Antal ord: 3391
En av de mest avgörande distinktionerna inom ett samhälle är den mellan de styrande och de styrda. Under mänsklighetens historia har vi kunnat observera de mest skiftande av samhällen. Men de har alla haft en sak gemensamt: de har haft en härskande klass. Hur denna härskande klass har sett ut har onekligen varierat, men en sak är säker och det är det faktum att den alltid har funnits. I en svunnen tid har det kunnat handla om stamhövdingar och lokala krigsherrar. Eller kungar som styrt med hjälp av ett frälse, det vi kallar en adel. I de moderna demokratierna är det de stora partiväsendena som svarar för samhällets ledning. Med pressen, byråkratin och andra intresseorganisationer som samarbetspartners.
Av betydelse är och förblir hur de styrda ska kunna hävda sig mot den härskande klassen. Det finns många förslag på hur detta kan gå till. Tänkbart är att det ska finnas någon typ av rättsligt skydd för de styrda. Exempelvis en konstitution. I USA betraktas konstitutionen som nära nog ett heligt dokument och den anses utgöra en garant för frihet, liksom ett bålverk mot maktmissbruk. I Sverige har vi regeringsformen, vilken säger att all offentlig makt ska utgå från folket. Vår nation ska med andra ord inte styras av politikerna, utan dessa utgör en förlängning av folket och deras uppgift är snarast att bedriva en politik som ligger i linje med folkets önskemål och intressen.
Utan att egentligen vilja avfärda varken konstitutionen eller regeringsformen – för sådana dokument säger någonting väsentligt om samhället bara i meningen av att de existerar – så måste det ändå sägas att skrivna dokument i praktiken har en förhållandevis liten verkan när det kommer till att tygla de som innehar makten. Länder som Sverige och USA är så kallade representativa demokratier, vilket betyder att folket tillfrågas en gång vart fjärde år om vilket/vilka av de redan existerande partierna som ska få förnyat/nytt förtroende. Därefter väger folkets röst förhållandevis lätt. Eller mer korrekt: den har ingen bärkraft överhuvudtaget.
Den tidigare socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström skriver i sin bok Inifrån – Politken, makten, myglet (2011) att folkomröstningar är ett tecken på feghet från de sittande politikernas sida. Så uttrycker sig en tidigare medlem av Socialdemokraternas absoluta toppskikt om att låta medborgarna få ett inflytande över politiken också under en mellanvalsperiod. Jag tror inte att Bodström med denna kommentar uttrycker en uppfattning som är unik bara för honom, snarast motsatsen. Det finns en tendens bland politiker att betona ”representativ”, i representativ demokrati, i meningen att det som är kärnan i systemet är att politikerna ska representera medborgarna. Att frångå detta genom att tillfråga medborgarna om deras uppfattning i en folkomröstning är att svika sitt viktiga uppdrag, och därmed ett utslag av feghet.
H.L. Mencken skrev på samma tema, i en kommentar över Franklin D. Roosevelt, att denne kända statsman inte trodde lika mycket på demokrati som han trodde på ”governance”, med andra ord politikernas uppdrag att styra över landet. Som lärjunge till Mencken är detta omdöme någonting som jag har burit med mig när det kommer till att bedöma politik och politiker. Det gör mig benägen att uppfatta det just som att politiker, när de talar om demokrati, i själva verket uttrycker sitt förtroende för sig själva som valda politiker; betydligt mer så än processen som har satt dem på deras ämbeten till att börja med.
Här kommer ytterligare ett citat: intresset ljuger inte! Det brukar vanligtvis tillskrivas Karl Marx, men Marx har sagt detta lika lite som den franske upplysningsmannen Voltaire har sagt ett annat citat som vunnit stor spridning. Däremot kan man säga att citatet sammanfattar Marx filosofi, lika mycket som citatet som tillskrivs Voltaire beskriver dennes gärning som samhällskritiker. Intresset ljuger inte heller när det kommer till politiker. Det ligger inte i deras intresse att backa på mandat och privilegier, även om det skulle ligga i folkets intressen. Här finns risk för att det ska uppstå en konflikt. Det behöver inte göra det, men risken ligger latent. Hur ska detta lösas?
