1968: Vänsterns seger och nederlag

Antal ord: 3135

Till 2017 års bästa bokutgivningar kan utan tvekas föras ”Efter revolutionen” av Svante Nordin och Lennart Berntsson. Författarna redogör i denna bok för vänsterns position inom svensk kulturdebatt från 1968 och fram till år 1989. Just årtalet ”68” har blivit ikoniskt. Från belackarna på högerkanten betraktas detta årtal som utgångspunkten för en vänstervåg som under kommande årtionden kommer att grundligt förändra Sverige – till det sämre. Jag vet, för jag tillhör högern. Hur ser vänstern på 68? Den frågan har jag betydligt svårare att besvara. Säkerligen skiftar perspektiven här, och de som känner sig hemma i strömningarna som fick medvind under 60-talet har all anledning att betrakta det som både seger och nederlag. I denna bok ger Nordin och Berntsson svar på dessa frågor.

Missnöje med välståndet

Suggestiva benämningar som ”revolt” och ”revolution” ger sken av att 68-rörelsen markerar ett radikalt uppror mot den förhärskade ordningen. Det frestar att föreställa sig hur en radikaliserad ungdomsgeneration riktar udden mot en reaktionär samhällsordning som inte längre är i takt med sin tid och förstår dess behov. Just därför finns det anledning att inte lägga betoningen på ord som låter förstå att det var någonting i stil med detta som skedde under den aktuella perioden. För denna bild bör betraktas som missvisande. 68 – i den mån det alls är relevant att betrakta som ett uppror och därmed likställa det med betydligt mer våldsamma händelser – måste betraktas som ett beskedligt sådant.

Radikalismen fanns där. Liksom utvecklad kritik mot samhällsordningen. Helt klart fanns också de som åtminstone i tanken tyckte det verkade som en bra idé att ta till vapen för att få till en samhällsförändring. Men 68 i Sverige riktades inte mot något reaktionärt styre, utan tvärtom mot den socialdemokratiska regering som under Tage Erlanders trygga ledarskap hade styrt Sverige i mer än två årtionden. De som framför allt var föremål för en radikaliseringsprocess var inte heller arbetare som led nöd, som varit fallet förr, utan snarare de stora barnkullar som kommit till under 40-talet och föddes in i den efterkrigstida välståndsökningen: ”boomer-generationen”.

Klasskaraktären på 68-vänstern blev således något annorlunda än vad den hade varit inom tidigare vänsterrörelser. Här hamnade betoningen på studenterna, de som i större mängd än någonsin tidigare skrev in sig för högre utbildning vid landets universitet. De intellektuella har varit ett betydande och återkommande inslag i vänsterrörelser så länge som sådana har funnits. Närvaron av sådana är i sig inte ny. Emellertid hade de framträtt som ledare, ideologer, inspiratörer, disparata figurer vid ledning och flank. De hade inte utgjort merparten av trupperna, vilket nu hade blivit fallet under 60-talet. Marx hade utsett industriarbetaren till hjälten i sin berättelse; i den nya vänsterns berättelse var det till studenten som initiativet och uppdraget övergick.

Åtminstone blev det så i praktiken. På många håll var det fortfarande arbetarklassen man hoppades skulle göra revolution. Det KMFL(r)-trogna bandet Knutna Nävar sjöng i låten ”Lär av historien” att partiets uppgift som kommunister var att ena arbetarklassen på revolutionär grund. Men trots att sångaren i samma låt indignerat sjunger om ”skrivbordsradikaler” som sviker när kampen står för dörren – och hur de rättrogna attackerar ”akademikernas reformism” – är det svårt att komma till någon annan slutsats än att här saknades den våldskapacitet som funnits närvarande vid tidigare kommunistiska resningar. De missnöjda arbetare som en gång i tiden funnits hade sedan länge vunnits över till folkhemmets sida.

Det är saker som dessa som ger 68-vänstern sin särpräglade och bitvis motsägelsefulla karaktär. I sin retorik fortsatte den ofta med vädjanden till arbetarklassen och odlade drömmar om en kommande revolution. Den betraktade kommunistländer som Sovjetunionen, Kina, Kambodja, Vietnam och Kuba som ”förverkligade utopier” och många intellektuella från västländer företog sig så kallade ”pilgrimsresor” till de ovan nämnda. Ändå är skillnaderna mer slående än likheterna. Inte minst genom att de som utgjorde stommen i vänstervågen inte var arbetare, utan studenter, vilka inte kunde göra några särskilt tyngande anspråk på att få sitt skapade mervärde stulet av det kapitalistiska systemet. Tvärtom hade de ju växt upp och levt hela sina liv i vad som vid tiden var en framgångsrik blandekonomi. Här fanns dessutom all anledning att, inte utan rätt, förvänta sig att saker skulle bli ännu bättre för kommande generationer.

Ett par år innan 68, närmare bestämt 66, kunde professorn i nationalekonomi Gunnar Myrdal i ett debattinlägg om välfärdsstatens påverkan på det svenska samhället skriva följande:

Det verkliga bekymret – om det nu är ett bekymmer – är att denna utveckling leder fram till ett samhälle med mycket mindre missnöje, färre brännande sociala problem och färre bevekelsegrunder för politiska strider. Den politiska diskussionen blir alltmera en teknisk diskussion om tillvägagångssätten och rör i allt mindre utsträckning stora, kontroversiella frågor. Varken radikaler eller reaktionärer kan påräkna någon större uppslutning och måste stämma ner tonen om de inte vill vara politiska vildar – vilket dock är fullt tillåtet i ett fritt samhälle.[1]

Det kan under sådana omständigheter verka småaktigt att gnälla. Myrdal var en av männen som hade format Sverige efter kriget och kan därför uppfattas som trovärdig när han gör sin bedömning att Sverige under mitten av 60-talet inte hade behov av varken en höger eller vänster av mer radikalt slag. Han var inte heller den enda som gick i liknande tankar. Samma år publicerade statsvetenskapsprofessorn Herbert Tingsten boken ”Från Idéer till Idyll” där han argumenterade för avideologiseringen av det svenska samhället. Varför skruva upp radikalismen när saker och ting ändå är ganska bra? Nordin tar upp snarlika kommentarer från den socialdemokratiske tidningsmannen Alvar Alsterdal som anmärkte att denna nya typ av vänster är lika mycket en raritet i Sverige som grönländska elefanter. Liksom Myrdal ansåg han att förutsättningarna inte fanns för radikal politik på det sätt som var fallet för många europeiska länder.

Kanske låg något av problemet i att Alsterdal såväl som Myrdal hörde till socialdemokratin och därmed hade anledning att tycka att rörelsen som de tillhörde hade anledning att vara nöjd med sitt reformarbete? I vilket fall som helst tog de miste på det faktum att politiska idéer, i de fall där mer betydande problem saknas, har en kuslig kapacitet att uppfinna sina egna problem. Jag brukar kalla detta för problemdrivna kontra idédrivna rörelser. För de tidigare finns mer konkreta, uppenbara, problem i samhället som man kan göra allmänheten uppmärksam på genom förhållandevis enkla beskrivningar. För de senare gäller snarast att genom att arbeta med mer avancerade samhällsteorier abstrahera fram problem, vilka är dolda för de som inte betraktar samhället genom teorins polemiska lins.

En vänster för intellektuella

Kanske särskilt lyfter Nordin fram Herbert Marcuse – som under perioden blev en filosofisk superstjärna i stil med personer som Jean Paul Sartre och Bertrand Russell – och vars särskilda variant av marxism blev stilbildande för en vänstergeneration. Det var Marcuse som anklagade kapitalismen för att skapa ett överflöd som gjorde människorna nöjda med sin situation och gjorde dem mindre villiga att revoltera mot systemet. Här finns brytpunkten mot en äldre vänstertradition, vilken anklagade kapitalismen för att skapa nöd och inte kunna tillfredsställa människornas behov. Hos Marcuse gällde ett motsatt förhållande: människorna förleds att acceptera ett samhälle som de uppfattar kan göra dem nöjda.

68-vänstern var som sagts i första hand en angelägenhet för intellektuella. Det gällde människor vars egna problem kan sägas vara ganska milda, men vilket ju gjorde att man hade desto större kapacitet att engagera sig i andra problem. Perioden sammanfaller intressant nog med en teknologisk inbrytning i de svenska hemmen; tv och radio blir mer eller mindre var mans egendom. Informationsspridningen ökar och svenska ungdomar kan läsa om kriget i Vietnam, apartheid i Sydafrika och segregationen i USA. Vänstervågen i Sverige hade redan från början en internationell utblick. Orättvisor i form av fattigdom, krig och rasism i andra länder blev stoff för den politiska radikaliseringen i Sverige.

Det blir därför fråga om en avsevärd distans till problemen man hanterar. Det som händer i Vietnam och Sydafrika måste betraktas som avlägset den svenska situationen. Men där fanns de uppenbara problemen som kunde belysas och beskrivas med enkla medel. Kritiken mot Sverige fick en mer abstrakt och intellektuell karaktär eftersom de var tvungna att utvinnas från en ingående idékritik. Att beskriva det orimliga i USA:s invasion av Vietnam var onekligen en lättare uppgift än att skapa ett argument för det orättfärdiga och skadliga i Sverige välfärds- och bekvämlighetsalstrande kapitalism.

Marcuse blev en intellektuell fixstjärna under denna tid, men det var han inte ensam om att vara. Lika viktig, men kanske något mer bortglömd i sammanhanget, är Jean Paul Sartre. Problemet, om man nu vill se det som ett problem, med den historiska belysningen av Sartre är att man främst vill komma ihåg honom som grundare av existentialismen, den franska frihetsfilosofin. Existentialismen tar vid efter den nietzscheanska dödförklaringen av Gud och efter vilket förutsättningarna för en begriplig och meningsfull värld tycks ha försvunnit. Sartres budskap blir en heroisk uppmaning till den enskilde att försöka orientera sig i ett tillstånd där total frihet råder, och där just friheten betraktas som någonting vi är ”dömda till”.

Därför kan det tycka märkligt att Sartre småningom konverterade till kommunism, och mer specifikt maoism. Existentialismen hade gått fram som en något vänsterorienterad popkultur bland framför allt unga fransmän. Men den hade representerat någonting radikalt annorlunda än den organiserade kommunismen. Den typiska existentialisten var en ung man eller kvinna som satt och rökte och drack rödvin på något av Paris många caféer, samtidigt som de reflekterade över alltings meningslöshet och hur man kan skapa mening i ett tillstånd där nödvändigheten är frånvarande och friheten närvarande. Här fanns idéer om att man skulle leva autentiskt, och inte följa med strömmen utan eftertanke, gärna i tandem med ett utsvävande leverne som innebar många sexpartners eftersom man inte skulle vara ”ägd” av någon annan.

Detta hade lite eller ingenting gemensamt med kommunismens principer. I de fasta partistrukturerna gällde kadaverdisciplin och underkastelse, där fanns ingen plats för det närmast principiella motströmstänkande som gällde inom existentialismen. På en teoretisk nivå fanns en syn på historia som ett utsträckt slagfält där klassernas kamp mot varandra var den röda tråden som band samman allt annat. Arbetarklassen hade, som bärare av ett högre produktionssätt, ett historiskt uppdrag att ta historien till nästa nivå och införa socialismen som ett sista steg i en lång historisk utvecklingsprocess. Här fanns ett uppdrag, en visshet om historiens mening och den egna rollen i den, som inte lämnade utrymme för grubblerierna, individualismen och utsvävningarna som var typiska för existentialismen.

Det gick inte ihop, men så blev det. Något i linje med Frankrikes, i jämförelse med Tysklands, nära relation till kolonialism fick postkolonialismen ett tidigt uttryck i Sartres skrivande. Bland annat skrev Sartre förordet till Frantz Fanons bok ”Svart hud, vita masker”. I detta förord uppmanade Sartre de koloniserade folken till radikal resning mot sina vita kolonialherrar. Aningen tillspetsat skrev Sartre att mord på en europé var en dubbel vinst, för det gav en fri man och en död förtryckare. I likhet med många andra intellektuella hittade Sartre sin identitet i de förtryckta, färgade folkens kamp mot den europeiska imperialismen. Sartre ger denna tendens ett ansikte, men han var långt ifrån ensam.

Den som läser Nordins och Berntssons bok blir snabbt varse om att just det man kan, med en formulering lånad från Freud, kalla ”vantrivsel i kulturen” växer fram till att bli ett dominerande drag bland vänsterintellektuella under denna period. Man finner sig inte tillrätta i den egna kulturen, vilken uppfattas som förtryckande. Det naturliga gensvaret på denna känsla blir därför att fjärma sig och istället hitta en ny identitet bland de icke-europeiska folken. Det är dessa som verkar ha det moraliska uppdraget på sin sida. Förstår man tillvaron efter dikotomin förtryckare/förtryckta blir det snabbt uppenbart att det är dessa människor, ansatta som de varit av kolonialism och imperialism, som har rätten på sin sida och det är hos dessa som man kan hitta en ny identitet.

Detta var någonting väsentligt annorlunda än socialdemokratins och fackföreningsrörelsens politiska projekt. Det var också någonting annat än den gamla sociala kritiken, vilken framför allt varit riktad mot den inhemska arbetarklassen. Här närmade man sig snarare samhället genom en intellektualisering av dess problem. Problemen var inte uppenbara för var och en, utan det var först genom teorins lins som de framträdde inför sin betraktare. Här fanns också en tendens att göra andras problem till sina egna. Rasismen, fattigdomen och orättvisorna i fjärran länder blev sprängstoff för svenska ungdomar och intellektuella, vilka egentligen inte hade med dessa saker att göra.

Därför är det riktigt att säga att 68 som fenomen i allt väsentligt var de intellektuellas angelägenhet, det var deras frågor och problemställningar som stod på dagordningen.

Från optimism till pessimism, och vidare till postmodernism

Marxismen så som den hade formulerats av Karl Marx och Friedrich Engels hade varit en produkt av 1800-talet. Det innebar att denna idé, liksom liberalismen, var en utkomst av moderniteten och således upprätthöll en lojalitet till vissa värden. I detta fall gällde det värden som förnuft, utveckling, vetenskap, objektivitet, och så vidare. Man byggde vidare på arvet efter upplysningen. Marxismens föreställning om det moderna var visserligen väsentligt annorlunda än inom liberalismen. Men det var skillnader som gällde politiken, ägandet, fördelningen av resurser. Det gällde inte idéerna om förnuft och utveckling. Moderniteten var ingenting som avvisades. Tvärtom skulle den erövras för arbetarklassens räkning.

Men det var då. Under 1900-talet skulle saker komma att te sig annorlunda. Något mer än 100 år efter att Marx och Engels lagt grunden skulle deras intellektuellt arv vara stöpt i en annan form än vad upphovsmännen hade tänkt sig. Vi har redan diskuterat den utveckling som tar vid efter andra världskriget, när folkhemmet byggs upp och människornas materiella status går till det bättre. Det leder till ett skifte i kritiken; från en kritik som betonar hur kapitalismen skapar nöd, till en kritik som betonar hur den skapar ett konsumtionssamhälle. Detta är emellertid inte det enda som förändras. Det kommer att komma fler, lika genomgripande, förändringar i takt med ytterligare förändringar i samhället såväl som inom vänstern.

Här blir det relevant att tala om det postmoderna genombrottet. Det går knappast att tala om en enda postmodernism. Liksom det inte går att tala om en enda modernism. I det senare fallet är det förstått att detta inte är möjligt, och det är heller ingen som gör det. Modernismen delas upp i sina beståndsdelar för att bättre kunna begripas. Därför är det märkligt att postmodernismen inte behandlas på samma sätt. Den blir istället en enhet. Trots att dess många beståndsdelar inte går ihop och tvärtom ofta motsäger varandra. Postmodernismen är inget mysterium, som idéströmning är den inte särskilt svår att ringa in, men då måste den studeras efter sina förutsättningar.

