Det finns ingen konservativ tänkare som är så illa ansedd som Joseph de Maistre. För de konservativa som hyser ambitionen att gå upp i den borgerliga strömningen är han ett namn som man helst vill glömma. Anledningen till det är enkel: Joseph de Maistres filosofi är så skoningslöst formulerad att den väcker anstöt trots att det är så länge sedan som han skrev ner sina tankar. Till skillnad från Edmund Burke – som på många sätt påminner om en klassisk liberal – är de Maistre väldigt svår att infoga i ett modernt sammanhang. Det är till och med så att han låg efter sin tid när han var verksam i slutet av sjuttonhundratalet och början av artonhundratalet.
Artonhundratalet brukar ofta beskrivas som borgerlighetens århundrade. Det är en tid som hyllar förnuft, framsteg och upplysning. Grunden läggs redan under sjuttonhundratalet av inspiratörer som i första hand kom från Frankrike, England och Tyskland. Alla känner till namn som Voltaire och Diderot. Alla känner till vilka ambitioner som fanns bakom franska revolutionen. Revolutionens idéer var i hög grad upplysningens idéer. Det är idéer som har att göra med förnuftets triumf och människans frigörelse. Det populariserade slagordet är som bekant ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Den liberale historikern Isaiah Berlin kallade de Maiste för en skolastisk doktor som historien placerade i en tid där han inte hörde hemma.
De Maistre är helt riktigt en främling i sin tid. Han tror inte på några av dess mest präglande idéer. Till skillnad från Burke finns det inte heller något i hans tänkande som vittnar om en vilja att kompromissa med tidsandan. Rousseau hade tidigare populariserat idén om människans naturliga godhet och samhället som anledningen till att denna godhet inte kan ges utlopp. De Maistre förkastar idén om naturlig godhet. Livet i naturen är för de Maistre bara en orgie i våld och lidande. Naturen är hierarkisk och de som står högre upp i hierarkin slår ständigt ner på de som står lägre. Människan står högst upp och är den oemotsagda härskaren över det hela. Så är tingens ordning.
Intressant nog blev de Maistre aktuell i debatten om kulturkonservatism som tog vid efter Anders Behring Breiviks skjutningar i Utöya. De Maistre anses av många representera konservatismens mörka sida. Dess kompromisslösa och reaktionära sida. På samma sätt som Breivik – eftersom han valde att beskriva sig som kulturkonservativ – gav somliga vänsterdebattörer anledning att tala om en konservatismens mörka sida. Breiviks attentat ansågs ha blottat konservatismen som en potentiellt farlig ideologisk kraft. Och de Maistre anses, som en följd av sitt resoluta försvar för tronen, svärdet och altaret vara en av konservatismens farligaste tänkare. Det är därför inte förvånande att hans namn anförs av vänsterakademiker som vill slå hål på idén om en harmlös, borgerlig konservatism.
Men de Maistre är mer komplicerad än så. Det finns mer substans hos honom än det hårdnackade försvar för tronen, svärdet och altaret som han ofta tillskrivs. I efterhand har det invänts mot Burke att hans bild av Frankrikes politiska situation var bristfällig. Det stämmer. Edmund Burke hade en romantiserad bild av det franska samhället, som gjorde honom blind inför att det på många sätt var illa fungerande. De Maistre romantiserade aldrig någonting. På ett annat sätt än Burke visste han mycket väl att den franska statsapparaten var genomrutten. Han visste att alla delar av samhällets styrande skikt på sätt och vis var genomruttna. För de Maistre är revolutionen en naturlig konsekvens av denna misskötsel. Det finns en väldigt kristen hållning bakom hans bedömning, för han ser revolutionen som ett straff från Gud; en syndaflod som är skickad att skölja bort smutsen.
Det är en bedömning som är så otidsenlig som det är möjligt. Den typen av avancerade teologiska förklaringar hade redan innan renässansen börjat spela ut sin roll. Men det visar att han inte på något sätt betraktade det franska samhället genom ett romantiskt skimmer. De Maistre vill inte tillbaka till samhället innan revolutionen. I någon grad befinner han sig därför bortom konservatismen. Konservativa som Burke eller hans brittiska kollegor skulle argumentera mot revolution eller hastiga förändringar med argumentet att det förmodligen ändå skulle bli sämre. Hos de Maistre försvinner något av den här försiktigheten. Om samhället är genomruttet måste det renas, så att det som verkligen är eftersträvansvärt kan ges chansen till nytt liv.
Edmund BurkeDe Maistres inställning till revolutionen är därför komplicerad. Dels för att han betraktar den som en gudomlig bestraffning över ett degenererat samhälle. Men också för att han ändå betonar den fria viljan hos dem som deltog i den. Det finns ett poetiskt element i hans beskrivning av de revolutionära övergreppen. I Frankrike studeras de Maistre som prosaist lika mycket som filosof. Det följande citatet är inte bara intressant eftersom det speglar hans inställning till revolutionärernas övergrepp. Det ger också en fingervisning om hur de Maistre ser på våld som fenomen:
“Like Tarquinius sceptre, struck down only the tallest heads. Like so many others they said, it is impossible to make a great revolution without incurring misfortunes. But when a philosopher justifies evil by the end in view, when he says in his heart, Let there be a hundred thousand deaths, provided we are free, and providence replies, I accept your offer, but you must be included in the number, where is the injustice?”
De Maistre menar att alla former av fysisk bestraffning har sin yttersta orsak i moralisk ondska. Det är inställningen som ligger till grund för hans försvar för bödeln. Straffet är alltid en konsekvens av brottet. När de Maistre diskuteras är det ofta hans sympatier för bödeln och dödsstraffet som väcker anstöt. Men hans försvar för bödeln är inte så märkligt om man betänker att han utgår från att det alltid kommer att finnas ondska och att denna kommer att leda till onda handlingar.
Det är som att de Maistres pessimistiska uppfattning om världen i sig gör honom klandervärd. Därmed säger han emot alla liberala och socialistiska uppfattningar om den mänskliga naturen. Han tror inte att samhälleliga orättvisor är vad som skapar brottslingar. Han tror att tendensen till ondska är något vi är dömda till genom arvssynden. Den är därför inte någonting som går att frånkomma och det krävs hårda och visa lagstiftare för att hålla den i schack. Men inte bara det. Även bön och filosofi kan göra människor lite bättre än vad de annars skulle vara.
Som de Maistre betraktar världen finns det en jämvikt som måste råda i alla lägen. Han är som en läkare som vill gå till botten med sin patients sjukdom och inte slösa tid på de ytliga symptomen. Behandlingen han föreskriver är hård. Betydligt hårdare än vad de flesta bedömare skulle känna sig bekväma med. Men den är inte illvillig. Den kommer från någon som gjort sig av med alla illusioner om vad världen borde vara – och grundar sin bedömning på den föga smickrande syn som återstår
Notering: Ursprungligen skriver som ett paper vid Idéhistoriska Institutionen vid Lunds Universitet. Senare omskriven och publicerad i Tidningen Kulturen under 2014.
Anton Stigermark 