Någon är säkert frestad att återkoppla till den ovan anförda idén om konstitutionen, vilken reglerar makten mellan samhällets styrande organ. Återigen kan sägas att jag inte avskriver idén, men jag vill likväl tillstå att detta aldrig kan vara tillräckligt. Nordkorea är enligt sin författning ett demokratiskt land, liksom Sovjetunionen var det en gång i tiden. Liberia antog USA:s konstitution rakt av samtidigt som landets ledare, den ökände ”general Butt Naked”, tillsammans med en armé bestående av barnsoldater terroriserade civilbefolkningen. Svenska Public Service har ett styrdokument som säger att denna skattefinansierade medieinstitution ska vara saklig och opartisk. Den är varken saklig eller opartisk. Lika lite som Nordkorea är ett frihetligt land.
Att någonting står skrivet betyder inte att det är sant, eller att den det berör förhåller sig till det. Tvärtom kan det förhålla sig så illa att konstitutionen, eller förordningen, som ska garantera friheten eller opartiskheten i själva verket får en motsatt effekt genom att dölja det som inte fungerar. Tilliten för styrdokumentet blir för stor. Den blir, i motsats till vad den ska vara, en del av det stora bedrägeriet som leder samhället i fel riktning. Den franske filosofen Joseph de Maistre – som gjorde sig ett namn som en ytterst hårdnackad och vältalig kritiker av franska revolutionen – poängterade att en konstitution inte betyder någonting i sig; det är istället den kulturella väv som binder samman medborgarna som betyder någonting. En konstitution är som mest en formalisering av samhällets kulturella institutioner.
I klara verba: en diktatur blir inte frihetlig av att det står så i landets konstitution, en massiv medieinstitution blir inte saklig för att det står så i dess styrdokument, och folket får inte mer makt av en papperslapp säger att all offentlig makt ska utgå från folket. Så vad göra? Statsvetaren James Burnham kom med ett svar på frågan om vad som garanterar friheten: konkurrens! Det är konkurrensen som är frihetens verkliga garant. Det finns inget enskilt parti, ingen tidning, ingen adelsfamilj, ingen kung, inget företag – ingen enskild aktör – som är frihetens utvalde garant. Denna garant kan endast fås genom ett system som tillåter oppositionen. Om politikerna vägrar gå med på en folkligt populär linje, så måste det kunna startas ett parti som driver frågan. Om en tidning vägrar att säga någonting, så måste en ny tidning kunna startas som tar bladet från munnen.
Man kan säga att detta ligger något i linje med kapitalismens kreativa förstörelse. Gamla monopol måste ibland raseras för att nya aktörer, som bättre kan hantera samtidens problem, ska kunna rycka fram även om det är på de gamlas bekostnad. Men vi ska hålla oss till politik. Vilken är samtidens viktigaste politiska fråga? Mitt svar är, utan tvekan, konflikten mellan globalister och nationalister. Den mellan de som vill ansluta de enskilda nationalstaterna till globaliseringen och därmed underordna dem internationella styrorgan, och nationalister, vilka vill att staterna fortsatt ska vara suveräna och tillhöra de respektive folk som bebor dem.
I en tidigare essä på denna sida kommenterar jag Svante Nordins bok om Sveriges moderna politiska historia, vilken han berättar genom att undersöka fem politiska projekt som han menar har format Sverige till vad vi är idag. Min tyngdpunkt ligger på de två sista i ordningen: uppbyggnaden av folkhemmet samt anslutningen av Sverige till globalism och mångkulturalism. Det svenska politiska etablissemanget har varit kompakt i sin vurm för dessa två storheter under flera årtionden vid det här laget. Varken Socialdemokraternas marknadsvänliga reformism eller Moderaternas kulturradikala nyliberalism hade egentligen kunnat leda till något annat resultat än vad som blivit fallet. Sverige skulle bli mångkulturellt. Sverige skulle ha en hög invandring. Och Sverige skulle allt mindre vara en suverän nationalstat och komma att underordnas de överstatliga ”samarbeten” som ansågs höra en globaliserad värld till.
En annan samtida politisk dikotomi är den mellan populism och etablissemang. Det går att säga att den hör samman med den tidigare nämnda spänningen mellan nationalism och globalism. För det är påfallande ofta fallet att nationalister är populister, och globalister tillhör det som man i detta sammanhang refererar till som etablissemanget. Inom det svenska etablissemanget: de politiska partierna (SD undantaget), den etablerade pressen, byråkratin samt företag och intresseorganisationer, finns en kompakt och sammanhängande lojalitet till värden som mångkulturalism, globalism och betydelsen av en fortsatt stor invandring. Denna lojalitet är så kompakt att den med all rätt kan kallas hegemonisk. Med andra ord marxisten Antonio Gramscis term för att beskriva tillståndet när en uppsättning idéer och värderingar blivit så dominerande att de blir alltings måttstock och alla aktörer måste förhålla sig till dem. Herbert Tingsten använde termen ”överideologi” och tog som exempel den absoluta ställning som demokratin har inom det svenska politiska systemet.