Vad innebär postmodernismen för vänstern? Det innebär flera saker. Under 1980-talet har mycket av den revolutionära entusiasmen från tidigare årtionden svalnat. Ett flertal besvikelser har hunnit infinna sig. Kina har brutit med Sovjetunionen och istället närmat sig USA. De förverkligade utopierna Vietnam och Kambodja har gått i krig mot varandra och därmed vederlagt tesen om att socialistiska länder inte krigar sinsemellan. De många vänstergrupper som växt fram har inte uppnått några särskilda framgångar, utan har förbrukat mycket av sin inledningsvis omfattande energi genom inbördes konflikter. Samtidigt har kritiken växt mot de socialistiska stater som länge framstått som ledstjärnor för den svenska vänstern.

Nordin och Berntsson sammanfattar situationen genom att skriva att det blir en fråga om att vänstern saknar ett projekt. Den stora berättelsen om revolutionen, för att låna en formulering från postmodern teori, verkar inte längre ha samma bärkraft som innan. Så vad göra? Postmodernismen avvisar den stora berättelsen, men öppnar upp för många små sådana. Istället för Klasskampen uppstår kvinnokampen, kampen för etniska minoriteter, för sexuella minoriteter, för djurens rättigheter, för klimatet, för marginaliserade sociala grupper, och så vidare. Det behövde inte saknas stridsfrågor för den som kände sig hugad. När klasskampen inte kunde mobilisera längre så fanns andra projekt som kunde ta dess plats, och tolkas efter samma mönster.

En populär term för att sammanfatta allt detta är ”intersektionalitet”, vilket innebär studiet av hur olika typer av förtryck och underordning skär in i varandra. Det var en sak. Utan tvekan ett uppbrott från marxismens syn på samhälle och historia. Men det fanns mer. Marxismen hade trott på utveckling, förnuft och inte minst på framtiden. Förtryck fanns närvarande i samtiden, men detta var närmast ödesbestämt att avskaffas. Inom postmodernism avvisades denna binära syn på makten. Makten är tvärtom någonting som vi alla upprätthåller tillsammans. Skolan, psykiatrin och sjukvården är exempelvis alla del av den allmänna disciplineringen. Det går inte att avskaffa makten eftersom den är evigt närvarande.

Också idén om utveckling är någonting som utmanas. Vetenskap är inte en frälsning, utan tvärtom någonting som ger upphov till teknik som förstör både klimat och människans levnadsvillkor. Fiendskap till teknik breder ut sig samtidigt som den närmast fanatiska synen på ”miljön” också vinner mark. Den gamla vänstern ville skapa välstånd. Den ville bygga ut energikällor och industri för att lyfta människorna ut fattigdom. Vänstern under 80-talet avvisar tvärtom den bästa energikällan, kärnkraften, med hänvisningar till argument som rör miljön. I den föregivna konflikten mellan välståndet och miljön väljer man den senare.

Seger och nederlag

Kan man vinna och förlora samtidigt? Det kan förefalla så. 68-vänstern vann på så sätt att dess perspektiv, problemformuleringar och utgångspunkter vann insteg i samhällets kulturella och politiska mittfåra. Dessa perspektiv, vilka från början tillhört samhällets marginal, rörde sig från periferi in till centrum. Dess medlemmar kunde dessutom utan större svårigheter göra karriär, trots sin föregivet kontroversiella politiska aktivism. Efter studietiden kunde de gå vidare till lukrativa karriärer inom framför allt offentlig sektor och media. Däri låg framgången.

Nederlaget då? Vänsterns organisationer vann få eller inga segrar. De förblev marginaliserade eller lades ner efter hand. Varken Sverige eller Europa gick att vinna för maoismen, stalinismen eller någon av de vänsterriktningar som var i omlopp under denna tid. Rekylen efter ett par årtionden med vänstervåg blev nyliberalism under 80-talet. Vänstern förlorade debatten om ekonomin. Den punkt som varit dess starkaste argument blev i takt med tiden snarare dess svagaste. Det blev sällsynt att lägga fram argumentet för planekonomi. En socialisering av ekonomin var inte längre en punkt som stod högt upp på dagordningen.

Kanske kan man tala om nederlag i seger eller seger i nederlag? Det man lyckades med var att flytta den politiska och kulturella mittfåran ett par snäpp åt vänster, vilket fortsätter att forma den värld som vi lever i idag.  Perspektiv som tidigare ansetts som radikala blev mainstream. De blev, för att låna en formulering från Marx, ideologiskt naturaliserade. Vilket är namnet för när någonting flyttas från att betraktas som ideologi till sunt förnuft. Känner man sig som en segrare? Jag får inte det intrycket. Det man vann var abstrakt, indirekt, och svårt att betrakta som en mer konkret seger. Därför är det inte förvånande att stora delar av vänstern tycks förvånande över att höra från sina belackare på högerkanten att man vunnit en värld.

---

[1] https://www.svd.se/gunnar-myrdal-i-svd-valfardsstaten-i-blickpunkten

Maktkamp: Trump som tjugohundratalets Napoleon

Antal ord: 3391

En av de mest avgörande distinktionerna inom ett samhälle är den mellan de styrande och de styrda. Under mänsklighetens historia har vi kunnat observera de mest skiftande av samhällen. Men de har alla haft en sak gemensamt: de har haft en härskande klass. Hur denna härskande klass har sett ut har onekligen varierat, men en sak är säker och det är det faktum att den alltid har funnits. I en svunnen tid har det kunnat handla om stamhövdingar och lokala krigsherrar. Eller kungar som styrt med hjälp av ett frälse, det vi kallar en adel. I de moderna demokratierna är det de stora partiväsendena som svarar för samhällets ledning. Med pressen, byråkratin och andra intresseorganisationer som samarbetspartners.

Av betydelse är och förblir hur de styrda ska kunna hävda sig mot den härskande klassen. Det finns många förslag på hur detta kan gå till. Tänkbart är att det ska finnas någon typ av rättsligt skydd för de styrda. Exempelvis en konstitution. I USA betraktas konstitutionen som nära nog ett heligt dokument och den anses utgöra en garant för frihet, liksom ett bålverk mot maktmissbruk. I Sverige har vi regeringsformen, vilken säger att all offentlig makt ska utgå från folket. Vår nation ska med andra ord inte styras av politikerna, utan dessa utgör en förlängning av folket och deras uppgift är snarast att bedriva en politik som ligger i linje med folkets önskemål och intressen.

Utan att egentligen vilja avfärda varken konstitutionen eller regeringsformen – för sådana dokument säger någonting väsentligt om samhället bara i meningen av att de existerar – så måste det ändå sägas att skrivna dokument i praktiken har en förhållandevis liten verkan när det kommer till att tygla de som innehar makten. Länder som Sverige och USA är så kallade representativa demokratier, vilket betyder att folket tillfrågas en gång vart fjärde år om vilket/vilka av de redan existerande partierna som ska få förnyat/nytt förtroende. Därefter väger folkets röst förhållandevis lätt. Eller mer korrekt: den har ingen bärkraft överhuvudtaget.

Den tidigare socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström skriver i sin bok Inifrån – Politken, makten, myglet (2011) att folkomröstningar är ett tecken på feghet från de sittande politikernas sida. Så uttrycker sig en tidigare medlem av Socialdemokraternas absoluta toppskikt om att låta medborgarna få ett inflytande över politiken också under en mellanvalsperiod. Jag tror inte att Bodström med denna kommentar uttrycker en uppfattning som är unik bara för honom, snarast motsatsen. Det finns en tendens bland politiker att betona ”representativ”, i representativ demokrati, i meningen att det som är kärnan i systemet är att politikerna ska representera medborgarna. Att frångå detta genom att tillfråga medborgarna om deras uppfattning i en folkomröstning är att svika sitt viktiga uppdrag, och därmed ett utslag av feghet.

H.L. Mencken skrev på samma tema, i en kommentar över Franklin D. Roosevelt, att denne kända statsman inte trodde lika mycket på demokrati som han trodde på ”governance”, med andra ord politikernas uppdrag att styra över landet. Som lärjunge till Mencken är detta omdöme någonting som jag har burit med mig när det kommer till att bedöma politik och politiker. Det gör mig benägen att uppfatta det just som att politiker, när de talar om demokrati, i själva verket uttrycker sitt förtroende för sig själva som valda politiker; betydligt mer så än processen som har satt dem på deras ämbeten till att börja med.

Här kommer ytterligare ett citat: intresset ljuger inte! Det brukar vanligtvis tillskrivas Karl Marx, men Marx har sagt detta lika lite som den franske upplysningsmannen Voltaire har sagt ett annat citat som vunnit stor spridning. Däremot kan man säga att citatet sammanfattar Marx filosofi, lika mycket som citatet som tillskrivs Voltaire beskriver dennes gärning som samhällskritiker. Intresset ljuger inte heller när det kommer till politiker. Det ligger inte i deras intresse att backa på mandat och privilegier, även om det skulle ligga i folkets intressen. Här finns risk för att det ska uppstå en konflikt. Det behöver inte göra det, men risken ligger latent. Hur ska detta lösas?

Någon är säkert frestad att återkoppla till den ovan anförda idén om konstitutionen, vilken reglerar makten mellan samhällets styrande organ. Återigen kan sägas att jag inte avskriver idén, men jag vill likväl tillstå att detta aldrig kan vara tillräckligt. Nordkorea är enligt sin författning ett demokratiskt land, liksom Sovjetunionen var det en gång i tiden. Liberia antog USA:s konstitution rakt av samtidigt som landets ledare, den ökände ”general Butt Naked”, tillsammans med en armé bestående av barnsoldater terroriserade civilbefolkningen. Svenska Public Service har ett styrdokument som säger att denna skattefinansierade medieinstitution ska vara saklig och opartisk. Den är varken saklig eller opartisk. Lika lite som Nordkorea är ett frihetligt land.

Att någonting står skrivet betyder inte att det är sant, eller att den det berör förhåller sig till det. Tvärtom kan det förhålla sig så illa att konstitutionen, eller förordningen, som ska garantera friheten eller opartiskheten i själva verket får en motsatt effekt genom att dölja det som inte fungerar. Tilliten för styrdokumentet blir för stor. Den blir, i motsats till vad den ska vara, en del av det stora bedrägeriet som leder samhället i fel riktning. Den franske filosofen Joseph de Maistre – som gjorde sig ett namn som en ytterst hårdnackad och vältalig kritiker av franska revolutionen – poängterade att en konstitution inte betyder någonting i sig; det är istället den kulturella väv som binder samman medborgarna som betyder någonting. En konstitution är som mest en formalisering av samhällets kulturella institutioner.

I klara verba: en diktatur blir inte frihetlig av att det står så i landets konstitution, en massiv medieinstitution blir inte saklig för att det står så i dess styrdokument, och folket får inte mer makt av en papperslapp säger att all offentlig makt ska utgå från folket. Så vad göra? Statsvetaren James Burnham kom med ett svar på frågan om vad som garanterar friheten: konkurrens! Det är konkurrensen som är frihetens verkliga garant. Det finns inget enskilt parti, ingen tidning, ingen adelsfamilj, ingen kung, inget företag – ingen enskild aktör – som är frihetens utvalde garant. Denna garant kan endast fås genom ett system som tillåter oppositionen. Om politikerna vägrar gå med på en folkligt populär linje, så måste det kunna startas ett parti som driver frågan. Om en tidning vägrar att säga någonting, så måste en ny tidning kunna startas som tar bladet från munnen.

Man kan säga att detta ligger något i linje med kapitalismens kreativa förstörelse. Gamla monopol måste ibland raseras för att nya aktörer, som bättre kan hantera samtidens problem, ska kunna rycka fram även om det är på de gamlas bekostnad. Men vi ska hålla oss till politik. Vilken är samtidens viktigaste politiska fråga? Mitt svar är, utan tvekan, konflikten mellan globalister och nationalister. Den mellan de som vill ansluta de enskilda nationalstaterna till globaliseringen och därmed underordna dem internationella styrorgan, och nationalister, vilka vill att staterna fortsatt ska vara suveräna och tillhöra de respektive folk som bebor dem.

I en tidigare essä på denna sida kommenterar jag Svante Nordins bok om Sveriges moderna politiska historia, vilken han berättar genom att undersöka fem politiska projekt som han menar har format Sverige till vad vi är idag. Min tyngdpunkt ligger på de två sista i ordningen: uppbyggnaden av folkhemmet samt anslutningen av Sverige till globalism och mångkulturalism. Det svenska politiska etablissemanget har varit kompakt i sin vurm för dessa två storheter under flera årtionden vid det här laget. Varken Socialdemokraternas marknadsvänliga reformism eller Moderaternas kulturradikala nyliberalism hade egentligen kunnat leda till något annat resultat än vad som blivit fallet. Sverige skulle bli mångkulturellt. Sverige skulle ha en hög invandring. Och Sverige skulle allt mindre vara en suverän nationalstat och komma att underordnas de överstatliga ”samarbeten” som ansågs höra en globaliserad värld till.

En annan samtida politisk dikotomi är den mellan populism och etablissemang. Det går att säga att den hör samman med den tidigare nämnda spänningen mellan nationalism och globalism. För det är påfallande ofta fallet att nationalister är populister, och globalister tillhör det som man i detta sammanhang refererar till som etablissemanget. Inom det svenska etablissemanget: de politiska partierna (SD undantaget), den etablerade pressen, byråkratin samt företag och intresseorganisationer, finns en kompakt och sammanhängande lojalitet till värden som mångkulturalism, globalism och betydelsen av en fortsatt stor invandring. Denna lojalitet är så kompakt att den med all rätt kan kallas hegemonisk. Med andra ord marxisten Antonio Gramscis term för att beskriva tillståndet när en uppsättning idéer och värderingar blivit så dominerande att de blir alltings måttstock och alla aktörer måste förhålla sig till dem. Herbert Tingsten använde termen ”överideologi” och tog som exempel den absoluta ställning som demokratin har inom det svenska politiska systemet.

Under år 2011, när jag studerade statskunskap i Lund, så skrev jag en uppsats med namnet ”Hegemoni i Sverige, där jag ville undersöka de politiska partiernas inställning till massinvandring och mångkulturalism genom att applicera Gramscis idé om hegemoni som teoretisk lins. Slutsatsen var inte svår att anlända vid. Alla svenska riksdagspartier, återigen SD undantaget, anslöt till mångkulturalism och fortsatt hög invandring. Här fanns det onekligen anledning att tala om en överideologi. För oavsett om partifärgen var blå eller röd, den ideologiska etiketten socialist eller liberal, så fanns mångkulturalismen där alldeles oavsett. Den hade fått samma ställning som en gång var vigd för demokratin inom svensk politik – en ”king of kings” bland ideologier.

Så vad göra när det finns så stark konsensus inom etablissemanget inom en viss fråga? Vad göra när en annan linje önskas, men det finns inte den minsta möjlighet att den kommer att införas? Det engelska uttrycket, ”if you can’t joint hem, beat them”, verkar passa här. Det blir nödvändigt att etablera en ny tyngdpunkt inom politiken. Eller överta en redan existerande. I Sverige valdes den första vägen, genom att partiet Sverigedemokraterna åtog sig att vandra den långa vägen från protestparti i politikens marginal till ett maktparti i dess centrum. Sverige och USA skiljer sig dock avsevärt på denna punkt. Där verkar det inte finnas någon möjlighet att framgångsrikt starta en ny verksamhet, men å andra sidan inte omöjligt att överta en gammal. Detta är vad Donald Trump gjorde under 2016.

