinton, som mer än någon annan förkroppsligar det rådande etablissemanget. Till skillnad från Trump har Clinton stöd från mäktiga ekonomiska och politiska intressen. Ett nederlag för Clinton är ett nederlag inte bara för henne, utan för en hel klass av styrande.

Trump har talat om att han utgör ett existentiellt hot för de moderna eliterna. Det är bara en äkta trumpist som kan göra anspråk på att utgöra ett existentiellt hot för den moderna eliten. Bara en person eller rörelse som har i själva sitt modus operandi att vara mot det rådande etablissemanget kan utgöra ett existentiellt hot. Jag tror därför att termen trumpist kan fylla en funktion. Det sätter fingret på en av vår tids viktigaste distinktioner: den mellan de som hör till etablissemanget och de som inte gör det. I Trump kan vi se en ledargestalt som till fullo verkar vara beredd att göra upp med den sittande eliten och istället vända sig direkt till folket i sin väg till makten. I likhet med Cesar är han beredd att erövra etablissemanget snarare än att bli del av det.

En förutsägelse är att trumpism är en politisk tendens som hör framtiden till. Det moderna samhället präglas av storskalighet och ett kompakt etablissemang som är närmast ogenomträngligt för den enskilde. När etablissemanget inte kan förändras inifrån, återstår bara att en yttre kraft tränger in och erövrar det. I vår tid är det inte en general och hans legioner som går över Rubicon och tar över, utan en karismatisk affärsman och hans gräsrotsrörelse. Denna tendens återkommer historiskt och i Trump kan vi se den i dess moderna form.

Annons

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s