Under år 2011, när jag studerade statskunskap i Lund, så skrev jag en uppsats med namnet ”Hegemoni i Sverige, där jag ville undersöka de politiska partiernas inställning till massinvandring och mångkulturalism genom att applicera Gramscis idé om hegemoni som teoretisk lins. Slutsatsen var inte svår att anlända vid. Alla svenska riksdagspartier, återigen SD undantaget, anslöt till mångkulturalism och fortsatt hög invandring. Här fanns det onekligen anledning att tala om en överideologi. För oavsett om partifärgen var blå eller röd, den ideologiska etiketten socialist eller liberal, så fanns mångkulturalismen där alldeles oavsett. Den hade fått samma ställning som en gång var vigd för demokratin inom svensk politik – en ”king of kings” bland ideologier.
Så vad göra när det finns så stark konsensus inom etablissemanget inom en viss fråga? Vad göra när en annan linje önskas, men det finns inte den minsta möjlighet att den kommer att införas? Det engelska uttrycket, ”if you can’t joint hem, beat them”, verkar passa här. Det blir nödvändigt att etablera en ny tyngdpunkt inom politiken. Eller överta en redan existerande. I Sverige valdes den första vägen, genom att partiet Sverigedemokraterna åtog sig att vandra den långa vägen från protestparti i politikens marginal till ett maktparti i dess centrum. Sverige och USA skiljer sig dock avsevärt på denna punkt. Där verkar det inte finnas någon möjlighet att framgångsrikt starta en ny verksamhet, men å andra sidan inte omöjligt att överta en gammal. Detta är vad Donald Trump gjorde under 2016.
Trump – sedan länge känd för den amerikanska allmänheten som affärsman och dokusåpa-kändis – gick till val på en plattform där grundbulten var nationalism och populism. Han lovade att invandringen skulle stramas åt ordentligt, att en mur skulle byggas mot Mexiko, samt att landet återigen skulle börja prioritera sina egna medborgare. På ett ekonomiskt plan skulle USA under hans ledning ta upp handelskriget mot Kina och sluta med att upprätta ofördelaktiga handelsavtal med andra länder; protektionism skulle skydda landets arbetare från att förlora sina jobb. Gällande utrikespolitiken utlovades en total brytning med den interventionistiska linje som länge varit ett ledmotiv inom amerikansk politik. Inga fler krig i Mellanöstern således; där trupper redan fanns skulle det göra till en prioritet att dessa snarast möjligt drogs tillbaka.
Liksom för att ackompanjera den populistiska plattformen så höll sig Trump med precis den typ av personlighet som man kan förvänta sig av en populistisk politiker: excentrisk, storvulen, opassande och lite lätt narcissistisk. När han drog igång sin kampanj för att bli Republikanernas presidentkandidat så var det med denna utstickande personlighet som han började dra till sig uppmärksamhet från allmänheten. Särdrag som hans totala respektlöshet mot journalister och hans medtävlande i nomineringskampen gjorde att han stack ut. Vissa började snabbt att ogilla, för att inte säga hata, Trumps personlighet. Andra tyckte att han var rolig och uppfriskande, och jag tillhör utan tvekan den senare kategorin. När han sedan vann uppkom en chockvåg över hela världen. En populist hade erövrat USA!
Detta var 2016. När detta skrivs har Trump av allt att döma förlorat valet 2020 till motståndaren Joseph Biden. Utan att egentligen sammanfatta Trumps prestation under sin mandatperiod, kan det utan överdrift konstateras att ingen (Hitler undantaget) enskild person ådragit sig så mycket negativa skriverier som Trump. Journalisten Mikael Nystås skrev boken #Trumpgate (2018) som ett svar på detta. Denna bok är en kartläggning av hur svensk media skrivit om Trump under ett par år efter valet. Så gott som allt var negativt. Vidare fanns det alltid en vilja, eller illvilja, att under alla omständigheter tolka Trump så ofördelaktigt som var möjligt. När det fanns minsta utrymme att införa sin egen tolkning på en situation, valdes alltid den minst fördelaktiga.