Trump – sedan länge känd för den amerikanska allmänheten som affärsman och dokusåpa-kändis – gick till val på en plattform där grundbulten var nationalism och populism. Han lovade att invandringen skulle stramas åt ordentligt, att en mur skulle byggas mot Mexiko, samt att landet återigen skulle börja prioritera sina egna medborgare. På ett ekonomiskt plan skulle USA under hans ledning ta upp handelskriget mot Kina och sluta med att upprätta ofördelaktiga handelsavtal med andra länder; protektionism skulle skydda landets arbetare från att förlora sina jobb. Gällande utrikespolitiken utlovades en total brytning med den interventionistiska linje som länge varit ett ledmotiv inom amerikansk politik. Inga fler krig i Mellanöstern således; där trupper redan fanns skulle det göra till en prioritet att dessa snarast möjligt drogs tillbaka. 

Liksom för att ackompanjera den populistiska plattformen så höll sig Trump med precis den typ av personlighet som man kan förvänta sig av en populistisk politiker: excentrisk, storvulen, opassande och lite lätt narcissistisk. När han drog igång sin kampanj för att bli Republikanernas presidentkandidat så var det med denna utstickande personlighet som han började dra till sig uppmärksamhet från allmänheten. Särdrag som hans totala respektlöshet mot journalister och hans medtävlande i nomineringskampen gjorde att han stack ut. Vissa började snabbt att ogilla, för att inte säga hata, Trumps personlighet. Andra tyckte att han var rolig och uppfriskande, och jag tillhör utan tvekan den senare kategorin. När han sedan vann uppkom en chockvåg över hela världen. En populist hade erövrat USA!

Detta var 2016. När detta skrivs har Trump av allt att döma förlorat valet 2020 till motståndaren Joseph Biden. Utan att egentligen sammanfatta Trumps prestation under sin mandatperiod, kan det utan överdrift konstateras att ingen (Hitler undantaget) enskild person ådragit sig så mycket negativa skriverier som Trump. Journalisten Mikael Nystås skrev boken #Trumpgate (2018) som ett svar på detta. Denna bok är en kartläggning av hur svensk media skrivit om Trump under ett par år efter valet. Så gott som allt var negativt. Vidare fanns det alltid en vilja, eller illvilja, att under alla omständigheter tolka Trump så ofördelaktigt som var möjligt. När det fanns minsta utrymme att införa sin egen tolkning på en situation, valdes alltid den minst fördelaktiga.

Varför, kan man undra? Nog för att Trumps linje inte motsvarar vad journalisterna och de sittande politikerna drömmer om. Men är den verkligen så hemsk att den inte kan ges någon välvilja överhuvud? Jag för egen del har svårt att se det. Exempelvis avviker han kraftigt från de kulturella dragen inom amerikanskt liv som svenskar vanligen har svårt för. Trump är inte fundamentalistiskt kristen, utan har snarast en balanserad syn på religion. En av käpphästarna i hans plattform var att inte starta några fler krig, utan istället prioritera diplomati. Detta kan möjligen sticka i ögon på bombliberalerna som huserar på Expressen och SvD. Men detta borde snarare tilltala än avskräcka den mer genuina vänstern? Ekonomisk protektionism för att skydda arbete och välfärd mot den globala ekonomins skiftande konjunkturer borde inte heller avskräcka den som befinner sig på vänsterkanten. Trump kommer så klart aldrig att bli en vänsterman. Ej heller en innerstadsliberal. Men är han så förfärlig?

Handlar etablissemangets hat mot Trump om värderingar. Delvis kanske, men knappast enbart. Vad saken egentligen handlar om är det ledmotiv som kan spåras tillbaka genom civilisationernas existens: kampen om makten. Uttryckt på detta sätt låter det närmast banalt, Trump utmanar det rådande etablissemangets makt. Hans politiska plattform, som skiljer sig från deras, är ett underkännande av den ordning som sakta men säkert byggts upp under efterkrigstiden. Hans trots mot de etablerade medierna – hans respektlösa sätt mot dem kombinerat med en tendens att kommunicera direkt till allmänheten – utmanar det tolkningsföreträde som den moderna pressen vid det här laget har vant sig vid.

Retoriken konkurrenter emellan kan vara hård. Men en konkurrent är inte en fiende och det är fienden snarare än konkurrenten som verkligen ska bekämpas. Trump sa det själv under sin första valkampanj: jag är ett existentiellt hot mot den politiska klassen. Moderaterna är inte ett existentiellt hot mot Socialdemokraterna, liksom Demokraterna inte är ett hot mot Republikanerna. De etablerade svenska partierna samarbetar hellre med sin opponent på höger- respektive vänsterkanten än vad de gör det med Sverigedemokraterna. I USA fanns det under 2016 en rörelse, konservativ till namnet, som gick ut och bekände sitt stöd till Demokraternas kandidat Hillary Clinton. När den svenske högerledaren Ulf Kristersson senast fick välja mellan Trump och Biden så föll valet utan synbar tvekan på Biden. Endast SD:s Jimmie Åkesson tillät sig ett försiktigt stöd för Trump.

Det finns något feodalt med det politiska systemet. Till skillnad från marknaden – vilken är en abstraktion och inte bunden till en viss storlek – så är politiken mer statisk till sin natur. Politiker som kämpar om mandat påminner mer om forna tiders adelsmän, vilka kämpade om land, än vad de gör om företagsledare som vill expandera gränserna för sin produkt. Här finns förutsättningarna för en snikenhet. Eftersom verksamheten till sin natur är ett nollsummespel blir varje ny spelare en smärre katastrof. Ju fler som kämpar om mandaten, desto mindre mandat till var och en. Därav incitamenten att hålla antalet konkurrenter till ett minimum. Svenska politiker har tappat en stor portion av de totala mandaten, och därmed betydande resurser, till uppstickaren SD.

Oswald Spengler lade fram idén om cesarism. En Ceasar i denna betydelse är en stark gestalt som kliver fram efter en tid av missnöje med det sittande etablissemanget. Eftersom förändring blivit omöjligt från insidan, måste mobiliseringen för en ny linje komma utifrån. Julius Ceasar bröt med sin tids politiska etablissemang. Istället vädjade han direkt till sina soldater; de legionärer som följt honom i krig i Germanien. Ett alternativ till begreppet ”cesarism”, är bonapartism. Givetvis hämtad från Napoleon Bonaparte. Napoleon gjorde någonting liknande som Ceasar: han vädjade också direkt till sina soldater som sedan blev hans följare i vägen till makten. Det sittande etablissemanget blev överflödigt; deras regler kunde åsidosättas. Man kan tala om en förbikoppling av etablissemanget.

Wikipedia ger följande definition av bonapartism:

”Det bästa exemplet på bonapartism kan vara de romerska diktatorerna från den Republikanska perioden, exempelvis Julius Ceasar, vilka sökte att krossa senatens makt och istället arbeta för folkets rättigheter och välfärd.”[1]

I samtiden kan man istället tala om en ”trumpism”. Trump är ingen militär ledare och hans följare är inte i första hand soldater. Men i sin egen rätt så är han en general och det saknas knappast trupper. Trump gjorde samma sak som tidigare Ceasar och Napoleon: han förbikopplade etablissemanget. Istället för att ställa upp på de regler som gäller – vilket innebär att man förhåller sig till politiker och media, etablissemanget – så vädjar man direkt till folket på sina egna villkor. Då blir det någonting mer än en fråga om ideologi. Det är då man kommer in på det rent existentiella hotet, vilket också blir en garant för ett ideologiskt skifte. Precis som Nietzsche konstaterade så är det fallet att framryckning för en uppsättning värderingar på samma gång innebär att grupperna som står bakom dessa värderingar också ökar sin makt.

Det finns emellertid någonting mer till detta. Det ska tilläggas att polariseringen: mellan nationalister och globalister, populister och etablissemangspolitiker, sådana som är på utsidan respektive på insidan, skapar en sorts identitet i sin egen rätt. Det blir en identitetsmarkör att tillhöra etablissemanget – en markör som blir viktigare än andra ideologiska och politiska skillnader – och som gör att man reagerar desto starkare mot sådana som inte gör det, men gör anspråk på makt. Makt och identitet kommer samman här. Dikotomin blir insida/utsida: de som tillhör etablissemanget och de som inte gör det.

Under dessa omständigheter blir trumpismen namn på en kraft som skjuter in från politikens marginal med riktning mot dess mittpunkt. Man kan här tala om att sekten knackar på katedralens port och gör anspråk på att prästen ska göra väsentliga ändringar i sin predikan. Här vill man ett skifte: politikens nya mittpunkt ska vara nationalism och konservatism. Det är liberalismen och socialismen som ska ut till marginalen. En sådan ambition är ett existentiellt hot mot den etablerade ordningen om ett sådant någonsin har funnits.

Jag tror att detta är trumpismens betydelse i det tjugonde århundradet. Det blir ett sätt att komma runt de strukturer som blockerar vägen till makten. Självklart kommer det att betraktas som odemokratiskt att söka andra vägar. Men så är det inte. Möjligen ett hot mot det ”representativa”, som vi var inne på innan; men knappast mot folkviljan. Trumpism är ett sätt att förbikoppla etablissemanget och gå den folkliga vägen till makten. Onekligen är det en strategi som inte kommer att ses på med blida ögon av de som redan sitter vid makten. För är sådan strategi är sannerligen ett existentiellt hot mot de sittande eliterna. För den som inte hör till eliten utan vill se en annan politisk linje för samhället, finns emellertid ingen anledning att bli orolig. Det som Burnham kallade ”elitrotation” är en förutsättning för att ett land ska kunna styras på ett bra sätt.

Etablissemangets kompakta hat och motstånd mot Trump har således flera dimensioner. För det första blir det en konflikt om värderingar, men denna punkt är knappast så avgörande som ibland vill göras gällande. Snarare än detta så vill jag lägga fram makt-aspekten som betydelsefull i detta sammanhang. Trump är en fiende i meningen att han gör anspråk på ett maktinnehav som redan etablerade aktörer står att försvara. Därav blir det meningsfullt att behandla honom som en fiende och inte som en konkurrent. Politik är en kamp om makt och i denna kamp står Trump på en annan sida än de etablerade politikerna.

Så mycket för de rent politiska aspekterna: ideologiska liksom realpolitiska. Utöver denna, och kanske än mer intressant, är konflikten som gäller insida/utsida. Skiljelinjen mellan de som hör till och de som inte gör det; mellan den etablerade religionen och de som vill omkullkasta samhället med heretiska irrläror. Saken är med andra ord mer än en konflikt om värderingar, till och med mer än vad det är en konflikt om makt. Det är en strid om identitet. Om vad samhällets etablerade ordning är och ska vara, kontra vad den riskerar att bli. Mellan de som redan tillhör, och de som inte gör det men gör anspråk på att upprätta någonting nytt där det gamla en gång stod. Vem går egentligen att hata mer än den andre?

---

[1] Min översättning från engelska

Trump som tjugohundratalets Ceasar

Notering: Denna essä publicerades under valet 2016, men har sedan dess försvunnit från nätet.

Donald Trump har som ingen annan utmanat sitt lands etablissemang. Trumpism kan därför bli en term som beskriver hur en enskild person förkroppsligar motstånd mot de rådande maktstrukturerna.

I takt med att tiderna förändras, och nya politiska fenomen uppstår, blir det nödvändigt att formulera nya politiska termer för att kunna förstå samtiden. Jag gör inga anspråk på att vara särskilt originell i användningen av ”trumpism”, men kanske något i betydelsen som jag ger termen. Att låta Donald Trump ge namn åt en politisk riktning är bara passande eftersom han, som ingen annan, personifierar denna politiska tendens. Trump är inte ensam om att uttrycka missnöje med den politiska eliten. Partier som Sverigedemokraterna, Front National, UKIP, Fidez och Vlaams Belang gör det också.

Om Trump redan i någon mening tillhör en politisk tendens, för vilken det redan finns både positiva och negativa beteckningar, varför då använda ett nytt ord för att beskriva den? Jag menar att det finns något särskilt i denna riktning, som inte fångas genom att använda färdiga ideologiska beteckningar som nationalism, konservatism eller populism. Det särskilda i denna riktning ringas bättre in genom användningen av trumpism. Termen trumpism är en omskrivning av cesarism. Denna term är etablerad inom västerländsk politisk teori, och användes i synnerhet av Oswald Spengler i hans karakterisering av västerlandets tillstånd.

Cesarism innehåller flera olika betydelser. Jag vill emellertid hålla det enkelt och skala ner betydelsen till sin kärna. Denna betydelse är, som jag ser det, att en karismatisk person förbikopplar sin tids etablissemang och går direkt via en annan instans i sin väg till makten. Cesar gick via sina soldater istället för att försöka vinna acceptans inom vad han ansåg vara ett korrupt etablissemang. Cesarism innehåller därför en negativ underton eftersom det beskriver ett militärt diktatorskap där tidens demokratiska strukturer har frångåtts helt och hållet. Jag lägger inte in denna betydelse i begreppet trumpism.

Trump kallas visserligen för gudakejsaren av sina mest övertygade anhängare, men det finns ingenting som tyder på att han verkligen skulle bli en diktator med absolut makt. Trump kommer inte att nå makten genom en militärkupp. Däremot har Trump genom sin karisma, sina tillgångar och en entusiastisk gräsrotsrörelse kunnat gå för att vinna folket snarare än att lägga fokus på att vinna acceptans internet inom etablissemanget. Om cesarismen beskriver hur en framgångsrik general når makten via sina soldater, kan trumpism beskriva hur en framgångsrik affärsman verkandes inom en modern demokrati vinner makten genom sin appell till folket. 

Detta grepp har Trump gemensamt med andra nationalpopulistiska partier i Europa och det är ett sätt att arbeta som karakteriserar hela den moderna politiska nationalismen. Trump företräder formellt sett Republikanerna, men efter hans långa strid om att vinna nomineringen är det svårt att se honom som en del av partiet. Republikanerna har konstant motarbetat Trumps kampanj och de har istället premierat etablissemangsvänliga kandidater som Jeb Bush och Ted Cruz. Trots att Trump vann nomineringen är det ändå mer rimligt att tänka på honom som en kandidat i sin egen rätt.

En av de viktigaste egenskaperna i samtidspolitiken är huruvida man är en del av etablissemanget eller inte. Det spelar mindre roll om man skriver för DN eller SvD, tillhör Socialdemokraterna eller Moderaterna, Republikanerna eller Demokraterna. Att bara tillhöra etablissemanget är en identitet i sin egen rätt. Det är intressant att notera att föregivna svenska högerpolitiker, exempelvis Sara Skyttedal, tidigare ordförande för KDU, gick ut och gav sitt stöd till Hillary Clinton. Det finns många som ifrågasätter den klassiska höger/vänster-skalans betydelse. På en punkt där den verkligen upphävs är emellertid vid skiljelinjen om man tillhör etablissemanget eller om man står utanför.

Samuel Francis var en amerikansk journalist och historiker, som dessvärre gick ur tiden för några år sedan. I hans arbetsrum hittade man manuskriptet till en massiv studie; hans huvudverk, med arbetstiteln ”Leviathan and it’s Enemies”. Francis var lärjunge till statsvetaren James Burnham och i likhet med Burnham intresserade han sig för byråkratiseringen av samhället. ”Leviathan” gavs sedermera ut av Washington Summit Publishers. Francis fångar i boken som ingen annan hur det moderna samhället politiskt, ekonomiskt och kulturellt går mot byråkratiserad storskalighet. Allt från företag, tidningar, organisationer inom staten och andra aktörer antar enorma proportioner. Vi lever i storskalighetens tidevarv.

De moderna politiska partierna – i Sverige såväl som i USA – är enorma maskiner som varje kandidat måste förhålla sig till i sin kandidatur. Alla som vill uträtta någonting politiskt måste vidare förhålla sig till den moderna staten, med sina otaliga och svårbegripliga funktioner och åtaganden. Det är dessutom på något sätt underförstått att det är denna väg man ska följa om man vill uträtta någonting inom den politiska sfären. Man ska börja sin bana inom något av de etablerade partierna. Den som vill bilda opinion förväntas på samma sätt börja sin bana inom någon av de etablerade tidningarna. Att gå tillväga på ett annat sätt: att kandidera på egen hand eller starta sin egen tidning, ses närmast som en upprorshandling som går stick i stäv med den rådande uppfattningen om hur saker och ting egentligen borde gå till.

Det är mot bakgrund av detta som trumpismen blir uttryck för ett missnöje som verkligen ligger i tiden. Precis som Francis redogör för i sin bok präglas det moderna livet av opersonlig storskalighet. I vilken utsträckning har den enskilde möjlighet att påverka någonting där varje instans – i allt från tidningar till politiska partier – antar enorma proportioner och styrs efter dessa förutsättningar? Burnham kallade det för ”the managerial state”, vilket jag finner rimligt att översätta till ”föreståndarstaten”. Det är en form av maktutövning där alla som bestämmer någonting förestår ett ämbete som ger dem inflytande. Den moderna staten förestås av en kompakt byråkrati med generaldirektörer högst upp och socialsekreterare som befinner sig lägst ner i det statliga maskineriets frontlinje. 

Från etablissemangets sida hatar man alla uppkomlingar. Det är samma sak oavsett om det gäller nya politiska partier eller så kallad alternativ media. En anledning till detta är naturligtvis att de ideologiska målsättningarna skiljer sig mellan de förhärskande eliterna och uppkomlingarna. Det finns emellertid en dimension som är djupare än den ideologiska, och det är den existentiella. Det är talande att Trumps motkandidat är Hillary Clinton, som mer än någon annan förkroppsligar det rådande etablissemanget. Till skillnad från Trump har Clinton stöd från mäktiga ekonomiska och politiska intressen. Ett nederlag för Clinton är ett nederlag inte bara för henne, utan för en hel klass av styrande.

Trump har talat om att han utgör ett existentiellt hot för de moderna eliterna. Det är bara en äkta trumpist som kan göra anspråk på att utgöra ett existentiellt hot för den moderna eliten. Bara en person eller rörelse som har i själva sitt modus operandi att vara mot det rådande etablissemanget kan utgöra ett existentiellt hot. Jag tror därför att termen trumpist kan fylla en funktion. Det sätter fingret på en av vår tids viktigaste distinktioner: den mellan de som hör till etablissemanget och de som inte gör det. I Trump kan vi se en ledargestalt som till fullo verkar vara beredd att göra upp med den sittande eliten och istället vända sig direkt till folket i sin väg till makten. I likhet med Cesar är han beredd att erövra etablissemanget snarare än att bli del av det.

En förutsägelse är att trumpism är en politisk tendens som hör framtiden till. Det moderna samhället präglas av storskalighet och ett kompakt etablissemang som är närmast ogenomträngligt för den enskilde. När etablissemanget inte kan förändras inifrån, återstår bara att en yttre kraft tränger in och erövrar det. I vår tid är det inte en general och hans legioner som går över Rubicon och tar över, utan en karismatisk affärsman och hans gräsrotsrörelse. Denna tendens återkommer historiskt och i Trump kan vi se den i dess moderna form.

Revolution från ovan: hur det moderna Sverige skapades

Svante Nordin är en av Sveriges främsta idéhistoriker. Hans arbetsinsats har under årens lopp varit enorm med en produktion som omfattar bland annat biografiska verk om svenska filosofer och kulturpersonligheter, filosofihistoria avsett för studenter, samt en rad verk som på ett eller annat sätt berör politisk filosofi. Nordin har en bakgrund som vänsterman och var en av de framträdande personligheterna på tidskriften Zenit, som länge var den nya vänsterns ledande teoretiska organ. Tidskriften utgavs från Lund, staden vid vars universitet Nordin idag är pensionerad professor efter att under lång tid ha verkat vid idéhistoriska institutionen.

I sitt senaste verk – Sveriges moderna historia: fem politiska projekt (2019) – tar han sikte på de politiska projekten som lade grunden för det moderna Sverige. Det handlar framför allt om att beskriva hur Sverige som samhälle kunde röra sig från ett reaktionärt sådant, präglat av en gammal och otidsenlig ordning, till ett hypermodernt som i hög grad skulle komma att identifiera sig med just denna modernitet. Jag är säker på att varje läsare hittar någonting i denna bok som just denne finner särskilt intressant och tankeväckande. För egen del kan jag säga att jag fann de tre första projekten, vilka framför allt handlar om rörelsen bort från det gamla Sverige, intressanta av i första hand historiska skäl.

Det är beskrivningarna av de två senare projekten som jag läste med behållning. Dessa två projekt är som följer: i) folkhemmets födelse och ii) mångkulturalismens införande samt anslutningen av Sverige till globaliseringen. Man kan säga att vid inledningen av folkhemmets uppbyggnad så är Sverige redan ”modernt” i någon mening. Den gamla ordningen är mer eller mindre avskaffad. Adeln har ingenting att säga till om och kungahuset har reducerats till den symboliska funktionen som det har också idag. Sverige har genomgått det som statsvetaren James Burnham skulle beskriva som ”elitrotation”, alltså ett skifte som innebär att Sverige har fått en ny härskande klass.

Denna nya härskande klass består av professionella politiker, det moderna partiväsendet. Men andra grupper som också bör infogas till denna är de inom pressen verksamma journalisterna; byråkraterna, vilka ges ansvaret att administrera den framväxande staten; affärsmännen, vilka i någon utsträckning blir kompanjoner till den nya politiska klassen och deras ambitioner. Sverige har naturligtvis haft en press och en byråkrati också innan detta skifte, men knappast på det sättet som är fallet när landet inträder i 1900-talet. De framstår nu som maktfaktorer i sin egen rätt. Det kommer i takt med tiden bli uppenbart att pressen kan sätta dagordningen för samhället, också på ett sådant sätt att politikerna har att foga sig efter det.

Berättelsen om folkhemmets uppbyggnad och födelse är också en berättelse om socialdemokratins uppgång och omgestaltning från protest- till maktparti. Socialdemokraterna skapas i slutet av 1800-talet som ett ytterst radikalt vänsterparti; teoretiskt vilandes på marxistisk grund. Just detta från början tämligen solida teoretiska ramverk kommer i takt med tiden och omständigheternas krav att steg för steg frångås och ersättas med ett nytt sådant. Herbert Tingsten skriver i verket Den svenska socialdemokratiens idéutveckling om problemen som var behäftade med att bekänna sig till en tät marxistisk ideologi.

Det handlade inte minst om problemen med att denna ideologiska inriktning till sin natur är exkluderande. Marxismen handlar om att mobilisera arbetarna för det som uppfattas som dessas objektiva intressen. Men samhället består av fler ekonomiskt trängda grupper än arbetarna. Exempelvis kan nämnas bönder, hantverkare, småföretagare, mm. Karl Marx hade använt en definition av arbetare som är betydligt mer snäv än de som vanligtvis brukas av dagens vänsterdebattörer. I hans mening är en arbetare någon som är verksam inom industriproduktionen, inte någon som blott och bart innehar en anställning.

Vad saken handlar om är att socialdemokratin, så länge det var ett radikalt vänsterparti, inte hade kapacitet att växa bortom ramarna för att vara ett protestparti. Med protestparti avses härmed ett parti som utifrån den politiska marginalen positionerar sig gentemot makten och framför kritik och anspråk som man menar att denna ska förhålla sig till. Man menar att makten har misskött sina åtaganden och därmed inte kan begära något förtroende. Protestpartiet formulerar långt gångna krav som inte ryms inom ramarna för den politiska dagordningen. Detta hade en gång i tiden kunnat handla om krav på allmän rösträtt och bättre villkor för arbetare. Idag skulle det kunna handla om krav på total grön omställning eller repatriering av hitkomna invandrare.

I detta sammanhang kan man tala om ideologisk tunnhet respektive täthet. En ideologi som är tunn är lös i konturerna, den tenderar att vara mer flexibel och anpassningsbar. När den är tät är den istället solid, förankrad och den gör sig påmind. Problemet för protestpartiet är dess snävhet. För den tidiga socialdemokratin gällde detta svårigheten att gå bortom arbetarklassen och skapa allianser med andra grupper som skulle kunna dela deras ambitioner. För Socialdemokraterna fick detta konsekvensen att den dogmatiska vänsterideologin fick tonas ner och stå tillbaka. Sakteliga gav den vika när socialdemokratin antog en ny ideologisk inriktning. Detta var en nödvändighet i resan från protest- till maktparti.

Nordin uppehåller sig mycket vid Sverige under andra världskriget. Han beskriver djupgående landets agerande och inrikespolitik under krigsåren. Inte minst ägnar han sig åt att beskriva hur Per Albin Hansson axlar rollen som landsfader. Per Albin blir inte så mycket en talesman för partiet och klassen, som för folket och nationen. Under denna tid blir den socialdemokratiska ideologin mer och mer sammanflätad med uppfattningen om det svenska. De gamla idéerna om klasskamp har i detta läge utmönstrats till förmån för folkhemstanken; tanken om det goda hemmet där dess olika krafter kan samverka för den gemensamma välfärden.

Denna förändring tilltalar inte alla i partiet. En person som Zeth ”Z” Höglund blev en nagel i ögat för Per Albin under många konflikter. Tillsammans med en grupp trogna bröt han sig ur partiet, för att ett par år senare begära återinträde. Höglunds missnöje gällde nedtoningen av vänsterinriktningen. Detta är begripligt. På ett sätt är det så klart en kapitulation att överge den gamla ideologin till förmån för anpassning till nya idéer, som ju är mer i samstämmighet med det etablissemang som man en gång i tiden ville bekämpa. I själva verket är skiljelinjen mellan kapitulation och nödvändig anpassning tunnare än vad man kan tro. Det är båda samtidigt.

Uppenbart i detta fall var att den gamla, marxistiska ideologin var för snäv och radikal för att kunna möjliggöra det alliansbyggande och den mobilisering som var behövlig för att kunna göra resan från protest- till maktparti. Omformuleringen till en bred, ”Sverigevänlig” vänsterpolitik kunde vinna fler grupper än arbetarklassen för socialdemokratins sak. Hela samhället kunde nu mobiliseras bakom det statsbärande partiet. Därmed kunde socialdemokratin genomföra sitt politiska projekt: folkhemmet. Det är i linje med detta som det går att säga att berättelser om genomgripande samhällsförändringar också är berättelser om hur grupperna som står bakom dessa genomför sin resa till makten.

Socialdemokraterna genomförde alltså sitt politiska projekt genom att hänvisa till bilden av ”det svenska”, genom att förklara sin lojalitet till folk och nation. Därför kan det förefalla paradoxalt att fortsättningen på folkhemmet, det femte politiska projektet, skulle som sin kärna få ett avvisande av just det svenska och anslutning till idéer som innebar det gamla samhällets undergång. Under och efter andra världskriget kommer Socialdemokraterna att konsolidera sin maktställning. Det brukar heta att de upprättar en hegemonisk ställning inom svensk politik. Allt som händer och sker företas i relation till det statsbärande partiet.

Ett samhällsbärande maktparti har emellertid att hantera andra problem än vad det sorglösa protestpartiet behöver göra. Det är svårt att protestera mot sin egen politik, om än inte omöjligt, och kritikerna inom det som senare ska bli känt som ”68-vänstern” börjar röra på sig under början av 60-talet. Kritikerna till vänster om Socialdemokraterna utgör, för att uttrycka sig milt, en brokig skara och det finns ingen homogenitet gällande dess organisationer och strömningar. Det kan handla om freds- och solidaritetsrörelser med internationell utblick riktad mot kriget i Vietnam, segregationen i USA samt apartheid i Sydafrika.

Här finns också en mer akademisk vänster, som tar intryck av internationella stjärnor som Herbert Marcuse, Jean Paul Sartre, Franz Fanon, mm, och vilken gör sig till folkhemmets granskare och interna kritiker. Typiskt för denna nya vänster är att man frångår den gamla marxistiska kritiken om att kapitalismen skapar nöd, för att istället rotera perspektivet mot att den skapar överflöd och därmed snärjer arbetarklassen i ett frivilligt slaveri. Där finns feminister, som betonar kvinnans frigörelse och som inte bara ställer ”det borgerliga samhället” under lupp, utan också de olika vänsterorganisationerna samt inte minst den socialdemokratiska skapelsen, folkhemmet.

Man kan, som sagts, inte nog betona heterogeniteten hos dessa grupper och strömningar. En sak har de dock gemensamt: de utgör folkhemmets andra akt. De rycker fram när den gamla vänsterns frågor i mångt och mycket är hanterade. Socialdemokraterna, fackföreningsrörelsen och tidigare teoretiker hade talat om nöden, den absoluta ojämlikheten, behovet av rättigheter på arbetsplatserna, hyggliga bostäder och allmän tillgång till vård och omsorg. Inte för att Sverige var ett perfekt land under denna tid, men omställningen från fattigland till välfärdssamhälle var genomförd och folk hade det bättre än någonsin tidigare.

Det är i detta läge som det skapas utrymme för den typ av kritiker som jag har redogjort för ovan; en typ av kritiker som det inte hade funnits någon plats för innan folkhemmets uppbyggnad. Kritiker som klagade på ”prylsamhället”, men själva aldrig hade upplevt genomgripande nöd. Merparten av de som föddes under 40-talet och skrev in sig vid universitet under 60-talet hade under denna tid aldrig upplevt någonting annat än Tage Erlander som statsminister och obrutet socialdemokratiskt maktinnehav. Det var för övrigt Erlander som anmärkte att de som klagade över sagda prylsamhälle aldrig hade upplevt verklig brist under sina liv.

Den som menar att 68-vänstern kan förstås som ett uppror mot ett reaktionärt, konservativt samhälle har fel. Den var en revolt som uppstod inom ramarna för folkhemmet. Det gällde en vänster som hade genomfört sitt konkreta politiska program, och som nu hade möjlighet att ägna sig åt de mer mjuka och kulturellt orienterade frågorna. Vad som inte överlevde vänstervågen var föreställningen om det svenska som ett fundament i socialdemokratisk ideologi. Föreställningar om folk och nation blev mer otidsenliga än någonsin tidigare. Det kan sägas att socialdemokratin säkert anslöt till dessa värden av ren nödvändighet, åtminstone till en början. Men i takt med tiden blev de en verklighet för partiet. Nordin skriver om hur det knorrades i partikadrerna när Per Albin hellre pratade om det svenska än om klass och parti.

Konsekvensen blir en ytterligare radikaliserad vänster. En vänster som överger anslutningen till det svenska, som tröttnar på den förborgerligade arbetarklassen. Den gamla alliansen mellan socialdemokratin och det svenska bryts. Det är under denna tid som grunden läggs för en vänster som intresserar sig betydligt mer för tredje världens folk och orättvisorna de lidit under kolonialismen, och därmed öppnar upp för en problematisering av hela den västerländska kulturen. Det är ingen slump att det under sjuttiotalet finns en tidsanda som både motiverar och möjliggör för politikerna att 1974 fatta beslut om att Sverige ska bli mångkulturellt.