Varför, kan man undra? Nog för att Trumps linje inte motsvarar vad journalisterna och de sittande politikerna drömmer om. Men är den verkligen så hemsk att den inte kan ges någon välvilja överhuvud? Jag för egen del har svårt att se det. Exempelvis avviker han kraftigt från de kulturella dragen inom amerikanskt liv som svenskar vanligen har svårt för. Trump är inte fundamentalistiskt kristen, utan har snarast en balanserad syn på religion. En av käpphästarna i hans plattform var att inte starta några fler krig, utan istället prioritera diplomati. Detta kan möjligen sticka i ögon på bombliberalerna som huserar på Expressen och SvD. Men detta borde snarare tilltala än avskräcka den mer genuina vänstern? Ekonomisk protektionism för att skydda arbete och välfärd mot den globala ekonomins skiftande konjunkturer borde inte heller avskräcka den som befinner sig på vänsterkanten. Trump kommer så klart aldrig att bli en vänsterman. Ej heller en innerstadsliberal. Men är han så förfärlig?
Handlar etablissemangets hat mot Trump om värderingar. Delvis kanske, men knappast enbart. Vad saken egentligen handlar om är det ledmotiv som kan spåras tillbaka genom civilisationernas existens: kampen om makten. Uttryckt på detta sätt låter det närmast banalt, Trump utmanar det rådande etablissemangets makt. Hans politiska plattform, som skiljer sig från deras, är ett underkännande av den ordning som sakta men säkert byggts upp under efterkrigstiden. Hans trots mot de etablerade medierna – hans respektlösa sätt mot dem kombinerat med en tendens att kommunicera direkt till allmänheten – utmanar det tolkningsföreträde som den moderna pressen vid det här laget har vant sig vid.
Retoriken konkurrenter emellan kan vara hård. Men en konkurrent är inte en fiende och det är fienden snarare än konkurrenten som verkligen ska bekämpas. Trump sa det själv under sin första valkampanj: jag är ett existentiellt hot mot den politiska klassen. Moderaterna är inte ett existentiellt hot mot Socialdemokraterna, liksom Demokraterna inte är ett hot mot Republikanerna. De etablerade svenska partierna samarbetar hellre med sin opponent på höger- respektive vänsterkanten än vad de gör det med Sverigedemokraterna. I USA fanns det under 2016 en rörelse, konservativ till namnet, som gick ut och bekände sitt stöd till Demokraternas kandidat Hillary Clinton. När den svenske högerledaren Ulf Kristersson senast fick välja mellan Trump och Biden så föll valet utan synbar tvekan på Biden. Endast SD:s Jimmie Åkesson tillät sig ett försiktigt stöd för Trump.
Det finns något feodalt med det politiska systemet. Till skillnad från marknaden – vilken är en abstraktion och inte bunden till en viss storlek – så är politiken mer statisk till sin natur. Politiker som kämpar om mandat påminner mer om forna tiders adelsmän, vilka kämpade om land, än vad de gör om företagsledare som vill expandera gränserna för sin produkt. Här finns förutsättningarna för en snikenhet. Eftersom verksamheten till sin natur är ett nollsummespel blir varje ny spelare en smärre katastrof. Ju fler som kämpar om mandaten, desto mindre mandat till var och en. Därav incitamenten att hålla antalet konkurrenter till ett minimum. Svenska politiker har tappat en stor portion av de totala mandaten, och därmed betydande resurser, till uppstickaren SD.
Oswald Spengler lade fram idén om cesarism. En Ceasar i denna betydelse är en stark gestalt som kliver fram efter en tid av missnöje med det sittande etablissemanget. Eftersom förändring blivit omöjligt från insidan, måste mobiliseringen för en ny linje komma utifrån. Julius Ceasar bröt med sin tids politiska etablissemang. Istället vädjade han direkt till sina soldater; de legionärer som följt honom i krig i Germanien. Ett alternativ till begreppet ”cesarism”, är bonapartism. Givetvis hämtad från Napoleon Bonaparte. Napoleon gjorde någonting liknande som Ceasar: han vädjade också direkt till sina soldater som sedan blev hans följare i vägen till makten. Det sittande etablissemanget blev överflödigt; deras regler kunde åsidosättas. Man kan tala om en förbikoppling av etablissemanget.