Det som man bör fråga sig i detta läge är följande: Vad blir rekylen? Hur ser oppositionen ut? Den största oppositionen är så klart de så kallat borgerliga partierna, med Moderaterna i spetsen. Problemet med dessa är att de steg för steg överger sina gamla lojaliteter till konservatism och nationalism. I någon mening är detta förståeligt. Deras idéer hade behövt förnyas, göras relevanta till tiden, men istället övergav man dem och gick vidare till nya domäner. Denna nya domän blev vad man kan kalla en kulturradikal nyliberalism. Kontringen mot vänstern blev att man ställde upp ett försvar för fria marknader, en kritik mot välfärdsstaten, och både skarpa och effektiva attacker mot vänsterns vurmande för allehanda kommunistiska bödelsvälden. Nordin klargör att här inte fanns kvar något tankegods som tog Sverige och det svenska i beaktande. Högern fick en helt annan profilering.

Den logiska slutsatsen av detta blev Fredrik Reinfeldt, politikern som gjort mer än någon tidigare politiker för att förkasta det svenska och ansluta Sverige till mångkultur och globalisering. Detta är inte förvånande. Det är i vissa kretsar en kvardröjande föreställning att borgerligheten på något sätt skulle vara bättre än sina röd-gröna motsvarigheter, men detta stämmer inte. Även om det gärna skrivs mer om den svenska vänstern, så är det ändå ett faktum att denna så kallade höger påverkades av 68-vågen på så sätt att de släppte merparten av sitt konservativa och nationella tankegods. Det som återstod var en kulturradikal nyliberalism som kunde utmana vänstern i debatter om ekonomin, men inte bjöd något ideologiskt grundat motstånd i kultur- och värdefrågor.

Snarast gäller motsatsen. Som exemplet Reinfeldt visar kunde ”högern” i frågor som invandring och mångkulturalism till och med bli värre än vänstern. Kanske för att borgerligheten saknade den gamla lojalitet till fackföreningar och arbetarklass som i någon grad ännu dröjde sig kvar inom socialdemokratin?

För min del så läser jag denna bok på två sätt. Det första kan sägas vara den ”machiavelliska” skildringen av politik och samhälle. Det handlar om hur stora och genomgripande samhällsförändringar genomförs uppifrån av de styrande eliterna. Det är i denna mening som jag vill tala om ”revolution från ovan”. Att det samtida Sverige ser ut som det gör är inte en slump. Bakom de stora projekten som format samtiden finns människor, ambitioner, ideologier och intressen, formerade som elitgrupperingar vilka kunnat införa sin vilja på samhället. Detta kan vara bra eller dåligt, men bara insikten om att det är så processen går till är en viktig insikt som läsaren bör bära med sig.

Det andra sättet att läsa denna bok på handlar om den mer nära idéhistoriska skildringen. Det gäller hur det svenska, lojaliteten till folk och nation, utmönstras från de styrandes ideologiska repertoar och istället ersätts med direkt konträra idéer. Det fjärde politiska projektet, folkhemmet, lägger grunden för det femte, det vill säga anslutningen av Sverige till mångkulturalism och globalisering. Jag tror att det underliggande temat – vilket är ständigt närvarande och som författaren vill lägga fram mellan raderna – är att alla de stora politiska projekten i vår moderna historia har förutsatt Sverige och svenskarna.

Alla dessa tidigare projekt har varit riktade mot oss, svenskarna. Det femte bryter med denna historiska tendens, med någonting som varit självklart inom svensk historia. Detta är det verkligt revolutionerande. För egen del vill jag som ett svar på nittonhundratalets politiska projekt föreslå ett sjätte sådant: den nationella rekonstruktionen. Inte helt olikt när Karl XI återtog gods och lantegendomar, som tidigare mot bättre vetande hade skänkts till adeln, får en kommande politikergeneration återta det som en tidigare har slarvat bort.

James Burnham, Like Gramsci, Only Better

James Burnham was an American political theorist who was a somewhat influential figure within the circles of American post-war conservatism. Like some others who joined the conservative movement during that time, Burnham was an ex-Trotskyite who had lost his faith in Communism and come over to the conservative side of politics. Among others, Burnham influenced the late Sam Francis, who was a journalist within the conservative movement, but who was later purged because of his heretical views on race and other topics. It was through some of Francis’ excellent articles published at Radix that I was introduced to Burnham to begin with.

One of the most important and engaging topics for the Alt-Right is the relation between culture and politics: so-called metapolitics. In this context, the Marxist theorist Antonio Gramsci is often put forward as an important thinker because of his thoughts about hegemony, the prerequisites for political change, and the necessity for intellectuals. My personal view, which I have argued for elsewhere, is that Gramsci is best understood as a form of constructivist, meaning someone who believes that reality is not a given but that it can be shaped and changed by ideas. As I read Gramsci, the Marxist trajectory is not as much revealed as it is created by convincing people of its truth. Borrowing a term from Simon Hix, Gramsci could be called a ‘strategic constructivist’, meaning someone who uses ideas strategically to reach a political goal.

There are, however, several weaknesses in Gramsci as a thinker. His first fault is, of course, that he was a Marxist, and was attempting to save a failing theory. Furthermore, he wrote down his thoughts under anything but ideal circumstances, having been jailed by the Italian state. As a result of this, his writing is often unsystematic, and the good points have to be singled out from a vast number of lesser points. I think that Gramsci touched on important topics, but much of his claim to fame was established by others after his death. Roger Scruton writes in his Thinkers of the New Left that the Left wanted a hero, after all the others had been defamed, and that they found a heroic figure in Gramsci as the martyr of their cause.

 

Gramsci touched upon important topics, and he was, to a degree, an original thinker. But there is much lacking in his analysis, and this is unfortunate. Gramsci’s analysis needs to be complemented by a more thorough one. Toward this end, I would like to discuss some of the ideas which were advocated by Burnham. It is my opinion that Burnham touched upon topics which, as with Gramsci, deal with the prospect of political change and how to bring a new political elite to power. The difference, as I see it, is that Burnham does a better job than Gramsci.

His books of greatst interest are The Machiavellians and The Managerial Revolution. The first one is mainly about the political theories of a number of thinkers who Burnham considered to be a part of what he called the Machiavellian tradition. The main argument of the book is that politics, defined as a struggle for power, can never be removed from human existence. In every society, there must be one group of people who rule, and one group who is the subject of that rule. In the second book, Burnham makes the case that a revolution is well under way, but not the type of revolution which is often advocated by the Left. The managerial revolution is taking place within the bureaucracy of the modern state, and is the revolution of the managers, at the expense of other forms of leadership.

I

n the first chapter of The Machiavellians, Burnham discusses the poet Dante Alighieri as an example of someone who promoted ideas which in practice had a different purpose than that which was stated by their author. The point of the chapter is to introduce a type of thinking which Burnham calls ‘anti-formalism’, and which is divided into two different meanings: the formal and the real. The formal meaning is the intention as it is explicitly stated by the author, and the real meaning is what this intention actually implies. Using Dante as an example, Burnham points to the fact that Dante advocated a number of normative principles which he believed should be defining characteristics of a good government. Dante also advanced the idea that the Emperor of the Holy Roman Empire should be sovereign in relation to the Pope.

 

Burnham further explores the meaning of anti-formalist thinking in the second chapter of The Machiavellians, which is about Machiavelli himself. In this chapter, Burnham elaborates on the Machiavellian tradition and its prospects for a political science. Burnham’s position is that politics should be studied in a scientific way, freed from various normative concepts, ethical systems, and the demands that they can make on a science. The Machiavellian way of thinking should not, says Burnham, be condemned because of its lack of adherence to some ethical system. It should only be judged in terms of how well its conclusions match the facts, as with all forms of science. Moreover, a political science should not pretend that politics is anything other than what it is: a struggle for power.

 

When it comes to Dante, Burnham goes on to place his seemingly independent normative principles in their proper context. He shows that Dante had been involved in an extensive and lengthy conflict between the Ghibelline and the Guelph factions. Dante and the faction to which he belonged lost to their rivals, and he went to the Holy Roman Emperor to ask for his support. When these facts were presented, it became quite clear that Dante had put forward his principles with the hope of winning the good graces of the Emperor, and thus attempted to justify his rule. That is the true meaning of De Monarchia, as Burnham sees it.

 

Using Dante as an example can seem rather difficult to relate to, since he is virtually unknown as a political theorist, and is more or less exclusively regarded as a great poet. I think it’s more useful to apply the same analysis to schools of thought more relevant to our day instead. For illustrative purposes, we can say something about feminism. When feminism becomes involved in politics, it is often or always the case that its proponents advocate their suggested policies from the standpoint of normative principles; chiefly, equality between the sexes. From this standpoint, they often point out problems such as the idea that there are more men than women on executive boards, that male cultural symbols dominate the public sphere, that women in general have a more difficult time on the labour market because of motherhood, male discrimination, and so on. Or, in the case of Sweden, they claim that mothers in general make greater use of paid parental leave than do their husbands.

The suggested solution to perceived problems such as these are often to advocate various measures to be taken by the government. Agencies within the government should be allowed to dictate corporate policy and tell them who to hire and who not. Measures should be taken to do away with male symbols from public spaces. Parents should be forced to share parental leave equally, regardless of the wishes and needs of the individual family. Some feminist theorists, such as Nancy Fraser, propose openly that the government should assume control over corporate life in order to make sure that they hire equally, and that extensive and costly social strategies aimed at women can be paid for through taxation. The assumption made by people such as Fraser and her colleagues is that increased state powers are necessary in order to come to terms with inequality.

We could take Fraser and other feminists at face value and debate whether equality and their other proposed political measures are good or bad. But if we are to apply anti-formalism, we would instead draw the conclusion that these values are less important than the measures of power that they justify. And these particular principles justify encroachment by the state – and more specifically, certain groups within the state – at the expense of the business community and civil society. This is not really about which policies are good or bad, but about which groups are to decide on these things at the expense of other groups. As Burnham eloquently puts it:

We think we are debating universal peace, salvation, a unified world government, and the relation between state and church, when what really is at issue is whether the Florentine Republic is to be run by its own citizens or submitted to the exploitation of a reactionary foreign monarch. We think, with the delegates at the council at Nicea, that the discussion is concerned with the definition of God’s essence, when the real problem is whether the Mediterranean is to be politically centralized under Rome, or divided. We believe we are disputing the merits of a balanced budget and a sound currency when the real conflict is deciding what group shall regulate the distribution of the currency. We imagine we are arguing over the moral and legal status of the principle of the freedom of the seas when the real question is who is to control the seas. (Burnham, The Machiavellians, p. 16)

 

It shouldn’t be a surprise that Burnham had a cynical view of the role of some intellectuals and scientists. He held the view that those who contend for power will always find someone who is willing to be their spokesman and justify their rule through a philosophical or scientific system. Burnham elaborated his view on ideology further in The Managerial Revolution. The important thing here is that ideologies should be viewed as an expression of group interests. If an ideology happens to be dominant in a society, then it is connected to the group currently in power. This is the important thing for our purpose; not whether an ideology is true or false, good or bad, but rather that it expresses the will to power of a particular group.

 

Ideologies are often frowned upon as unscientific, or even mythic in essence. Burnham would agree completely with this view. But that doesn’t mean that ideologies are not important and useful. Ideologies can convert people to a cause that they would not otherwise support. Ideologies can make people forget their own interests and instead pursue the interests of another group. If a group cannot produce a coherent ideology, can it be said to have any will to power? My answer is no. The Left has done a very good job during the course of the twentieth century in producing powerful and attractive ideological systems: Marxism, socialism, feminism, post-colonialism, and psychoanalysis. We also have ideologies emerging from what can be seen as a form of Right: neo-liberalism, Americanism, and individualism. Moreover, we have endless combinations of these ideologies.

It is important not to overlook the importance of the managerial state, and the importance of the state in general. It is not enough to merely philosophise; there needs to be a political elite and a physical structure which underpins this elite. We can take Sweden as an example. Sweden took a turn toward the Left during the 1960s and never really recuperated. This was not achieved solely through the work of intellectuals and Leftist philosophical theories. What happened in addition to this was that a large number of people were recruited to work as functionaries and civil servants in the ever-growing state machinery. Social workers, teachers, and administrators were recruited and formed a bureaucracy the like of which Sweden had never experienced before. They became the new class of managers. Regardless of what kind of government gets elected, this establishment stays more or less the same.

Burnham deals with the question of the elites in Chapter Three, in which he discusses the theorist Gaetano Mosca. In this chapter, he stresses the importance of the ruling class:

From the point of view of the theory of the ruling class, a society is the society of its ruling class. A nation’s strength or weakness, its culture, its prosperity, its decadence, depend in the first instance upon the nature of its ruling class. (Ibid., p.67)

 

The ruling class is the group of people who can be successful in the struggle for power, namely politics. Typically, it is made up of people who can break through in the struggle and face its challenges. These people are usually not the wise and self-reflecting types. More successful traits include ambition, ruthlessness, and the capacity for hard work. Everyone who has ever been involved in politics knows that hens and peacocks seldom, or never, live long in a world dominated by wolves, vultures, and centipedes – in a word, predators. But taken at face value, no elite is so raw and unrefined. Usually, as Burnham emphasises, it expresses itself through some form of political formula or myth. As I stated above, the meaning of ideology is to express and direct the will to power of a particular group.

I draw the following conclusions from this discussion:

I: To begin with, it is not enough to view intellectuals as the makers of political change through their transmutation of culture. It is also necessary to consider the state and the elite who will rule it. Politics becomes impossible to conduct without the type of hardworking, ruthless, and ambitious people who generally make up the political class. Oswald Spengler described Caesarism as no one else could, but he could never have been a Caesar himself. Gramsci assigned the so-called ‘organic intellectuals’ an important role as the makers of political change, but they are not enough in themselves.

 

II: Nevertheless, the intellectuals are important. A group which contends for power needs a political myth or ideology to express its will to power and to justify their struggle and coming ascension to the position of the ruling class. It would seem that a group lacking such a formula will achieve no success in its endeavors. The political agents need to work together with the intellectuals: one group to formulate the ideas, and one group to express them. The present political elite justifies their actions through the framework of Cultural Marxism; it would have been impossible for them to act without this framework.

 

III: From a scientific point of view, Burnham is superior to Gramsci because he tells the truth about all politics, and not just about the politics of his adversaries. If we are to take Gramsci at face value, his theory describes how the Marxists are hindered in their struggle to express the true interests of the working class because they are under the spell of the bourgeois hegemony. The real meaning of Gramsci’s theory was, however, not to describe facts about political life but rather to create a myth strong enough to motivate the working class into changing their preferences, and throw in with the Left as it was. These Machiavellian insights can be applied to all political ideas – and not just from the perspective of one particular position.

 

To conclude, I think that the success of the Alt-Right will come when ambitious and somewhat ruthless people pick up its ideas and use them to serve their ambition. Such a person is Donald Trump, who represents the ideas of nationalism and populism. But this could never have happened without intellectuals who ‘memed into existence’, to use a clever and true phrase. Trump would still only be a successful businessman and TV celebrity without the nationalist ideas which he advocates, and which in turn justifies his struggle for power. The success of the ideas of the Alt-Right will mean the success of a new elite, and the success of this elite will mean the success of the Alt-Right.

Donald Trump’s Name is a Killing Word

Apart from being the God Emperor of mankind, Donald Trump may also be the Kwisatz Haderach, the Messiah. Those who know their science fiction will recognize this title from Frank Herbert’s novel Dune (1965), which was also made into a film by David Lynch in 1984. This is a film that can be described as a flawed masterpiece, if ever there was one. Dune depicts the young aristocrat Paul Atreides and his trajectory towards becoming something more: a messiah and a liberator. Paul’s journey is about self-overcoming, the conquering of fear and weakness, and the fulfillment of a prophecy and the leading of a people toward liberty, stepping outside of the boundaries which have been set up by one’s enemies.

Dune, and I refer to both the novel and the cinematic adaptation, belong to that scarce category of cultural works which actually relate to the real world, and which have important and insightful things to convey. This work deals with many themes which are of definite importance for us today and the struggles we face. Paul’s conquering of fear and weakness is one thing, but there are many more themes which can be discussed. Dune has an anti-colonial theme in the sense that it depicts a people, the Fremen, whose planet has been taken from them because it contains the cosmic drug known as the spice melange. Spice is necessary for space travel, and worth more than anything else in the Dune universe.

Another theme is the power of words and language. In Dune, a word can literally kill. In the film (not the book), Paul shows the Fremen how to use a Weirding Module, a strange device which can turn the power of a word into a ray of raw, destructive energy. When Paul joins the Fremen he takes a Fremen name, Muad’dib. As Paul’s power grows, and his troops’ admiration for his military prowess grows accordingly, his name becomes a powerful killing word to be used by the Weirding Module. When a Fremen soldier holds the Module, and shouts ‘Muad’dib’, that word can blow a man to pieces.

Not long ago, a strange thing occurred at an American college during a talk by Breitbart’s tech editor, Milo Yiannopoulos, when a number of White students more or less disarmed a crowd of Black Lives Matter protesters by chanting ‘Trump’ as a response to their aggression. The Black Lives rabble walked out of the building in shame, and the talk went on as planned. Trump’s name has become a real-life killing word.

Words contain great power. The Left has proven this over the years by their usage of a number of killing words: racist, anti-Semite, reactionary, hater, and so on. The Right has never really been able to counter this, and they have been blown to pieces by the Left’s killing words. But by now we now have a number of killing words at our disposal. Besides Trump, I’m thinking in particular of words like Cultural Marxist and cuckservative.

Cultural Marxism has become a way of capturing the modern Left in a single term. People on the Left don’t normally refer to themselves in this way, and we have therefore given them a name that is not of their own choosing. To name someone is to have a degree of power over them. Cuckservative is a less scholarly term, but its killing power is even greater than that of Cultural Marxist. To have a word for those conservatives who are completely dominated, or cucked, by the Left is indispensable.

The alt-Right as a collective has done a great deed in coining ‘cuckservative’. These killing words are our guns and ammunition, much like the word racist has been the smoking guns in the hands of the Left for a long time. We remember their killing words. Now they will remember ours.

I like to imagine Trump as a real-life Paul Atreides. One can have doubts about Trump and his motivations, or his sometimes vulgar speech. As an outsider looking at American politics, I don’t claim to know all the facts. But one thing is undeniable, and that is Trump’s cultural meaning and the symbol he has become for something greater than himself (if there is such a thing). There is a scene in Dune, at the end of the film, in which Paul confronts an old nemesis who used to have power over him. This woman is the leader of an order of scheming witches, and they have the ability to dominate people with their spoken words, using a spell called ‘the voice’. Their order goes by the name Bene Gesserit.

At one point early in the film, this wicked witch dominates Paul using her voice, and makes him obey her commands. When they encounter each other again, she tries to do this again, but Paul has become too powerful in the meantime to be controlled, and when she tries, he uses a voice of her own and commands ‘silence’, and she mentally falls to pieces. This scene is one of the most epic ever featured in a film, and it came to my mind when Trump owned a young female reporter for NBC on the subject of immigration. She tried to use her voice on Trump, but he proved too powerful for her to control. That’s a recurring theme: they can’t control him with their killing words.

Culture and politics change through complex mechanisms. Language, words, and discourse are important. Having a few killing words at one’s disposal is like having a loaded gun in one’s hands. But one thing that should not be overlooked is the metapolitical meaning of politics, or rather, how a single political leader can become the symbol representing these words and thoughts, just as Napoleon symbolised the revolutionary energy of France, or Cromwell symbolised the Protestant fury of his time. I’m not referring to them because I think that the ideas they represented were particularly good, but because of the sheer power they carried. In Dune, this is symbolised at a cultural level when Paul comes to embody the Fremen’s struggle for independence, and the way in which they utilise his name in order to destroy their enemies.

Speaking a killing word is one thing. Being the person that killing word connotes is something else entirely. When Paul fights all the supreme powers who have an interest in the spice, he does so by destroying spice production. These powerful foes have no idea how to deal with someone who has no interest in the spice trade. They begin to make blunders, and soon enough, Paul has his blade at their throats. I suppose you could say that he is the Dune equivalent of a chaos candidate. That’s the meaning of being dangerous. Trump’s foes know how to deal with senators and governors, but he doesn’t follow the rules of their petty political game, and that’s why they have no clue how to deal with him.

When the Leftists, the liberals, and the SJWs look into that place where they do not dare to look, they will not see some cuckservative constitutionalist staring back at them. They are already seeing Trump. After Trump’s successful Super Tuesday, where he laid claim to another seven states, that image is stronger than ever.

Notering: ursprungligen publicerad på Right On, 2016

Marxismen och kommersialismen

The concepts of Liberalism and Socialism are set in effective motion only by money. It was the Equites, the big-money party, which made Tiberius Gracchus’ popular movement possible at all; and as soon as that part of the reforms that were advantageous to themselves had been successfully legalized, they withdrew and the movement collapsed.

There is no proletarian, not even a communist, movement that has not operated in the interests of money, in the directions indicated by money, and for the time permitted by money — and that without the idealist amongst its leaders having the slightest suspicion of the fact.

• Oswald Spengler

En av vår tids stora myter är att det finns en oöverstiglig klyfta mellan liberalismen och socialismen. Det är visserligen sant att dessa stora ideologier ofta har varit positionerade mot varandra under den tid som de har varit kodifierade som politisk teori, och uttryckta genom mer eller mindre folkliga rörelser. Nittonhundratalets storpolitiska symmetrier – kalla kriget och spänningen mellan Öst och Väst – har också gjort sitt för att skapa intrycket att det finns en oförsonlighet som inte kan överbryggas. Det verkar rimligt att de stora imperiernas, USA:s och Sovjetunionens, kronideologier skulle vara lika mycket fiender som imperierna själva har varit.

Men kalla kriget är över och det tänkande som verkade rimligt under den eran är i behov av att omprövas till förmån för ett mer hållbart sätt att betrakta världen. Det är inte längre rimligt att titta på liberalismen och socialismen som fiender i den äkta betydelsen. Frågan är om det någonsin har varit helt och hållet riktigt att betrakta dem på detta sätt? För det börjar allt mer framstå som att de båda – trots att olikheter mellan program och personer kvarstår – egentligen har fler gemensamma intressen än vad många har anat. Och att de som allierade dessutom har allt fler gemensamma fiender, vilket är minst lika definierande.

Liberalismen och socialismen har existerat under ett par århundraden och har under den tiden varit både eniga och oeniga om viktiga frågor. I en av de viktigaste frågorna, den som handlar om ägandet, har de stridit redan från början, och i en argumentering som vill ha sagt att dessa ideologier är allierade så ska inte gammal fiendskap glömmas bort eller gömmas undan. Men i det tjugonde århundradet har vi en världsordning där liberalismen och socialismen kan göra gemensam sak mot den tredje ideologin, konservatismen. Konservatismen – influerad av nationalismen – är det andra blocket i en konflikt där liberalismen och socialismen utgör det första.

Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington gjorde den kontroversiella observationen att framtidens internationella konflikter kommer att vara civilisatoriska. Med det menade han att konflikter inte bara kommer att skapas över vem som ska ha tillgång till vilka resurser, utan att det också skulle finnas en kulturellt grundad dimension som skapar konflikter mellan civilisationer som inte förstår varandra. Mycket uppmärksamhet lades på att Huntington pekade ut islam som en huvudfiende till Västerlandet. Huntingtons kritik av Västerlandet ansågs av någon anledning inte lika kontroversiell. Det ska inte glömmas bort att det alltid krävs två civilisationer för att sätta igång en konflikt.

Jag tror att idén om civilisatorisk konflikt är oerhört betydelsefull. Jag tror vidare att idén är betydelsefull inte bara när man överväger Västerlandets position i storpolitiken, men också konflikterna som pågår inom dess gränser. Konflikten som intresserar mig äger inte rum mellan Västerlandet och de andra stora kulturella sfärerna, utan snarare äger den rum inom vår civilisation. Det är en konflikt som innehåller många olika fåror, men som får en röd tråd genom att den handlar om att vi har vänt oss mot oss själva. Den västerländska människan håller på att – för att låna en formulering från den brittiske politikern Enoch Powell – samla ihop bränsle till sitt eget begravningsbål.

Den här konflikten handlar inte om någonting mindre än om vår civilisation överhuvudtaget ska överleva och det mest skrämmande är att hoten inte kommer från fiender som är externa, utan interna, till den. Vi kan jämföra det med att bli utsatt för ett mordförsök och att hålla pistolen mot sitt eget huvud eller rakbladet mot sin egen arm i syftet att skapa sitt eget avslut. Problemen är många. Sedan några årtionden genomför våra makthavare en massinvandring som sker på de europeiska folkens bekostnad. Kulturellt har vårt samhälle tagit ett steg åt vänster som i princip alla partier och ideologier aningen har följt med villigt eller släpats med mot sin vilja. Låt oss inte heller glömma bort den ekonomiska kris som pågår hela tiden i en ekonomi som bygger på skuldsättning.

Roten till problemet kan närmas på olika sätt, men jag tror att ett av de mest fruktbara är att undersöka liberalismen och socialismen – och relationen dem emellan. Dessa två stora ideologier har varit dominerande genom större delen av nittonhundratalet och har därmed haft en enorm påverkan på hur människorna förstår och handlar i sin omvärld. Relationen mellan liberalismen och socialismen måste revideras. Relationen mellan liberalismen och socialismen å ena sidan och civilisationen å den andra måste revideras.  Det börjar allt mer stå klart att dessa ideologier är civilisationens fiender och att de ohejdade kommer att för den till sin undergång.

Detta är egentligen inte en diskussion om ekonomi. För även om ekonomi är viktigt så handlar detta om hur de två ovan nämnda ideologierna positionerar sig mot civilisationen, och den diskussionen handlar om andra värden än ekonomiska. Vad saken handlar om är alltså inte om hur resurser ska fördelas eller hur arbete ska organiseras; det handlar om i vilken form – om någon – som vår civilisation ska finnas kvar i. Den här essän inleds med ett citat av Oswald Spengler som sätter kursen när det kommer till att tänka om liberalismen och socialismen. För det är intressant att notera att dessa två – precis som Spengler skriver – har sin grund i det materiella. De agerar alltid i penningens intresse.

Jag tror att den här utgångspunkten är problemets rot och anledningen till att dessa så framgångsrika ideologier inte kan vara någonting annat än destruktiva för civilisationen och kulturen som den uttrycker sig igenom. Det borde inte förvåna någon att den som inte har någon förståelse för det som går bortom det materiella och som inte går att värdera i ekonomiska termer, inte är intresserad av att skydda det från förstörelse. Den västerländska civilisationen är i den bisarra situationen att två av dess mest betydelsefulla världsåskådningar har vänt sig mot den och inte värderar dess existens i den minsta utsträckning. De har till slut gjort gemensam sak i att förskingra allt kulturvärden och reducera civilisationen som ligger till grund för dem till en administrativ enhet.

Det ska stå klart att människorna som styr över oss – våra finansiella, mediala och politiska eliter – tror på de här idéerna eller agerar åtminstone som om de gjorde det. Och eftersom de bryr sig så lite om sina domäner kommer de att styra dem tills att de bara är herrar över ruiner.

 

 

 

Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

 

• Karl Marx

 

Det är dags att ompröva uppfattningen om att liberalismen och socialismen, eller, kapitalismen och marxismen, är åskådningar som alltid måste ligga i konflikt med varandra. Om de senaste årtiondenas händelser har visat på någonting så är det att denna skenbara motsättning är grundfalsk. För det är ett feltänk att utesluta möjligheten att två system som till det yttre verkar vara motsatta, inte kan arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål. Det är intressant att notera att i vår tid verkar en liberal och en socialist kunna vara för ungefär samma saker, om än av olika anledningar. Massinvandringen till Europa är ett exempel på en fråga där den här enigheten är fullkomlig.

För att arbeta vidare på det som Spengler skriver, att socialismen arbetar i penningens intresse, vill jag föreslå att marxismen – även om många marxister säkerligen kommer att protestera mot förslaget – arbetar i kapitalismens intressen. Marxismen är på många sätt ett negativt program. Det betyder att den är ute efter att förstöra snarare än att bygga upp någonting. När Karl Marx skrev Kritik av den politiska ekonomin satte han standarden för vad marxismen ska innebära. Han uppfann inte ett nytt sätt att studera ekonomi på – snarast kritiserade han det som redan fanns där. Kritiken går som en röd tråd genom marxismen och i förlängningen genom hela vänstern.

Grunden i den marxistiska teorin är dialektiken. Dialektik kan lika gärna översättas till konflikt. Ursprungligen kommer konceptet från Grekland där det utvecklades av för-sokratikern Herakleitos, som trodde att grunden för tillvaron var förstörelse och förändring. Men i modern tid är det filosofen Hegel som kopplat ett grepp runt dialektiken och gjort teorin till sin egen. Hegel tror att all historia och utveckling skapas genom motsättningar och består av energin som skapas när motsättningarna kommer samman. Det är som att två personer inte kan komma överens i en diskussion och att det som kommer till liv är frukten av två motsatta åsikter.

Marxisterna tror också på konflikt som grunden för all utveckling. Men de tror att all historia handlar om en konflikt som rör kontrollen över produktionsmedlen där det stora problemet är att det finns en uppdelning mellan de som arbetar och de som äger. Så länge denna uppdelning består kommer orättvisor och stridigheter att bestå i samhällsbygget. Detta kallas alltså dialektik och det är inte svårt att i sammanhanget se varför dialektik är synonymt med konflikt. Marxismen som ideologi har sin grund i att samhället präglas av en djupt rotad orättvisa och att denna orättvisa är materiell, inte kulturell.

Emellertid har marxismen utvidgats till att omfatta även kulturella och andra kategorier; så kallad kulturmarxism. Där man följer samma konfliktcentrerade syn på relationer mellan olika grupper, men inte begränsat till kampen om produktionsmedlen. Det finns inte längre någon del av samhället som står utom räckhåll för marxismen och människorna som vill tolka samhället efter en marxistisk modell. Men den här essän handlar inte bara om marxismen – den handlar om marxismen och kapitalismen och vad relationen mellan dem får för konsekvenser för samhället.  Vilka gynnas egentligen på längre sikt av ett samhälle där vänstern dominerar?

Rubriksättningen ger en fingervisning om vilka intressen jag anser kommer att gynnas på längre sikt i ett samhälle där vänstern dominerar för stunden: Ultrakapitalismen. Kapitalism är ett på många sätt svårt ämne att diskutera, av flera olika anledningar. En viktig anledning är att marknadsekonomi, äganderätt, osv är funktioner som i flera avseenden är gynnsamma för samhället. Det finns ingen anledning att föredra någon form av planekonomi framför marknadsekonomi, eller köpa vänsterns beskrivning av kapitalismen som ett fenomen som enbart är av ondo. Men inte heller ska det förnekas att kapitalismen också har en demonisk sida, som kan visa sig under vissa omständigheter.

För att kapitalismen inte ska visa denna demoniska sida krävs ett starkt mått av kulturell kontroll. Det måste finnas värden som är överordnade det som kan beskrivas i rent ekonomiska termer. Om sådana ska existera måste det finnas gemenskaper som inte är ekonomiska, utan historia, kulturella, civilisatoriska, nationella. Men vi befinner oss just nu i den mycket olyckliga situationen att den vänsterorienterade liberalismen – tidens härskande ideologi – och dess allierade håller på att förskingra dessa värden. Och som alltid när det kommer till en ideologi som är influerad av marxismen anses lusten till förstörelse vara en skapande lust, vilket knappast behöver vara sant.