Wikipedia ger följande definition av bonapartism:
”Det bästa exemplet på bonapartism kan vara de romerska diktatorerna från den Republikanska perioden, exempelvis Julius Ceasar, vilka sökte att krossa senatens makt och istället arbeta för folkets rättigheter och välfärd.”[1]
I samtiden kan man istället tala om en ”trumpism”. Trump är ingen militär ledare och hans följare är inte i första hand soldater. Men i sin egen rätt så är han en general och det saknas knappast trupper. Trump gjorde samma sak som tidigare Ceasar och Napoleon: han förbikopplade etablissemanget. Istället för att ställa upp på de regler som gäller – vilket innebär att man förhåller sig till politiker och media, etablissemanget – så vädjar man direkt till folket på sina egna villkor. Då blir det någonting mer än en fråga om ideologi. Det är då man kommer in på det rent existentiella hotet, vilket också blir en garant för ett ideologiskt skifte. Precis som Nietzsche konstaterade så är det fallet att framryckning för en uppsättning värderingar på samma gång innebär att grupperna som står bakom dessa värderingar också ökar sin makt.
Det finns emellertid någonting mer till detta. Det ska tilläggas att polariseringen: mellan nationalister och globalister, populister och etablissemangspolitiker, sådana som är på utsidan respektive på insidan, skapar en sorts identitet i sin egen rätt. Det blir en identitetsmarkör att tillhöra etablissemanget – en markör som blir viktigare än andra ideologiska och politiska skillnader – och som gör att man reagerar desto starkare mot sådana som inte gör det, men gör anspråk på makt. Makt och identitet kommer samman här. Dikotomin blir insida/utsida: de som tillhör etablissemanget och de som inte gör det.
Under dessa omständigheter blir trumpismen namn på en kraft som skjuter in från politikens marginal med riktning mot dess mittpunkt. Man kan här tala om att sekten knackar på katedralens port och gör anspråk på att prästen ska göra väsentliga ändringar i sin predikan. Här vill man ett skifte: politikens nya mittpunkt ska vara nationalism och konservatism. Det är liberalismen och socialismen som ska ut till marginalen. En sådan ambition är ett existentiellt hot mot den etablerade ordningen om ett sådant någonsin har funnits.
Jag tror att detta är trumpismens betydelse i det tjugonde århundradet. Det blir ett sätt att komma runt de strukturer som blockerar vägen till makten. Självklart kommer det att betraktas som odemokratiskt att söka andra vägar. Men så är det inte. Möjligen ett hot mot det ”representativa”, som vi var inne på innan; men knappast mot folkviljan. Trumpism är ett sätt att förbikoppla etablissemanget och gå den folkliga vägen till makten. Onekligen är det en strategi som inte kommer att ses på med blida ögon av de som redan sitter vid makten. För är sådan strategi är sannerligen ett existentiellt hot mot de sittande eliterna. För den som inte hör till eliten utan vill se en annan politisk linje för samhället, finns emellertid ingen anledning att bli orolig. Det som Burnham kallade ”elitrotation” är en förutsättning för att ett land ska kunna styras på ett bra sätt.
Etablissemangets kompakta hat och motstånd mot Trump har således flera dimensioner. För det första blir det en konflikt om värderingar, men denna punkt är knappast så avgörande som ibland vill göras gällande. Snarare än detta så vill jag lägga fram makt-aspekten som betydelsefull i detta sammanhang. Trump är en fiende i meningen att han gör anspråk på ett maktinnehav som redan etablerade aktörer står att försvara. Därav blir det meningsfullt att behandla honom som en fiende och inte som en konkurrent. Politik är en kamp om makt och i denna kamp står Trump på en annan sida än de etablerade politikerna.
Så mycket för de rent politiska aspekterna: ideologiska liksom realpolitiska. Utöver denna, och kanske än mer intressant, är konflikten som gäller insida/utsida. Skiljelinjen mellan de som hör till och de som inte gör det; mellan den etablerade religionen och de som vill omkullkasta samhället med heretiska irrläror. Saken är med andra ord mer än en konflikt om värderingar, till och med mer än vad det är en konflikt om makt. Det är en strid om identitet. Om vad samhällets etablerade ordning är och ska vara, kontra vad den riskerar att bli. Mellan de som redan tillhör, och de som inte gör det men gör anspråk på att upprätta någonting nytt där det gamla en gång stod. Vem går egentligen att hata mer än den andre?
[1] Min översättning från engelska
Anton Stigermark 