En kultur som är influerad av marxismen är dömd till att vända sig mot sig själv och sina egna grundprinciper. Den kommer att utveckla – och vi har sett den utvecklas – en hänsynslös självkritik som vill ifrågasätta allt utom det egna ifrågasättandet. Men det är själva grundstommen i marxismen och den dialektiska metoden: den föregivet kreativa förstörelsen. Allting bygger på kritik och allt som finns för handen ska kritiseras för att det ska röjas ut vägen för någonting bättre. Och när dessa idéer omsätts i praktiken, då blir det farligt på riktigt. För civilisationen och nationerna som står i utsikt att förstöras kommer inte att ersättas med någonting bättre, alldeles oavsett vilka ambitioner som kan finnas om lysande framtidsutsikter.

Det är en sak som är intressant med marxismen: den verkar inte ha någon andra akt. Vad ska komma efter förstörelsen av den nuvarande ordningen? Det finns aldrig något riktigt bra svar på den frågan. Efter de kommunistiska revolutionerna i tredje världen uppkom ett antal bödelvälden som hör till de allra värsta regimerna som någonsin har existerat. Vad blir nästa steg den här gången? Vi har ett antal konvergerande tendenser som hänger ihop med varandra och är del av samma trend: den demografiska förändringen av Europa genom massinvandring, den hänsynslösa självkritiken som förstör de europeiska folkens självkänsla, förpestandet av relationen mellan könen genom feministisk aktivism och idébildning.

Min uppfattning är att marxismens andra akt är kapitalismen och då en kapitalism som inte är inom ramarna för någon kulturell kontroll utan en som inte är bunden av någon sådan kontroll. Det kan formuleras i termer av att marxismen, i brist på en andra akt, skapar ett tomrum som måste fyllas av någonting. För det går inte att bygga ett samhälle bara genom kritik mot det som ligger framför dig. Det måste finnas ett positivt program som beskriver det som ska komma när kritiken inte behövs längre. Men marxismen är begränsad av att alltid vara en skugga till det som den vill riva ner, när den ska bli mer än så misslyckas den även på sina egna villkor. Vad blir den andra akten i dess planer för Europa? Vad ska ersätta den gamla ordning man hoppas på att riva ner?

 

The art of advertisement, after the American manner, has introduced into all our life such a lavish use of superlatives, that no standard of value whatever is intact.

• Wyndham Lewis

 

Den brittiske modernistiske författaren och målaren Wyndham Lewis förutsåg redan på nittonhundratalet vad vi kan kalla för vänsterorienterad kapitalism. Eller med andra ord, ett marknadssamhälle som har tagit till sig vänsterns kulturella och moraliska värderingar. Det är en kraftfull syntes eftersom den med smidighet kan undvika belastningen av att försvara socialismens ohållbara syn på ekonomi, i samma veva som den kan göra sig av med konservatismens syn på standard och kvalité. Ännu en iakttagelse från Lewis är att marknaden är minst lika egalitär som socialismen. Anledningen till det är att det kvalitativa inte spelar någon roll om alltings värde ska bestämmas efter principen om tillgång och efterfrågan.

Min uppfattning är att det vänsterorienterade marknadssamhället är marxismens verkliga andra akt. Marknaden påminner om ett svart hål som kan dra in så gott som allt med sin gravitation, och det inkluderar vänsterns värderingar. Ett intressant exempel är när den italienske konstnären Piero Manzoni placerade sin avföring i guldaskar som en protest mot konsumtionssamhället. Den typen av kritik är det emellertid inga problem för marknadsmaskineriet att dra in i sin strömvirvel. Manzonis ohygieniska askar kom senare att säljas på de stora auktionshusen för väl tilltagna belopp. Marknadslogiken kan höja även den mest ovärdiga ”konst” till de allra högsta nivåerna, åtminstone sett till prislappen.

För att ge begreppet ”vänsterorienterat marknadssamhälle” ett ansikte vill jag hänvisa till Sverige största tidning, Aftonbladet. Denna kvällstidning har en kultursida som sedan länge drivs av personer som står synnerligen långt ut på vänsterkanten. Emellertid är tidningen som sådan i alla andra avseenden är reflektion av en vulgär marknadsekonomisk kultur där allting handlar om att sälja in skräp till massorna. Men det verkar inte finnas någon motsättning i att driva en vänsterradikal kultursida i en vulgärkapitalistisk tidning. Liksom det inte finns någon motsättning i ett samhälle där den ideologiska kärnan är till vänster samtidigt som samhället i stort är marknadsdrivet.

Kapitalismen som ideologi är på sätt och vis ideologiskt neutral. Den positioneras efter vilka värdesystem som annars är härskande i samhället. I ett samhälle som på ett kulturellt plan är vänster så blir den en vänsterdiskurs; i ett annat samhälle kan den lika gärna höra till högern. Intressant är också att överväga Lewis observation att både marxismen och kapitalismen – på det kulturella planet – är jämlikhetsideologier. De strävar efter nedbrytandet av hierarkier. Den första eftersom det ligger i dess natur som ideologi att se jämlikhet som det överordnade målet och den andra eftersom den enda värderingen ligger i vad som kan mätas genom tillgång och efterfrågan. Marxismen och kapitalismen strävar därför på sätt och vis efter samma mål: kulturell utjämning. Men de strävar emot detta mål av olika anledningar.

Å andra sidan sätter både konservatismen och nationalismen gränser för vad som får uträttas på en marknad och marknaden är egentligen aldrig ”fri” när dessa ideologier sätter sin prägel på ett samhälle. Konservatismens kulturteori bygger på två principer: tradition och hierarki. Det som skapas idag relaterar till det som redan fanns där från igår och det nya verket ingår i ett större sammanhang, som det kan hämta energi och inspiration ifrån. I vissa fall är det nödvändigt att bryta med en stelnad tradition, men det är inte samma sak som att vilja bryta med det förutvarande som sådant. Och i konservatismen står ingenting utanför hierarkiernas ordning. Det finns inga uttryck som inte kan bedömas och där somliga är bättre och andra är sämre.

Nationalismen sätter och gränser för vad som får och kan uträttas på en marknad. En nationalist bedömer inte efter vilka som vill ha vad och hur mycket de är beredda att betala för det – han har nationens intresse i sina ögon. Det finns en uppfattning om att människorna i nationen är det som verkligen betyder något och att de, om nödvändigt, ska skyddas från marknadens tvära kast. Den här diskussionen är synnerligen relevant idag med arbetskraftsinvandring, globalisering och andra tendenser i den postmoderna ekonomin som påverkar människorna i en nation negativt. För någon som betraktar ett land som en ekonomisk enhet som ska administreras finns det inga sådana bekymmer, då problemet inte finns till att börja med.

Konservatismen står för civilisationen och nationalismen står för nationen och de innebär värden och gemenskaper som går bortom och över det som går att värdera i ekonomiska termer. Just därför kan de inte assimileras och bli en del av marknadsmaskineriet eftersom de inte går att smälta ner och fås att följa principen om att allting handlar om tillgång och efterfrågan. Det är egentligen bara den riktiga högern – den konservativa och nationella högern – och vissa typer av religiös fundamentalism som inte kan sugas in i kapitalismens strömvirvel. Så länge dessa värden och gemenskaper finns och är betydelsefulla så finns det gränser för kapitalismen och den får flyta genom den bana som har mejslats ut åt den.

Socialismen – med marxismen som sin spjutspets – driver sedan årtionden tillbaka på för att dessa storheter ska slås i bitar. Vänstern har genom sin kulturkritik i hög grad dekonstruerat försöken att upprätthålla hierarkier inom konsten och kontinuiteten med det förutvarande. Modernismen och senare postmodernismen har inte varit vitaliserande för kulturen, även om den tidiga elitistiska modernismen med företrädare som Wyndham Lewis gav vissa förhoppningar. Denna kulturkritik har heller inte varit framgångsrik i sitt försök att kritisera kapitalismen från en kulturell utgångspunkt. Tvärtom har den degraderat och förvridit konsten i syfte att göra den lämpad för kritik, vilket knappast har hindrat den från att komma ut på marknaden. De har med andra ord misslyckats med allt.

Vänstern har också – tillsammans med sina kamrater liberalerna – varit drivande för massinvandringen till Europa. Denna massinvandring som inte syftar till något annat än att slå traditionella gemenskaper i bitar och bygga in konflikter i de så kallade mångkulturella samhällen som skapas i dess ställe. Nationalstaten som en gemenskap överordnad ekonomiska intressen håller på att gå under och det finns ingen rimlig idé om vad den ska ersättas med. Jag tror att denna andra akt kommer att vara det ultimata konsumtionssamhället; ett samhälle som inte är mer än en ekonomisk zon med gemensam administration.

Avslutningsvis vill jag återkomma till begreppet dialektik, eller spelet mellan skenbara motsättningar. Det finns någonting i hela den här händelseutvecklingen som får den att se ut som en mycket välgjord affärsplan, uttänkt av en synnerligen slipad företagsstrateg. Det har alltså funnits hinder som varit i vägen för marknadsexpansion in i domäner som tidigare varit skyddade från den. I mina ögon ser det ut som att vänstern har varit kapitalets nyttiga idiot under lång tid. Vänsterns stora talang – både i teori och praktik – är kritik och förstörelse, inte uppbyggnad. Men vem tjänar på det i förlängningen? Vad kommer och fyller upp det tomrum som vänstern lämnar efter? En marknadsdriven kultur och gemenskap, naturligtvis.

Två skenbara motsatser – liberalismen och socialismen – har genom sina olika former arbetat på olika håll för att uppnå samma mål: Ett samhälle grundat på ekonomi snarare än på kultur. Den verkliga konfliktlinjen ligger istället mellan de som vill bevara civilisationen och nationerna intakta, och de som vill se dem förstörda för, ja, det ingenting som återstår när marknadsmekanismerna sätter alla värden.

Kulturmarxismen och staten

Kulturmarxism är ett ord som ständigt återkommer hos personer som intresserar sig för relationen mellan vänstern, den vänstervridna liberalismen och de senaste årtiondenas politiska utveckling. En utveckling som i allt väsentligt har krönts av framgång för de tidigare nämnda ideologiska positionerna. Men det är intressant att notera att kulturmarxism sällan definieras utförligare och mer precist, trots att det är någonting som alla borde tjäna på. Dels den riktiga högern som får en tydligare måltavla för sin kritik och den vänster som känner sig nödgad att markera distans mot en så uppenbart kättersk form av marxism.

Ärkemodernisten Wyndham Lewis föregrep idén om kultumarxismen under tidigt nittonhundratal när han skrev sin bok The Art of Being Ruled. Lewis gjorde den helt riktiga observationen att det marxistiska tänkesättet går att överföra även på andra kategorier; mest noterbart kön under Lewis tid. Marxismens idé om assymetriska relationer inom en kategori överförs från klass till exepelvis kön. Den tolkning som är mest vanlig som en följd därav är att männen förtrycker kvinnorna och att – även om det ligger farligt nära en så kallad essentialistisk tolkning av verkligheten – det verkar ligga i deras natur att göra detta.

I vår tid är det uppenbart att fler kategorier än kön har genomgått samma ovandling och tolkas efter samma mönster. Två kategorier som ständigt återkommer är ras och religion. Det har att göra med att västerländskt intellektuellt liv inte bara innehåller tankefåror som relaterar till marxismen, utan också sådanansom kommer ut från den postkoloniala traditionen. Postkolonialismen är motsägelsefull eftersom den utger sig för att vara en kritik mot västerländsk filosofi men samtidigt är helt beroende av den samma för att ens finnas till. Utan att vilja göra några vidare associationer så liknar det ingenting annat än ett parasitärt förhållande; med postkolonialismen som en asätare som festar på kadavret, eller åtminstone vad den verkar betrakta som ett kadaver.

Kulturell marxism är med andra ord omvandlingen av grupper till klasser, som enligt den som tolkar anses innehålla en inbördes assymetri. Kön är en klass, ras är en klass och till och med religion blir en klass – med olika skikt inom klassen där de som står högre upp i hierarkin slår ned på de som står lägre. Det finns inget tänkande av idag som har ett lika intimt förhållande till politiken. Anledningen till det är att om du har anammat det här tänkandet så har du egentligen gett upp tanken på jämlikhet och symmetri som någonting som kan uppstå naturligt. Jämlikheten blir någonting som måste införas ovanifrån av en tredje part som står bortom de här problematiska relationerna. Det blir en angelägenhet för politiken, staten, det offentliga.

The Art of Being RuledEgalitarismen – jämlikhetsideologin – är en självklar del inom varje form av socialism eller subdivision inom den ideologin. Det är en etik där både syfte och konsekvens bedöms efter i vilken utstäckning de för samhället mot ökad jämlikhet. Kanske finns det ingen mer användbar förevändning för ökad politisk styrning än när den kommer under jämlikhetens fana. Politiska åtgärder som i andra sammanhang skulle betraktas som auktoritära, till och med gränsande till det totalitära, accepteras om det sker för jämlikheten. Det finns en gammal tradition i västerlandet där privatlivet är skyddat från politiken, men som nu håller på att upplösas som en följd av strävandena efter jämlikhet.

Det är intressant att se när en ideologi, som poserar som filosofi, blir en mantel som döljer vad som inte är någonting annat än en expansion av politiken in i våra liv. Det är en sida av kulturmarxismen som alldeles för ofta glömms bort, men som åtminstone delvis kan förklara varför den har blivit något av en överideologi inom europeisk och svensk politik. Anledningen är att den ger legitimitet till en aldrig upphörande utvidgning av den politiska sfären på bekostnad av de andra sfärerna. Att införa jämlikhet mellan olika grupper i samhället är som att jaga sin skugga: det är ingen målsättning som någonsin kan uppnås. Ojämlikhet är rotat i strukturer i tillvaron som inte kan ryckas upp och som står bortom det som går att påverka och förändra genom olika former av social kontroll. En expansion av politiken som har jämlikhet som mål kan bokstavligt talat pågå under evig tid.

Men det finns också en annan sida av det här som inte ska förglömmas. Den har att göra med livets krassa nödvändigheter: vi måste alla garantera vår försörjning på något sätt. När jämlikheten ska verkställas, alldeles oavsett om det ska ske genom ett nivellerande utbildningsväsende, genuspedagogik eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder som riktar sig till den ständigt växande skaran av etniska minoriteter som befinner sig i landet, finns en sak gemensam: någon måste uföra det här betungande arbetet. Turligt nog står det redo kadrer med statsvetare, sociologer och genusvetare – alltså samma människor som bygger upp de här idéerna på våra universitet – att ta sig an uppgiften.

Det handlar om ett fint samarbete mellan idéer och materiell välgång; där idéerna kan garantera den materiella välgången. Att studera idéer tillskrivs inte något större värde i Sverige, där vi istället intresserar oss ganska ensidigt för det materiella och funktionella. Men den som vill förstå helheten ska inte bortse från någon del av den. Och den som vill genomföra sin politik måste se till att det finns en kulturell och ideologisk förståelse för den hos allmänheten; även om allmänheten i sig kanske inte är medveten om den här förståelsen. För politisk expansion in i privat- och näringsliv utan jämlikhetsmålet är – och det här är inte tänkt som en retorisk gest – närliggande fascismen. Precis på samma sätt är genuspedagogiken utan jämlikhetsmålet svårt att betrakta som någonting annat än ett styckte ideologi; som i bästa fall kan ses som en form av väldigt experimentell pedagogik.

1968Det är ingen slump att den kulturella marxismen lever vidare samtidigt som kommunismen tycks vara fullständigt slagen i spillror: den är en härskarideologi. Wyndham Lewis skrev vidare att det finns få bättre sätt att styra människor på än att övertyga dem om att de är medlemmar av en grupp med en corps de spirit. Det är i så fall opportunt för en förtrupp att bilda en styrande kommitee för att leda medlemmarna mot deras sanna intresse. Historiskt sett är det ett återkommande mönster som börjar inom klasskategorin och fortsätter till andra kategorier som kön och så vidare.

Som jag ser det så är första steget mot att förstöra en idé att börja misstänka den för att vara mer än vad den utger sig för att vara. Den kulturella marxismen har visat sig vara allt annat än ett sätt att beskriva och hantera assymetriska relationer mellan olika grupper i samhället. Tvärtom finns det en destruktiv tendens i att dess företrädare alltid tolkar konflikter som en konsekvens av den ena partens oförmåga eller illvilja. Det är ett mönster som återkommer inom feminismen där männen är problemet, kvinnorna alltid den utsatta parten; och inom postkolonialismen där man intressant nog går så långt som att peka ut vita människor som en evig problemgrupp som aldrig verkar kunna bättra sig.

Det här komplexet av idéer måste ses för vad det är – och vad det har blivit – nämligen en del av konsten att styra. Det är idéer som i den ena eller andra formen ständigt reproduceras inom politiken och inom de intellektuella miljöerna. Lika uppenbart är att de är en mantel som döljer en ständig utvidgning av politiken på bekostnad av de civila och privata sfärerna. Bortom ytligheterna döljer sig en vilja till makt. Och det är denna vilja till makt som vi, om det här idékomplexet någonsin ska förlora sin ställning, måste genomskåda.

 

Notering: ursprungligen publicerad i Samtiden, 2014

Konsten att bli styrd

Det kallas frågeförbud och är präglande för totalitära politiska ideologier som marxismen och nationalsocialismen. Det analyserades ingående av den österrikiske statsvetaren Eric Voegelin, som ägnade en stor del av sin forskargärning till att lyfta fram de politiska ideologiernas krassare sidor. Frågeförbud betyder precis vad det låter som: ett förbud mot kritiska frågor. Det är Voegelins idé att tankesystem sluter sig mot kritik genom ett upplägg som inte tillåter det kritiska frågandet. På så sätt kan även ett system av idéer som brottas med motsättningar garantera sin överlevnad.

Intressant att notera är att de här förbuden inte är formella. De är inte juridiska och det är inte någon som med hot om våld ser till att den som har besvärande kritik att komma med förblir tyst. Snarast är det så att det här förbudet tar vid redan i tankens regioner. I det här sammanhanget vore det fel att tala om en inskränkning av yttrandefriheten. Mer riktigt är att säga att det är tankefriheten som står under utsikt att inställas, vilket förutsätter en betydligt mer sofistikerad metodik.

Hur hindrar man någon från att tänka? Ett sätt är att övertyga människor om att deras invändningar hamnar i en moraliskt tvivelaktig zon, och att någonting med dem inte är riktigt rätt. Det finns med andra ord en tydlig etisk underton i den här metodiken. Människor övertalas att bortse från vad de kanske instinktivt anser är rätt genom att de övertygas om att bara en förkastlig person kan föra den typen av resonemang. Det finns ingen anledning att inskränka yttrandefriheten när man kan införa ett förbud redan inom tänkandets domäner.

Språket spelar en viktig roll här. Språket är tankens verktyg och vill man styra hur människor tänker så gäller det att först ha kontroll över språket. Mao Tse-tung hade en idé om ”magiska ord”. Magiska ord är ord som laddas med en så negativ innebörd att den som får ett sådant ord använt mot sig, kapitulerar villkorslöst. Rasist är ett sådant ord. Det är intressant att notera hur ett enda ord kan ha en sådan makt över så många människors liv. Rädslan för det och föreställningarna det för med sig har under flera årtionden hämmat debatten om invandringspolitiken och det mångkulturella samhället.

I det här sammanhanget är det viktigt att skilja mellan föreställning och verklighet. I verkligheten är det tveklöst fallet att etniska, religiösa och andra grupper uttrycker sitt ogillande mot varandra. Det är ett beklagligt, men dessvärre ofrånkomligt faktum. Men rasism som föreställning flyter liksom fritt från den verklighet som det gör anspråk på att beskriva. Det korresponderar inte med händelserna som det vill ge sken av att beskriva. Anledningen till det är att det är ett ideologiskt ord. Faktum är att det är ideologiskt laddat i sådan utsträckning att det är svårt att använda det rent beskrivande.

Magiska ord har inte funktionen att beskriva verkligheten. De har inte över huvud taget inte en neutral och beskrivande funktion. De kommer från den marxistiska traditionen där språk såväl som teori ska användas till att förändra samhället i en önskvärd riktning. Mer än någonting annat än marxismen idén om att det är just genom teori som man dominerar samhället och formar det som man vill se det. I någon grad är det helt sant. Det är genom språk och idéer som man bygger upp och river ner människors föreställningsvärldar. Den som styr språket finner sig vara i litet behov av andra kontrollmekanismer.

De magiska orden är helt beroende av att människorna i det språkliga sammanhang där de används, ger dem en mening. Annars tappar de sin trollkraft. För den som kallas exempelvis rasist, och tror på alla de moraliska föreställningar som kommer med begreppet, är det en ganska smärtsam upplevelse. Betydelsen för den som blir benämnd som det är att få sin mänsklighet ifrågasatt. Bara ett monster skulle kunna hysa den typen av föreställningar som ordet samlar under sig. Det finns en anledning till att så gott som alla som i olika sammanhang kritiserar invandringspolitiken samtidigt ser till att intyga att de ändå inte är rasister. En reflexion i sammanhanget är om det är sin publik eller sig själva som de försöker övertyga?

Den kritiker som vill ha sagt att yttrandefriheten står under utsikt att inskränkas är alltså fel ute. Det här är inget juridiskt grundat förbud mot att uttrycka vissa åsikter. Det är tillräckligt svårt att tänka fritt kring frågor som är omgärdade med moraliska förbud. Det är omöjligt att förhålla sig kritisk till en samhällsutveckling om en kritisk hållning – alldeles oavsett andra avsikter – likställs med en form av ondska. Formella förbud är överflödiga under dessa omständigheter. För det mest effektiva förbudet är det som gäller i tänkandets domäner.

Men det finns sätt att få magiska ord att tappa sin trollkraft. Det mest grundläggande är att inse vad de är: instrument för maktutövning. Magiska ord är inte neutrala beskrivningar av verkligheten. De är språkliga verktyg som används i syftet att få igenom politiska målsättningar. Den egentliga innebörden att kalla någon rasist har mycket lite att göra med att beskriva någon som uttrycker sitt ogillande för en viss etnisk grupp; och betydligt mer att göra med att få någon att dra tillbaka sin protest mot en viss politisk utveckling. Begreppet måste ses för vad det är: ett sätt att använda språket för att få sin vilja igenom och undanröja potentiella kritiker.

Det här är heller ingenting nytt. Det ligger i de ideologiska systemens natur att sluta sig mot kritiska synpunkter; ytterst är det en fråga om överlevnad. Mångkulturalismen – som är en av samtidens dominanta ideologier – är liksom tidigare ideologiska system beroende av att skydda sig mot kritik om det vill ha en chans till överlevnad. Den politiska korrektheten fungerar i sammanhanget som ett sorts skyddande bälte. Politisk korrekthet är vid det här laget också ett ganska slitet och överanvänt begrepp. Men det har ännu en betydelse eftersom det ger ett ord för det här systemet och hur det används för att styra människor i en önskvärd riktning.

Politisk korrekthet är en grammatik och en metodologi. Det är en grammatik eftersom det förutsätter kontroll över språket och det är en metodologi eftersom det också är en metod för den dominans som är nödvändig för systemets överlevnad. Invandringspolitiken och det mångkulturella samhällskonceptet kan inte försvaras utifrån sig själva. Den politiska korrektheten är nödvändig om systemet ska kunna leva vidare. Om inte skulle det med stor sannolikhet hamna i ett läge där viktiga grunduppfattningar måste revideras och erövrade domäner överges.

Innebörden av att dekonstruera är att förneka en idé möjligheten att dominera på bekostnad av idéer. Nyckeln till att förstöra den politiska korrektheten ligger i att inte ge sitt godkännande till dess grammatik, och se att den är en metod för att skydda ett annars ohållbart ideologiskt system. Då tappar dess magiska ord sin trollkraft.

 

Notering: ursprungligen publicerad i Samtiden, 2014

Antonio Gramsci

Få marxistiska tänkare är så kända som Antonio Gramsci. Få komplicerade teoretiska resonemang som hans idé om hegemonin är så flitigt använda i olika sammanhang. Den som gör sig besväret att läsa hans välkända fängelsedagböcker får dock leta noggrant. Trots att trogna efterföljare har ägnat årtionden åt att redigera dem märks det fortfarande under vilka omständigheter de skrevs. Framställningen saknar all systematik. Anteckningarna innehåller mest spridda funderingar om italiensk filosofi, och den som intresserar sig för det som Gramsci är mest känd för – alltså hegemonin – får göra sig mycket omak att gå igenom de digra volymer som han lämnade efter sig.

Gramsci formulerade två viktiga idéer. Den första är att bas och superstruktur ingår i en växelverkan med varandra. Vad betyder det? Den marxistiska grundtanken är att samhällets bas – produktionsmedlen och ägarordningen – är bestämmande för det man betraktar som samhällets överbyggnad (superstruktur). Översätter man ”superstruktur” från den marxistiska begreppsapparaten till svenska är den lika med de idéer, värderingar och andra kulturellt grundade föreställningar som är rådande i samhället. Det nyskapande hos Gramsci är att han argumenterar för att influensen kan gå motsols, och att de kulturella föreställningar som ingår i överbyggnaden kan påverka basen. Hos Gramsci betonas superstrukturen i högre grad än inom den ortodoxa marxismen.

Den andra idén är föreställningen om att bourgeoisien bevarar sin kontroll över samhället genom att understödja en kultur som ger legitimitet till den rådande ägarordningen. Hegemoni används i många olika sammanhang. Ofta inom internationella relationer och av personer på högerkanten som vill hitta ett ord för att beskriva vänsterns dominans i media och på universiteten. Själv har jag skrivit en uppsats där jag gjorde precis detta. De flesta som gör bruk av begreppet underskattar emellertid dess komplexitet. Hegemoni beskriver en undermedveten maktordning. Den kan inte avslöjas bara genom att peka på att vissa av samhällets instutioner domineras av organiserade grupper med en egen agenda. Som min uppsatsexaminator påpekade för mig: en hegemoni kan inte bevisas empiriskt. Och det är helt sant.

Det man måste förstå med Gramsci är att han inte bara arbetar i den marxistiska traditionen – utan också den kontinentala. Det är vanligt att idéhistoriker gör en uppdelning mellan vad man kallar analytisk och kontinental filosofi. Den första är i huvudsak en anglosaxisk tradition och den andra har, som namnet antyder, sitt inflytande på kontinenten. Det förtjänar att sägas att idén om dessa två traditioner som oförenliga har reviderats under senare år. Forskare på området är allt mer angelägna att lyfta fram att företrädare för dessa traditioner har samverkat och lärt av varandra. Men alldeles oavsett det så finns det inom kontinental filosofi en tendens att lägga tyngdpunkten på teori snarare än empiri. Inom analytisk filosofi gäller det motsatta förhållandet.

Varför är detta relevant i studiet av Gramsci? Traditionen han tillhör får konsekvenser för hans uppfattning om hur samhället ska studeras. Filosofen som arbetar efter den kontinentala traditionen tror att man tränger in i samhällets och naturens mysterier genom teori. Den som bedriver en undersökning efter dessa förutsättningar går med sin teori framför sig och tror sig på så sätt komma bortom de ytligheter vi är begränsade till att se genom observation. De eventuella observationer man kan stödja sig på måste tolkas i ljuset av teorin för att de ska bli meningsfulla.

Gramscis grund för undersökningen är marxismens misslyckande att mobilisera massorna för sin sak. Samma misslyckande som gjorde att Gramsci fick skriva ner sina idéer i fångenskap. På många sätt liknar situationen den som otaliga vetenskapliga teorier hamnar i hela tiden. Teorin gör förutsägelser som sedan inte slår in, och dess försvarare måste hitta något sätt att hantera detta för att inte teorin ska avfärdas. Marxismens förutsägelse är att kapitalismens interna motsättningar med nödvändigthet leder fram till en revolution, som är ett steg mot att dessa motsättningar ska ges försoning genom det klasslösa samhället. Detta skedde inte. Marxistiska teoretiker stod med andra ord inför två val: överge teorin eller revidera den. Gramsci valde det senare.

Jag har redan redogjort för Gramsci revidering. Han gör tillägget att även överbyggnadens förutsättningar måste vara de rätta om den förutspådda utvecklingen ska kunna äga rum. Det är ingen liten revidering. Och det är betydelsefullt att den är framtvingad av den ursprungliga teorins misslyckande. Det här förhållandet skapar också andra problem för Gramscis räddning av marxismen. Hans undersökning av samhället är i allra högsta grad teoriberonde. Hans observationer av samhällets kultur och institutioner betyder ingenting om de inte tolkas i ljuset av teorin. Problemet som inträder är att teorin som är vägledande för undersökningen är defekt. Gramsci har företagit en undersökning i syfte att rädda sin teori, men undersökningen är beroende av samma teori som den är tänkt att rädda undan falsifikation.

När Gramsci gör sin studie av samhällets kultur och institutioner och drar slutsatsen att det är dessa som står i vägen för revolutionen, så förutsätter han vad han vill bevisa. Argumentet att kulturen hindrar arbetarklassen från att inse sitt sanna intresse har som förutsättning att marxismen sitter inne med sanningen, vilket är vad som behöver bevisas till att börja med. Så det finns en väldigt enkel invändning att ge till Gramsci och hans efterföljare: orimligheten i att försöka rädda en teori genom att hänvisa till ett argument som ju bygger på grundförutsättningen att teorin är sann. Hegemoni-argumentet bygger på ett cirkelresonemang.

Det går ändå att dra vissa lärdomar av Gramscis arbete. Som att kulturen hänger samman med politiken och att de påverkar varandra. Frikopplar man hegemonibegreppet från Gramscis experiment kan det fortfarande vara betydelsefullt för att beskriva styre genom värderingar. Det som man med en annan formulering kan kalla ”mjuk makt”. Alla politiker och intellektuella företräder idéer i samma utsträckning som de företräder partier och andra intressen. Det finns ingen som kommer undan att stå under inflytande av någon form av idéer. Vissa kommer dock att vara mer medvetna om det än andra.

Konservatismen har svårt att hantera idéer. Det beror i hög grad på att konservatismen präglas av en viss anti-intellektualism och därigenom en bristande förståelse för i vilken utsträckning idéer kan influera ett samhälle. De flesta konservativa betraktar vänstern med ett genuint ointresse och är inte intresserade av att konfrontera den på dess egen arena. Och vänsterns arena är idéernas värld. Marxismen är mer än någonting annat tron på att teori kan både förändra och dominera alla nivår av samhället. För vänstern är teori på blodigt allvar. Vänstern är visserligen kvalitativt sämre än den varit under större delen av nittonhundratalet. Men behovet av att ta den på allvar och konfrontera den kvarstår likväl.

Min uppfattning är att högern – om den vill lyckas bättre i framtiden än vad den har gjort i det förgångna – måste börja intressera sig för teori. Den måste komma från tron på att idéer är en angelägenhet för intellektuella, som har sin lilla zon och inte berör samhället i övrigt. För om det är någonting som nittonhundratalets erfarenheter har visat så är det att idéer räknas. Många av de idéer som varit dominanta under nittonhundratalet behöver utmönstras ur det allmänna medvetandet. Men den här lärdomen måste bli bestående.